onsdagen den 2:e januari 2013

Omstart på ny adress

Bloggandet är återupptaget, men på ny adress. Välkommen till annikanc.com!

tisdagen den 19:e januari 2010

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i FN-insatser och det aktiva internationella arbete som har gjorts utan uniform och inom andra områden minst lika viktiga för fred och säkerhet.

En annan sak jag vänder mig emot är det skrotade målet om 2000 personer insatta i internationella insatser (som för övrigt var ett av alliansregeringens vallöften). Jag kan förstå att man vill visa på att andra insatser än markförband ger god effekt, t.ex.
insatsen i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia. Men om man överger 2000-målet menar jag att det är drivande för hur man sedan utformar systemet, till nackdel för den vikt internationella insatser får i planeringen. Till detta kommer risken för att "produktplacering" går före operativa krav, nämligen att de insatser Sverige deltar i styrs av vilka plattformar man vill visa upp och göra "battle proven" (t.ex. JAS Gripen i Afghanistan).

Det mest anmärkningsvärda i Reinfeldts framträdande var med vilken lätthet han viftade bort Folkpartiets Brännpunktartikel och framför allt den hotbildsanalys av Ryssland som den och andra uttalanden speglar.

Min enkla slutsats är att det inte anses mödan värt från Moderaternas sida att ta upp kampen om de gamla försvarsväljarna med Folkpartiet. Man anser förmodligen att slaget om dessa väljare redan är förlorat, att de satt löst redan efter Björklunds förra Sälenutspel och att de nu har övergivit (M) för gott. Och de är ju inte så många heller. Dessutom vill man förmodligen inte ge kritikerna av Borgs besparingslinje -med efterföljande avhopp av försvarsminister Odenberg - rätt.

Statsministern sade att det borde kunna finnas en bred enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Vän av ordning måste då ställa sig frågan varför den moderatledda regeringen har lagt Försvarsberedningen i malpåse?

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det var mer Afghanistan är Ryssland i Reinfeldts tal. Talet
finns inte att tillgå i skriftlig form, men man kan titta på det här.

Jag var rädd för att nästa talare, oppositionsledare Mona Sahlin, skulle ge sig in i matchen med Folkpartiet om territorialförsvars-försvararna. Hon höll sig dock mestadels på rätt sida, även om det stundom var en balansakt i närområdesanalysen. Hon talade mer om Ryssland än Reinfeldt vilket måste fått en och annan att skruva besvärat på sig i bänkraderna.

Sahlin presenterade
fyra fundament på vilka den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken vilar:
  • Militär alliansfrihet.
  • Ökat Nordiskt samarbete samt ökat fokus på Östersjön
  • Stärkt EU-samarbete och
  • ett stärkt FN.
Det dokument som Sahlin, Ohly och Eriksson presenterade vid den efterföljande pressträffen finns att läsa här. Jag skulle framför allt på plussidan vilja lyfta avsnitten om konfliktförebyggande, nedrustning, ökat deltagande i FN-ledda insatser, kvinnor i konflikter och översyn av vapenexporten.

(Och apropå gender är detta en text som alla verkligen bör läsa, i synnerhet de som fortfarande ler lite besvärat när det kommer på tal i säkerhetspolitiska sammanhang).

När det gäller försvarspolitiken är det inget heltäckande förslag, ingen genomarbetad helhetslösning (vilket upprör försvarsminister Sten Tolgfors). Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg, men somligt kanske kan vara värt att upprepa:

Alliansen hade ingen bred och detaljrik överenskommelse om försvaret inför valet 2006, vilket var och en kan gå till arkiven och granska eller så nöjer man sig med att läsa vad Tolgfors själv skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att "Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning."

Som jag tolkar det är den största gröna kompromissen, som sedan får följdkonsekvenser i delområden, skrivningen om att "de nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor". Vårt perspektiv har, tillsammans med Folkpartiet innan deras omsvängning, varit att det militära försvaret ska formas "utifrån och in". Skrivningarna om materiel- och personalförsörjningen hade också sett annorlunda ut om enbart (MP) hade fått bestämma.

Min personliga uppfattning är att den utredning om personalförsörjningen som de rödgröna vill göra ett år efter valet kan bli problematisk. Juli 2011 finns det ännu inte så mycket att utreda., det lär det finnas först kring 2012, när det nya systemet börjar tillämpas i stor skala. Bättre hade kanske varit att säga att man vill riva upp det beslut som säger att vi går in i det nya systemet 1 juli 2010, eftersom inte mycket lär ha hänt de få månader som återstår till valet. Alla vet att regeringens plan för genomförandet av det nya systemet inte håller, och de som inte vet det blundar helt enkelt för fakta.

