Det hettar till!

Regeringen har givit Försvarsmakten i uppgift att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Slutredovisningen av detta arbete sker inom kort, den 15: e maj. Det är därför vettigt att ägna sig lite åt det som hittills hittat ut från arbetet, nämligen perspektivplaneringens årsrapport för 2006.

Årsrapporten omfattar följande teman:

1. Strategiska konsekvenser av omvärldsutvecklingen.
2. Behov av förmåga för att kunna hantera konsekvenserna.
3. Försvarsmakten som säkerhetspolitiskt instrument., förslag till ny uppgift och ett utvecklat styrsystem baserat på effektkrav.
4. Behovet av att göra aktiva och medvetna val – utformning av militärstrategiska koncept.
5. Fortsatt reformering – behov av internationellt samarbete och effektiviseringar för att kunna upprätthålla erforderlig förmågebredd.

Jag vill uppehålla mig vid två specifika delar av denna årsredovisning – som ju ligger till grund för de olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning som presenteras den 15: e maj.

Min första anmärkning gäller analysen av den globala utvecklingens tänkbara hot och risker, som enligt Försvarsmakten bland annat resulterar i slutsatsen att Försvarsmakten i framtiden kan behöva ha förmåga som ”täcker hela spektrat från krishantering i låga konfliktnivåer till krig mot en högteknologisk fiende”.

Jag är väldigt intresserad av att se hur det scenario ser ut som har lett fram till denna slutsats. Speciellt om det har inverkan på de alternativa strukturer som kommer att presenteras!

Min andra anmärkning gäller resonemanget om en ny huvuduppgift. Försvarsmaktens huvuduppgift idag är förmåga att kunna genomföra väpnad strid. Det är något som Försvarsmakten, men ingen annan i vårt land, skall kunna. Det som ligger utanför denna huvuduppgift skall civila myndigheter hantera, med stöd i vissa situationer av Försvarsmaktens befintliga resurser. Försvarsmakten skall därigenom inte dimensioneras (materielinköp, utbildningssystem etc.) för att hantera kriser i största allmänhet.

Nu vill Försvarsmakten att politikerna ändrar denna huvuduppgift. Man skriver att ”Väpnad strid bör bli ett av medlen för att uppnå önskad effekt. Den väpnade striden bör därför ses mer som ett huvudmål för försvarsmaktens förbandsutbildning och som förmågeuppbyggnad än som en uppgift”. Ursäkta, men jag förstår inte vad man menar?

Man skriver att huvuduppgiften skulle kunna formuleras såhär:

”Försvarsmaktens huvuduppgift är att bidra till att Sveriges säkerhet stärks genom att försvara våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för. Tillsammans med andra myndigheter skall Försvarsmakten kunna leverera den effekt som erfordras för att värna såväl vår nationella integritet som de normer och världen som utgör grunden för våra internationella relationer. Härvid är Försvarsmaktens huvudmedel förmågan till väpnad strid”.

Försvarsmakten skall alltså försvara ”våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för”. Begreppet ”hot och risker” är otroligt brett. Det omfattar allt elände som kan drabba oss, i vilken form det än kommer. Det framstår som om Försvarsmakten vill vara Den Krishanterande Myndigheten. Huvudmedlet är förmågan till väpnad strid. Men om man har ett huvudmedel, så har man också andra medel. Vi får vaska fram debatten vi hade om detta, för många år sedan. Är det någon som har uppfattat att någon eller några har bett om att Försvarsmakten skall ha en ny huvuduppgift?

Redovisningen av Försvarsmaktens inriktningsalternativ kommer att bli mycket spännande. Jag anar oråd. Är det politikerna som har uttryckt sig otydligt (i vissa delar kan jag tycka det själv), eller är det Försvarsmakten som tycker att politikerna inget begriper och därför vill - ur deras perspektiv - ställa saker och ting till rätta?

Konsten att upptäcka hemliga samband

Till vänster ser du Djurskyddsmyndighetens logga.
Jag gillar, till skillnad från många andra, myndigheten.

Men jag har alltid tyckt att loggan är förfärlig.

Bilden till höger visar omslaget på Opinion 2006.

Den är jättful.

Djurskyddsmyndigheten är nedlagd.

Styrelsen för psykologiskt försvar skall också upphöra och slås ihop tillsammans med Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten. Här finns grogrund för oanade konspirationsteorier. Är det estetikpolisen som har slagit till?

(Opinion 2006 är SPFs årliga opinionsundersökning. Den ger en aktuell och mycket intressant bild av allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret.)

Släpp fångarna loss...?

Regeringssammanträdet i morgon, torsdag, kan resultera i något spännande på försvarsområdet.

Läser man Försvarsdepartementets ärendeförteckning upptäcker man nämligen punkt 17:

”Proposition 2006/07:116 Vissa frågor rörande totalförsvarsplikt m.m. Fö2002/832/RS (slutligt), Fö2006/2467/MIL (slutligt), Fö2007/1050/RS (slutligt), Fö2007/ /RS”.

En proposition som berör totalförsvarsplikten! Antingen är det en till synes marginell förändring (t.ex. att regeringen infriar valrörelsens löfte om att avkriminalisera värnpliktsvägran) eller så är det ett stort paket, som i så fall inte har föregåtts av någon beredning i vidare kretsar. Den som lever får se.

Tillbaka till stuprören?

En av de viktigaste utredningarna när det gäller samhällets krishanteringsförmåga har just sett dagens ljus. Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap har överlämnat betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) till försvarsminister Mikael Odenberg.

Tja, var skall man börja? Minnesgoda läsare kommer ihåg att denna utredning skulle tas i ett sammanhang med en annan utredning, dvs. Anders Svärds utredning om en krisledande funktion, och som i sin tur var ett resultat av försvarsberedningens (i full enighet mellan alla partier) idé om att det måste finnas en, i förväg utsedd övad och personalförsörjd, funktion som i händelse av stor kris skulle kunna leda myndigheter.

Denna utredning lade regeringen dock ner vid makttillträdet eftersom man, som man uttryckte det, inte ville ha en ”supermyndighet” som i krishantering står över andra myndigheter.

Mats Sjöstrand, som nu har lagt fram utredningen om sammanslagningen av de tre berörda myndigheterna (Statens Räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar), säger att det med en myndighet istället för tre blir arbetet mer effektivt och det skapas större möjligheter att möta dagens olyckor, hot och risker. Så långt håller jag med, men titeln på SOU:n ”Alltid redo!” måste följas upp med en fråga:

Om det finns en myndighet som alltid är redo att möta en kris, så är det ändå andra myndigheter som kommer att bära huvudansvaret för att möta den kris som uppstår, beroende på vilken verksamhet man fogar över. Utredningens titel är alltså helt missvisande.

Nu är det så att alla myndigheter, helt i enlighet med ansvarsprincipen, ansvarar både i vardagen och i krisläge för sina respektive områden. Det innebär, om man vill få till stånd en effektiv krishanteringsförmåga inom ramen för det systemet, att alla myndigheter som riskerar att möta en kris måste vara övade, ha funktioner och kompetens nog att möta de kriser man kan komma att hantera.

Min inställning är att krishantering är en profession och att erfarenheter när det gäller samordning av många olika intressen säger att det bör finnas någon som dels kan trycka på knappen och dels dela ut order till andra, när den sektorsövergripande katastrofen är ett faktum. Men det tycker alltså inte regeringen.

När det gäller utredningen som sådan kan man konstatera att de särskilda yttranden, som några av utredningens experter har lämnat, är uppseendeväckande kritiska. Ta t.ex. KBM:s stabschef Fredrik Hassel som skriver att:

”Utredningen har bedrivits i ett högt tempo och utifrån ett antal tidigt formulerade antaganden. Det genomgående temat i utredningsarbetet har varit att beskriva det som stödjer utredarens tidiga premisser och utelämna i stort sett allt som talar emot.” Han skriver också: ”Detta innebär att utredningens slutsatser baseras på en bild som är endimensionell, historisk, starkt förenklad och i vissa stycken direkt felaktig.”

Det, mina vänner, är ett klarspråk som sällan återfinns i offentligt tryck!

Stabschefen Ulrica Johansson, Räddningsverket, är också vass. Hon skriver att: ”Jag ifrågasätter förslagen som innebär en försvagning av det förebyggande säkerhetsarbetet och jag har starka invändningar rörande lokaliseringsförslagen och vissa verksamhetsanknutna förslag.”

Just det förebyggande säkerhetsarbetet är något som alla, och då menar jag alla, poängterar och lyfter upp. Om en expert från Räddningsverket säger att det arbetet försvagas med utredningens förslag, bör redan där försvarsministern dra öronen åt sig.

En annan käpphäst inom branschen är att Sverige är för dålig på tvärsektoriellt samarbete och samordning. Jag blir därför riktigt orolig när Fredrik Hassel skriver såhär i sitt yttrande:

”På grundval av dessa beskrivningar föreslår utredaren att det tvärsektoriella perspektivet i krisberedskapsarbetet skall tonas ner till förmån för arbete inom respektive sektor. Jag ser stora risker med att nu på viktiga punkter backa från den krisberedskapsreform som genomfördes 2002. Det var just behovet av samordning och sektorsövergripande perspektiv för att skapa beredskap inför och för att hantera allvarliga kriser, som låg till grund för den reformen. En nedtoning av det tvärsektoriella perspektivet går dessutom tvärs emot den inriktning som vi upplever internationellt i t.ex. USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna.”

Den nya myndigheten föreslås börja sin verksamhet den 1 juli 2008 och ha verksamhet i Stockholm, Karlstad, Kristinehamn, Sollefteå, Revinge och Sandö. Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar avvecklas och upphör i den takt som är möjlig mot bakgrund av det avvecklingsarbete som måste genomföras.

