Världens blogg

Jag har börjat blogga tillsammans med två förträffliga personer under rubriken Världens blogg. Bloggens fokus är utrikes- och säkerhetspolitik. Välkommen!

En ny fas i livet

Det här är inget enkelt inlägg att skriva. Jag sitter med en blandad känsla av vemod och spänning inför en ny fas i livet.

Idag begär jag att få bli entledigad från Försvarsberedningen och mitt försvarspolitiska engagemang ska uppgå i något annat. Oklart vad ännu så länge.

Jag har ägnat mig åt försvarspolitik på riksnivå sedan 1994, då jag blev invald i riksdagen och valde Försvarsutskottet som mitt ansvarsområde. Det är ett val som jag aldrig har ångrat. Tvärt om. Men det väckte lite uppseende och jag fick ofta frågan varför i jösse namn... Det ansågs inte vara ett naturligt val för en 22-årig miljöpartist (som dessutom var kvinna).

Med viss skräck gick jag till det första utskottssammanträdet, där jag visste att en äldre moderat herre vid man Arne Andersson höll i klubban. Mina fördomar kom på skam, kanske även hans om han nu hade några. Vi fann varandra och jag kom att respektera Arne djupt. Ett oerhört professionellt utskottskansli och en rad kompetenta och generösa ledamöter gjorde att jag snabbt förstod att jag hade dragit riksdagens vinstlott. Jag stortrivdes och gav mig sjutton på att motverka alla eventuella fördomar genom att se till att vara bäst påläst i alla lägen. Jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig, åka runt och besöka verksamheten i alla Sveriges hörn (minns att detta var i mitten på 90-talet!) och diskutera med officerare och frivilliga, soldater och försvars- och säkerhetspolitiska tänkare av alla de slag.

1995 drog Thage G. Peterson igång Försvarsberedningen. Jag valdes att representera miljöpartiet och det har jag gjort sedan dess. Det är 14 år i år. Försvarsberedningen är ett unikum i svensk politik, ja i svensk statsförvaltning. Jag gör inte beredningen rättvisa med mindre än en mer djuplodad betraktelse som jag får avlägga i sinom tid.

Låt mig bara säga att det har varit en ynnest att få vara ledamot i beredningen. Att få delta i en så remarkabel omställningsprocess (både i verksamhet, inriktning och idé) som har skett från 1995, när murens fall och kalla krigets slut började sätta avtryck i försvarspolitiken, till en internationell inriktning som i sin tur genom en pendelrörelse har lett tillbaka till ett ökat territoriellt fokus - det är inget annat än ett äventyr att ha varit med om.

Beredningen skulle inte heller ha fungerat som den har gjort utan sina ledamöter och sina sekretariat eller experter och sakkunniga. Jag vågar inte börja skriva om alla som verkligen förtjänar att omnämnas här. Då kan jag inte sluta. Jag får återkomma till även detta i särskild ordning. För att inte tala om alla minnesvärda förhandlingar, resor, hotellsprängningar och på olika sätt avgörande händelser i beredningens historia. Nej jag måste hejda mig, det rullar upp en film framför mina ögon.

Och vad viktigare är, Försvarsberedningen har spelat en avgörande roll i svensk försvarspolitik. Min starka förhoppning är att den får fortsätta spela den rollen. För om inte beredningen får uppdrag och mandat att tänka nytt, stort och förhoppningsvis rätt, vem ska då göra det i en kontext där riksdagens majoritet kan formas, där de politiska partierna ges möjlighet att påverka och påverkas och där ansvarstagandet både kan och bör vara större och längre än en mandatperiod?

När jag lämnade riksdagen 1998 för studier och yrkesarbete som PR-konsult med inriktning miljökommunikation gick det ganska bra att förena uppdraget med min övriga tillvaro. Jag fick barn (som var med på sammanträdena tills dess att de var alldeles för rörliga och högljudda och inte längre beroende av mig för mat!). Först Andreas 2001 och sedan Anton 2003. Det var bara längre resor jag inte följde med på under denna tid. Jag vill i det sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till alla de i beredningen som gjorde det möjligt att förena arbetet med små barn. Huvudsekreterare Michael Mohr gjorde t.ex. en minnesvärd insats när han tog en missnöjd Andreas på axeln och travade runt med honom när beredningen höll presskonferens.

