söndagen den 17:e januari 2010

På förekommen anledning


Den här bloggen vilar egentligen i frid och förklaringen till det finns att läsa i tidigare inlägg.

Men, this is a must-write situation.

På söndag inleds årets upplaga av Folk och Försvars Rikskonferens och det är tur att det finns webbutsändningar, bra att jag kan bearbeta intrycken genom att skriva och smidigt att jag har en gammal Försvarsblogg som ligger här, redo att flyta upp till ytan för en stunds aktivitet.

Men det är inte Rikskonferensen som är den utlösande faktorn till att jag tillfälligt återuppväcker Försvarsbloggen. Man skulle kunna tro att det var Folkpartiets utspel på Brännpunkt här om dagen, eller det faktum att detta utspel befinner sig något solsystem eller så från det beslut regeringen (inklusive Folkpartiet får man förmoda) fattade samma dag om inriktning för försvaret och som omfattande samma tidsperiod som artikeln. Men det är det alltså inte. Det som verkligen triggade igång mig var försvarsminister Sten Tolgfors blogginlägg idag.

Jag förstår att Sten Tolgfors vill flytta fokus från regeringspartiernas inre konvulsioner, som han för övrigt beskriver bäst själv, till oppositionen. Man kan ta i från tårna, det är ju valår och allt, men att lägga krokben för sig själv är ju lite misslyckat. Försvarsministern utgår från uppgifter i ett TT-telegram om att de tre oppositionspartierna ska ”presentera en gemensam försvarspolitik, under Folk och Försvars Sälenkonferens” och gläder sig mycket över detta eftersom ”Regeringen är nu ensam om en genomarbetad, preciserad, finansierad och genomförbar försvarspolitisk linje.”

Det räcker att säga personalförsörjningssystemet för att sänka detta påstående. Det nya personalförsörjningssystemet ska intas 1 juli 2010. Men ingen vet vad det kommer att kosta, vilka författningsändringar som ska till, hur det ser ut med kollektivavtal till personalkategorierna etc. Den personalförsörjningsproposition som väntas läggas till våren kommer inte att ge svar på allt detta. Det beror på att regeringen relativt nyligen tillsatte en särskild utredare som ska se över och föreslå de åtgärder som behövs för att kunna anpassa Försvarsmaktens personalförsörjning till myndighetens nya uppgifter och behov.

Utredaren ska klarlägga i vilka avseenden de olika delarna i uppdraget kan uppnås genom olika åtgärder såsom t.ex. författningsreglering eller kollektivavtal. I den mån utredaren ser behov av författningsreglering ska detta redovisas och förslag till nödvändig författningsreglering lämnas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2010. Läs det igen: December 2010. Därefter är det remissbehandling, lagrådsremisser… Initierade bedömare menar att ramverket inte kommer att vara på plats förrän 2012.

Så var det med den genomarbetade, preciserade, finansierade och genomförbara försvarspolitiska linjen.

Men det som verkligen är uppseendeväckande är följande stycken:

”Anmärkningsvärt är att Socialdemokraterna inte heller som enskilt parti i riksdagen haft något detaljerat budgetalternativ för försvaret. De har inte redovisat någon uppfattning om insatsorganisationens storlek eller om hur stort hemvärnet skall vara, än mindre har de lagt fram en preciserad syn på dimensionering av Försvarets förmågor. De har inte offentliggjort några ekonomiska beräkningar av sina förslag eller någon konkretisering av hur de miljardnedskärningar de föreslår skall tas ut. (…) Eftersom de tre oppositionspartiernas ledare kommer till Sälen så utgår jag från att de skall redovisa en fullständig överenskommelse i detalj. Det är en självklarhet att stora partier som socialdemokraterna och oppositionen som samarbete behöver ha en fullständig försvarspolitik. Då kan sakdebatten om innehållet börja.”

För det första väljer Sten Tolgfors - helt i enlighet med sitt agerande alltsedan Försvarsberedningen lades i malpåse efter sin senaste rapport

sommaren 2008 - att gå till fullskalig attack mot oppositionen. Det är slut på försök till samarbete och överenskommelser över blockgränserna inom försvars- och säkerhetspolitiken. Jag tror att just detta har varit en bidragande orsak till dagens hela havet stormar-situation inom försvarspolitiken. Det kan naturligtvis vara kortsiktigt kul att puckla på varandra och ha som främsta mål att hitta svaga länkar hos andra, men i det långa perspektivet tror jag det är förödande för både försvarspolitiken, verksamheten och trovärdigheten.

Jag menar inte att man ska lägga locket på och upphöra med granskning och debatt partierna emellan, tvärtom. Men en försvarsminister bör kanske ha någon annan främsta drivkraft än att tvinga oppositionen så långt bort från sig själv som det bara är möjligt.

För det andra är Tolgfors rop på en i alla detaljer fullständig överenskommelse lite… historielöst. Det kan ju tyckas hedrande att ministern hyser större tilltro till oppositionens förmåga att skriva ihop sig inför valet än vad man själv inom Alliansen lyckades med 2006. Tolgfors försök att blåsa upp förväntningarna på en detaljrik överenskommelse faller ganska platt, jag tror nämligen det är för många av oss som kommer ihåg hur det begav sig. Nämligen så att man inte hade något gemensamt detaljrikt och genomarbetat alternativ! Och vad gäller motioner i riksdagen är det fritt fram för var och en att läsa moderata försvarsmotioner före valet 2006 och leta efter något ”detaljerat budgetalternativ för försvaret”.

Det kan också vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att "Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning."

Lördagen har övergått i söndag och om några timmar kliver Sten Tolgfors upp på scenen i Sälen. Det är åtta månader kvar till valdagen. Han bör fundera lite över hur han vill bli ihågkommen som försvarsminister. Blir det som han som höll ihop försvarspolitiken och odlade långsiktiga överenskommelser, eller han som var duktig på sosse-bashing? Det är lite bråttom men jag hoppas på det förstnämnda.

Jag tycker ju att Sten Tolgfors egentligen är så mycket bättre än vad han är just nu.


För den specialintresserade:

I vanliga fall bloggar jag på Världens blogg tillsammans med de eminenta personerna Karin Strandås och Jesper Bengtsson och vi skriver om utrikes- och säkerhetspolitik.

Och twittrar, det gör jag här och det verkar som om hashtag för Rikskonferensen 2010 kommer att vara #FoF.

Inga kommentarer: