Såhär skriver Aftenposten idag angående den pågående Gripendebatten i Sverige.
"Problemet er at Sverige for bare noen få måneder siden besluttet at de skulle oppgradere 31 av sine gamle fly. Dermed vil alle Sveriges 100 jagerfly være av den gamle, oppgraderte typen. Nyinvesteringer i milliardklassen kan dermed bli en innenrikspolitisk nøtt, særlig når det svenske forsvaret står foran kraftige nedskjæringer."
Dagbladet skriver bland annat:
"- Vil det styrke JAS Gripens kandidatur som norsk kampflyleverandør dersom også Sverige kjøper det nye JAS-flyet?
- Viljen fra svensk side til å satse på dette flyet, vil være en styrke. Utover dette, ønsker jeg ikke å kommentere saken nærmere før vi har fått gått nøye gjennom hva som faktisk står i tilbudene, sier Jarle Ramskjær.
- Ikke fått beskjedForsvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen har tidligere uttalt at hun helst ser at Sverige skaffer seg samme fly som Norge.
- Det er viktig både med hensyn til kostnadene og muligheten for å oppgradere, sa Strøm-Erichsen etter jagerflydemonstrasjonen onsdag.
Underdirektør Ann Kristin Salbuvik i Forsvarsdepartementet er kjent med at representanter fra svenske myndigheter kommer til kampflymøtet på mandag.
Forsvarsdepartementet vil ikke kommentere opplysningene i Svenska Dagbladet om at den svenske regjeringen lover at også Sverige vil kjøpe det nye JAS-flyet, dersom Norge velger kampfly fra söta bror.
- Vi har ennå ikke fått en slik beskjed fra regjeringen i Sverige, og kommer ikke til å kommentere dette i helga, sier Salbuvik til Dagbladet.no."
Under rubriken "Svenskene bøyer seg" skriver Dagens Näringsliv "Kjøper det samme jagerflyet som Norge."
lördag 26 april 2008
Vi tror att vi kan lova en affär?
SvD följer upp frågan om hur regeringen hanterar Gripen-offerten utifrån regeringsformen.
Allan Widman (fp) utgår från att riksdagen involveras om Sverige ska säga ja till en uppgradering av Jas:
"Det finns en praxis att riksdagen ska ha ett inflytande över betydande materielinvesteringar."
Han tycker dock inte detta skall hindra regeringen att "skicka signaler" om att Sverige är berett att ge sig in i projektet:
"Nej, regeringen måste ju få komma med förslag. Men jag förutsätter att han villkorar det med att riksdagen ska ge sitt godkännande, säger Allan Widman."
Jag tycker Allans formulering "komma med förslag" möjligen ger en liten snedvriden bild av vad en offert i en stat till stat affär innebär... Hans uttalande illustrerar också i ett nötskal hur regeringen gör sig själv och hela affären (om man anlägger det perspektivet på det hela) en otjänst.
Skall regeringen åka till Norge, som har varit väldigt tydliga med under vilka förutsättningar Sverige över huvud taget har möjligheter att sälja E/F-versionen, och säga jo, vi t r o r att vi också skall köpa, vi t r o r att vi har med oss socialdemokraterna på vagnen och därför t r o r vi att det inte blir några förändringar efter valet 2010...
Regeringen vet ju att man alltid har med sig socialdemokraterna på JAS-beslut, precis som varit fallet när det har varit socialdemokrater i regeringsställning och moderatledd opposition. Varför i herrans namn gick man då inte fram i vårbudgeten och fick majoritetens välsignelse innan offerten lämnas in?
Peter Rådberg, miljöpartiets ledamot i riksdagens försvarsutskott, säger bl.a. till SvD:
"Försvarets ekonomi är i kris, samtidigt som regeringen tar på sig nya utgifter. Det är oansvarigt, super-Jas kostar åtskilliga miljarder kronor (...) Vad ska man då ha de nya super-Jasen till? Nu bygger vi ett försvar för att skydda landet, men alla sju partier i försvarsberedningen är helt överens om att vi inte har något hot mot Sverige under överskådlig tid".
Allan Widman (fp) utgår från att riksdagen involveras om Sverige ska säga ja till en uppgradering av Jas:
"Det finns en praxis att riksdagen ska ha ett inflytande över betydande materielinvesteringar."