Försvarsminister Mikael Odenberg kommer nu att skicka ut betänkandet på bred remiss. Därefter kommer regeringen i höst att ta ställning till utredarens förslag. Kanske kommer riksdagens ledamöter bättre ihåg än försvarsministern vad alla partier var överens om, i Tsunamins efterdyningar, i försvarsberedningen? Kanske pekar riksdagen på att vi behöver mer sektorsövergripande samordning och inte mindre?

Från The Economist.

Det händer inte oss

Fokus bjuder på ett citat (ur DN):

"Det vore tråkigt om alla åkte i backen med en jävla fart samtidigt."

Det säger Kjell Jonsson, vd:n på Färilaföretaget Exte när han bjuder alla anställda till Rhodos men låter dem åka i tre olika flygplan.

Han har förstått något som inte Sveriges samlade kompetens inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor har förstått (eller i varje fall inte tillämpar). Varje år åker nämligen större delen av Sveriges beslutsfattare inom myndigheter, regeringskansli, intesseorganisationer och de journalister som beakar dessa frågor i ett och samma chartrade flygplan tur och retur Arlanda-Mora påväg till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Jag vill minnas att det vid ett tillfälle i mitten på 90-talet föll sig så att ÖB, försvarsministern, minst fyra riksdagsledamöter från försvarsutskottet och ett stort antal GD för relevanta krishanteringsmyndigheter satt på samma flygplan. Och om jag inte alldeles missminner mig hade det årets konferens temat "samhällets sårbarhet".

Bakåtsträvare

IPCC presenterade nyligen sin tredje rapport. De som blir handlingsförlamade och resignerar eller de som blundar och håller för öronen, har här läsning som faktiskt muntrar upp och ger utrymme för hopp. Rapporten radar upp möjlighet efter möjlighet. Det som saknas är inte teknik och möjliga lösningar utan politiskt mod och handlingskraft.

Jag drar mig till minnes de kampanjer för sänkt bensinpris som kvällstidningarna körde innan valet. Det känns väldigt omodernt, redan mindre än ett år senare. Jag har inte heller hört kristdemokraterna ropa lika högt efter sänkt bensinpris som de gjorde i valrörelsen. I valrörelsen hade kristdemokraterna ett garanterat vallöfte att bensinpriset och dieselpriset skulle sänkas om kristdemokraterna vann valet.

Gunilla Tjernberg, kristdemokrat från Västerbotten, skrev t.ex. en insändare inför valet som lät såhär:

”Som enda parti i riksdagen har kristdemokraterna en politik för rimligare drivmedelspriser och ökad livskvalitet för alla oss utanför Stockholmsområdet. Alla övriga partier, inklusive folkpartiet valde i våras att rösta ner vårt förslag. Trots det fortsätter vi kristdemokrater kräva sänk momsen på bensin, diesel och övriga drivmedel från dagens 25 procent till 12 procent. Låt oss svenskar slippa straffbeskattning. Låt oss slippa välja mellan att hälsa på mormor eller åka in på bio, att gå på akvarellkurs eller åka på restaurang. Rösta på kristdemokraterna den 17 september för sänkt bensinpris!”

I Ekot blev det andra tongångar inför årsskiftets indexuppräkning, vilket innebar en skattehöjning med nio öre litern. ”Kristdemokraterna kan inte genomföra sitt garanterade vallöfte om sänkt bensinpris”, sade en lätt generad Göran Hägglund.

Hägglund sade vidare att kristdemokraternas garanti handlade om att de skulle arbeta för att skatten för bränsle skulle hållas nere. ”Det som vi inte kunnat ha ändra på under den korta tid som har stått till förfogande mellan valet och budgeten är den indexuppräkning som sker varje år av priserna och som inte fodrar några ny beslut”, sade då Göran Hägglund.

Fortsättningen på resonemanget torde Hägglund vara relativt ensam om i svensk politik idag:

– Jag kommer i övrigt att arbeta för att bränslepriserna hålls nere, så att man får en rimlig utveckling för människor som inte har några alternativ till bilen, sade Göran Hägglund till Ekot.

Har då kristdemokraterna tagit intryck av den klimatdebatt som har ägt rum sedan hösten 2006? Om man skall tro företrädare för partiet så är det nog tyvärr så att så inte är fallet.
Holger Gustafsson, kd-riksdagsledamot från mitt hemlän, skriver såhär på sin hemsida:

”Kristdemokraterna var ensamma i valrörelsen om att driva frågan om halverad moms på bensin och andra drivmedel. Tyvärr har vi inte lyckats få gehör från våra Alliansvänner för denna skattesänkning (…) Men vi kristdemokrater tänker inte ge upp frågan om sänkt bensinpris. Vi kommer att fortsätta kämpa för att hålla bensinpriserna nere så att människor ska ha råd att köra sin bil.”