NATO blir valfråga

Centerpartisterna i Stockholm har haft distriktsstämma. Ett resultat är att distriktet ställer sig positiva till ett svenskt medlemskap i NATO.

Inför valet 2006 sade högeralliansen att frågan om NATO-medlemskap inte var aktuellt under mandatperioden. Underförstått: Men vi måste bestämma oss för vad vi ska driva inför nästa val.

Jag har länge hävdat att det parti som hittills har bromsat en svensk anslutning inom alliansen, Centerpartiet, inte kommer att göra det nästa gång det bli aktuellt. Stockholmscenterns stämmobeslut är ytterligare ett tecken på det.

Tidigare har Magnus Andersson, CUF-ordförande, uttalat att ungdomsförbundet anser att Sverige ska utreda ett svenskt NATO-medlemskap.

Nato, Finland och Finland om Nato

Det verkar vara en slags naturlag i Sverige, det här att en debatt om nedskärningar i det militära försvaret följs av en debatt om svenskt Nato-medlemsskap. Tesen verkar vara att om vi nått så låga försvarsnivåer att vi inte kan försvara Sverige, ja då är det bäst att krypa in under Nato:s vingar.

Om vi enbart uppehåller oss vid pengafrågan kan man konstatera att debattörerna oftast "glömmer" att diskutera Nato:s ambition att medlemsländerna skall avsätta 2 procent av BNP till försvaret och att det initialt skulle kosta en hel del att anpassa den svenska strukturen. För är hela tanken att man bara skall ta emot hjälp om det behövs, men inte förbereda sig för och investera för att också ge stöd enligt Natostadgans kapitel 5?

I vårt grannland Finland har nyligen statsminister Matti Vanhanen presenterat 2009 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Den har passerat ganska obemärkt i den svenska debatten. I Finland konstaterar man följande när det gäller Nato:

• Finland anser att Nato är den viktigaste organisationen inom militärt säkerhetssamarbete. Natos mål, uppgifter och skyldigheter är förenliga med Finlands och Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitiska mål.

• Som medlem skulle Finland fullt ut kunna delta i alliansens beslutsfattande. Å andra sidan skulle Finland som medlem i högre grad bli föremål för politiska förväntningar baserade på den allmänna fördelningen av ansvar och solidaritet.

• Regeringens konstaterar att det även framledes finns starka skäl att överväga ett Natomedlemskap för Finland.

• Ett omfattande politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktandet av medborgaropinionen viktigt när man beslutar om ett eventuellt medlemskap.

Det finns andra saker värda att uppmärksamma i den finska redogörelsen. Några nedslag:

Försvarsbudgeten: De mål för upprätthållande, utveckling och användning av försvarsförmågan som presenteras i redogörelsen kan uppnås med realnivån för 2008 års totalfinansiering av försvaret, med beaktande av prishöjningen för försvarsmaterial. Detta förutsätter, utan eventuella organisationsförändringar, att den årliga ökningen av pris- och kostnadsnivån täcks fullt ut, och från år 2011 även en årlig höjning av försvarsbudgeten med 2 %.

Det säkerhetspolitiska läget: Klimatförändringen och risken för en influensapandemi är exempel på allvarliga, världsomfattande säkerhetshot. Frågor i anknytning till tillgången på energi och naturresurser eller en livsmedelskris kan komma att utgöra allvarliga säkerhetshot. Den globala finanskrisen har skakat ekonomins grundvalar i hela världen.

Georgienkonflikten och militär hotbild m.m.: Användningen av militära maktmedel i Georgien återspeglas på säkerhetstänkandet även i Finlands närområden. Finland förväntas inte bli utsatt för militära påtryckningar eller militärt våld utan att detta utgör en del av en mera omfattande internationell konflikt. Finland följer med utvecklingen i Ryssland, som är den viktigaste faktorn som påverkar Finlands säkerhetsmiljö. Finland strävar efter att öka handeln, turismen och investeringarna mellan länderna och att avvärja negativa fenomen, såsom brottslighet och hot i samband med sjötransporter. Finland vidareutvecklar sitt Rysslandskunnande.Finland stärker sitt deltagande i internationell krishantering i syfte att främja fred och säkerhet, utveckling och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på "vi och dem":

"Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?