Han tycker dock inte detta skall hindra regeringen att "skicka signaler" om att Sverige är berett att ge sig in i projektet:
"Nej, regeringen måste ju få komma med förslag. Men jag förutsätter att han villkorar det med att riksdagen ska ge sitt godkännande, säger Allan Widman."
Jag tycker Allans formulering "komma med förslag" möjligen ger en liten snedvriden bild av vad en offert i en stat till stat affär innebär... Hans uttalande illustrerar också i ett nötskal hur regeringen gör sig själv och hela affären (om man anlägger det perspektivet på det hela) en otjänst.
Skall regeringen åka till Norge, som har varit väldigt tydliga med under vilka förutsättningar Sverige över huvud taget har möjligheter att sälja E/F-versionen, och säga jo, vi t r o r att vi också skall köpa, vi t r o r att vi har med oss socialdemokraterna på vagnen och därför t r o r vi att det inte blir några förändringar efter valet 2010...
Regeringen vet ju att man alltid har med sig socialdemokraterna på JAS-beslut, precis som varit fallet när det har varit socialdemokrater i regeringsställning och moderatledd opposition. Varför i herrans namn gick man då inte fram i vårbudgeten och fick majoritetens välsignelse innan offerten lämnas in?
Peter Rådberg, miljöpartiets ledamot i riksdagens försvarsutskott, säger bl.a. till SvD:
"Försvarets ekonomi är i kris, samtidigt som regeringen tar på sig nya utgifter. Det är oansvarigt, super-Jas kostar åtskilliga miljarder kronor (...) Vad ska man då ha de nya super-Jasen till? Nu bygger vi ett försvar för att skydda landet, men alla sju partier i försvarsberedningen är helt överens om att vi inte har något hot mot Sverige under överskådlig tid".
Regeringsformen - någon?
Regeringsformen, 9 kap. Finansmakten:"10 § Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse. Lag (1988:1444)."
SvD:s Mikael Holmström skriver idag om den Gripen-offert som lämnas till Norge på måndag. Som jag har skrivit om tidigare på denna blogg, måste Sverige samtidigt försäkra Norge om att vi kommer att flyga samma Gripen-version. Frågan är fortfarande hur detta åtagande ser ut, vad det innebär (i kostnader och över tid) och hur det formuleras.
Jag är förbluffad över att regeringen inte lyfte frågan till riksdagen i vårbudgeten. Se formuleringen i regeringsformen ovan! Jag är också förbluffad över att majoritetsföreträdarna i riksdagens försvarsutskott tiger still (alldeles oavsett vad de tycker om en ny JAS-satsning kort tid efter riksdagens beslut om att uppgradera Gripensystemet till 100 st C/D-version).
Men mest av allt undrar jag hur detta skall ses i ljuset av det arbete som Försvarsmaktens just nu genomför till den 15 maj och hur vi som sitter i Försvarsberedningen skall se på vårt arbete med den rapport vi skall leverera i juni?
Arbetar nu Försvarsmakten in ett svenskt nytt Gripen-åtagande i det underlag man lämnar i maj? Min gissning är att Försvarsmakten inte direkt jublar... Man har fullt upp med att förklara för medarbetare ute på förbanden att man inte har pengar till verksamheten och diskuterar omfattande nedläggningar i grundorganisationen. Samtidigt finns det tydligen pengar för en ny stor Gripensatsning, som inte Försvarsmakten har bett om men som man helt enkelt får i uppdrag att betala.
Den ekonomiska grundplattan för beredningens förslag, hur ser den ut egentligen? Vad skulle hända om beredningen, rent teoretiskt, skulle komma fram till helt andra överväganden när det gäller flygstridskrafternas framtid?
Regeringspartierna har mycket att förklara. Men någon omfattande debatt är inte att räkna med. Socialdemokraterna och moderaterna är ju överens om att satsningen är bra för Sverige och det innebär oftast att sådant tjafs som regeringsform och annat inte är värt att diskutera...
Läs gärna den interpellationsdebatt som Peter Rådberg (mp) hade med försvarsminister Tolgfors i februari. Försvarsministern säger bland annat:
"Det var länge sedan jag hörde ett så spekulativt inlägg i denna kammare. Interpellanten har inget som helst stöd för de påståenden han gör. Han hänvisar än till industriföreträdare, än till andra länder men väldigt lite till vad den här regeringen har sagt eller gjort. (...) Det finns inga formella krav från Norges sida på Sverige och en E/F-version i det request for binding information som studeras." (Anm. Nej, men klart uttalade krav i olika sammanhang från norska företrädare, och det visste Tolgfors vid tillfället för interpellationen.)