2005 blev jag politiskt sakkunnig vid försvarsdepartementet. Det var en fantastiskt lärorik och rolig tid. Efter valet 2006 var det regeringsskifte och jag, som hade flyttat från Stockholm med familjen och startat egen verksamhet, kunde inte riktigt släppa försvarspolitiken. Beredningen hade jag ju kvar, men även övrig tid tenderade att läggas på försvars- och säkerhetspolitik. Jag startade denna blogg. Jag lade näsan i blöt överallt. Tackar sällan nej till att hålla föredrag eller delta i debatter.

Sedan hösten 2007 har det blivit mer och mer ohållbart. Hur kul är det att tänka på pensionspoäng, jaga uppdrag och tänka förnuftigt kring sin egen situation när det är så väldigt roligt och intressant med försvars- och säkerhetspolitik! Många har trott att jag har arbetat politiskt på heltid och jag har då fått upplysa om att jag är försvarspolitiker på ideell basis (sånär som på arvodet för beredningsuppdraget om 1200 kr/mån brutto). Då och då har frågan om huruvida partiet ska kunna ge mig lite ersättning för verksamheten dykt upp, men det har hela tiden runnit ut i sanden. Det är mitt eget fel.

Till slut kom jag nu till en punkt när det blev nödvändigt att ta konsekvenserna av situationen. Jag måste helt enkelt ägna mig åt något som jag kan brinna för och som jag kan leva på, på samma gång. Det återstår som sagt att se vad detta kan vara.

De flesta skiften i livet är både jobbiga och intressanta på en och samma gång. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Och det är ju bland annat det som är så fantastiskt med vår stund på jorden!

Välkomnar Widman

Ytterligare en försvarspolitisk blogg har sett dagens ljus. Jag välkomnar Allan Widman (FP) till bloggarnas skara. Utöver att det ska bli utomordentligt intressant att följa Widmans inlägg, så startar han sin blogg av en mycket viktig anledning.

Nu är det fem av Försvarsberedningens sju ledamöter som bloggar:

Allan Widman (FP), som sagt, Staffan Danielsson (C), Gunilla Wahlén (V) som dock inte har uppdaterat sedan i september 2008, Else-Marie Lindgren (KD) och så jag. Håkan Juholt (S) och Karin Enström (M) kanske också ansluter sig vad det lider?

(Allan Widman debatterade den försvarspolitiska inriktningspropositionen med Peter Eriksson (MP) i Nyhetsmorgon tidigt i morse)

Ska bara....

Jag har en rejäl lista över aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor som bör och ska kommenteras på denna blogg. Men det måste tyvärr få dröja ytterligare någon dag. Lite mör men mycket nöjd efter helgens rödgröna samtal på Bommersvik tvingas jag prioritera planering inför morgondagens möten.

Dygnet har lite för få timmar just nu. Jag återkommer!

Artikel och svar på tal

Idag skriver officerarna och ledamöterna i Krigsvetenskapsakademien Kim Åkerman, Anders Emanuelson och Johan Wiktorin på Aftonbladets debattsida. Jag skulle vilja peka på en mycket viktig del i deras artikel: Frågan om hur systemet skall kunna hänga ihop. De identifierar, helt riktigt, personalförsörjningsfrågan som en nyckelfaktur för hela försvarets framtid.

De får omedelbart svar på tal av försvarsminister Sten Tolgfors. Han har börjat blogga och det är bara att välkomna alla initiativ som bidrar till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Sverige.

Försvarsministern skriver att han tänker blogga om "bakgrunden till arbetet med inriktningspropositionen, personalförsörjning och överföring av resurser från stöd- och kringverksamheter till operativ nytta, som kommer att prägla den kommande tiden".

Jag hoppas att ministern, vid sidan av bloggendet, funderar på hur han avser att skapa en blocköverskridande majoritet för sin kommande proposition i riksdagen. En så radikal förändring som Försvarsmakten står inför får helt enkelt inte pressas genom riksdagen med några få rösters övervikt. I synnerhet inte när beslutet sedan skall gälla från 1 januari 2010 (ett drygt halvår innan rikssdagsvalet) och när flera av grundpelarna i "försvarsbeslutet" avses falla på plats först succesivt åren bortom 2010.

Man tackar

Jag tackar och bugar. Inte bara för de vänliga orden om bloggen, utan för de tips Lennart Frantzell generöst delar med sig av i sin recension av Försvarsbloggen.

Lennart är en bloggveteran, han skriver om IT och politik från Silicon Valley under rubriken "Det progressiva USA".

Det kommer mera...

Bloggronden i SvD uppmärksammar den uppfattning om svensk trupp i Afghanistan, som förs fram på denna blogg.