Jag är verkligen för ett frivilligt system, bäst att betona det, men det är bättre att vi har ett system som vi vet vad det kostar och som vi har författningar och kollektivavtal för, istället för att gå in i ett system innan dess att utredningen om alla legala villkor etc. är färdig - vilket den enligt nuvarande ordning är ungefär ett halvår efter ikraftträdandet. Först då vet vi vad det kan kosta. Efter det ska som bekant utredningen remissbehandlas och det ska skrivas lagrådsremisser och... ja det är kort sagt bättre att göra saker och ting i rätt ordning.

Socialdemokraterna har fått röra på sig framför allt i personalförsörjningsfrågan (frivillighet i grunden) samt när det gäller vapenexporten. Vänstern har rört sig på många områden, speciellt vad gäller EU-samarbetet och när det gäller samarbetet med Nato, utom inom ett: Insatsen i Afghanistan.

Ohly hann knappt in på Högfjällshotellet innan han sade att attacken visar att den internationella närvaron förvärrar läget och att vi ska inleda ett tillbakadragande. Det speglar ju verkligen en fundamental skilland i hur man ser på saker och ting i den här världen, om man tycker att dagens talibanattack är ett slags bevis - eller i varje fall ett argument - för att Sverige ska ta hem sitt militära bidrag till FN-mandaterade Isaf, eller om man drar slutsatsen att man verkligen måste vara kvar eftersom säkerhetsläget är som det är.

Jag tror den största utmaningen för de rödgröna är att fortsätta forma och formulera sitt samarbete inom försvars- och utrikespolitiken på ett sätt som syftar framåt, att man inom vissa områden väljer en annan väg än borgerligheten men att den leder framåt, så att bilden (och politiken) inte blir att man går tillbaka på samma väg som man tidigare slagit in på.

Nästa programpunkt handlade om politiken efter valet, där Peter Eriksson (MP), Urban Ahlin (S), Lars Ohly (V), Birgitta Ohlsson (FP) och Göran Lennmarker (M) deltog och som man kan titta på i efterhand. Och sådant är ju alltid högst subjektivt, men jag tycker Peter Eriksson (MP) och Göran Lennmarker (M) var väldigt bra. Eriksson betonade välbehövligt att världen faktiskt ser helt annorlunda ut idag, och framför allt i morgon, på temat att gårdagens lösningar inte kan hantera dagens utmaningar.

Under senare delen av eftermiddagen diskuterades Afghanistan och försvarsindustrifrågor. Dessa programpunkter får jag återkomma till vid tillfälle men tills dess rekommenderar jag särskilt Öv. Olof Grananders (C FS17) tal.

På Expressens ledarsida är Anna Dahlberg besviken. Wiseman skriver om dagen här, liksom Mark Klamberg. SvD sammanfattar liksom DN.

måndagen den 18:e januari 2010

Rikskonferensens dag I

Sista dansen har förmodligen tonat ut på Sälens Högfjällshotell och det är dags att summera.

Försvarsminister Sten Tolgfors inledde konferensen med ett tal som var relativt befriat från skyttegravskrig gentemot oppositionen (vilket jag befarade igår). Det var kort sagt mer försvarsminister än oppositionspolitiker mot oppositionen vi såg idag. Välkommet!

Innehållsmässigt ville Tolgfors ge bilden av att regeringen har uträttat mycket och att det går som på räls. Försvarsministern sade också att
"Försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv. Dimensioneringen och inriktningen av det svenska försvaret har och kommer att ha en tydlig Östersjöprofil."
Frågan är vad detta betyder i praktiken, förutom militärt materiel på Gotland, beväpnade korvetter och en ny ubåtsgeneration (får man förmoda)? Och var tog Arktis vägen?

ÖB, Sverker Göranson var inte lika glättig. I sitt tal var han noga med att understryka de utmaningar som ligger framför Försvarsmakten och för försvarspolitiken. Han nämnde de förutsättningar som FM har listat i sina budgetunderlag, för att den ekonomi man har räknat på ska kunna hållas i balans (bl.a. grundorganisatoriska förändringar efter 2010 och en lång rad villkor för att personalförsörjningssystemet ska fungera). Till detta kommer naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna:
"Det överskott som vi fick under 2009 ingick i planen för att skapa utrymme för delar av reformen under de kommande åren. En långsiktig ekonomisk stabilitet, samt ekonomiska ramar med realt oförändrade anslag, är nödvändiga för att genomföra det jag nu talar om."
Efter minister och överbefälhavare kommenterade Claes Arvidsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet Anna Dahlberg, politisk redaktör, Expressen och Lars Fresker, förbundsordförande, Officersförbundet talen. Det bestående minnet av den debatten är att Anna Dahlberg så tydligt beklagar den reträtt som Claes Arvidsson välkomnar. Det gjorde hon för övrigt även i en ledare idag där undertecknad omnämns tillsammans med Håkan Juholt (S).

