lördagen den 21:e mars 2009

Hela havet stormar snart igen

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som lyder såhär:

"I och med att propositionen nu är offentlig påbörjas en analys av innehållet i Försvarsmakten. Innan denna analys är genomförd kan Försvarsmakten inte i övrigt kommentera innehållet i propositionen. "

Kan inte finnas mycké att analysera för den som suttit i knät på den som haft pennan..."

Citatet kommer från Försvarsmakten och jag tycker, till skillnad från kommentatorn, att det är rätt. Visserligen har processen säkert i vissa stycken varit gemensam, mellan Fö och FM, men resultatet (propositionen) avviker i flera avseenden från Försvarsmaktens underlag. Det är inte konstigt i sig. Försvarsmaktens underlag är ett underlag bland flera och det är den politiska nivån som väger samman dem till en helhet man kan stå för.

Problemet den här gången är att försvarsministern, som svar på frågor från media om propositionen verkligen är finansierad, säger att Försvarsmakten har presenterat ett underlag i ekonomisk balans etc. Han säger i princip att om bara Försvarsmakten har räknat rätt så hänger det ihop. Men min poäng är att så kan man bara säga om han hade tagit Försvarsmaktens förlag rakt upp och ned i alla detaljer. Och dessutom sett till att uppfylla alla de mer eller mindre orealistiska antaganden som planeringsunderlaget bygger på.

Om man gör som regeringen, och t.ex. puttar in fyra reservbataljoner utan att tillföra resurser eller skära bort något annat, då kan man inte hänvisa till att Försvarsmakten säger att man har en planering som är i ekonomisk balans.

Om jag hade suttit på HKV nu och analyserat propositionen, ja då hade jag sammanställt en lista över varje avvikelse från planeringsunderlaget som regeringen har gjort i propositionen och redovisat dessa skillnader och vad de innebär ekonomiskt.

Låt mig gissa att en sådan sammanställning kommer att redovisas ungefär samtidigt med att det står klart i och med vårbudgeten att man inte kommer att få behålla hela anslagssparandet.*

Och då har vi hela havet stormar igen.


* Som bekant har Försvarsmakten i sitt planeringsunderlag och de beräkningar som detta bygger på utgått från att prognostiserat anslagssparande åren 2008 och 2009 kan överföras till anslag 1.1 Förbandsverksamhet och beredskap åren 2010 - 2011. I Försvarsmaktens årsredovisning kan man läsa att ett prognostiserat underskott på 1,5 miljard kronor blivit ett överskott på förbandsanslaget på en halv miljard kronor vid utgången av 2008.

fredagen den 20:e mars 2009

Lästips

"Försvarsminister Sten Tolgfors presskonferens var som en enda lång besvärjelse, en regndans. Ministern föreföll rent av tro på vad han sade. Hans förtröstan måste vara stark."

"Trots att Högkvarteret och Försvarsdepartementet, med en tjänstemans formulering, ”satt i knäna på varandra” när ÖB:s underlag togs fram, har avsevärda förändringar gjorts i proppen jämfört med ÖB:s förslag. Proceduren är konstitutionellt högst tveksam, men så går det till nu för tiden. Inte förrän natten till torsdagen var det färdigförhandlat."

"En ”säker osäkerhet” är JAS-projektets fortsättning. I februari anslogs 400 miljoner kronor för att under 2009 för ”studier samt konceptarbete under 2009 rörande Gripen-systemets förmågor i framtiden”. Det är så man sätter in foten i dörren för att bereda väg för Super-JAS. Detta koncept, som nyligen ratades av Norge, är i realiteten ett helt nytt flygplan. Denna miljonrullning, som förebådar ännu högre belopp i framtiden, sker samtidigt som dagens JAS-plan byggs om. Flygplanen saknar i hög utsträckning beväpning. Flygförarna får för litet flygtid. Vartill skall läggas skandalen med den senarelagda krypterade ledningslänken. Risken är uppenbar att vi inom tio år börjar skrota de plan som byggs om idag till förmån för en handfull Super-JAS."

Läs Johan Tunbergers kolumn Utrikesbloggen idag!

Lite underligt

Regeringspartierna har enats om en ominriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till ett fokus på det nationella territorialförsvaret.

Regeringen är enig om att lite drygt ett år före valet presentera en "alla får allt"-lösning som är gravt underfinansierad och inte heller nödvändig utifrån rådande hotbild.