"Men dimensioneringen ska, precis tvärtemot vad interpellanten här och vid andra tillfällen har påstått, utgå från Sveriges egna behov. Som det ser ut skiljer det tre fyra år på de båda ländernas planer för framtiden. Det är för tidigt att bestämma för Sverige om 2017".
"Vi har sagt att det inte finns några hemliga beslut tagna om att Sverige har förändrat sin plan för teknikutveckling och anskaffning. Jag avvisar inte att så kan bli fallet, men dimensioneringen av antalet flygplan för Sverige baseras på Sveriges behov".
Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm Erichssen i sällskap med försvarsminister Sten Tolgfors och Saabs vd Åke Svensson.
fredag 25 april 2008
Radio Skaraborg
Bor man i Skaraborg och är försvarspolitiker är det naturligt att radion ställer frågor om hur man ser på framtiden för den militära verksamheten i Karlsborg. Jag intervjuades i P4 Skaraborg igår.
Dagens debattskörd
Johan Kihl, Generallöjtnant och f.d. chef för strategiledningen och Högkvarteret, skriver på SvD:s Brännpunkt idag. Det är ett bra debattinlägg som på få rader säger det mesta.
"Att skapa balans mellan uppgifter och resurser genom att halvera grundorganisationen är dömt att misslyckas. Vi har försökt många gånger förr, men de ekonomiska vinsterna är oklara. Sanningen är att ingen har gjort någon riktig analys av vad man egentligen tjänar på återkommande flyttningar av verksamhet och nedläggningar av förband. Hittills har inräknade besparingar varit alldeles för optimistiska och därmed också orsak till den fortsatta bristen på resurser för förbandsproduktionen."
En annan debattartikel, på DN-debatt, är värd att uppmärksamma av helt andra orsaker. "Vänstern tillför inget till samarbetet s-mp" skriver Magnus Johansson, styrelsemedlem i miljöpartiet, samt Maria Ferm och Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom:
"Miljöpartiets och socialdemokraternas samarbete skadas av vänsterpartiets medverkan. Vänsterns medverkan i samråd mellan miljöpartiet och socialdemokraterna riskerar att enbart försvåra arbetet med en gemensam politisk plattform. Exempelvis har vänstern under många år motarbetat en mer omfattande skatteväxling. Den sedelpress som vänsterns politik förutsätter kan direkt äventyra samhällsekonomin."
"Att skapa balans mellan uppgifter och resurser genom att halvera grundorganisationen är dömt att misslyckas. Vi har försökt många gånger förr, men de ekonomiska vinsterna är oklara. Sanningen är att ingen har gjort någon riktig analys av vad man egentligen tjänar på återkommande flyttningar av verksamhet och nedläggningar av förband. Hittills har inräknade besparingar varit alldeles för optimistiska och därmed också orsak till den fortsatta bristen på resurser för förbandsproduktionen."
En annan debattartikel, på DN-debatt, är värd att uppmärksamma av helt andra orsaker. "Vänstern tillför inget till samarbetet s-mp" skriver Magnus Johansson, styrelsemedlem i miljöpartiet, samt Maria Ferm och Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom:
"Miljöpartiets och socialdemokraternas samarbete skadas av vänsterpartiets medverkan. Vänsterns medverkan i samråd mellan miljöpartiet och socialdemokraterna riskerar att enbart försvåra arbetet med en gemensam politisk plattform. Exempelvis har vänstern under många år motarbetat en mer omfattande skatteväxling. Den sedelpress som vänsterns politik förutsätter kan direkt äventyra samhällsekonomin."
Juholt sträcker ut handen
Håkan Juholt (s) sträcker i en elegant och vass krönika i Sydöstran ut handen mot regeringen för en uppgörelse om försvarspolitiken och tycker att centern borde ta över Försvarsdepartementet:
"Sveriges militära försvar är som ett Mumintroll; enormt huvud, gigantisk mage och små, små fötter som ska bära verksamheten. Regeringen sätter kniven i fötterna. Vi socialdemokrater sträcker ut handen för att få till en hållbar försvarsuppgörelse. Statsministern tittar nonchalant åt annat håll. Det imponerar sannerligen inte. Högmod går före fall."
