torsdagen den 26:e februari 2009

Osthyvel igen?

Allan Widman (FP) har nu fått svar från försvarsministern på sin fråga om vad ministern avser vidta för åtgärder för att säkerställa kostnadsberäkningar för en markbaserad rikstäckande infrastruktur för ledning av JAS 39 C/D med internationellt interoperabla datalänkar?

Försvarsministern svarar lakoniskt att "det är Försvarsmaktens ansvar att planera och budgetera för anskaffningen av ny materiel inom ramen för utgiftsområde 6, anslaget 1:3 Anskaffningar av materiel och anläggningar."

Vidare skriver ministern att "Försvarsmakten har i svaret på regeringens planeringsanvisningar den 30 januari angivit att anskaffningen av Länk 16 påbörjas under år 2010. Med anledning av de oklarheter som framkommit avseende tidpunkten för den operativa driftsättningen av infrastrukturen för datastridsledning av JAS 39C/D, har Regeringskansliet anmodat Försvarsmakten redovisa ett förtydligande avseende bland annat detta."

Försvarsministern fortsätter: "Förmågan till datastridsledning av stridsflyget är viktig och frågan är inte huruvida en sådan anskaffning kommer att ske, utan när. Det är viktigt att förmågan till datastridsledning från marken med det länksystem som används i C/D-versionen finns så snart det är möjligt och med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B. Det är av stor vikt att påpeka att förmåga till datastridsledning mellan flygplan av C/D-version finns idag, och att datastridsledning även kommer att vara möjlig från ledningsflyggrupp ASC 890 före utgången av året."

Vad säger Sten Tolgfors egentligen? Att det finns pengar avsatta? Att det finns pengar avsatta även för ett uppskruvat tempo? Att genomförandegruppen inte bör tänka om? Att genomförandegruppen måste omprioritera? Och vad menar ministern med "med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B?

För det första: Man måste ju tillåtas att ta sig för pannan och utbrista något om det numera klassiska problemet med fokus på högsta möjliga antal plattformar istället för att de vi har (i vilken skepnad de än må vara, korvetter, eller stridsflyg eller något annat) ska ha operativ förmåga.

Brutalt uttryckt: Vi ska ha många, de ska vara guldpläterade, skit samma om de verkligen fungerar som en operativ del av systemet...

För det andra: Riksdagen har beslutat om att ensa Gripenflottan till 100 plan i C/D-versionen. Försvarsberedningen föreslog i juni månad 2008 -enhälligt- att det antalet bör reduceras i väsentlig grad. Försvarsmakten säger ändå "100 C/D" i sitt planeringsunderlag till regeringen och vi får snart se vad den kommande inriktningspropositionen säger om den saken.

Nåväl. Motivet inför riksdagen till att fatta beslutet om 100 JAS 39 C/D var att det blir billigare eftersom det blir ett enhetligt system. Något som också Widman har lyft fram i tidigare frågor:

"En ensad flotta ger därför också vinsten av enhetliga procedurer för det svenska flygvapnet när de bara behöver flyga med en version av Gripen. Investeringen av varenda flygtimme i JAS 39 C/D bär därmed mot framtiden och bidrar till flygförarens förmåga också till skarp internationell insats. Eftersom det synes sannolikt att antalet flygtimmar inte kommer att öka de närmaste åren torde det vara ändamålsenligt att snarast möjligt fasa ut JAS 39 A/B ur aktiv flygtjänst."

Om man nu, på grund av ledningsfrågan, kommer fram till att A/B måste vara kvar i aktiv tjänst, vid sidan av införandet av de 100 C/D, då blir det inget enhetligt system och då ökar naturligtvis kostnaderna enligt samma argumentation som vid riksdagens uppgraderingsbeslut. Och ovanpå detta ska kostnaderna för ett snabbare införande av stridsledningsystemet läggas.

Det blir dyrt. Mycket dyrare än vad som är budgeterat. Vem ska betala det?

Jag blir lite nervös när jag läser vad Widman skriver: "Slutsatsen kan bara bli en enda: De äldre JAS-flygplanen och det existerande stridsledningssystemet måste hållas igång tills ett nytt sådant är på plats och fungerar."