Mot slutet av dagen diskuterades solidaritetsförklaringen först av Sten Tolgfors och sedan genom ett scenario som Bo Hugemark, hedersordförande, Svenska Atlantkommittén och Johan Tunberger, försvarsdebattör, målade upp. Panelen bestod av Urban Ahlin (S), vice ordförande, utrikesutskottet, Staffan Danielsson (C), ledamot, försvarsutskottet, Karin Enström (M), ledamot försvarsutskottet, ordförande försvarsberedningen och Peter Rådberg (MP), ledamot, försvarsutskottet.


Som vanligt vid dylika övningar fastnade man en hel del i diskussioner om själva scenariot och hur realistiskt det är - eller inte. Det gäller att deltagarna både är beredda att vara med och "leka" och att de känner sig bekväma när de är ute på gungfly där ingen partibok i världen är till hjälp. De efterföljande diskussionen var mer intressant, tycker jag.


PS I:
Frågan om Nato contingency plans för Estland, Lettland och Litauen kom upp i diskussionen kring solidaritetsförklaringen. Jag rekommenderar följande artikel och tycker följande stycke är särskilt intressant:
"Formal approval is still pending and the countries concerned have been urged to keep it under wraps. But sources close to the talks say the deal is done: the Baltic states will get their plans, probably approved by NATO’s military side rather than its political wing. They will be presented as an annex to existing plans regarding Poland, but with an added regional dimension. That leaves room for Sweden and Finland (not members of the alliance but increasingly close to it) to take a role in the planning too. A big bilateral American exercise already planned for the Baltic this summer is likely to widen to include other countries."
PS II: För alla som vill eller måste följa konferensen på distans rekommenderas följande:

Twitter används hashtag #FoF. Mark Klamberg bloggar från konferensen här. Anna Ek, Svenska freds ordförande, bloggar. Folk och Försvar webbsänder alltihop här och i efterhand kan man ta del av konferensen här. Wiseman utlovar också blogginlägg (och om själva Wiseman's Wisdoms kan man läsa här). Försvarsmaktens konferensdeltagare kommenterar konferensen här.

söndagen den 17:e januari 2010

På förekommen anledning


Den här bloggen vilar egentligen i frid och förklaringen till det finns att läsa i tidigare inlägg.

Men, this is a must-write situation.

På söndag inleds årets upplaga av Folk och Försvars Rikskonferens och det är tur att det finns webbutsändningar, bra att jag kan bearbeta intrycken genom att skriva och smidigt att jag har en gammal Försvarsblogg som ligger här, redo att flyta upp till ytan för en stunds aktivitet.

Men det är inte Rikskonferensen som är den utlösande faktorn till att jag tillfälligt återuppväcker Försvarsbloggen. Man skulle kunna tro att det var Folkpartiets utspel på Brännpunkt här om dagen, eller det faktum att detta utspel befinner sig något solsystem eller så från det beslut regeringen (inklusive Folkpartiet får man förmoda) fattade samma dag om inriktning för försvaret och som omfattande samma tidsperiod som artikeln. Men det är det alltså inte. Det som verkligen triggade igång mig var försvarsminister Sten Tolgfors blogginlägg idag.

Jag förstår att Sten Tolgfors vill flytta fokus från regeringspartiernas inre konvulsioner, som han för övrigt beskriver bäst själv, till oppositionen. Man kan ta i från tårna, det är ju valår och allt, men att lägga krokben för sig själv är ju lite misslyckat. Försvarsministern utgår från uppgifter i ett TT-telegram om att de tre oppositionspartierna ska ”presentera en gemensam försvarspolitik, under Folk och Försvars Sälenkonferens” och gläder sig mycket över detta eftersom ”Regeringen är nu ensam om en genomarbetad, preciserad, finansierad och genomförbar försvarspolitisk linje.”

