Mer pengar till (den militära insatsen i) Irak

Den demokratiska majoriteten i USA:s kongress har beviljat nya pengar till den militära insatsen i Irak.

Från CNN: "Senate vote was 80-14; House vote was 280-142. Bill funds military operations -mostly in Iraq- through September. White House says Bush will sign the bill without ceremony. Sens. Hillary Clinton, Barack Obama voted against the measure."

AP skriver: “In addition to jettisoning their plan for a troop withdrawal timeline, Democrats abandoned attempts to require the Pentagon to adhere to troop training, readiness and rest requirements unless Bush waived them.”

I utbyte mot Irak-pengarna fick demokraterna följande:

“Democrats won White House approval for about 17 billion dollars (£9 billion) in spending above what the administration originally sought. Roughly 8 billion dollars (£4 billion) of that was for domestic programmes from hurricane relief to farm aid to low-income children's health coverage.”

Kohandel på hög nivå, således.

I teorin, så är det ingen skillnad mellan teori och praktik. I praktiken är det skillnad.

Igår kom så den väntade utnämningen av Jonas Hafström till ambassadör i Washington. Ibland känns Sverige väldigt litet och det här är ett sådant tillfälle. Varför? Jo eftersom alla hoppar i galen tunna samtidigt. Alla utom PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida. Jag återkommer till det.

Fakta i målet nr 1 är att alliansens vallöften och utfästelser i regeringsförklaringen om öppenhet i rekryteringsprocesserna och avpolitisering av utnämningsmakten, har svikits. Tjänsten har inte varit utlyst någonstans, ingen har haft formell möjlighet att söka den.

Att vara ambassadör i Washington är ett av UD:s absoluta toppjobb och om en av utrikesministerns närstående finns med på önskelistan till denna post är det rimligtvis extra viktigt med utlysning, formulerade kriterier och utförlig motivering av beslutet. Istället kom det ett pressmeddelande på fyra rader efter gårdagens regeringssammanträde.

Fakta i målet nr 2 är att alliansregeringen under lång tid gav regeringen Persson hård kritik för sin utnämningspolitik. Personer som t.ex. Tobias Krantz (fp) har presterat en rad KU-anmälningar, interpellationer m.m. under åren. Nu förlorar man all trovärdighet.

Utöver detta kan jag konstatera att det är ganska smärtsamt att höra socialdemokratiska företrädare uttrycka sin djupa indignation just nu. T.ex. Konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s) som säger till TT att det dels är ”anmärkningsvärt att man inte utannonserat tjänsten och följt de rutiner som gäller inom UD. Dels kan man ju notera att utnämningen ligger i linje med de man gjort hittills, det är idel partikamrater. Jag vill påstå att regeringen ägnar sig åt politiska utnämningar som aldrig förr”.

Det kan man ju rimligen tycka, men jag har inte sett någon förändring, någon uppgörelse med det förflutna inom socialdemokratin på denna punkt. Det vore befriande om Berit Andnor uttryckte lika mycket kritik mot den egna förra regeringen i denna del, som kritik mot den nya. Då hade hon kanske kunnat uppfattats som trovärdig.

Andnors partikamrat Peter Hultqvist har varit aktiv när det gäller alliansens vallöfte, han har interpellerat i utnämningsfrågan och får nu vatten på sin kvarn i och med Hafström-utnämningen:

- Det är tydligt att man inte följer sina egna riktlinjer. Det blir ju rent hyckleri när man i valrörelsen går ut i en kampanj mot våra utnämningar och sedan gör precis samma sak själva. Man talar med hycklande, dubbla tungor, säger Hultqvist i SvD.

Det är möjligt att Hultqvist har gjort upp med det förflutna, jag har kanske bara missta det, men annars får man hoppas att han driver en förändring inom socialdemokraterna lika intensivt som han kritiserar regeringen.

Carl Bildt förnekar sig naturligtvis inte. Hans blogginlägg som behandlar saken är lika delar upprörande som exempel på stor humor. Han beskriver rekryteringsprocessen på följande sätt:

”Vid årsskiftet blev det plötsligt en lucka i Paris eftersom Frank Belfrage flyttade till Stockholm och blev kabinettssekreterare. Rätt snabbt anmälde sig informellt ett antal kvalificerade ambassadörer till den posten. Till dem hörde Gunnar Lund i Washington. Vi utlyste inte tjänsten formellt - informellt skedde det ju i alla fall - men fastnade rätt snabbt för Gunnar. Därmed uppstod frågan om efterträdare i Washington. Och det var långt innan vi ville att det skulle komma ut att Gunnar skulle flytta. Till en sådan tjänst finns det en 3-4 kvalificerade personer i UD som kan komma ifråga. Vi vägde under en tid de olika namnen fram och tillbaka innan vi stannade för Jonas Hafström.” (…) ”Men vi ville ha ett smidigt skifte utan alltför långa glapp eller perioder av osäkerhet. Och antalet kandidater som kunde komma ifråga var begränsat och i allt väsentligt känt.”