”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?"

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

NATO-debatt mellan (s) och (fp)

I morse diskuterade Allan Widman (fp) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) försvarspolitik med betoning på relationen med NATO i SVT:s Gomorron.

Anders Karlssons främsta argument mot NATO-medlemskap är att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl, samt att vi måste kunna bestämma själva hur vi vill agera i olika kriser. Allan Widman trycker på det lilla landets behov av många och goda vänner och menade att vi just nu lever med den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen på många år.

Widman slapp över huvud taget att problematisera ett svenskt NATO-medlemsskap, t.ex. vad gäller möjligheter att agera för nedrustning, kärnvapenproblematiken och hur medlemsskap eller ej påverkar den regionala situationen m.m. Och Karlsson slapp bemöta argumentet att ett NATO-medlemsskap inte innebär att man mot egen vilja tvingas delta i anfall mot främmande makt (en argumentation som för övrigt också kan användas gentemot Widman, när han är så säker på att ett medlemsskap innebär att Sverige skulle garanteras omedelbar hjälp).

Det gamla argumentet om vad som historiskt har varit bra val för Sverige räcker inte när man ställs inför nya utmaningar. Med den argumentationslinjen från socialdemokraterna kommer snart opinionsmätningar visa att motståndet mot NATO-medlemskap minskar i den svenska folkopinionen.

(För närvarande varierar andelen personer som vill att Sverige skall gå med i Nato mellan 20-25 procent, medan andelen personer som vill att Sverige skall behålla den militära alliansfriheten är ungefär dubbelt så stor, mellan 40 och 50 procent.)

Newsmill.se

Karin Eder-Ekman, tidigare redaktör för Bang, Leo Lagercrantz, tidigare debattredaktör Expressen och PM Nilsson, tidigare politisk redaktör Expressen ligger i startgroparna för lansering av sitt nya projekt Newsmill.se

I väntan på premiären publiceras inlägg i olika ämnen på deras blogg. Ikväll skriver jag om uppgifterna i The Times om att Ryssland avser kärnvapenbestycka östersjöflottan som svar på det avtal som nyligen slöts mellan Polen och USA kring missilförsvaret.

Folkpartiets NATO-utredning?

Den 14 januari 2008 meddelade Folkpartiet att man avsåg tillsätta en egen utredning om svenskt NATO-inträde. Folkpartiets försvarsnätverk skulle kalla oberoende forskare och experter till hjälp för ett sådant arbete. Folkpartiet hade ambitionen att utredningen skulle verka i samma anda som sin finska motsvarighet och presenteras i slutet av våren.

Denna försening (om utredningen ens är tillsatt?) uppmärksammas av Ulf Bjereld, som bloggar från Almedalen på Almedalsbloggen. Bjereld vill gärna ha tips om vad förseningen beror på och utlovar ett gratis exemplar av den senaste SOM-rapporten Skilda världar till den som tipsar på ett sätt som leder till genombrott i spaningen.

Finland och NATO

Den parlamentariska säkerhetspolitiska uppföljningsgrupp i Finland som tillsattes i september 2007 lämnade i fredags sin rapport till statsminister Matti Vanhanen. Jag har inte hittat den på svenska, men för den som kan läsa finska finns den här.

Det verkar ha varit lite turbulent där på slutet och överlämningen försenades. Juha Korkeaoja (c) som leder gruppen har sagt att rapporten hade innehållit sådan reservationer att det var omöjligt att underteckna den. Till sist nådde man dock enhällighet.

I Vasabladet kan man bl.a. läsa:

"Gruppen konstaterar att Finlands säkerhetspolitiska grundlinje är hållbar och att den inte är i behov av några betydande justeringar. Finland ska också i framtiden sköta sitt eget försvar och utgångspunkten är att hela landet ska försvaras. Allmän värnplikt förblir grunden för försvarssystemet, konstaterar rapporten.