Det räcker att säga personalförsörjningssystemet för att sänka detta påstående. Det nya personalförsörjningssystemet ska intas 1 juli 2010. Men ingen vet vad det kommer att kosta, vilka författningsändringar som ska till, hur det ser ut med kollektivavtal till personalkategorierna etc. Den personalförsörjningsproposition som väntas läggas till våren kommer inte att ge svar på allt detta. Det beror på att regeringen relativt nyligen tillsatte en särskild utredare som ska se över och föreslå de åtgärder som behövs för att kunna anpassa Försvarsmaktens personalförsörjning till myndighetens nya uppgifter och behov.

Utredaren ska klarlägga i vilka avseenden de olika delarna i uppdraget kan uppnås genom olika åtgärder såsom t.ex. författningsreglering eller kollektivavtal. I den mån utredaren ser behov av författningsreglering ska detta redovisas och förslag till nödvändig författningsreglering lämnas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2010. Läs det igen: December 2010. Därefter är det remissbehandling, lagrådsremisser… Initierade bedömare menar att ramverket inte kommer att vara på plats förrän 2012.

Så var det med den genomarbetade, preciserade, finansierade och genomförbara försvarspolitiska linjen.

Men det som verkligen är uppseendeväckande är följande stycken:

”Anmärkningsvärt är att Socialdemokraterna inte heller som enskilt parti i riksdagen haft något detaljerat budgetalternativ för försvaret. De har inte redovisat någon uppfattning om insatsorganisationens storlek eller om hur stort hemvärnet skall vara, än mindre har de lagt fram en preciserad syn på dimensionering av Försvarets förmågor. De har inte offentliggjort några ekonomiska beräkningar av sina förslag eller någon konkretisering av hur de miljardnedskärningar de föreslår skall tas ut. (…) Eftersom de tre oppositionspartiernas ledare kommer till Sälen så utgår jag från att de skall redovisa en fullständig överenskommelse i detalj. Det är en självklarhet att stora partier som socialdemokraterna och oppositionen som samarbete behöver ha en fullständig försvarspolitik. Då kan sakdebatten om innehållet börja.”

För det första väljer Sten Tolgfors - helt i enlighet med sitt agerande alltsedan Försvarsberedningen lades i malpåse efter sin senaste rapport

sommaren 2008 - att gå till fullskalig attack mot oppositionen. Det är slut på försök till samarbete och överenskommelser över blockgränserna inom försvars- och säkerhetspolitiken. Jag tror att just detta har varit en bidragande orsak till dagens hela havet stormar-situation inom försvarspolitiken. Det kan naturligtvis vara kortsiktigt kul att puckla på varandra och ha som främsta mål att hitta svaga länkar hos andra, men i det långa perspektivet tror jag det är förödande för både försvarspolitiken, verksamheten och trovärdigheten.

Jag menar inte att man ska lägga locket på och upphöra med granskning och debatt partierna emellan, tvärtom. Men en försvarsminister bör kanske ha någon annan främsta drivkraft än att tvinga oppositionen så långt bort från sig själv som det bara är möjligt.

För det andra är Tolgfors rop på en i alla detaljer fullständig överenskommelse lite… historielöst. Det kan ju tyckas hedrande att ministern hyser större tilltro till oppositionens förmåga att skriva ihop sig inför valet än vad man själv inom Alliansen lyckades med 2006. Tolgfors försök att blåsa upp förväntningarna på en detaljrik överenskommelse faller ganska platt, jag tror nämligen det är för många av oss som kommer ihåg hur det begav sig. Nämligen så att man inte hade något gemensamt detaljrikt och genomarbetat alternativ! Och vad gäller motioner i riksdagen är det fritt fram för var och en att läsa moderata försvarsmotioner före valet 2006 och leta efter något ”detaljerat budgetalternativ för försvaret”.

Det kan också vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att "Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning."

Lördagen har övergått i söndag och om några timmar kliver Sten Tolgfors upp på scenen i Sälen. Det är åtta månader kvar till valdagen. Han bör fundera lite över hur han vill bli ihågkommen som försvarsminister. Blir det som han som höll ihop försvarspolitiken och odlade långsiktiga överenskommelser, eller han som var duktig på sosse-bashing? Det är lite bråttom men jag hoppas på det förstnämnda.

Jag tycker ju att Sten Tolgfors egentligen är så mycket bättre än vad han är just nu.


För den specialintresserade:

I vanliga fall bloggar jag på Världens blogg tillsammans med de eminenta personerna Karin Strandås och Jesper Bengtsson och vi skriver om utrikes- och säkerhetspolitik.

Och twittrar, det gör jag här och det verkar som om hashtag för Rikskonferensen 2010 kommer att vara #FoF.