Jag önskar verkligen att Widman i samma mening hade konstaterat att det inte kan bli tal om några 100 C/D. Antalet måste minskas så att ekonomiskt utrymme frigörs om den Widmanska planen skall sjösättas. Flygvapnet måste hantera kostnaderna inom sin "ram".

Om det inte blir så, ja då skall nya friska pengar vaskas fram och det förmodligen inom 6.2. För anslagssparandet kommer inte finansministern släppa från sig i en tid han själv beskriver som ett "nationellt nödläge". Det blir osthyveln igen. Marinen och armén får några materielprojekt strukna. Kanske rentav sådant som är nödvändigt för pågående internationella krishanteringsuppdrag? De som luttrade har undrat vem som tror att den politiska inriktningen med markoperativ tyngdpunkt någonsin kommer att märkas av i verkligheten, de får vatten på sin kvarn.

Men nu är jag nog bara överdrivet pessimistisk, hoppas att jag har fel.

PS. Frågan fortsätter att rulla på SvD:s ledarblogg. Widman skriver i en replik:

"Innan regering och riksdag fattade beslut om att det svenska flygvapnet enbart skulle innehålla den s.k. exportversionen av JAS 39 Gripen borde myndigheten upplyst om konsekvenserna. Att det i efterhand uppdagas att det behövs ett helt nytt stridsledningssystem med nationell täckning, som kräver nya investeringar i miljardklassen, duger inte. Det är bra att regeringen nu ställer tydliga frågor till Försvarsmakten. I samband därmed måste också ansvarsfrågorna utredas."

Jag håller med helt och hållet. Och som jag har sagt tidigare, det vore intressant att veta var informationen har stoppat? Har den aldrig nått regeringskansliet? Eller var det riksdagen som inte fick veta?

onsdagen den 25:e februari 2009

Nattens State of the nation

Jag gick inte upp inatt för att se Obamas State of the nation-tal. Jag ångrar mig nu.

Jag hade velat se det live. Jag skulle vilja se någon med motsvarande retoriska skicklighet i Sverige. Det är nästan för bra. Jag känner hur jag fastnar i talets form, precisa anslag och timing på bekostnad av innehållet.

Det Progressiva USA skriver: "President Obamas State of the Union tal till kongressens båda kamrar och till det amerikanska folket hölls i de rykande ruinerna av det USA som varit. Det är ett USA i fritt fall, en stormakt som på mindre än ett år har kollapsat till oigenkännlighet. USA har under de senaste åtta Bushåren genomgått en en helt ofattbar företagsplundring där ett helt samhälle har plundrats på triljardbelopp medan infrastrukturen, vård, skola, omsorg, allt har offrats på altaret till lägre skatter och mer pengar till de rikaste.


Ett utdrag (med några egna kursiveringar):

"
For seven years, we've been a nation at war. No longer will we hide its price.

Along with our outstanding national security team, I am now carefully reviewing our policies in both wars, and I will soon announce a way forward in Iraq that leaves Iraq to its people and responsibly ends this war.

And with our friends and allies, we will forge a new and comprehensive strategy for Afghanistan and Pakistan to defeat al Qaeda and combat extremism, because I will not allow terrorists to plot against the American people from safe havens halfway around the world. We will not allow it.

As we meet here tonight, our men and women in uniform stand watch abroad and more are readying to deploy. To each and every one of them, and to the families who bear the quiet burden of their absence, Americans are united in sending one message: We honor your service; we are inspired by your sacrifice; and you have our unyielding support.

To relieve the strain on our forces, my budget increases the number of our soldiers and Marines. And to keep our sacred trust with those who serve, we will raise their pay and give our veterans the expanded health care and benefits that they have earned.

To overcome extremism, we must also be vigilant in upholding the values our troops defend, because there is no force in the world more powerful than the example of America. And that is why I have ordered the closing of the detention center at Guantanamo Bay and will seek swift and certain justice for captured terrorists, because living our values doesn't make us weaker. It makes us safer, and it makes us stronger.

And that is why I can stand here tonight and say without exception or equivocation that the United States of America does not torture. We can make that commitment here tonight.