Oppositionen samlar sig sakta men säkert till en gemensam hållning under riksdagens behandling av propositionen. En hel del förenar, bland annat kritiken mot den höga beredskap som insatsorganisationen i sin helhet ska ha (något som för övrigt även SvD.s ledarsida håller med om).

Men en hel del skiljer oss åt också. Framför allt synen på vilken inriktning försvaret ska ha, vad som ska vara dimensionernade.

Socialdemokraternas Anders Karlsson menar att "Regeringen skapar nu ett yrkesförsvar med fokus på internationella uppdrag. Det vänder vi oss emot. Vi vill se ett modernt, effektivt och folkligt förankrat insatsförsvar."

Gunilla Wahlén (V) är inne på samma spår när hon säger att "Försvaret kommer inte längre att utgå från det nationella försvaret och utifrån det bygga internationella insatser".

Enligt min uppfattning har de missat att regeringen i själva verket gör en u-sväng tillbaka till det nationella territorialförsvarsfokus som har varit allenarådande under kalla kriget. Därför framstår denna kritik som något obegriplig.

Bild: Magnus Bard, DN

Nya svarta hål och en planering full av luft (samt några bra saker)

De osäkerheter på vilka dagens försvarsproposition vilar sammanfattas i ett nötskal av regeringen själv redan i propositionens inledning (min kursiv.):

"Den föreslagna utvecklingen mot ett mer användbart och tillgängligt försvar kan bara ske i den takt som ekonomin medger. Resurser kommer att behöva frigöras genom förändringar och rationaliseringar ifråga om personal, materiel- och logistikförsörjning samt övrig stödverksamhet. I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar. Den inriktning som regeringen anger kan därför komma att justeras vad gäller såväl omställningstakt som förmågekrav, materiel, organisation och verksamhet. Regeringen avser att, vid behov, återkomma till riksdagen med justeringar i dessa avseenden i samband med de årliga budgetpropositionerna eller i annan proposition."

Det är med andra ord precis som Göran Eriksson skriver i SvD: Regeringen tar försvarsnotan på politisk kredit.

Propositionen omfattar endast fem skarpa förslag till riksdagen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner:

1. att målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009,
2. det mål för det militära försvaret som ska gälla fr.o.m. 2010,
3. att de krav på operativ förmåga som riksdagen tidigare beslutat ska upphöra att gälla vid utgången av 2009,
4. regeringens förslag till Försvarsmaktens operativa förmåga fr.o.m. 2010 samt
5. inriktningen för insatsorganisationens utformning 2014.

Låt mig innan jag går in på propositionens olika delar slå fast att den grundläggande inriktningen är spårbar till Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) från juni 2008. Det är bra. Beredningen föreslog bl.a. en ny princip för personalförsörjning, rationalisering av de s.k. stödmyndigheterna, att gå från tyngre till lättare förband, långtgående samverkan i Östersjön, konkretisering av civil-militär samordning och bättre ekonomisk styrning av Försvarsmakten. Försvarsberedningen föreslog vidare en indelning i stående och kontraktsförband, liksom att ingen pliktpersonal ska finnas i framtidens insatsorganisation.

Men en grundläggande ansats i beredningens arbete var att det handlar om att prioritera. Därför föreslog t.ex. beredningen omfattande reformer av stödmyndigheterna, vi identifierade behov av att reformera grundorganisationen och vi ville skära i antalet JAS Gripen. Beredningens föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, att det är "mer relevant" att på sikt kunna hålla upp till ca 2000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Regeringen vill göra alla till lags genom att "alla insatsorganisationens förband bör ha tillgänglighet som ger regering och riksdag stor handlingsfrihet vid val av förmåga i olika avseenden inför beslut om en insats".

Med andra ord lades beredningens principer fast utifrån att det inte går att klämma in allt som alla alltid vill ha i den ekonomiska ram som kan tilldelas. Men denna princip verkar inte styra regeringens planering i nämnvärd utsträckning.

Regeringen väljer istället att strunta i vissa rationaliseringar (t.ex. grundorganisationen) och istället trycka in nya saker i försvarsbudgeten (läs: stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern säger kostar 100 miljoner kr). Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna. Allt detta utan att rubba den ekonomiska ramen. Istället säger ministern gång på gång att Försvarsmakten har räknat och de står för sina beräkningar. Förslagen är i ekonomisk balans, säger han.