"Sveriges militära försvar är som ett Mumintroll; enormt huvud, gigantisk mage och små, små fötter som ska bära verksamheten. Regeringen sätter kniven i fötterna. Vi socialdemokrater sträcker ut handen för att få till en hållbar försvarsuppgörelse. Statsministern tittar nonchalant åt annat håll. Det imponerar sannerligen inte. Högmod går före fall."
torsdag 24 april 2008
På förekommen anledning
Erfarenhetsmässigt vet jag att det är lätt att bli misstolkad, så låt mig börja detta blogginlägg på följande sätt:
Jag värnar den metodiska politiska beslutsprocessen, för jag vet att det enbart är på detta sätt som man till slut får ut de besparingar man har planerat och inte istället slänger ut barnet med badvattnet. Jag är djup beklämd över det som nu sker och jag undrar vad allmänheten tänker om det som nu utspelar sig?
Regeringen har i över ett år vetat om att driftbudgeten är underfinansierad och materielbudgeten överfinansierad. Men man har inte velat lyssna på det örat, än mindre vidtagit åtgärder. Regeringen har vetat om att kostnaderna för NBG stadigt växt och att kostnaderna för de internatiuonella ambitionerna stiger även på hemmaplan. Man har infört den tredje utbildningsterminen (=dyrt).
Det är med andra ord klart att man är medskyldig, även om regeringen inte har utfärdat en massa regeringsbeslut om varje spenderad krona eller beordrat Försvarsmakten att göra det ena och det andra. Om man tittar på och inser att kostnaderna drar iväg, utan att göra något, då är man helt enkelt delansvarig.
Det är regeringen som är ansvarig inför riksdagen - inte Försvarsmakten. Regeringen har enligt min mening brustit i uppföljning och kontroll, inte lyssnat och inte begripit vilka frågor som skulle ha ställts.
Tilläggsbudgetens ensidiga skuldbeläggning av Försvarsmakten för den nu uppkomna situationen är ovärdig. Att vägra hjälpa Försvarsmakten i år och nästa år - i en situation som man medverkat till - skapar en akut kris som jag misstänker kommer stå skattebetalarna dyrt de närmaste åren. Sverige får ett uselt försvar för pengarna.
Jag är snart benägen att säga: Gör halt! Lägg ner! Gör om!
(Och tillskapa en separat avvecklingsorganisation)
Fortsätt inte skadeskjuta försvaret; en liten skada i taget, plågsamt och till föga nytta.
Sen höst, nu talas det om december månad, kommer det en inriktningsproposition från regeringen (Anm. det lär bli livat på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen, riksdagen lär ju inte hinna behandla propositionen före juluppehållet och därmed är det öppet fält i januari då konferensen äger rum....)
Skall man få kvalitet i ett kommande försvarspolitiskt beslut så måste rimligen vägen dit ske metodiskt och få ta den tid som fordras. Det kommande "försvarsbeslutet" lär avse tiden från 2010 och framåt. Det gäller därmed för regeringen att föra en bra och konstruktiv överbryggningspolitik fram till 2010.
De strukturella problem som man från regeringshåll säger att Försvarsmakten skall åtgärda, har regeringen på något grundligt sätt ännu beskrivit vilka de är och hur stora de är? Om man har överdimensionerade stödmyndigheter (vilket jag anser att man har) så bär väl regeringen skuld till det, eller...? Om de är problemet (inte hela, men en stor del av det) så är väl dessa som man skall ge sig på i första hand, och inte kortsiktiga panikåtgärder i Försvarsmakten?
Jag är övertygad om att många de anställda som kan (dvs de som vi vill behålla) nu kommer att sluta i vredesmod. Vi blir sittande kvar med de som inte kan lämna (dvs de som vi kanske inte helst vill behålla). Hade detta varit ett företag så hade man rekonstrurat företaget för att behålla livskraften - den kraften rinner nu ur Försvarsmakten.