In words and deeds, we are showing the world that a new era of engagement has begun, for we know that America cannot meet the threats of this century alone, but the world cannot meet them without America.

We cannot shun the negotiating table nor ignore the foes or forces that could do us harm. We are instead called to move forward with the sense of confidence and candor that serious times demand.

To seek progress towards a secure and lasting peace between Israel and her neighbors, we have appointed an envoy to sustain our effort. To meet the challenges of the 21st century -- from terrorism to nuclear proliferation, from pandemic disease to cyber threats to crushing poverty -- we will strengthen old alliances, forge new ones, and use all elements of our national power."

SvD, DN, Ekot, The Independent

tisdagen den 24:e februari 2009

Gårdagens försvarsdebatt: Konsten att backa in i framtiden

Gårdagens riksdagsdebatt om försvarspolitiken blev en ganska deprimerande tillställning, med några undantag.

Försvarsminister Tolgfors (M) har en ny favoritformulering, som återkom gång på gång i debatten: "ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet". Det är territorialförsvarsperspektiv för hela slanten. Det talas om behov av omedelbart gripbara soldater i stora skaror som ska kunna försvara landet (mot vad?!). Det är inte ett ord om internationell solidaritet, FN eller uthålliga insatser i civil-militär samverkan (vilket för övrigt regeringens egen strategi för svenskt deltagande i fredsfrämjade verksamhet går ut på).

Tongångarna var fundamentalt annorlunda så sent som i Almedalen sommaren 2008. Då sade Tolgfors: "Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige."

Tolgfors försöker också få den del av Försvarsmaktens planeringsunderlag som slår fast hur många personer vi kan ha insatta i utlandstjänst (1 700 personer) att låta som en framgång. Ministern framhåller att det är "dubbelt så många som i dag". Ministern väljer att bortse från att det är färre än vad Försvarsberedningen har föreslagit och färre än det som den borgerliga alliansen ställda ut som ett vallöfte inför valet 2006. Det är inte så snyggt precis.

Det mest våghalsiga uttalandet från ministern var annars följande (min kursiv.):

"Så stärker vi nu alltså Sveriges förmåga att försvara sig avsevärt jämfört med i dag. Regeringen kommer med den kommande inriktningspropositionen att skapa ett användbart insatsförsvar, med styrkor som kan sättas in här och nu i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet för att värna svenska värden och intressen. Det är den enda finansierade, genomförbara och preciserade försvarspolitik som finns i landet."

Det där med finansierade och genomförbara, det återstår att se.

Sedan var det Anders Karlssons (S) tur. Han bästa stund i debatten lät såhär:

"Herr talman! ÖB fick två månader på sig att ta fram ett underlag om det svenska försvarets utformning utifrån försvarsministerns anvisningar – mot normalt ett år. Det är en på många sätt orimlig arbetssituation även om det handlar om en vanlig försvarsproposition. Nu handlar det om den kanske största förändringen av försvaret under efterkrigstiden. Detta är helt orimligt!

Detta äventyrar kvaliteten på det som ska bli nästa försvarsbeslut, ett beslut som innebär dramatiska förändringar. Den begränsade tid som har givits Försvarsmakten har resulterat i att de ekonomiska beräkningarna inte vilar på någon säker grund. Man har fått höfta och göra antaganden om vad ett nytt yrkesförsvar skulle kosta. Jag skulle, om jag får raljera lite, vilja säga att jag tror att framtagandet av en ny yllemössa till armén skulle ha getts mer tid och en grundligare genomlysning än vad Försvarsmakten nu har getts tillfälle till för att ta fram underlag för det framtida försvaret."

För en gångs skull håller jag med Anders Karlsson i varje ord han säger.

Staffan Danielsson (C) lät som en internationalist i jämförelse med Tolgfors:

"Försvarets utformning bygger på analysen att det under överskådlig tid inte finns något invasionshot mot Sverige och att vår fred och säkerhet främst tryggas genom ett nationellt försvar som också verkar tillsammans med andra i internationella insatser för fred och säkerhet."