För det första, läs följande mening två gånger och smaka på innebörden: "Vi utlyste inte tjänsten formellt - informellt skedde det ju i alla fall - men fastnade rätt snabbt för Gunnar".

För det andra, vilka är ”vi” och vilka 3-4 andra kandidater diskuterades (apropå öppenhet och transparens)?

För det tredje, om antalet kandidater som kan komma ifråga är begränsat och det i allt väsentligt är känt vilka dessa är, ersätter det då en utlysning av tjänsten så att människor i alla fall formellt har en chans?

Jag lovade inledningsvis att återkomma till PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida. Han är i alla fall konsekvent. Han har kritiserat den förra regeringen för sina utnämningar och han kritiserar nu också den nya regeringen för sina utnämningar. På ledarplats skriver han såhär:

”Vad i all världen håller regeringen på med? (…) Vad har de för utnämningspolitik egentligen? Ska de fortsätta i socialdemokraternas hjulspår? Ska Leijonborg bli chef för Skolverket härnäst?”

Tanken på Leijonborg som skolverkschef gör mig kallsvettig. PJ skriver också, och det tycker jag är en viktig poäng i det hela, att socialdemokraterna förstås är arga, men att de borgerliga väljarna har minst lika goda skäl att vara det.

Idealismen växer med avståndet till problemet

Jag kan inte släppa Mellanöstern efter dagens övning med Försvarsberedningen. Jag tittar på nyheterna och jag tänker på barnen i Nahr el-Bared medan mina egna sover i sina sängar. Jag är i stort behov av kloka ord, något att gripa tag i som kan leda framåt. Och jag hittar faktiskt något som känns relevant att fundera vidare kring just ikväll.

Transcend har nämligen publicerat ett tal av Howard Richards, professor vid Earlham College, på sin hemsida (klicka på Articles & Publications i vänsterspalten, sedan "On Ending War"):

"I have to be careful not to ask the wrong question. I think “Why war?” is the wrong question. It is a question that is answered easily but not helpfully (...) The right question to ask is, “Why is it so difficult to organize peace?” That is the conclusion Quincy Wright came to after completing his monumental study of the history of war. If war can be said to have a cause at all, its cause is that so far humans have not succeeded in organizing a peaceful world. Kant in his plan for peace proceeded from a similar premise: war is the natural status of humanity, peace must be instituted."

"Härdsmältan för de mänskliga rättigheterna"

Dagens sammanträde med Försvarsberedningen handlade om Mellanöstern. Det var föredragningar av och diskussion med MUST och UD/MENA. De bjöd inte på några skönmålningar av läget precis. Och det är ju inte heller deras uppdrag. Jag gick bedrövad från sammanträdet, frustrerad över vad som ibland känns som en stenlagd "Road to Hell" i regionen - men också övertygad om att man måste hitta och lyfta fram de ljusglimtar som trots allt ibland flämtar till.

Ordförande Lennmarker bjöd också på en föredragning om "det ryska närområdet". Alla år av engagemang, resande och erfarenheter från den delen av världen har givit honom både ett brett och djupt kunnande som det är en fröjd att ta del av.

På annat håll i världen, närmare bestämt i London, presenterade Amnesty idag organisationens årsrapport 2007. Budskepet är i sammandrag att mäktiga regeringar och väpnade grupper medvetet underblåser människors fruktan för att kunna urholka de mänskliga rättigheterna, och skapar därmed en alltmer polariserad och farlig värld.

- Genom denna kortsiktiga politik byggd på fruktan och splittring undergräver regeringar rättssäkerheten, göder rasism och främlingsfientlighet, splittrar samhällen och ökar orättvisorna vilket ger en grogrund för ytterligare våld och konflikter. I många länder har diskrimineringen ökat och vidgat klyftan mellan "dom som har" och "dom som inte har", mellan "vi" och "dom", sade Irene Khan, Amnestys internationella generalsekreterare, vid lanseringen av rapporten.

Dumhet består ofta i att vara klok på fel ställe

Ekot rapporterar att försvarsministern stöttar ÖB om försvaret. Han säger att ÖB har på statsmakternas uppdrag tagit fram olika alternativ för att tydliggöra hur kravet på försvaret och det försvaret kan leverera, påverkas av de vägval vi gör. Och det kanske han måste säga, för att distansera sig från rapporten och lägga den tillrätta i Försvarsmaktens eget knä i avvaktan på den slutliga perspektivplanen i höst.