Nu till den aktuella diskussionen om regementen. De är som sagt nödvändigt att göra något åt grundorganisationen, men det är inte sovplatserna som är det stora problemet. Utbildningskapaciteten består av officerare i rätt ålder med rätt kompetens, utbildninganläggningar, skjutfält, skjutbanor och allt annat. Sannolikt kan vi göra mer med det vi har eller lika mycket med färre enheter. Men vägen dit tar ett år att bevisa. Kan inte försvarspolitiken för en gångs skull börja i rätt ände?
Dessutom, nån fördubbling av den internationella kapaciteten, så som regeringen alldeles nyligen beskrev i sin strategi för svenskt deltagande i internationella insatser, kommer inte att kunna förverkligas. Hur skall man kunna rekrytera rätt människor i nuvarande situation? Regeringen och Försvarsmakten gör nu tillsammans Försvarsmakten till en arbetsgivare som Gud glömde. Man kan idag inte flytta officere. Man får flytta verksamhet dit där officerarna finns och bor. Som ett exempel kan nämnas att sjöofficerna bodde i Berga och Muskö, 2004 flyttade man fartygen till Karlskorna. Sjöofficerarna flyttade inte med. Nu har man därför stora begränsningar att köra fartygen.
Det är nog bra att dra sig till minnes alla de erfarenheter man har gjort i samband med försvarsbeslut under de senaste 12 åren. Vi skall väl inte nödvändigtvis göra om alla de misstag som redan har gjorts?
- Försvarsmakten har gjort många misstag, räknar inte sällan fel och har under årens lopp uppvisat åtskilliga problem med att ta i de jobbiga strukturfrågorna.
- Det behövs förändringar i grundorganisationen.
- Försvarsutgifterna måste sänkas.
Erfarenhetsmässigt är det också viktigt att slå fast följande:
Flytt eller nedläggningar av regementen innebär inte att man sparar pengar på kort sikt (det är alltså ett dåligt sätt att försöka spara pengar om tanken är att man skall få fram kronor inom något eller några år). Det tar 3-5 år innan effekten faller ut. Under tiden avstannar det mesta annat inom myndigheten, som blir fullt upptagen med nedläggningarna och omstruktureringar. Det har dessutom alltid, såvitt jag vet, visat sig att man inte sparade de pengar man avsåg.
Strukturella förändringar behövs, som sagt, både när det gäller grundorganisation och stödmyndigheter. Men om det inte skall kosta mer än det smakar, och på ett sätt som gör att man tappar de man bäst behöver, måste det ske under ordnade och väl genomräknade (trovärdiga!) former. Framför allt måste det ske som en effekt av vad man vill ha för försvar på sikt, alltså utifrån en målbild, och inte som ett resultat av panik.
Med detta sagt vill jag anlägga följande perspektiv på de senaste dagarnas försvarsekonomi/grundorganisationsdebatt:Jag värnar den metodiska politiska beslutsprocessen, för jag vet att det enbart är på detta sätt som man till slut får ut de besparingar man har planerat och inte istället slänger ut barnet med badvattnet. Jag är djup beklämd över det som nu sker och jag undrar vad allmänheten tänker om det som nu utspelar sig?
Regeringen har i över ett år vetat om att driftbudgeten är underfinansierad och materielbudgeten överfinansierad. Men man har inte velat lyssna på det örat, än mindre vidtagit åtgärder. Regeringen har vetat om att kostnaderna för NBG stadigt växt och att kostnaderna för de internatiuonella ambitionerna stiger även på hemmaplan. Man har infört den tredje utbildningsterminen (=dyrt).
Det är med andra ord klart att man är medskyldig, även om regeringen inte har utfärdat en massa regeringsbeslut om varje spenderad krona eller beordrat Försvarsmakten att göra det ena och det andra. Om man tittar på och inser att kostnaderna drar iväg, utan att göra något, då är man helt enkelt delansvarig.
Det är regeringen som är ansvarig inför riksdagen - inte Försvarsmakten. Regeringen har enligt min mening brustit i uppföljning och kontroll, inte lyssnat och inte begripit vilka frågor som skulle ha ställts.
Tilläggsbudgetens ensidiga skuldbeläggning av Försvarsmakten för den nu uppkomna situationen är ovärdig. Att vägra hjälpa Försvarsmakten i år och nästa år - i en situation som man medverkat till - skapar en akut kris som jag misstänker kommer stå skattebetalarna dyrt de närmaste åren. Sverige får ett uselt försvar för pengarna.
Jag är snart benägen att säga: Gör halt! Lägg ner! Gör om!
