Årets försvarshappening

På söndag inleds årets Folk och Försvar-rikskonferens i Sälen. Jag åkte till den första Sälenkonferensen 1995, så det har blivit några stycken under årens lopp. Det är ett späckat program som möter deltagarna.

Själv uppträder jag på tisdag (20/1) under rubriken "Från Georgien till finanskris: Trender och förändringar i vår värld". Upplägget är en fri diskussion mellan EU-minister Cecilia Malmström, Urban Ahlin (s) och jag, där jag och Urban håller var sin 10 minuters inledning.

Rikskonferensen kommer som en följd av budgetnedskärningar inom SVT i år inte att direktsändas i 24 Direkt. Däremot kommer den att sändas under vecka 5. För tider se 24 Direkts hemsida på svt.se.

Jag skall också delta i Storforum: Försvarets framtid som leds av Erik Fichtelius och som kommer att sändas i Kunskapskanalen , SVT, måndag den 26 januari 20:00-22:00 med repris torsdag i samma vecka kl. 22:00-24:00.

Programmet har följande deltagare:

Sten Tolgfors (m) försvarsminister, Håkan Syrén Överbefälhavare, Mikhail Skupov Ministerråd Rysslands ambassad, Karin Enström (m) riksdagsledamot, ordförande Försvarsberedningen, Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Urban Ahlin (s) riksdagsledamot, Mats Johansson (m) riksdagsledamot, Anna Ek Ordförande Svenska Freds, Ida Gabrielsson Ung Vänster, Björn von Sydow (s) riksdagsledamot.

Entusiastisk inför samarbetet

Nu är de rödgröna samarbetsgrupperna utsedda och presenterade. Det blir fem arbetsgrupper:

Gruppen för jobb och ekonomi
Gruppen för klimat och miljö
Gruppen för välfärd och rättvisa
Gruppen för storstadens utmaningar
Gruppen för en rättvis och hållbar värld.

I den sistnämnda gruppen ingår Urban Ahlin, vice ordförande utrikesutskottet och Lena Hjelm-Wallén, bla fd utrikesminister från socialdemokraterna, jag och Per Gahrton fd riksdagsledamot och EU-parlamentariker representerar miljöpartiet och vänsterpartisterna Hans Linde, utrikespolitisk talesperson och Ulla Hoffmann, fd partiledare och riksdagsledamot.

Jag ser verkligen fram emot samarbetet i arbetsgruppen. Visst finns det gott om svåra frågor, men det finns också mycket som förenar partierna. Framför allt känns det oerhört stimulerande att ägna sig åt att konkret forma en politik som blir till regeringsbeslut efter valet 2010 - om väljarna ger oss förtroendet.

Uppdatering: TT
Riksdagsledamot Göran Pettersson (m) bloggar om samarbetsgruppen och "imponeras" av persongalleriet...

Dynamit i det fördolda

Regeringen har uppdragit åt Försvarsmakten (FM) att med stöd av Ekonomistyrningsverket (ESV) genomföra åtgärder för att förbättra och säkerställa FM:s interna styrning och kontroll.

Alla lär väl minnas debatten om brister i Försvarsmaktens ekonomihantering?

Nu har ESV:s andra kvartalsrapport kommit avseende hur arbetet fortskrider. Utgångspunkterna för arbetet är de åtgärder som föreslogs i den rapport som ESV lämnade den 15 maj 2008.

Åtgärdsförslagen i regeringsuppdraget är i korthet följande:

1. Utveckling och implementering av en sammanhållen planerings- och uppföljningsprocess
2. Tydliggörande av ansvarsförhållanden avseende roller och befogenheter för ledande befattningshavare
3. Förtydligande av styrande dokument
4. Säkerställande av den ekonomiska kompetensen på nyckelfunktioner

I kvartalsrapporten kan man bland annat läsa följande svidande kritik:

"ESV bedömer att uppdragets genomförande inte har haft samma tyngd och förankring i FM (Försvarsmaktsledningen, min anm.), som vid det tidigare arbetet med att förstärka den ekonomiska styrningen i FM år 2001. Detta kan vara en orsak till att få åtgärder av betydelse hittills vidtagits för att förbättra den interna styrningen och kontrollen.

ESV bedömer att projektet inte tillräckligt tydligt har kommunicerats från ledningen ner i organisationen, vilket bland annat har inneburit att projektledarens mandat uppfattats som otydligt inom HKV. Ett antal chefer har sent i processen kommit med invändningar vilket därmed bromsat upp arbetet. Tidplanerna har inte hållits. En projektplan med tydliga beslutspunkter har inte kommunicerats tillräckligt väl med övriga involverade i HKV och ESV.
Projektledaren har i praktiken fått rollen som den som äger uppdraget att förbättra den interna styrningen och kontrollen, inte ÖB och FML. För att nå framgång i arbetet är det viktigt att ledningen engagerar sig, är en aktiv part och fattar nödvändiga beslut."