Riktigt tokigt blir det dock när Odenberg säger såhär:

”Hur ser du på de tre alternativ som försvaret har presenterat i den här delrapporten?
– Det har jag ingen anledningen att gå in på ännu. Jag har inte hunnit läsa hela planen. Det är dessutom en delrapport, det kommer en slutrapport senare. Jag tror att det är bra underlag för våra fortsatta överväganden.”

Om Odenberg inte har ”hunnit” läsa perspektivplanen (som redovisades den 15 maj) måste det ses som ett tjänstefel. När Odenberg nu dessutom sänder signalen till Försvarsmakten att det är ett ”bra underlag” är det allvarligare än så. Då fortsätter processen på högkvarteret och man kan bortse från försvarspolitikerna som gapade häromsistens. Kanske man slipar lite på formuleringarna, lägger till något alternativ, paketerar om budskapet… Men lita på att vi känner igen grunderna när slutrapporten kommer. Och då står regeringen med ett underlag som skall ligga till grund för planeringsanvisningar och annat, som Odenberg kanske först då begriper att han är ensam om att tycka är hållbart.

En annan fråga rör koordineringen inom allianspartierna. Både Allan Widman (fp) och Else-Marie Lindgren (kd) har i stränga ordalag varit kritiska mot perspektivplanen. Försvarsministerns egen partikamrat och ordföranden i Försvarsberedningen, Göran Lennmarker, har också uttryckt förvåning över budskapet från Försvarsmakten. Men ministern tycker att det inte finns anledning alls att vara upprörd. ”Det är bra att myndigheten tydliggör olika alternativ. Det ger politikerna ett bättre underlag och gör de beslut som fattas mer transparenta”, säger han till Ekot.

Odenberg borde naturligtvis lyft på telefonen, ringt sina allianskamrater och sagt att de borde snacka ihop sig för att ge ett tydligt besked till ÖB. Nu har varenda intressegrupp i högkvarteret en uppsjö uttalanden att välja på, beroende på vad man tycker i sakfrågan. Om detta normala förfaringssätt i ett samarbete av någon anledning var omöjligt, borde försvarsministern nöjt sig med att konstatera att planen är Försvarsmaktens egen och att den politiska bedömningen kommer först efter slutrapporten.

Nu har Odenberg skapat sig en situation då ansvaret för Försvarsmaktens rapport i höst är hans eget, oavsett hur innehållet ser ut.

A front-row seat for this Lebanese tragedy

Läs Robert Fisk om Nahr el-Bared, publicerad i dagens The Independent:

"We are back at another of those tragic Lebanese stage shows: the siege of Palestinians.

Only this time, of course, we have Sunni Muslim fighters in the camp, in many cases shooting at Sunni Muslim soldiers who are standing in a Sunni Muslim village. It was a Lebanese colleague who seemed to put his finger on it all. "Syria is showing that Lebanon doesn't have to be Christians versus Muslims or Shia versus Sunnis," he said. "It can be Sunnis versus Sunnis. And the Lebanese army can't storm into Nahr el-Bared. That would be a step far greater than this government can take."

(Fotot är från en utställning som barn från Nahr el-Bared satte upp 1999).

Inget nytt under solen

Försvarsmakten har ännu inte fått delar inte fått den utrustning som är planerad till Nordic Battlegroup (NBG) beredskapsperiod från och med den 1 januari 2008, vilket uppmärksammades igår av Ekot.

Inget är nytt under solen. Ulf Henricsson, överste av 1 graden, har egna erfarenheter. Han berättar i inslaget att han själv var på Sri Lanka för ett halvår sedan och åkte runt i en vanlig Toyota utan splitterskydd vilket ”inte alls var så kul”. Under hans tid som chef för den nordiska observatörsstyrkan i Sri Lanka kritiserade han bland annat bristen på hjälmar, skyddsvästar och just splitterskyddade fordon.

Kritik har också riktats mot Försvarsmaktens materielstöd när det gäller skydd för den svenska styrkan i Afghanistan.

Det Ulf Henricsson inte berättar om är de problem med materiel han hade redan i början av 90-talet när han skulle till Balkan med BA01. Det ligger säkert något i vad Jan Jonsson, insatschef i Försvarsmakten, säger till Ekot: ”Vårt bekymmer är att det finns helt enkelt inte leveranskapacitet i industrin”. Men det är nog inte hela sanningen. Rätta mig om jag har fel, men jag tror mig veta att materielförsörjnings- och planeringsprocessen lindrigt sagt inte är helt anpassad till de ledtider som behövs för insatsverksamheten.