Allan Widman (FP) är en skicklig debattör. Men han är samtidigt den av debattdeltagarna, inklusive försvarsministern, som har gjort den längsta resan det senaste året. Det "utifrån och in"-perspektiv som folkpartiet har stått för de senaste åren, det är som bortblåst efter Georgienkriget. Man kan nästan tala om en metamorfos. Fast i min värld har (FP) gått från fjäril till larv istället för tvärt om.

Men Widmans resonemang om utställda löften och operativa krav är oerhört relevant. Och Widman tar sitt uppdrag som försvarspolitiker på allvar, han vill veta vad som händer med de beslut som tas.

Else-Marie Lindgren (KD) tryckte bland annat på Hemvärnet och det faktum att regeringen har lovat att det inte ska bli några nedläggningar av regementen under innevarande mandatperiod.

Gunilla Wahlén (V) höll ett anförande som Gunnar Gustavsson bäst beskriver på sin blogg.

Peter Rådberg (MP) förtjänar en elogé för att han tog upp turerna med hur den militära hotbild ser ut efter Georgien. Det är ju ändå mot den bakgrunden man ska förstå den kommande inriktningspropositionen. Rådberg:

"På vilket sätt och med vilken logik kan man dra paralleller mellan kriget mellan Ryssland och Georgien och en ökad militär hotbild mot Sverige? Skulle Ryssland riskera hela den västeuropeiska marknaden som fram till finanskrisen har varit en stor del av den ryska ekonomiska tillväxten? Skulle man riskera det genom ett väpnat angrepp mot en EU-medlem omgiven av Natoallierade? Är det någon som på allvar tror att en sedan lång tid infekterad konflikt på Rysslands egen bakgård går att omsätta i vad som bör vara dimensionerande för svensk försvarspolitik? Ska en sådan föreställning få leda till att de senaste tio årens inriktning av det svenska militära försvaret till ett insatsförsvar nu plötsligt får motsatt inriktning, från internationella insatser till ett mer svenskt territorialförsvar?

Herr talman! Jag håller med om att Ryssland som land går åt fel håll på många områden. Vi har ett demokratiunderskott i Ryssland. Vi har ökad kriminalitet och miljöförstöring i Ryssland. Rysslands agerande i kriget mot Georgien fördömer vi med all kraft. Vi har en presidentmakt som tar mer och mer makt över befolkningen på alla olika sätt. Men frågan är vilka slutsatser man ska dra av händelsen i Georgien och utvecklingen i Ryssland. Ska vi rusta upp och bygga skyddsmurar mot världen, som en del partier i regeringen vill, eller ska vi verka mer på den internationella arenan och bidra med ökad stabilitet?"

Efter denna inledande omgång tar jag debatten styckevis och del:

Tolgfors säger att han gärna vill se en bred överenskommelse om försvaret: "Men vi är inte beredda att göra upp om oppositionen insisterar på kraftiga nedskärningar av Sveriges försvar. Ni måste släppa miljardslakten av försvaret för att en uppgörelse ska vara möjlig."

Jag undrar var denna gräns går för Tolgfors inbjudan. Vad är "kraftiga nedskärningar"? Var måste oppositionen hamna för att Tolgfors ska bjuda in?

Allan Widman frågar: "Vilka partier och vilka politiker var det som förde det svenska försvaret till den position och till den situation som försvaret i dag befinner sig i? Vilka var det som avvecklade det fasta kustartilleriet? Vilka var det som såg till att en av tre yrkesofficerare inte är krigsplacerad i dagens insatsförsvar? Vem var det som upphörde med den territoriella försvarsplaneringen? Vilka var det som avvecklade repetitionsövningarna och därmed underminerade värnpliktssystemet? Vilka var det som upplöste brigaderna och så vidare?"

Svaret på den frågan fick nog Widmans allianskollega Staffan Danielsson att skruva på sig i bänken. Det var som bekant socialdemokraterna och centern som samarbetade om försvarspolitiken under många år. Miljöpartiet och socialdemokraterna hade ett väl avgränsat försvarspolitiskt samarbete (vilket var bra men samtidigt frustrerande eftersom det var just väl avgränsat) under drygt ett års tid innan valet 2006

Men vad viktigare är, Widman tar upp avvecklingen av det fasta kustartilleriet som exempel på ett felaktigt beslut. Det säger precis allt om hur långt det har gått med tillbakavridandet av försvarspolitiken.