Det är ord och inga visor. Det vore intressant att höra Försvarsmaktens version på temat.

Artikel och svar på tal

Idag skriver officerarna och ledamöterna i Krigsvetenskapsakademien Kim Åkerman, Anders Emanuelson och Johan Wiktorin på Aftonbladets debattsida. Jag skulle vilja peka på en mycket viktig del i deras artikel: Frågan om hur systemet skall kunna hänga ihop. De identifierar, helt riktigt, personalförsörjningsfrågan som en nyckelfaktur för hela försvarets framtid.

De får omedelbart svar på tal av försvarsminister Sten Tolgfors. Han har börjat blogga och det är bara att välkomna alla initiativ som bidrar till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Sverige.

Försvarsministern skriver att han tänker blogga om "bakgrunden till arbetet med inriktningspropositionen, personalförsörjning och överföring av resurser från stöd- och kringverksamheter till operativ nytta, som kommer att prägla den kommande tiden".

Jag hoppas att ministern, vid sidan av bloggendet, funderar på hur han avser att skapa en blocköverskridande majoritet för sin kommande proposition i riksdagen. En så radikal förändring som Försvarsmakten står inför får helt enkelt inte pressas genom riksdagen med några få rösters övervikt. I synnerhet inte när beslutet sedan skall gälla från 1 januari 2010 (ett drygt halvår innan rikssdagsvalet) och när flera av grundpelarna i "försvarsbeslutet" avses falla på plats först succesivt åren bortom 2010.

FN-mandat för insats i Tchad

Säkerhetsrådet beslöt alldeles nyss (ca klockan 16 svensk tid) att ge mandat för en fredsbevarande FN-insats i Tchad.

Svenska FN-förbundet anser att Sverige sviker Darfur och Tchad om vi inte bidrar och efterlyser ett (nytt) svenskt truppbidrag till Tchad efter beslut om FN-insats i säkerhetsrådet i dag.

FN har som bekant svårt att rekrytera trupp till insatsen.

"– Insatsen är i högsta grad nödvändig, inte minst på grund av att Darfurkonflikten i Sudan har orsakat ett hårt flyktingtryck på grannländerna", säger Aleksander Gabelic, som är ordförande.

Sverige bidrog till EU:s insats i Tchad förra året. Nu är campen nedmonterad och truppen har åkt hem, sånär som på några svenskar.

"– Enligt vad FN-förbundet erfar vänder däremot Sverige Darfurflyktingarna ryggen och väljer att inte skicka trupp. Det är ett svek från regeringens sida", fortsätter Gabelic.

Svenska FN-förbundet krävde i en debattartikel på DN Debatt den 30 december att Sverige åter ska skicka trupp till Tchad.

Beslut, till slut.

SvD rapporterar att beslut nu är taget om att skicka tre Stridsfordon 90 till Afghanistan på grund av den ökade hotbilden för den svenska truppen. Vagnarna kommer att vara på plats i mars eller april. Det innebär att det har tagit sex månader sedan behovet uppmärksammades innan dess att skyddet är på plats. Och fortfarande kvarstår frågan om hur dessa ska bemannas.

Det är naturligtvis resultatet av ett systemfel. Med respekt för kompetens och handlingskraft hos varje enskild inblandad chef, så kan det helt enkelt inte vara rimligt att systemet ser ut som det gör. Systemet ska leda till operativ effekt, inte vara till för sig själv.

Systemfelet består av att när hotbilden förändras, vilken den kan göra över en dag, tar det sex månader för Försvarsmakten och stödmyndigheterna att få ner skyddet till truppen. När blir försvarssektorns byråkrati så komplex i sig att en operativ fråga om att omedelbart skicka ner förstärkningsförband till svensk trupp om hotbilden skärps, tar sex månader?

Det framstår som att ekonomin är så överplanerad att en fråga om 25 miljoner kronor (i en 40-miljardersbudget) får dessa effekter.

Men, nu är beslutet i varje fall taget och det är bra. Frågan är vad man drar för lärdomar av detta?

Den första frågan jag ställer mig är hur beredskapsplaneringen ser ut för en eventuell evakuering av t.ex. hela den svenska ISAF-truppen? Finns det någon sådan? Ja det måste det ju göra, men resurserna och genomförandeplanerna?

Är den svenska beslutsprocessen i ett ärende som Strf 90-frågan jämförbar med andra europeiska länder? Nej, självklart inte.

Det var inte så länge sedan som alla regementen ansvarade för en reservplanering (materiellt, personellt och beredskapsmässigt) för hur man skulle hantera ett eventuellt förstärkningsbehov. Var finns en sådan planering idag, för det som är Försvarsmaktens operativa huvuduppgift: Internationell verksamhet?