Nordic Battle Group ska på tio dagar kunna rycka ut till en konflikt, nu har delar av styrkan börjat öva, men stora delar av materielen saknas fortfarande. Man kommer alltså att utbilda sig och öva på materiel som man sedan inte kommer att använda.

Men bygga om 31 JAS ska vi göra. Och beväpna korvetter.

Tanka lokalt

Falköpings kommun tar i från tårna och deklarerar att man är ”på god väg att förverkliga modellen för det hållbara samhället”. De kanske inte är helt sant, men det händer faktiskt en del i positiv riktning. Det senaste är gårdagens invigning av en tankstation med fordonsgas. Falköpingsborna kan härmed tanka ett lokalt producerat förnyelsebart bränsle. Tankstationen utgör en del av kommunens biogassatsning.

Falköpings kommunalråd Ulf Eriksson (c) har uppvaktat miljöminister Andreas Carlgren i frågan om statligt stöd för kommunens planer på att tillsammans med lantbruket på Falbygden utveckla ett ledningsnät för leverans av biogas, biogas som sedan uppgraderas till fordonsgas.

Ulf Eriksson överlämnade vid mötet en skrivelse där kommunens planer utvecklas.

Det kräver ofta mer mod att våga göra rätt än att frukta att göra fel.

ÖB, Håkan Syrén, är en klok person med en svår uppgift. Han skall bland annat hålla sina egna led i styr och vid gott mod (med de olika intressen som finns representerade), reformera en trögrörlig organisation och tolka politiska signaler som ibland är otydliga och ibland uteblir helt. Dock inte just nu. I kölvattnet efter perspektivplanen (mer om denna i tidigare inlägg) svallar glasklara politiska signaler fram. Här är en signal till, i min tappning:

Håkan Syrén,

Ta befälet över dina styrkor och mana till rättning i ledet. Delar av ditt högkvarter och din organisation håller nu på med en planeringsprocess som stjäl energi från det som borde vara FM fokusområde.

I nuläget är du mitt uppe i en viktig och krävande transformering av FM från ett territoriellt till insatsberett försvar där de dimensionerande uppgifterna ligger i deltagande i multinationella operationer. De säkerhets- och försvarspolitiska direktiven finns där. Ingen, vare sig du, FM eller Sverige har råd att få fokus splittrat från transformeringen till att handla om en semantisk diskussion om nationellt och internationellt försvar. Båda är ett.

Inför den slutliga perspektivplanen, som presenteras till hösten, måste högkvarterets perspektiv- och produktionsplanerare göra det verkliga jobbet - det vill säga att visa hur vi om 20 år -sedan länge- har en väl fungerande insatsorganisation som är kapabel att hantera både snabba och mer uthållliga insatser där de behövs bäst inom överskådlig tid (utanför Sveriges gränser) och på det sätt som är mest effektivt (i samarbete med civila aktörer). För de nationella uppgifterna, försvar av territoriet mot väpnat angrepp, har vi en lång förvarningstid och därmed behöver inte beredskapen som rör de specifikt svenska behoven - vilka det nu är- styra utformning, personalförsörjning eller materielanskaffning.

Håkan Juholt säger i dagens SvD att "både och" i realiteten kan bli "varken eller". Det handlar enligt min mening dels om legitimiteten för de ca 40 miljarder kronor som skattebetalarna årligen bidrar med till försvaret och dels om hur vi (inte) lever upp till ambitionsnivån för insatser utanför Sveriges gränser. Vi står oss dåligt i en internationell jämförelse, ja till och med om vi jämför med våra nordiska grannar.

Må perspektivplanen till hösten visa hur "både och" helt enkelt blir till "insatsorganisation".

Tydliga signaler

Svenska Dagbladet skriver idag om Försvarsmaktens perspektivplan, som jag tidigare har berört här på bloggen.

I artikeln uttalar Else-Marie Lindgren (kd), Allan Widman (fp), Göran Lennmarker (m) och Håkan Juholt (s) kritik mot planen. Alla har rätt, utom försvarets strategichef konteramiral Jörgen Ericsson som också uttalar sig:

–Jag förstår att politikerna inte tycker att det är i samklang med dagens beslut, men det är inte avsikten. Utan det är att lära oss vilka konsekvenser olika inriktningar får på sikt, säger Ericsson.

Han har fel när han säger att avsikten med planen är att vi ska lära oss vilka konsekveser olika inriktningar får på sikt. Försvarsmaktens uppgift med perspektivplaneringen är att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Rapporteringen tjänar primärt som underlag för regeringen vid utformningen av planeringsanvisningar för Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 och 2009. Det är således inte vilket studiematerial som helst, som lite löst diskuterar olika utformningar.

Nu hoppas vi på en uppryckning inför nästa delrapport i höst.