Peter Rådberg får sista ordet: "En bred samsyn har tidigare varit kutym inom försvars- och säkerhetspolitiken, vad jag förstår. Det är i alla fall många partier som har deltagit. Nu är vi i en situation där regeringen med sju rösters övervikt kommer att driva igenom den nya inriktningspropositionen, och det tycker jag är mycket olyckligt."

Webbsändningen finns här. Protokollet kan läsas här.

Om och om och om och om igen

Allan Widman (FP) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors (M) där han följer upp historien om ledningssystemet för JAS 39 C/D. Widman skriver:

"I god tid innan den tidpunkt då vi avvecklat JAS 39 A/B måste en rikstäckande markbaserad infrastruktur för ledning med internationellt interoperabla datalänkar vara anskaffad, installerad och leveransgodkänd för skarp operativ drift.
"

Vidare kostnadsberäknar Widman projektet till dryga 2 miljarder och fem års arbete fram tills dess att systemet är operativt.

Försvarsministerns glädje över anslagssparandet lär har övergått till förtvivlan inom loppet av ett dygn. Det kan inte vara roligt att som försvarsminister läsa dagens ledarblogg i SvD. Där skriver major Peter Neppelberg, som har 30 års erfarenhet av stridsledning och luftövervakning, ett lika delar intressant som upprörande öppet brev till ÖB. Han avslutar sitt brev med frågan:

"Eller är det möjligen så att prestigeförlusten i att avbryta NBF-utvecklingen och de miljarder av skattemedel som plöjts ner där väger tyngre än Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige?"

måndagen den 23:e februari 2009

Anslagssparande är ingen effekt av bra kontroll

I kvällens Rapportsändning (07:00 in i inslaget) uttrycker försvarsministern glädje över att Försvarsmaktens årsredovisning för 2008 visar att man går med plus med en miljard kronor varav ca en halv miljard på förbandsanslaget.

Under kvällens lopp har ministern också bloggat om saken.

Tolgfors menar att det beror på en förbättrad kontroll över ekonomin och är belåten med anslagssparandet. Det tycker jag är lite anmärkningsvärt. Jag vill i själva verket vända på resonemanget.

För det första: Hur kan man hävda att man har kontroll när det blir ett anslagssparande om en halv miljard bara på förbandsverksamheten? Med bra kontroll landar man rimligen på +-noll.

Detta är ju inte heller ett argument som Försvarsmakten använder för att förklara resultatet, vilket i sin tur leder mig till mitt andra konstaterande:

Försvarsmakten har i flera år beskrivit de ekonomiska osäkerheterna kring 2008 och 2009. Dessa osäkerheter har gjort att Försvarsmakten planerade verksamheten 2008 på en mycket låg nivå för att undvika anslagsöverskridande. Det är med andra ord den låga verksamhetsnivån som har medfört att anslagssparandet uppstod vid årets slut.

Är det allså den låga verksamhetsnivån som försvarsministern är nöjd med? Jag undrar vad man säger ute på förbanden om den saken.

Försvar(s)politiken

Peter Akinder skriver i Östran att Håkan Juholt inte blir ny socialdemokratisk partisekreterare. Han hänvisar till "intensiva rykten" som gör gällande att det under denna vecka istället kommer besked om att förre skolministern Ibrahim Baylan får jobbet. Akinder är initierad. Han chansar inte.

Varför bör en Försvarsblogg intressera sig för detta? Jo eftersom det kan betyda väldigt mycket för vilken väg socialdemokraterna tar i försvars- och säkerhetspolitiken.

Alla läsare av denna blogg vet hur mycket jag oroas över den vändning socialdemokraternas försvarspolitik har tagit efter det att Försvarsberedningen lades i vänteläge efter rapporten i juni 2008. Eller man kanske inte ska uttrycka det som så att politiken har tagit en ny vändning, Mona Sahlin har ju trots allt sagt att det är Juholts beredningslinje som gäller. Av detta märks dock absolut ingenting i debatten. De socialdemokrater som hörs och syns pratar försvarsindustri och nationellt försvar samt återgång till storskaliga värnpliktsuttag.