Uppföljningsgruppens ordförande, riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c) säger att ett Natomedlemskap är ett alternativ för Finland, men att saken inte är aktuell.

-Vi lever inte längre i en tid där orden måste finslipas. Saken är klar: vi har praktiskt samarbete med Nato och ett medlemskap är möjligt, sade Korkeaoja."

Anm. Den säkerhetspolitiska uppföljningsgruppen hade till uppgift att granska den säkerhetspolitiska verksamhetsmiljön i Finland. Uppföljningsgruppen bestod av riksdagsledamöter och leddes av riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c). Slutresultatet kommer att fungera som ett underlag för regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som skall lämnas till riksdagen i höst.

NATO-debatt i Finland

Försvarsministern i Finland, Jyri Häkämies, har väckt uppseende när han inför Atlantsällskapet (en medboragrorganisation som lobbar för Natomedlemskap och nära relationer till USA) deklarerade att Finland och Sverige tillsammans bör gå med i NATO, och att Norge och Island bör gå med i EU.

Ministerns tal fick igår stark kritik den gröna arbetsmarknadsministern Tarja Cronberg. Till Helsingin Sanomat säger Cronberg att:

"Häkämies' idea of common Nordic interests within NATO is a completely incorrect assessment (...) Norway and Denmark are close to US interests, Sweden's tradition is being non-allied, with an emphasis on crisis management. Finland emphasises its own credible defence. Only Finland is looking for security guarantees from NATO - not the other Nordic Countries".

Försvarsutskottets ordförande, Kimmo Kiljunen (s) vill att regeringen förklarar om Häkämies uppfattning delas av regeringen eller ej?

Häkämies uttalanden fick också Björn Månsson, HBL, att i en ledare bland annat utbrista:

"Men tänk om Finland och Sverige vore medlemmar i Nato?" utbrast Häkämies, och gick sedan igenom för- och tja, just det, bara fördelarna. Några avigsidor råkade han inte hitta. Hans lista i fyra punkter är värd en liten - kritisk - genomgång.

Då Häkämies tror att en "kunnig och aktiv nordisk grupp av länder" med 24 miljoner invånare skulle uppfattas positivt och ha en viss tyngd i Nato utgår han från något slags blocktänkande som är främmande för Nato. Då han betonar de positiva följderna för relationerna EU-Ryssland i form av svensk och finländsk Rysslandsexpertis och medverkan i Nato-Ryssland-rådet, dryftar han inte alls eventuella nackdelar. Även om Finland och Sverige inte bör jämföras med Ukraina eller Georgien vet vi att Ryssland ogillar tanken på Nato som rågranne. Och vore Finland och Sverige betjänta av att våra Rysslandsrelationer förutom till EU:s binds också till Natos?

Särskilt kontroversiell är Häkämies tredje punkt. Han betonar vikten av tillgång till amerikansk militärteknologi, och tror på inbesparingar "om vi på bred nordisk front skulle rikta in våra anskaffningar på USA". Har vår försvarsminister inte hört talas om EU:s ambitioner att främja den europeiska försvarsindustrin? Och tror han att Sverige lägger ned sin militära flygplanstillverkning till förmån för amerikansk import? För att få ihop till fyra fördelar (men alltjämt inga nackdelar) påminner Häkämies om Natos säkerhetsgarantier. Men valde förstås inför detta Atlantforum att inte se dem i relation till EU:s motsvarande klausul som träder i kraft med Lissabonfördraget. Man väljer väl ord efter publik. Häkämies slutsats är sedan med förlov sagt platt formulerad: "På många sätt skulle det fungera väl om alla i Norden skulle tillhöra allt."

