Vore bra med en förklaring

Officersförbundet kommenterar nu Eriksson och Rådbergs artikel på DN-debatt. Deras svar är inte helt genomtänkt:

"Lars Fresker ifrågasätter även huruvida miljöpartiet har tänkt på vilka behov som finns i de olika delarna av försvaret, exempelvis hur många officerare som behövs för att utbilda värnpliktiga eller att arbeta med beställning av materiel på Försvarets materielverk."

Miljöpartiet vill att officerare och Försvarsmakten skall syssla med kärnverksamhet och att så mycket kringverksamhet som möjligt skall läggas ut på andra aktörer. Dessutom missade Fresker att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och ingen tillämpning av pliktagarna - enbart de som får en plats i insatsorganisationen skall utbildas och kontraktanställas.

"- De tycker ju att man helt ska skrota invasionsförsvaret. I deras uppfattning behöver man inte ett försvar av sitt eget land, säger Lars Fresker. Det är inte rimligt att tänka så eftersom behövs en grund att bygga på inför framtiden, menar han. - Det säkerhetspolitiska läget kan förändras fort. Även om det inte finns något hot idag så kan det skruvas upp till exempel i Ryssland. Det här förslaget är både naivt och kortsiktigt."

Jag vill att Officersförbundet berättar en sak för mig: Hur kan det komma sig att en insatsstyrka dimensionerad och organiserad för internationella behov innebär att den inte är användbar på hemmaplan och att man i det konceptet skrotar "försvar av sitt eget land"? Är en insatsstyrka med dess kringorganisation inte en "grund att bygga på inför framtiden"?

Sorry Fresker, men det resonemanget förstår jag helt enkelt inte.

Pellnäs centrala frågeställningar

Bo Pellnäs skriver på dagens Brännpunkt och undrar om finansminister Borg förstår säkerhetspolitik?

Jag vill kommentera två delar i Pellnäs artikel.

1. Tesen om den omöjliga återtagningen.
2. Bra land reder sig självt.

1. Pellnäs kunskaper i historia och hans beskrivning av hur lite mänskligheten har förändrats i sitt sätt att tänka de senaste fyra tusen åren har naturligtvis sin relevans. Jag tror vi hittar mycket av kärnan för den oro och frustration som många debattörer har gett uttryck för den senaste tiden, i det som Pellnäs tar upp kring förmågan att fatta politiska beslut om upprustning, eller återtagning om man så vill.

Han skriver: "Man vidtog inga åtgärder när den politiska situationen i Tyskland förändrades. Inte heller när Hitler kom till makten 1933. Först två år senare, medan Tyskland rustade för fullt, reagerade Sverige. Men 1935 tillförde man inte försvaret resurser, man bara hejdade förfallet. Det var först 1938 som vi beslutade om en upprustning. Den var genomförd först 1948, tre år efter krigsslutet."(...)"Alla dessa mekanismer inom politiken verkar idag med full kraft. Risken är att nutida svenska politiker, invävda i alla inrikespolitiska maktproblem, inte heller reagerar i tid på förändringar i vår omvärld. Om inte väljarna ser ett växande yttre hot kommer priset för en satsning på försvaret att uppfattas som alltför högt."

Under det här resonemanget hör jag frågan; vad skulle få svenska politiker att "trycka på knappen"? Vem eller vad upphäver sin stämma och kräver ökade resurser och ökad förmåga att möta en invasion (eller vad man nu ser framför sig)?

Det är en relevant fråga och en viktig diskussion. Om man hävdar att det militära försvaret skall kunna vara flexibelt, dvs. både kunna rusta ner och upp beroende på behov och omvärldsutveckling, måste man ge sig in i den debatten. Jag tror det är centralt, för att vinna förtroende hos de som likt Pellnäs oroar sig för att historiens misstag riskerar att upprepas, att kunna beskriva hur kedjan omvärldsanalys-beslut går till (eller hur den bör gå till). Det blir ju av nödvändighet alltid en subjektiv övning, men kanske man skall diskutera ett antal kriterier för när vissa mekanismer i planeringen bör gå igång? Och detta bör naturligtvis handla om både tillskott och nedskärningar. Annars förloras trovärdigheten i att det faktiskt är omvärldsförändringar och svensk ambitionsnivå som styr, och inte komplexets egna behov.

Sedan tycker jag Pellnäs går lite fel. Han skriver: "Det säkerhetsproblem i vårt närområde som Putins Ryssland håller på att skapa förnekas därför av nästan alla politiker. Man försäkrar oss visserligen att man ”följer utvecklingen”. Men det är mest en ursäkt för att slippa agera. Man försöker på olika sätt behålla bilden av att vårt närområde är problemfritt."

Jag tycker faktiskt inte att detta är sant. Pellnäs drar omedelbart kopplingen "negativ utveckling i Ryssland - militärt hot". Jag har inte hört någon försvarspolitiker sopa undan den ryska utvecklingen, men flertalet ser hoten på andra plan än det militära och vill därmed använda andra mekanismer än det militära reglaget för att möta denna utveckling. Man kan ju faktiskt se samma sak, men dra olika slutsatser om vad som behöver göras.

2. Pellnäs skriver att: "Tjecker, polacker och finländare har alla lärt en ohygglig historisk sanning. I nödens stund står man ofta ensam och måste lita till egen kraft."