Det finns inom kort anledning att återkomma till den frågan. Nu har nämligen (äntligen!) regeringens proposition om ISAF lagts upp på nätet. Jag läser och återkommer.

Blogg, här och där

Lite senare idag drar Karin Eder-Ekman, PM Nilsson och Leo Lagercrantz igång Newsmill.se Betatestarna får se skapelsen allra först. Under dagen släpps den sedan lös till alla som hittar dit.

Jag har den stora glädjen att från och med idag blogga på Newsmill om det amerikanska presidentvalet, med fokus på försvars- och säkerhetspolitik.

Den här bloggen kommer inte att ligga i träda under den tiden. Ånej. Här blir det (mestadels) svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Dagens media rapporterar här.

Resumé rapporterar här.

Tålamod?

Jag vill be läsare av denna blogg om ursäkt och uttrycka en förhoppning om tålamod med den dåliga uppdateringen. Pappershögarna och att-göra-listorna kommer att lätta i slutet av veckan och då blir det bättring här på bloggen.

Det är mycket nu och det händer viktiga saker som jag inte vill slarva bort genom ogenomtänkta kommentarer. Då är det bättre att vara tyst och återkomma, tänker jag.

Sommaren är kort

För första gången på fem veckor är barnen lämnade på fritids och förskola, kaffebryggaren gick igång före 08.00 och jag tar itu med mail och att-göra-listor innan genomgången av dagens tidningar. Med andra ord är semestern slut. Finito. Över.

Och (hot eller löfte beroende på vad man anser om innehållet), denna blogg får upp tempot igen.

Ryckvis uppdatering

Bloggen kommer att uppdateras lite ryckvis under sommaren. Två av orsakerna till detta framgår av bilderna. Den vänstra illustrerar ett midsommarfirande som avlöpte helt i enlighet med tradition (i alla fall när det gäller vädret). Den högra illustrerar gårdagens solglimt samt två storfiskare som har hela sommaren planerad.

Men det går naturligtvis inte att helt stänga av försvarspolitiken. I synnerhet inte inför en så spännande försvarspolitisk höst. Återkommer om det inom kort.

Envägskommunikation a la Chavez?

Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, oroar sig över politikers bloggande:

”Politiker vill ha direktkommunikation med sina väljare och slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor, det här är bara början. Jag tror att fler och fler politiker kommer att försöka jobba på det här sättet.”

Han säger, apropå Carl Bildts bloggande:

”Jag tycker att man ska läsa hans blogg med samma skepsis som man läser hans partis hemsida. Han pratar utan att få mothugg och det får han väl göra. Men inte om det sker på bekostnad av hans medverkan i de traditionella medierna som ju ändå är den plattform som når flest medborgare.”

Precis. Det är när om det ena, det vill säga bloggandet, sker på bekostnad av att exponera sig i en direktdialog med journalister, politiska motståndare och allmänhet, som det blir ett problem. Jag tror inte alls att drivkraften bakom bloggandet är att man vill slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor. Sedan är det ju klart att bloggen kan användas som ett fora för försvarstal eller att man, som i Bilds fall, kan lägga ut lämpliga ”motbevis” mot diverse anklgelser. Men jag tror att de som läser i allmänhet har förstånd att värdera inläggen. Kanske dessutom en och annan journalist får nya uppslag att gräva vidare i? Tesen ovan, om att det ena inte får gå ut över det andra, testas därmed i praktiken. Om Bildt slutar svara på journalisternas frågor och enbart kommunicerar via bloggen. Då får Lars Nord vatten på sin kvarn.

En annan dimension är att en välbesökt blogg har fler läsare än vilken landsortstidning som helst. Man därmed se blogginläggen som en slags debattartikel. Debattartiklar kan inte journalister debattera i realtid, däremot kan människor skriva repliker (som i sin tur silas genom debattredaktören). Samma sak på de flesta bloggar - repliker tillåts och de kan administreras av bloggaren.

Jag tror helt enkelt att många politiker som bloggar vill skriva av sig om upplevelser, tankar och idéer, som man sällan eller aldrig får frågor om vare sig från medier, partikamrater eller politiska motståndare. Det är i själva verket debattlusta som ligger bakom, tror jag. Jag kan bara tala för mig själv, men om jag skulle få reaktioner på det som skrivs, vare sig det är från medier eller andra, så är det naturligtvis väldigt bra.

Om det dessutom ligger det minsta i vad Olof Petersson säger till DN.se idag, så är ju det ett mål i sig: ”Ungdomarna kanske släpper blicken från dataspelet, upptäcker bloggarna och på den vägen intresserar sig för politiska frågor.”