(Och tillskapa en separat avvecklingsorganisation)
Fortsätt inte skadeskjuta försvaret; en liten skada i taget, plågsamt och till föga nytta.
Sen höst, nu talas det om december månad, kommer det en inriktningsproposition från regeringen (Anm. det lär bli livat på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen, riksdagen lär ju inte hinna behandla propositionen före juluppehållet och därmed är det öppet fält i januari då konferensen äger rum....)
Skall man få kvalitet i ett kommande försvarspolitiskt beslut så måste rimligen vägen dit ske metodiskt och få ta den tid som fordras. Det kommande "försvarsbeslutet" lär avse tiden från 2010 och framåt. Det gäller därmed för regeringen att föra en bra och konstruktiv överbryggningspolitik fram till 2010.
De strukturella problem som man från regeringshåll säger att Försvarsmakten skall åtgärda, har regeringen på något grundligt sätt ännu beskrivit vilka de är och hur stora de är? Om man har överdimensionerade stödmyndigheter (vilket jag anser att man har) så bär väl regeringen skuld till det, eller...? Om de är problemet (inte hela, men en stor del av det) så är väl dessa som man skall ge sig på i första hand, och inte kortsiktiga panikåtgärder i Försvarsmakten?
Jag är övertygad om att många de anställda som kan (dvs de som vi vill behålla) nu kommer att sluta i vredesmod. Vi blir sittande kvar med de som inte kan lämna (dvs de som vi kanske inte helst vill behålla). Hade detta varit ett företag så hade man rekonstrurat företaget för att behålla livskraften - den kraften rinner nu ur Försvarsmakten.
Nu till den aktuella diskussionen om regementen. De är som sagt nödvändigt att göra något åt grundorganisationen, men det är inte sovplatserna som är det stora problemet. Utbildningskapaciteten består av officerare i rätt ålder med rätt kompetens, utbildninganläggningar, skjutfält, skjutbanor och allt annat. Sannolikt kan vi göra mer med det vi har eller lika mycket med färre enheter. Men vägen dit tar ett år att bevisa. Kan inte försvarspolitiken för en gångs skull börja i rätt ände?
Dessutom, nån fördubbling av den internationella kapaciteten, så som regeringen alldeles nyligen beskrev i sin strategi för svenskt deltagande i internationella insatser, kommer inte att kunna förverkligas. Hur skall man kunna rekrytera rätt människor i nuvarande situation? Regeringen och Försvarsmakten gör nu tillsammans Försvarsmakten till en arbetsgivare som Gud glömde. Man kan idag inte flytta officere. Man får flytta verksamhet dit där officerarna finns och bor. Som ett exempel kan nämnas att sjöofficerna bodde i Berga och Muskö, 2004 flyttade man fartygen till Karlskorna. Sjöofficerarna flyttade inte med. Nu har man därför stora begränsningar att köra fartygen.
Det är nog bra att dra sig till minnes alla de erfarenheter man har gjort i samband med försvarsbeslut under de senaste 12 åren. Vi skall väl inte nödvändigtvis göra om alla de misstag som redan har gjorts?
onsdag 23 april 2008
Gemensam civil-militär debattartikel
Jag återkommer i morgon med mina kommentarer kring dagens debatt om nedläggningar i grundorganisationen. Jag måste smälta mina intryck och tänka till, det är ju annars lätt att ta till övertoner efter en lång och intensiv dag...
Så jag nöjer mig med att peka på något som andas framtidstro och hopp: En gemensam debattartikel om civil-militär samverkan i internationella insatser (i Göteborgs Posten) av Berndt Grundevik, generalmajor/arméinspektör och Kjell Larsson, chef för Räddningsverkets internationella avdelning.
De levererar några konkreta förslag och redovisar några viktiga principer som de är överens om, samt avslutar på följande sätt:
"Vi tjänar alla på en öppen diskussion om möjligheter, begränsningar och utmaningar kring civil-militär samverkan. Vi har lång väg att gå och det är lätt att trampa fel, men vi ser att det finns mycket att vinna om samarbetet sker med ömsesidig respekt, lyhördhet och ett genomtänkt förhållningssätt. Försvarsmakten och Räddningsverket är redan ur startblocken och vi är beredda att vidareutveckla vårt samarbete med det yttersta målet att genomföra internationella insatser på ett effektivt sätt som verkligen gör långsiktig skillnad för de människor vi är där för att hjälpa."