Ponera att Försvarsmaktens planeringsunderlag verkligen är det. Men nu har ju regeringen inte till punkt och pricka följt Försvarsmaktens planeringsunderlag! Och Planeringsunderlaget bygger på en rad antaganden som bl.a. på personalförsörjningssidan är tämligen orealistiska! I det läget kan inte Tolgfors bara peka finger åt Försvarsmakten och säga "fixa det här och om ni inte gör det så är allt ert fel".

Dessutom kommer ett första lackmustest när det gäller svarta hål redan i närtid. Hela Försvarsmaktens planeringsunderlag bygger nämligen på att man får behålla hela det anslagssparande som försvarsministern är så väldigt nöjd med. I vårbudgeten visar det sig om man får det eller ej. Om man inte får det, ja då har vi en situation där ekonomin är överbelastad redan några månader in i 2009.

I det följande kommenterar jag enskildheter i propositionen:

I regeringens säkerhetspolitiska bedömning av omvärlden står det att "Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. I en globaliserad värld ökar risken för att en ekonomisk kris kan få konsekvenser för det säkerhetspolitiska läget." För det första har regeringen därmed slipat udden av Försvarsberedningens tidigare bedömning att klimatförändringarna utgör det allvarligaste hotet. För det andra saknas helt den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter.

Regeringen avser att införa ett insynsråd i Försvarsmakten, med representation från övriga samhällssektorer, för att utöva insyn i verksamheten och stödja myndighetschefen med rådgivande kompetens. Jaha. Det finns redan ett "ÖB:s samverkansråd", vilket är ett samarbetsorgan mellan Försvarsmakten, näringsliv, organisationer och offentlig sektor. Man får hoppas att det inte bara innebär överlappande verksamhet?

Insatsorganisationen (IO) redovisas på sid. 45. Det är tydligen inte meningen att man lätt ska kunna jämföra den med den tidigare beslutade IO eftersom regeringen inte redovisar den i tabellen. Då får jag väl klippa och klistra själv och återkomma om det senare.

Notera följande skrivning och jämför det med förslaget om de förrådsställda stridsvagnarna på Gotland:

"Förmåga som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms efterfrågas först i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som bygger på internationellt samarbete och som leder till att de kan upprätthållas med begränsade resurser. Denna typ av förmåga ska dock om den bibehålls organiseras i tillgängliga och användbara förband."

Försvarsberedningen har föreslagit att strategiska funktioner såsom strategisk planering och långsiktig inriktning som idag återfinns i högkvarteret ska överföras till Regeringskansliet. Men tji fick vi. Så blir det inte och det tror jag är ett stort misstag.

Ytterligare ett förslag från beredningen, om att amfibiefunktionen ska integreras med markstridskrafterna och utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden, avvisas av regeringen.

Som jag tidigare nämnt avvisar regeringen också beredningens besparingsförslag om att antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad i förhållande till den planerade volymen om 100 flygplan. Regeringen anser att antalet flygplan ska "motsvara det operativa behovet och vidmakthållandet av JAS 39-systemet till 2040". Med andra ord ansluter sig regeringen till Försvarsmaktens förändrade bedömning av de operativa behoven. Innan det senaste planeringsunderlaget ansåg nämligen Försvarsmakten att det var betydligt lägre. Grunderna till denna nya operativa bedömning redovisas i vanlig ordning inte.

Vidare skriver regeringen "En ny analys avseende behovet av antalet flygplan kan komma att bli nödvändig, t.ex. vid en framtida uppgradering av dagens JAS 39C/D." En framtida uppgradering. Här öppnar man för E/F. Se upp, försvarsutskottet!

Jag har skrivit om frivilligheten förut. Regeringens skriver i propositionen att det samlade statliga stödet i ökad omfattning bör utgå till verksamheter i stället för organisationer. Regeringen anser därför att det särskilda organisationsstödets inriktning och omfattning bör ses över. Det innebär att regeringen inte var beredd att köpa frivilligutredningens förslag om att överge organisationsstödet till förmån för en renodlat uppdragsbaserad ersättning rakt av. Det skulle kunna tolkas som något positivt. Problemet är dock att regeringen samtidigt slår fast att anslaget 1.10 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten. Hur dessa två besked hänger ihop är jag inte människa att klara ut.