Utöver Finlands och Sveriges Natomedlemskap vore ett norskt och isländskt EU-medlemskap enligt Häkämies "till fördel". Och så föregriper han den pågående danska debatten om de fyra undantagen i EU genom att hoppas att landet skulle delta i unionens försvarspolitiska samarbete. Homogenitet är hans enkla recept. President Tarja Halonen valde i går att avvisa en kommentar till Häkämies tal med att Sverige nog kan svara för sig självt. Det samma gäller förstås Norge och Island i relation till EU.

Trots sin visionära form väcker Häkämies utspel ändå några frågor: Vilken bild av Finlands utrikespolitik skapa detta i det övriga Norden? Ökar inte osäkerheten, frågetecknen?
Har samlingspartiet blivit så stort på sig att partiet unnar sig en egen utrikespolitik utöver regeringens? Är det kall beräkning att saml låter försvarsminister Häkämies agera murbräcka, låt vara att han nu backas upp också av nya utrikesministern? Hade talet aldrig hållits i denna form om inte avgående sdp-ledaren Heinäluoma hade provocerat fram det?

Ja, är det inte illavarslande om en ministers markeringar väcker fler frågor än vad de förmår besvara?"

Afghanistanopinion på DN-debatt

Professor Ulf Bjereld skriver på DN-debatt idag om en SOM-undersökning som visar att svenska opinionen är djupt splittrad när det gäller svensk militär närvaro i Afghanistan. En och annan kanske förvånas över att vänsterpartister och miljöpartister är bland de starkaste förespråkarna för svensk trupp. Var tredje svensk tycker att Sverige ska dra sig ur den militära operationen i Afghanistan. Lika många ställer sig negativa till ett trupptillbakadragande. Opinionen är splittrad över blockgränsen. Man blir inte förvånad av att centerpartisterna är de starkaste motståndarna, följda av socialdemokraterna.

Bjereld redovisar att dubbelt så många är positiva till engagemanget i Afghanistan som Nato-sympatisörerna. Han tolkar detta som att det beror på att Sveriges militära uppdrag i Afghanistan är frivilligt, medan Natomedlemskap skulle innebära bindande militära åtaganden.

Finansdepartementet och Centern samarbetar om NRF

Senare idag reser statsministern, utrikesministern och försvarsministern till Natos toppmöte i Bukarest. Regeringens plan, som jag har skrivit om tidigare, var att både Sverige och Finland skulle tacka ja till att bidra till Natos snabbinsatsstyrka, NRF, på detta toppmöte.

Men nu skriver SvD att det är finansdepartementet och Centern som har satt P för en sådan anmälan. Tidigare har socialdemokraterna sagt nej och framför allt hänvisat till kostnadsskäl.

Det framsår mer och mer som om frågan om Natomedlemsskap eller ej är mer en budgetteknisk fråga än en politisk och ideologisk vägvalsfråga.

Nej till NRF av budgetskäl

Urban Ahlin (s), utikespolitisk talesman och Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, skriver om NATO på Brännpunkt idag.

Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:

"Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap".

I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!

För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.

Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:

"Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten".

Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?

När krutröken skingras

När krutröken skingras efter dagens sammandrabbning mellan utrikesminister Carl Bildt och socialdemokraternas Urban Ahlin, är det dags att uttolka vad som egentligen sades i utrikesförklaringen.

Jag siktar in mig på två saker: NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF) och den svenska insatsen i Afghanistan.

När det gäller NRF sade Bildt:

"Vi prövar också - i nära samverkan med Finland - möjligheten att delta i Natos motsvarande snabbinsatsstyrka. Detta skulle innebära en ytterligare fördjupning av ett redan omfattande samarbete med Nato".

Det var miljöpartiets Bodil Ceballos som i sitt inlägg följde upp Bilds besked om NRF och frågade om Bildt tänkte anmäla svenskt deltagande vid NATO-toppmötet i Bukarest i april? Hon framhöll vikten av att frågan bereds mellan riksdagens partier.