Socialdemokratiska företrädare som Anders Karlsson (ordförande i riksdagens Försvarsutskott) och Björn von Sydow är kanske inte några lysande stjärnor på den socialdemokratiska himlen när det gäller förmågan att utveckla partiets politik på området. I en sådan situation, med en sådan opposition, behöver inte regeringen skärpa sig alls. Det leder i själva verket indirekt till att en underfinansierad inriktning av försvarspolitiken inom kort landar på riksdagens bord iform av en proposition som är byggd på våghalsiga antaganden, utan att regeringen ens behöver darra på manchetten.

Tillbaka till Juholt. Om han inte blir partisekreterare, var hamnar han då? Om spelet har varit så fult som Akinder beskriver kan man bara hoppas att Juholt är så lojal mot socialdemokratin och sina egna idéer att han inte packar väskan och lämnar politiken. Alltså den socialdemokrati han älskar, som återfinns ute i landet. Jag har jobbat i Försvarsberedningen tillsammans med Juholt sedan 1996 och jag vet att han ständigt är på resande fot. Och då menar jag det bokstavligt.

Jag var en av dem som av rent "försvarspolitiska" skäl tyckte det var bra att inte Juholt blev EU-parlamentariker. Han behövs i försvarspolitiken här hemma i Sverige. Eller med andra ord: Alla som inte är övertygade om att fast kustartilleri är svaret på framtidens utmaningar borde vara lika bekymrade som jag.

Till sist måste jag uttrycka viss förvåning över den märkliga hanteringen, som förvisso inte har så mycket med försvarspolitiken att göra. Men nog var partisekreterarbeslutet egentligen klappat och klart. Ja till och med offentliggjort.

Missa inte!

Missa inte den särskilda debatt om försvarspolitiken som äger rum i riksdagen klockan 13:00. Talarlistan har ni här. Webbsändningen når man här.
Debattens sänds också i SVT 24.

400 miljoner skäl att fundera

Försvarskoncernen Saab har fått en beställning värd 400 miljoner kronor från FMV, Försvarets materielverk. Kontraktet avser studier samt konceptarbete under 2009 rörande Gripen-systemets förmågor i framtiden. Beställningen är del två i ett arbete som inleddes förra året. Det framgår av ett pressmeddelande från den 9 februari 2009.

Läs det igen. 400 miljoner för en studie som handlar om Gripens operativa förmåga inför framtiden.

Det kanske hade varit bra att lägga de pengarna på att fixa problemet med kommunikationssystemen (som jag har skrivit mer om här), om man nu tycker att det är ett problem vill säga. I samband med den diskussionen framhåller ju Försvarsmakten att det är brist på pengar som är orsaken.

Jag kan inte låta bli att undra hur diskussionerna gick i Försvarsdepartementet inför denna satsning? Någon måste ju rimligen ha ställt frågan hur det står till med den operativa förmågan idag, innan man lägger 400 miljoner på att fundera över framtiden?

Och by the way, för idag exakt två år sedan föreslog Försvarsmaktens dåvarande insatschef, Jan Johnsson, att JAS Gripen skall vara insatt senast om två år i någon internationell operation.

Uttalandet fick stöd från folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman:

"- Det är pinsamt att den enskilt största utgiftsposten i den svenska materielbudgeten ännu inte kommit till nytta för den internationella säkerheten. Svenska stridsflygplan har ej deltagit i utlandsstyrkan sedan 1964. Att sätta en tidsgräns för när Gripenplanen skall kunna vara insatta är ett bra sätt att äntligen åstadkomma internationell förmåga. Insatschefens uttalande måste tolkas som ett löfte från Försvarsmaktens sida. Det är djärvt, men mycket vällovligt."

Vi vet alla hur det är med den saken. Widman tycker att Gripen ska ut i internationell tjänst för att motivera sin resurstilldelning. Det är inte min slutsats. I försvarspolitiken har vi under lång tid talat om att det är operativa behov som ska styra materielförsörjningen. Vi pratar om skydd för soldaterna på marken i utlandsmissionerna men fortfarande går merparten av materielbudgeten till Gripen. Där har vi problemet. Vi kan inte börja motivera hur vi formar våra bidrag till fredsfrämjande verksamhet med att det är pinsamt att investeringar för totalt sett hundratals miljarder inte kommer till användning internationellt.