Några positiva inslag i propositionen:

Försvarsmakten ska i omställningen prioritera utvecklingen av användbara och tillgängliga arméförband. Det är i linje med beredningens inriktning med markoperativ tyngdpunkt.

Det är också bra med de steg som tas för en förbättrad civil-militär samverkan inför under och efter internationell fredsfrämjande verksamhet. Regeringen avser bl.a. inrätta en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militära samverkan i samband med insatser internationellt.

Det nordiska samarbetet inom försvarsområdet ska fortsatt fördjupas. Jag välkomnar också propositionens skrivningar om ett fördjupat Östersjösamarbete (även om det var onödigt minimalistiskt jämfört med Försvarsberedningens förslag), liksom i stora drag avsnittet som gäller materielanskaffning.

Slutligen: Regeringen anför att "Försvaret ska kunna användas här och nu" och att "Försvaret behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige och närområdet samt för insatser utanför närområdet."

Sten Tolgfors borde ha skrivit: "Försvaret ska kunna användas här, om tio år". För om den fördelning mellan heltidsanställda soldater och kontraktsbundna dito som regeringen föreslår går igenom och oförmågan att prioritera (bort) kvarstår, ja då kanske vi har en bättre tillgänglighet om tio år, men priset riskerar att vara att vi inte kan använda denna förmåga till något mer än att det ser snyggt ut i tabellerna och att man kan hävda att vi har en hög beredskap för att möta militära angrepp mot Sverige.

För vi kommer nog inte ha pengar till att göra några insatser med dem. I varje fall inte där det behovs. I alla fall inte som regeringen själv tidigare har uttryckt det bl.a. i den svenska strategin för internationell fredsfrämnajde verksamhet: Uthålliga internationella insatser med markoperativ tyngdpunkt i civil-militär samverkan.

I SvD skriver Mikael Holmström och Göran Eriksson. I DN skriver Gunnar Jonsson och Henrik Brors. TT. Ekot.

Error

Jag har under fyra timmar läst och skrivit ett inlägg där jag kommenter försvarspropositionen. När jag lättad trycker på knappen för publicering, ja då är alltihop bara borta. Finns inte. Inte någonstans. Det är ett under att jag inte slänger ut datorn genom fönstret. Jag får återkomma i morgon med nya friska tag. Förbannat.

torsdagen den 19:e mars 2009

Välkomnar Widman

Ytterligare en försvarspolitisk blogg har sett dagens ljus. Jag välkomnar Allan Widman (FP) till bloggarnas skara. Utöver att det ska bli utomordentligt intressant att följa Widmans inlägg, så startar han sin blogg av en mycket viktig anledning.

Nu är det fem av Försvarsberedningens sju ledamöter som bloggar:

Allan Widman (FP), som sagt, Staffan Danielsson (C), Gunilla Wahlén (V) som dock inte har uppdaterat sedan i september 2008, Else-Marie Lindgren (KD) och så jag. Håkan Juholt (S) och Karin Enström (M) kanske också ansluter sig vad det lider?

(Allan Widman debatterade den försvarspolitiska inriktningspropositionen med Peter Eriksson (MP) i Nyhetsmorgon tidigt i morse)
Nu äntligen ligger försvarspropositionen på regeringens hemsida för läsning.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M), Anders Karlsson (S), Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Mikael Holmström, SvD och jag diskuterade propositionen i dagens Studio Ett.

Risk för svekdebatt

I väntan på försvarsministerns presskonferens kl. 13.00 kan man läsa vad han kommer att säga i DNs nätupplaga.

Man kan inte förvänta sig att man ska underbygga alla argument i en artikel med siffror och beräkningar, Tolgfors ord måste därför läggas bredvid tabellerna i propositionen när den offentliggörs, men såhär långt vill jag kommentera följande.

Jag har främst två generella invändningar.

För det första förleder regeringen människor att tro att landets försvarsförmåga kommer att höjas betydligt genom dagens proposition. Tolgfors anger inga tidsperspektiv eller villkor för den insatsorganisation, den tillgänglighet och det personalförsörjningssystem han skissar upp. Jag tycker att det är fult. Det är ju nämligen så att tidsperspektivet för denna omställning är uppemot tio år, inte från nu utan från den 1 januari 2010. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag och bläddra fram när de tror att det nya personalförsörjningssystemt är intaget fullt ut.

