Om en timme (10:00) presenterar utredare Björn Körlofs utredning "Utredningen om frivillig försvarsverksamhet" betänkandet (2008:101) Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet. Det ligger redan på nätet för läsning.
Jag har ännu inte läst hela utredningen, men en sak har jag noterat:
Utredningen behandlar frågor om vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska kunna tillhöra den aktuella gruppen av organisationer och komma ifråga för uppdrag (det är uppdragsstyrning som skall gälla framöver, vilket i sig innebär risker för att den mer långsiktiga och från staten mer fristående -och kanske också nyttigt obekväma- roll som organisationerna kan ha).
Utredningen föreslår att endast de kriterier som generellt bör gälla för samhällsstöd (dvs. demokratisk organisation, etiskt godtagbar verksamhet, icke-diskriminerande medlemsrekrytering, svara mot beställarmyndighetens värdegrund samt förutsättningar för insyn och kontroll vad avser ekonomi och verksamhet) bör gälla i framtiden. Det innebär att de myndigheter m.fl. som efterfrågar frivilliga för sina behov i framtiden bör kunna ingå avtal med vilken organisation som helst som fyller de nämnda generella kraven.
Bra!
fredag 14 november 2008
Inlägg på utrikesbloggen.se
Jag har förmånen att vara kolumnist för utrikesbloggen.se, som idag publicerar ett inlägg av mig.
onsdag 12 november 2008
Afghanistan ToR?
Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.
Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:
" – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet."
Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.
För egen instämmer jag med Urban Ahlin.
Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.
Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?
Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).
Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).
I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.
Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:
" – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet."
Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.
För egen instämmer jag med Urban Ahlin.
Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.
Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?
Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).
Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).
I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.
Benin-Sverige 1-0
Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunktidag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.
Gabelic har observerat att Benin bidrar med drygt 16 gånger fler FN soldater än Sverige (1363 jämfört med 83 i månadsskiftet september-oktober av totalt 88754 militärer, poliser och militärobservatörer i FN:s fredsfrämjande insatser). De 83 svenskarna är sannolikt det lägsta svenska truppbidraget till FN någonsin.
FN-förbundet har också noterat den rådande tyngdpunktsförskjutningen till förmån för nationellt territorialförsvar:
”De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Thage G Peterson driver en bakåtsträvande linje (Brännpunkt den 23 och 24 oktober): ett tak på 1000 soldater i utlandsstyrkan och prioritering av territorialförsvar och hemvärn respektive ett stopp för Sveriges militära engagemang i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, Afghanistan.”
Ur Gabelics artikel:
”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”
”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”
Lysande, Svenska FN-förbundet. Tack för er insats!
(Fotot är hämtat från FN:s hemsida och visar FN-soldater från UNAMID som skyddar en hjälpsändningstransport i Darfur, Sudan.)
måndag 10 november 2008
Ett exempel till
Generallöjtnant (Ret.) Johan Kihl, tidigare bl.a. chef för de svenska specialförbanden, skriver om hur vi bäst skyddar våra soldater i utlandstjänst på Newsmill.se Kihl för intressanta resonemang om skyddsnivå och säkerhet, och den framgångsrika "svenska modellen" i krishantering.
Det är avslutningen i artikeln som är anmärkningsvärd, aporopå tidigare blogginlägg om (s) inställning till BG11 och det territoriella försvarets rännesans i regeringens retorik.
Kihl skriver:
"Om vi i framtiden skall ha samma styrkor med hög beredskap för insatser både nationellt och internationellt, måste de nationella uppgifterna vara styrande för säkerhet, utveckling och utbildning och den internationella vara en tilläggsuppgift, som anpassas till vår förmåga. Mot den bakgrunden, bör enligt min uppfattning, den Nordiska Bataljonsstridsgruppen 2011. NBG 11, ifrågasättas" (min kursiv.).
Artikeln är ett exempel av många den senaste tiden som tillsammans illustrerar den klassiska pendelrörelsen i svensk försvarspolitik. Jag var med på den tiden när moderaterna i riksdagsdebatter kallade internationella insatser för "lyxverksamhet". Jag var med när Björn von Sydow (s) pekade på Försvarsmakten och sade "internationalisera er" och senare när Leni Björklund gjorde upp med fransmännen om Artemis och gav klartecken till NBG.
Var denna senaste trend ska sluta, det vet jag inte. Jag befarar att det vare sig blir hugget eller malet. För med de mått och steg som nu vidtas formas en Försvarsmakt som det är meningen att man skall kunna använda. Men om den växande trenden står sig, nämligen att man tydligen inte ska använda denna förmåga till internationella insatser -mer än lite på sidan av, sådär- samtidigt som man avvecklar det "sega"och det "breda" som var jämförelsevis "billigt" i antal personer räknat och utformat för att möta en invasion (som inte kommer). Då får vi alltså en situation där resultatet inte passar någon eller något.
Och hur länge tror man att det finns stöd för att betala för det, hos skattebetalarna, om det blir halvbra och inte ens används?
Det är avslutningen i artikeln som är anmärkningsvärd, aporopå tidigare blogginlägg om (s) inställning till BG11 och det territoriella försvarets rännesans i regeringens retorik.
Kihl skriver:
"Om vi i framtiden skall ha samma styrkor med hög beredskap för insatser både nationellt och internationellt, måste de nationella uppgifterna vara styrande för säkerhet, utveckling och utbildning och den internationella vara en tilläggsuppgift, som anpassas till vår förmåga. Mot den bakgrunden, bör enligt min uppfattning, den Nordiska Bataljonsstridsgruppen 2011. NBG 11, ifrågasättas" (min kursiv.).
Artikeln är ett exempel av många den senaste tiden som tillsammans illustrerar den klassiska pendelrörelsen i svensk försvarspolitik. Jag var med på den tiden när moderaterna i riksdagsdebatter kallade internationella insatser för "lyxverksamhet". Jag var med när Björn von Sydow (s) pekade på Försvarsmakten och sade "internationalisera er" och senare när Leni Björklund gjorde upp med fransmännen om Artemis och gav klartecken till NBG.
Var denna senaste trend ska sluta, det vet jag inte. Jag befarar att det vare sig blir hugget eller malet. För med de mått och steg som nu vidtas formas en Försvarsmakt som det är meningen att man skall kunna använda. Men om den växande trenden står sig, nämligen att man tydligen inte ska använda denna förmåga till internationella insatser -mer än lite på sidan av, sådär- samtidigt som man avvecklar det "sega"och det "breda" som var jämförelsevis "billigt" i antal personer räknat och utformat för att möta en invasion (som inte kommer). Då får vi alltså en situation där resultatet inte passar någon eller något.
Och hur länge tror man att det finns stöd för att betala för det, hos skattebetalarna, om det blir halvbra och inte ens används?
Säger oppositionen nej till BG11?
Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.
Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).
Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.
Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:
” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”
Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:
”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”
I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”
Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.
Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.
Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