Bildt svarade i sin replik:

"Det är riktigt att vi diskuterar med Finland om deltagande i Natos snabbinsatsstyrka. Detta är inget principiellt nytt steg. Vi står under Natokommando i Kosovo, och vi står under Natokommando i Afghanistan. Den brutala realiteten är att vi behöver fler fredsinsatser i olika delar av världen. Det kan vara i Tchad, på Balkan, i Afghanistan, Mellanöstern, Kongo eller någon annanstans. Ibland kan det vara under FN-befäl, ibland under EU-befäl och ibland under Natobefäl. Vi är och vill vara en fredsmakt, och vi ska vara öppna för att vara med överallt. Vi vill inte stänga några dörrar till fredsinsatser. Sedan har vi begränsade ekonomiska och andra möjligheter att vara med på olika ställen, men jag vill inte stänga några dörrar till att delta i några fredsinsatser – nästan oavsett under vilken flagg dessa förs. Men det konkreta ställningstagandet, Bodil Ceballos, ligger fortfarande i Sveriges riksdag. Så ska det förbli under denna regering".

Bukarestmötet sker i början av april. Om regeringen har tänkt -vilket är välkommet, allt annat hade varit ytterst anmärkningsvärt- att ta NRF-frågan till riksdagen funderade jag över i vilken kommande proposition eller skrivelse som detta skall bakas in. Förklaringen finner man i regeringens lista över planerade skrivelser och propositioner till riksdagen. Där aviseras nämligen en skrivelse om Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för Fred (PFF), som skall lämnas den 18 mars. I denna skrivelse kommer förslaget om ett svenskt bidrag.

Socialdemokraterna var tydliga: De säger nej, precis som (mp) och (v). Därmed kommer regeringen gå fram själva i en principiellt viktig fråga när det gäller Sveriges relation till NATO.

Nu till Afghanistan och internationella insatser.

Bildt sade att regeringen "inom kort" kommer att presentera den enormt försenade nationella strategin för Sveriges engagemang i freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Målet, sade Bildt, är att "knyta utrikes-, bistånds-och försvarspolitiken närmare varandra för att dessa ska samverka bätte".

En konkret insats där regeringen avser att försöka tillämpa denna helhetssyn är ISAF i Afghanistan. Bildt sade att regeringen avser att återkomma till riksdagen "om inriktningen av våra fortsatta insatser i Afghanistan och hur säkerheten och effektiviteten i vår insats kan öka. Vi samarbetar nära om den framtida inriktningen med övriga nordiska länder".

Frågor man kan ställa sig inför denna strategi är dels vilket genomslag regeringens uttalade mål har får i strategin om att Sverige skall vara policyledande i frågor om civil-militär samverkan och dels vilka nyheter kring den svenska insatsen som presenteras (mer än helikoptrar).

Erfarenheter i Afghanistan visar hur förödande det är när den militära komponenten väger så mycket tyngre än de delar som har med state-building, återuppbyggnad och andra civila nödändigheter att göra. Civil-militär samverkan innebär inte för miljöpartiet att militärer och civila hjälparbetare skall gå armkrok i alla insatser (vilket ökar riskerna för de civila) eller att civila insatser skall stödja de militära i syfte att nå lokalbefolkningens acceptans för den militära styrkan, utan bl.a. att man anlägger en helhetssyn och låter de civila aktörerna väga lika tungt , eller tyngre, än de militära.

Nato blir valfråga

Försvarsminister Sten Tolgfors har nu kommenterat de önskemål om utredning av svenskt Nato-medlemsskap som borgerliga försvarspolitiker förde fram i Ekot igår. Han säger att han inte vill ha någon Natoutredning då alliansen har slagit fast att det inte är aktuellt med något svenskt Natomedlemskap den här mandatperioden:

– Nej, det finns en alliansöverenskommelse att Natofrågan inte är aktuell för närvarande och kommer så inte att vara under mandatperioden, säger Tolgfors till Ekot.