Kris här och där

Upptrappningen inför årets Sälenkonferens är inledd i och med f.d försvarsminister von Sydows intervju i gårdagens SvD.

Budskapet är att Försvarsberedningen, liksom regeringens planeringsanvisningar har gått för långt, det nationella försvaret bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i det försämrade säkerhetspolitiska läget. von Sydow vill ha "förhandlingar med regeringen" och hoppas "vi ska kunna enas i samtal med de sju partierna".

Det är förmodligen en försmak av vad han avser framföra på scenen i Sälen, där han på tisdag ska diskutera med partiledare Jan Björklund (fp) under rubriken "Vårt läge: Behov av säkerhetspolitisk förändring?".

Dessa två herrar kommer att falla i varandras armar över hotet från Öster, samt behovet av ett ökat nationellt fokus. Och om inte lojaliteten gentemot Alliansen hade lagt några som helst band på Björklund, så hade han och von Sydow förmodligen kunnat enats i sin kritik mot den moderatledda försvarspolitiken också...

Jag tycker uppriktigt synd om den nuvarande socialdemokratiska partiledningen. Såklart alla partiföreträdare, oavsett position, skall kunna delta i debatten. Men om man går ut på det här sättet, som tidigare minister, och uttrycker uppfattningar som till stora delar går på tvärs med vad som är en sanktionerad politisk linje från partiledningens sida, då underminerar man helt enkelt verksamheten (och ledningen).

Möjligen tycker von Sydow att han agerar i nationens intresse, upphöjt över partipolitiska hänsyn. Eller så tycker han helt enkelt att han gör partiet en tjänst, i rådande opinionsvind?

Men det som både Björklund och von Sydow missar, är att deras retorik bidrar till en fortsatt kräftgång för Försvarsmakten. Man riskerar att stå och trampa på samma ställe som nu med fötterna i två olika system. Det kostar pengar och det kostar, tvärt emot vad herrarna anser behövas, förmåga. Om man tror att 100 JAS-plan och en bibehållen grundorganisation (produktionsapparat) är vad som behövs för att "vässa försvaret" så tror man helt enkelt fel.

Jag betvivlar inte att von Sydows avsikter är att stärka försvaret (vad Björklund vill har nog mer med att ta sig in bland moderata kärnväljare att göra). Men förslagen bygger på att man skall tillbaka till något som till hög kostnad hade en relativt ringa reell förmåga - och som främst gynnade försvarsindustrin.

En annan effekt av denna retorik skulle kunna vara att man hjälper till att skjutsa på en utveckling mot en hög andel stående förband som till ofattbara kostnader sägs krävas för försvaret av det svenska territoriet. Tolgfors brukar framhålla Georgienkrisen som ett argument till att vi plötsligt behöver en omedelbart gripbar förmåga att försvara Sverige.

Som man bäddar får man ligga. Regeringen har med sin förändrade retorik (från dimensionering utifrån och in till dimensionering inifrån och ut) efter Georgienkonflikten och talet om vad denna konflikt medför för försvarspolitiska behov i Sverige, sett till att försätta sig själv i en situation där omställningen av försvaret antingen försvåras -och då får vi betala dyrt för sådant som vi i dagens läge inte har behov av- eller dras till sin spets på ett sätt som är svårt att motivera utifrån hotbild och realistiska bedömningar av vilka resurser som kan läggas på försvaret.

Och medan allt detta pågår sker det saker på den civila sidan som i alla fall i det korta perspektivet är betydligt viktigare utifrån medborgarnas liv och hälsa: Den svenska krisberedskapen i vid mening. Jag tror att dessa frågor lider svårt av att de militära frågorna alltid tar över.

Märkligt nog, kan man tycka också utifrån det säkerhetspolitiska läge som sägs vara så förändrat och som sägs ställa så mycket högre krav på försvaret av Sverige. För om det verkligen vore så, att man på allvar tycker att det behövs omedelbart gripbara militära resurser (utöver den befintliga incidentberedskapen) för att försvara Sverige, hur kommer det sig att man inte diskuterar en beredskapshöjning på den civila sidan då? Inte ett ord hörs om civilförsvar, beredskapslagring, skyddsrum....

I konsekvensens namn borde så verkligen vara fallet.

PS. Försvarsminister Tolgfors kommenterar DN-debattartikeln på följande, något kryptiska, sätt i Radio Skaraborg:

"Själv säger försvarsminister Sten Tolgfors, som hela tiden sagt att han vill att Räddningsskolan ska drivas vidare, att det hela blev för dyrt och för svårt att genomföra.

- Förutsättningen var att regering och riksdag fortsatt skulle besluta hur utbildningen skulle se ut. Om det här skulle genomförts krävdes att utbildningssystemet skulle göras om, och en statlig garanti på ett antal miljoner. Då menar jag att man inte funnit ett alternativ, säger Sten Tolgfors."