Dessutom är det ju så att hela reformeringen/omställningen av naturliga skäl kopplas till processen och förutsätter att pengar hämtas från försvarsbyråkratin i enlighet med den utredning som just nu arbetar med den frågan. Reformeringen ska som bekant förverkligas i den takt medel frigörs som medger detta. Man kan vara säker på att Finansdepartementet har säkerställt dessa hängslen.

För det andra talar finansministern om ett nationellt nödläge. Vi är mitt uppe i en ekonomisk kris som vi inte sett slutet på. Vilken försvarsminister kan tvärsäkert hävda att försvarsanslagen inte kommer att röras då? Ovanpå ekonomin bör man lägga att hela personalförsörjningens implementering förutsätter omtag med 200 lagar och förordningar, fackliga förhandlingar, det ska komma en särproposition i sinom tid och Försvarsmakten skriver i sitt planeringsunderlag inför propositionen att man måste ha hela samhällets stöd för förverkligandet, etc. etc. Detta kan man kalla en viss osäkerhet, om man vill uttrycka sig väldigt försiktigt.

För det tredje underbyggs behovet av en så hög tillgänglighet genom att Tolgfors gör en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Han skriver att regeringen uppdaterade och fördjupade den säkerhetspolitiska analysen efter femdagarskriget och landar i att "Slutsatsen är tydlig. Dagens situation, där endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen – 2008 motsvarande 11.400 man - är tillgänglig för insats inom ett år möter inte tidens krav." (...) "Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen".

Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet (förmåga och vilja att delta i internationell krishantering) och inte en hotbild mot vårt land. En hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar.

Jag har sagt det förut: Om man på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land har ökat på ett sätt som föranleder en hög andel omedelbart gripbara (och därmed svindyra) förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig av den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla igång civilförsvaret (i vid mening). Så länge inte detta görs, ja då är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning man målar upp tjänar andra syften än att man oroas för nationens väl och ve.

Personalförsörjningen får jag återkomma till efter lusläsning av propositionen, i artikeln ger Tolgfors inga andra svar än att rekrytering ska ske på frivillig grund. Han skriver inget om fördelningen mellan heltidsanställda soldater respektive kontrakterade.

Tolgfors skriver att hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Av dem är det 28 000 personer som kommer att finnas i stående och kontraktsförband och 22 000 personer finns i Hemvärnet, inklusive de nationella skyddsstyrkorna. Om 28 000 personer ska vara gripbara inom en vecka (oklart hur många av dessa som är yrkesofficerare) så är det en mycket hög andel som är heltidsanställda. För hur skulle kontrakt se ut med kvinnor och män som har vanliga civila jobb se ut, om de rätt som det är kan kallas in med några dagars varsel? Finns det arbetsgrivare som skulle gå med på det?

Tolgfors skriver också att det utanför insatsorganisationen kommer att finnas en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner, vilket är känt sedan tidigare och som jag har skrivit om här.

Vidare kommer ett flagrant exempel på nyspråk: "1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. Det är dubbelt mot idag." Regeringen gick till val på att man ville ha 2000 personer i internationell tjänst. Vid tusenårsskiftet hade Sverige en hel bataljon i Kosovo (ca 1000 personer). Regeringen vill få 1 700 personer att framstå som en ambitionshöjning. Jag håller med Anna Ek, Svenska Freds ordförande. Hon skriver:

"Satsningen på armén innebär också att försvaret på sikt borde kunna skicka ut fler människor i internationell tjänst, något som är betydligt bättre än att skicka flygplan eller högteknologiska vapensystem. Att vi går mot mer frivillighet är också något Svenska Freds välkomnar. MEN. Vad hände med löftet om 2000 soldater i internationell tjänst? Det har varit ett uttalat mål i ett decennium, om inte längre. 1700 soldater är visserligen bra. Men varför denna ambitionssänkning?"