På ubåtssidan händer det också grejer med kommunikationssystemen. Fast tvärt om.

Frivilligheten inför avgörandets stund

Ett område som har kommit alldeles i skymundan inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen (som lämnas den 17 mars) är de frivilliga försvarsorganisationerna.

Regeringen beslutade den 7 februari 2008 om direktiv (2008:2) till en utredning om frivillig försvarsverksamhet. Utredningen fick bl.a. i uppdrag att:

- klarlägga vilken roll den frivilliga försvarsverksamheten ska ha i framtiden och hur verksamheten ska kunna utvecklas utifrån dagens och framtidens behov,

- klarlägga vilket behov som föreligger av frivilligpersonal inom totalförsvaret och samhällets krisberedskap,

- föreslå hur ett förbättrat system för att försörja verksamhetsbeställande myndigheter med frivillig kompetens skulle kunna se ut,

- föreslå vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska vara en frivillig försvarsorganisation samt kartlägga vilka av dagens frivilliga försvarsorganisationer som passar in på dessa kriterier,

- utvärdera och föreslå ett nytt system för den statliga finansieringen av de frivilliga försvarsorganisationerna med hänsyn till ny inriktning och nya uppgifter samt förslå en ändamålsenlig prioritering vid tilldelning av medel, och

- överväga om och i så fall i vilken utsträckning förmånssystemen till hemvärns- och frivilligpersonal bör förändras.

Utredare Björn Körlof presenterade sitt slutbetänkande "Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet" (SOU 2008:101) till försvarsminister Sten Tolgfors den 14 november 2008. Utredningen har gått ut på remiss och rimligen behandlas alltså frågan i den kommande inriktningspropositionen.

Utredningen föreslog bland annat att det i princip endast är genom uppdragsstyrning som verksamheten bör stödjas i framtiden och att det är så den frivilliga försvarsverksamheten bör utvecklas för att svara mot behov som finns i samhället.

Jag har läst Civilförsvarsförbundets remissvar till utredningen och jag hittar flera viktiga invändningar mot förslagen. Civilförsvarsförbundet anser bland annat att utredningen saknar en väl genomtänkt och nydanande grundsyn för hur medborgarnas egna resurser ska tas tillvara i samhällets försvar och krisberedskap:

"Utredningen har en alltför snäv syn på frivilligt engagemang. I stället för att se allmänheten, inklusive de frivilliga, ideella organisationer som bärs upp av medborgarna, som en strategisk förstahandslösning i svåra krislägen, ses de genomgående i Frivilligutredningen som en personalförsörjningsresurs, som ska göra det möjligt för myndigheter att lösa sina uppgifter.

Samhället är större än staten. Frivilligutredningens förslag stämmer inte överens med den vision och de principer som är kärnan i den överenskommelse som under år 2008 ingåtts mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området samt Sveriges Kommuner och Landsting. Frivilligutredningen går i detta avseende även stick i stäv med Folkrörelseutredningen från 2007."

Civilförsvarsförbundet avvisar också förslaget att skrota organisationsstödet med följande tänkvärda argument:

"Utredningens alternativ är att all ersättning till organisationerna ska vara uppdragsstyrd. Därmed riskerar samhället att få ideella organisationer som är osjälvständiga och tillför samhällsverksamheten mindre värden än vad de annars skulle kunna göra.

Civilförsvarsförbundet avstyrker därför förslaget, att statens ekonomiska styrning endast ska ske med uppdrag. Förslaget vittnar om att utredningen saknar insikt om grundläggande mekanismer i idéburen verksamhet, förutom att den ger uttryck för en nedvärderande syn på frivilligorganisationer och deras resurser."

Det återstår att se var regeringen landar i propositionen. Frivilligheten i vid mening - inklusive frågan om hur det påverkar samhällets samlade krishanteringsförmåga- lider svårt av att allt fokus i försvarsdebatten hamnar på det militära försvarets utveckling.