Det är klokt och det innebär att frågan om eventuellt svenskt Natomedlemsskap blir en valfråga. Partierna gör därmed bäst i att redan nu initiera "kursverksamhet" i breda partilager, uppdatera sina kunskaper om Nato och slipa på argumentationen.

Det vore välgörande om debatten kan föras borton plakatpolitiken och både bredare och djupare än det enkla, men föga meningsfulla, att Nato är antingen himmel eller helvete.

Utredning om svenskt Natomedlemsskap?

Det är dags att växla tempo efter jul- och nyårshelgernas ledighet. Bloggen återuppstår härmed och jag ser fram emot att fortsätta kommentera försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål under 2008.

Dagens inspiration kommer från de borgerliga försvarspolitiker som i Ekot idag tycker att Försvarsberedningen skall utreda ett svenskt medlemsskap i Nato. Kristdemokraternas försvarspolitiker Else-Marie Lindgren tycker att beredningen borde få chans att utreda för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Det faktum att alliansen inför valet sa att Natofrågan är en ickefråga under under mandatperioden, hindrar inte en utredning att se på förutsättningarna, enligt Else-Marie Lindgren.

– Det tycker jag man kan lyfta under mandatperioden och det skulle vara en alldeles utmärkt idé för försvarsberedningen att borra i, säger hon till Ekot.

Allan Widman (fp) tror att beredningen nu kan göra en första bedömning av Sverige i förhållande till Nato då beredningen ska titta på internationellt samarbete. Staffan Danielsson (c) säger inte heller han nej till en djupare analys av Sverige och Nato.

För drygt ett år sedan talade dåvarande försvarsministern, Odenberg, vid Försvarsmaktens Högkvarter. Han sade då att ett Natomedlemsskap inte står på dagordningen under den rådande mandatperioden och tillade:

- För att detta, rent hypotetiskt, ska bli aktuellt krävs en ändrad inställning hos socialdemokraterna. En bred politisk enighet är en förutsättning. Men jag är övertygad om att diskussionen kommer upp längre fram i tiden.

För det första: Om man anser att Sverige fortsatt skall vara militärt alliansfritt, kan man i och för sig välkomna en utredning om svenskt Natomedlemsskap. Hur menar jag då? Jo, om alliansen initierar en sådan utredning, trots tidigare utfästelser om att man inte skall röra frågan under mandatperioden, får man omedelbart tvärnej från socialdemokraterna (och naturligtvis från mp och v). Dessutom inbjuder man till en svekdebatt utifrån vad man tidigare har sagt, vilket i sin tur öppnar för en diskussion som handlar om formerna, snarare än om betydelsen och innehållsmässiga argument för och emot en svensk anslutning. Med andra ord helt kontraproduktivt utifrån medlemsskapsförespråkarnas perspektiv.

För det andra: Om man inte rör frågan under mandatperioden blir det en konkret valfråga. Därmed får medborgarna ta ställning till frågan om Natomedlemsskap, om än indirekt, vid ett val. Detta upplägg medger en debatt som faktiskt handlar om substans, för- och nackdelar, mer än beslutsformer och anklagelser om "smyg och svek".

För det tredje: Beredningen skall under våren i praktiken jobba fram grunderna till ett nytt försvarsbeslut (som skall tas till hösten). Ett antal viktiga vägvalsfrågor skall diskuteras och dömas av. Det är kort om tid och det blir ett intensivt arbete. Om man ovanpå detta skall lägga frågan om ett svensk Natoanslutning kan jag redan nu konstatera att det inte finns någon rimlig möjlighet att arbetet kan vara klart i juni månad. Då måste vi vå mer tid på oss och då blir det ingen proposition till hösten. Därmed står Försvarsmakten i vänteläge för besked under ytterligare i 6-12 månader, vilket är oacceptabelt.

För det fjärde: Den delen i beredningens anvisningar som handlar om internationellt samarbete (och som Allan Widman hänvisar till), lyder som så att vi skall redovisa förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik etc.