Sammantaget anser jag att det finns en risk för svekdebatt utifrån två olika utgångspunkter:
1. Det framstår som att det försvar Tolgfors beskriver kommer att vara på plats i stort sett i morgon och att vägen ditt är lätt och smidig.
2. Om det ryska militära hotet mot Sverige blir allt svårare att förfäkta efter upptinade relationer mellan Moskva och Washington, nya nedrustningsinitiativ etc. Ja då blir det svårt att förklara varför man landar på bland annat 100 JAS Gripen C/D (och inte färre i enlighet med Försvarsberedningens förlag), eller varför vi ska ha en så hög beredskap (som kanske äter upp pengar som annars kunde används till att bidra till internationell fredsfrämjande verksamhet).

För er som tycker att detta kanske var väl gnälligt vill jag säga att det är oppositionens förbannade skyldighet att kritiskt granska regeringens förslag. De positiva delarna återkommer jag till när jag hittar dem i propositionen.

Ridån går upp klockan 13.00

Idag klockan 13.00 presenterar försvarsminister Sten Tolgfors regeringens försvarspolitiska proposition "Ett användbart försvar." Den webbutsänds via regeringens hemsida.

tisdagen den 17:e mars 2009

I väntans tider

Regeringens inriktningsproposition för försvaret var aviserad till idag, den 17 mars. För alla oss som går i väntans tider är några dagars förskjutning en svår påfrestning för tålamodet, men man får hoppas att den som väntar på något gott etc.

Min gissning är att propositionen kommer att vara ganska allmänt hållen och i generella termer staka ut riktlinjerna inför framtiden. Vi vet ju t.ex. redan att hela personalförsörjningsbiten kommer i en särproposition senare, när pliktutredningen är klar och remisserna färdigtuggade - den har ju dessutom fått ett tilläggsuppdrag - och man har fått rätsida på hur man ska hantera alla de 200 lagar och förordningar som måste ändras innan man kan gå in i det nya systemet. Propositionen lär därför i stort sett upprepa det partierna redan har varit eniga om i Försvarsberedningen och i Pliktutredningens delbetänkande från hösten 2008.

Ett annat område är försvarsbyråkratin. Där vet vi att stödmyndigheterna och annat som har identifierats som möjliga rationaliseringsområden (särskilt materiel- och logistikförsörjningen) är under pågående utredning inom Försvarsdepartementet. Det resultatet kommer också senare varför regeringen säkert väljer att upprepa lite principer kända från förr.

Det kommer däremot i gängse ordning att presenteras en tabell över hur regeringen tänker sig hur insatsorganisationen (IO) ser ut 2014 (vilket är det år som utgör slutpunkt för den reformering som tar sin början den 1 januari 2010). Vi kommer också att kunna läsa oss till vilka spår den senaste tidens försvarsdebatt har satt: En och annan Björklundsk formulering och ett och annan krav som har nått offentligheten, dvs. förrådsställda stridsvagnar på Gotland och fyra extra mobiliseringsbataljoner med låg beredskap.

Dessa åtgärder har kallats en helomvändning av försvarspolitiken och förklarats med att politikerna nu äntligen börjar se nyktert på Ryssland.

Min kommentar till det är att det är ett luftslott i substans och ett frågetecken i relevans. Jag vill påminna om den debatt som rasade för några år sedan när Mikael Holmström på SvD lusläste tabeller och beredskapskrav och kom fram till att resursförband (utan samövad personal och materiel) knappast kan kallas förband.

En mobiliseringsreserv som inte har materiel och personal och planer är till intet förpliktigande. Man hade lika gärna kunnat dra till med, säg 16 nya mobiliseringsbataljoner i så fall, om det nu inte kostar något och inga åtgärder ska vidtas med anledning av beslutet.

Som kuriosa kan nämnas att Jan Björklund (FP) kallade resursförbanden just för "luftslott" vid Folk och Försvars Sälenkonferens 2006.

Men egentligen ska man börja med behovet. Finns det behov av de åtgärder regeringen nu (av allt att döma) presenterar som ett resultat av den aktuella diskussionen om försvaret? Nästa fråga är om det är rätt åtgärder?

Med detta sagt vill jag ändå hävda att det är ett trendbrott. Man aviserar en slags satsning på försvaret (i alla fall en satsning som syns i tabellerna - någon beskrev det ju tom som en 50% ökning av armén!). Att dessa mobiliseringsbataljoner inte ska kosta någonting, ja det återstår att se.

Det ska som sagt bli intressant att läsa om både bevekelsegrunder, hur åtgärderna motiveras och se tabellerna.