Detta är en annan central del i den debatt som har rasat under sommaren. Min stilla fråga är hur vi skall dra gränsen för vad vi skall klara, om vi skall rusta till en nivå där vi klarar oss själva? Vi har ju (tack och lov!) aldrig dimensionerat försvaret för att kunna möta den faktiska förmågan i vår nära omvärld, oavsett vilja och säkerhetspolitisk situation i övrigt. Rysslands kärnvapenprogram - föranleder detta att Sverige bör skaffa sig ett taktisk kärnvapenprogram? Ett eget missilförsvar?

Det är och förblir således alltid en fråga om var man drar gränsen för vilken förmåga som skall innehas, och aldrig en fråga om man skall klara sig helt själv eller ej.

Organisera och dimensionera för internationell insatsförmåga

På dagens DN-debatt utvecklar miljöpartiets Peter Eriksson och Peter Rådberg efter vilken inriktning man bör organisera försvaret.

I DN: s debattredaktions ingress skriver man att "För Sveriges nutida försvarsbehov kan antalet officerare minska från 11 000 till 3 000 och värnpliktsarmén ersättas med 6 000 yrkessoldater vid enbart sex arméförband."

Det är ju dock inte riktigt vad det står i artikeln:

"Vårt bidrag till internationella militära insatser ska i huvudsak bestå av efterfrågade markstridskrafter och vi ska vid behov kontinuerligt kunna ha ungefär 2 000 män och kvinnor i internationell tjänst. För att kunna upprätthålla den nivån behövs ungefär 6 000 soldater som bör kontrakteras på längre tid. Med ett sådant system kommer Sverige att behöva cirka 3 000 officerare, jämfört med cirka 11 000 i dag."

Soldater som kontrakteras på längre tid -kanske kan det röra sig om fem år- är ingen renodlad yrkesarmé. Med en sådan måttstock har vi i praktiken en yrkesarmé redan idag, med alla våra redan befintliga kontraktsanställda soldater. Att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och därmed ingen tillämpad pliktlag, det är inget nytt, det har vi tyckt sedan 1996.

TT sammanfattar såhär.

Ur dagens blad

Jag läser alltid PJ Anders Linders ledarkommentarer i SvD. Jag håller långt ifrån alltid med, men det är intressant läsning eftersom det ofta är ganska genomtänkta ståndpunkter. Dock inte idag.

Om Försvarsberedningens kommande säkerhetspolitiska rapport skriver han:

"Vad innebär egentligen de nya tongångarna från rysk sida? Vilka slutsatser ska vi dra? Var det måhända en aning förhastat att utgå från att svenskt territorium aldrig skulle bli hotat mer, och att vi kunde koncentrera oss på att skicka våra soldater till Kosovo och Afghanistan? Viktiga frågor, men regeringen har tydligen inte tålamod att vänta på svaren?"

Jag sliter mitt hår. Hans resonemang bygger på ett fundamentalt missförstånd, alternativt en grov felsyn. Nämligen att vi kan koncentrera oss på internationella insatser eftersom svenskt territorium inte är hotat. Som någonting vi kan ägna oss åt så länge vi inte har att göra på hemmaplan. My God.

Sverige ska naturligtvis mycket aktivt bidra till att förhindra, dämpa konflikter och minska lidandet i världen. Och detta gäller väl i synnerhet om säkerhetsläget försämras, då Sverige bör engagera sig internationellt för att få situationer av olika slag att gå i en mer positiv riktning, med alla de medel som vi har att ta till. Eller skall vi gräva ner oss i våra värn, om det börjar se mörkare ut på andra sidan gränsen, och vänta på att någon anfaller? Det bästa försvaret är väl ändå att hejda ett hot innan det är över oss? Och det gäller ju oavsett om det är militära eller miljömässiga hot vi talar om. Att det sedan är en moralisk skyldighet att ingripa, för att skydda civilbefolkningar och säkra områden så att civil nödhjälp och andra civila insatser kan verka, är ytterligare en dimension.

PJ övergår därefter till att kritisera regeringen, bland annat med orden "Finansministern behöver pengar och då får omvärlden lov att bli lite ofarligare." Detta apropå Mikael Holmströms artikel i den egna tidningen. Under rubriken "Sparkrav spräcker vallöfte" redovisar Holmström den uppgörelse mellan Försvarsministern och Finansministern som enligt uppgift slöts redan i juni:

"Där står att arbetsgruppen skulle föreslå besparingar i dagens försvarsmaterielbudget med ”cirka tre miljarder” år 2010. Det var hela det beloppet som Anders Borg intecknade redan i förtid i Visby. Men en del av de sparade pengarna skulle enligt direktiven ligga kvar i försvarsramen för att omfördelas. Syftet var att ”bidra till regeringens ambitioner om ökade internationella insatser”."

Det är inte oförenligt att spara pengar och öka den internationella förmågan. Men då måste man våga ta politiska beslut som pekar ut vad man inte skall kunna göra och orka ställa om organisation, planering och personalförsörjning på ett sätt som innebär att den internationella verksamheten blir dimensionerande för Försvarsmakten. Och under tiden man gör det ser man till att visa på hur den organisationen avkastar förmåga på hemmaplan.