"Samarbete" är något annat än "medlemsskap" och uppdraget rymmer inte i nuvarande form någon bedömning av ett svenskt Natomedlemsskap.

För det femte: Den 18 december redovisade Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, sin årliga opinionsundersökning om den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret (Opinion 2007). Där redovisas bland annat att fyra av tio vill stå utanför Nato och att lika många saknar uppfattning som de som önskar medlemskap.

Ur rapporten:

"Majoriteten åren 1997 - 2005, 63 % i snitt över perioden, önskar att Sverige håller fast vid den militära alliansfriheten och i år vill 43 % och förra året 46 % att Sverige står utanför alliansen. Andelen utan åsikt (speciellt bland kvinnorna) är med nuvarande frågeversion betydligt högre än tidigare och om det är verbala skillnader eller om frågan blivit mer komplicerad kan möjligen kommande studier utvisa. Fler män än kvinnor önskar såväl snarast som på sikt ett medlemskap i Nato men männen är också i majoritet vad gäller alternativet att stå utanför Nato. Förespråkare för en snar anslutning är förutom männen främst personer i åldern 60 - 74, storstadsbor och sympatisörer till moderaterna och folkpartiet (även kristdemokraterna). Ungefär samma bild noteras också för alternativet att ”på sikt söka fullt medlemskap”. En önskan att stå utanför Nato omfattas främst av personer i intervallet 30 - 39 år (även grupperna 40 - 49 och 50 - 64), av högre utbildade samt av sympatisörer till miljöpartiet, centern och vänsterpartiet".

Dold agenda?

Är de aviserade besparingarna på försvaret ett led i en irreversibel Nato-anslutsningsprocess? I en betraktelse i SvD skriver Göran Eriksson:

"Högt inom socialdemokratin finns nu ändå misstankar om att moderaterna följer en "hemlig dagordning" som syftar till Nato-medlemskap. Metoden skulle vara att rusta ned det svenska försvaret så mycket att alliansfrihet blir en säkerhetspolitisk omöjlighet. "Man kan inte bortse från att det kan finnas en sådan plan" säger socialdemokraternas tyngste försvarspolitiker Håkan Juholt till SvD."

Man missar något här. Dels kräver ju faktiskt ett Nato-medlemsskap någonting av de länder som träder in i medlemskretsen. Sverige har trots allt en del landunika lösningar kvar, som vid ett medlemsskap i förlängningen måste Nato-anpassas. Dessutom bör man betänka hur de andra Nato-ländernas materielsatsningar ser ut, liksom vilken tilltro de i grunden hyser till att Nato kommer till den villkorslösa undsättning, i alla situationer, som man ibland tror är oomtvistat i den svenska debatten. Det är ju inte så att Natoländerna rustar ner sina nationella försvar.

Detta säger ju naturligtvis inget om huruvida det finns en dold moderat agenda eller ej, men jag tror faktiskt att det snarare är ett generationsskifte inom moderaterna än en Nato-agenda. För om det vore det, så skulle alltså Odenberg -om man drar ut konsekvenserna- hoppa av eftersom han inte anser Sverige skall gå med i Nato. Och det är inte direkt troligt.

Kanske är det istället så att Socialdemokraterna vill få debatten om besparingar och industriprojekt som går i putten, att istället bli en debatt om Nato. Man kan ju inte gärna kritisera alliansregeringen för de aviserade besparingarna, som Eriksson så riktigt konstaterar att man har försökt sig på då det begav sig, men som man har aldrig har orkat/velat genomföra. Det kräver ju att man utmanar fackförbunden och de jobbtillfällen som försvarsindustrin genererar.

Jag ser gärna en Natodebatt i Sverige. Och om det finns någon dold agenda någonstans, är det naturligtvis nödvändigt. Jag är trygg i förvissningen om att den debatten hade slutat 1-0 till förmån för militär alliansfrihet. Det vill säga om debatten hade fått vara saklig, grundlig och nyanserad. Det är jag däremot inte lika förvissad om.

Sverige i NATO:s snabbinsatsstyrka?

- Allt vi har gjort är att fråga Försvarsmakten vad det finns för förband, sedan återstår både den ekonomiska och den politiska biten, säger statssekreterare Wessberg till TT.

En sanning med modifikation eftersom det i Försvarsmaktens underlag framgår att det i den anmodan från regeringen, som ligger bakom redovisningen, står ”Svaret på anmodan skall utarbetas i nära samverkan med Försvarsdepartementet.”. Med andra ord är redan Försvarsmaktens svar processade med försvarsdepartementet.

För specialintresserade kan det kanske vara av intresse med lite mer information om NRF.

I september 2002 tog USA:s försvarsminister Rumsfeld initiativ till att skapa en snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF). Beslut om att upprätta styrkan togs vid NATOs toppmöte i Prag, december 2002. NRF förklarades fullt operativ vid NATOs toppmöte i Riga, november 2006.

NRF är en multinationell flexibel snabbinsatsstyrka som står under hög beredskap (5-30 dagar). NRF är sammansatt av styrkebidrag som roterar mellan alliansens medlemmar. Styrkebidrag anmäls till en styrkekatalog vid styrkegenereringskonferenser. Styrkerotationerna genomgår en gemensam sex månaders tränings och certifieringsprocess och har därefter minst sex månaders insatsberedskap beroende av förbandstyp.

NRF ska kunna användas vid en mängd olika scenarion och sättas in även utanför alliansens territorium och traditionella operationsområden. På plats i operationsområdet ska NRF kunna agera självständigt i upp till 30 dagar, eller utgöra en del av en större NATO operation.

North Atlantic Council (NAC) har fattat beslut om att NRF skall öppnas för partnerländernas bidrag. Ett legalt ramverk för deltagandet samt vilka delar av styrkekatalogen som inte skall vara öppna för partnerbidrag bereds för närvarande. Nästa styrkegenereringskonferens för NRF (vilket sannolikt genomförs i november 2007) bedöms för närvarande kunna vara ett tillfälle då Sverige och övriga partnerländer bereds möjlighet att lämna bidrag till NRF.

Beslut om att genomföra insats med förband ur NRF fattas av NAC. Beslut om att ställa förbandet till förfogande för NRF-insats är förbehållet bidragande nation.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006, för nästan precis ett år sedan, avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Regeringens roll i det nu uppmärksammade förslaget om svenskt deltagande är följande:

Försvarsdepartementet har i en så kallad anmodan den 21 december 2006 (Fö 2006/52/SI (delvis)) givit Försvarsmakten (FM) i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NATO
Response Force (NRF).

Enligt anmodan skulle Försvarsmakten redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Tidsperioden omfattar andra halvåret 2008 till som längst 2014. Härvid skall möjliga styrkebidrag för åren 2008, 2009 och 2010 redovisas utifrån gällande planeringsförutsättningar. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som alltså är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband.

Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Regeringens/Försvarsmaktens argument för ett deltagande är att det skulle förbättra svensk insyn och inflytande i NATO-ledda operationer till vilka vi bidrar, t ex kan det handla om tillgänglighet till befattningar för stabsofficerare, tillgång till operationsrelaterad information, tillgång till lednings- och sambandssystem.

Jag håller med folkpartiet i deras motion, deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka är ett viktigt steg i ett närmande till NATO. Detta bör föranleda lite funderingar kring hur en demokratisk och bred debatt borde föras, alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Om regeringen går fram redan i vårbudgeten med NRF och deltagande i OAE (NATO:s antiterrorist-operation i Medelhavet), då har man underminerat trovärdigheten totalt i det förslag till sammanhållen strategi för svenskt deltagande i internationella insatser som man har aviserat men ännu inte presenterat. Våghalsigt och kontraproduktivt, utifrån regeringens perspektiv. Men också ett olyckligt avsteg från den samarbetslinje, mellan alla riksdagens partier, som varit ledstjärna i dessa frågor sedan lång tid tillbaka.