Så jag nöjer mig med att peka på något som andas framtidstro och hopp: En gemensam debattartikel om civil-militär samverkan i internationella insatser (i Göteborgs Posten) av Berndt Grundevik, generalmajor/arméinspektör och Kjell Larsson, chef för Räddningsverkets internationella avdelning.
De levererar några konkreta förslag och redovisar några viktiga principer som de är överens om, samt avslutar på följande sätt:
"Vi tjänar alla på en öppen diskussion om möjligheter, begränsningar och utmaningar kring civil-militär samverkan. Vi har lång väg att gå och det är lätt att trampa fel, men vi ser att det finns mycket att vinna om samarbetet sker med ömsesidig respekt, lyhördhet och ett genomtänkt förhållningssätt. Försvarsmakten och Räddningsverket är redan ur startblocken och vi är beredda att vidareutveckla vårt samarbete med det yttersta målet att genomföra internationella insatser på ett effektivt sätt som verkligen gör långsiktig skillnad för de människor vi är där för att hjälpa."
tisdag 22 april 2008
HKV vibrerar
Hela högkvarteret lär vibrera av aktivitet, frustration, interna uppgörelser och det lär ringla ut tabeller ur varenda skrivare på alla våningsplan, i dessa tider.
Försvarsministern säger i dagens SvD att han är "bekymrad" över det ekonomiska läget.
Försvarsmakten, å sin sida, måste under panikartade former formulera ett kompletterande budgetunderlag för 2009, som skall lämnas till regeringen senast den 15 maj. Vid sidan av detta skall en plan lämnas in för hur man uppnår ekonomisk balans från och med 2010. Vem tror att man hinner räkna igenom dessa underlag ordentligt?
Parallellt med detta jobbar man dessutom med följande underlag:
– Jag skulle vilja säga att vi ska se det här som en uppgift vi fått att forma det svenska försvarets framtida uppgifter. De uppgifterna måste svara mot den ekonomi som vi får och den ekonomiska ram som statsmakten ger oss.
Just det. Försvarsmakten skall nu, under några veckors tid, få fram vad man skall göra, med vad man skall göra det och vad man inte längre behöver. Några politiska viljeinriktningar har man ju med sig, från budgetproposition, strategin för internationella insatser etc. Men nu släpps krafterna lösa i Försvarsmakten, det gäller att hugga åt sig delar av kakan.
Det vore ju, med tanke på just detta, intressant att veta vad statsmakterna ämnar låsa upp sig för i den Gripen-offert som går till Norge på måndag?
Försvarsministern säger i dagens SvD att han är "bekymrad" över det ekonomiska läget.
Försvarsmakten, å sin sida, måste under panikartade former formulera ett kompletterande budgetunderlag för 2009, som skall lämnas till regeringen senast den 15 maj. Vid sidan av detta skall en plan lämnas in för hur man uppnår ekonomisk balans från och med 2010. Vem tror att man hinner räkna igenom dessa underlag ordentligt?
Parallellt med detta jobbar man dessutom med följande underlag:
- 13 juni 2008
Försvarsmakten lämnar fördjupat underlag till den tidigare inlämnade perspektivstudien, utifrån det kompletterande budgetunderlaget från 15 maj. - 15 september 2008
Försvarsmakten lämnar underlag till regeringens kommande inriktningsproposition för försvaret, som preliminärt läggs fram i december. Regeringen kommer sannolikt att lämna särskilda planeringsanvisningar för underlaget efter Försvarsberedningens rapport i juni.
Från HKV kommer följande information om arbetet:
"Försvarsmaktens ekonomiska situation de närmaste tre åren förutsätter förändringar i grundorganisationen för att nå balans mellan verksamheten och de ekonomiska resurserna.
– Det här innebär att all vår verksamhet prövas, såväl förmågebredd, grundorganisation som all övrig verksamhet, säger generaldirektör Marie Hafström. Allt är öppet och ingenting är heligt. Preliminärt kommer underlaget den 15 maj att beskriva en inriktning i stort, medan konkreta förslag om exempelvis förbandsnedläggningar kommer att presenteras i september.
Generaldirektör Marie Hafström säger till Ekot:– Jag skulle vilja säga att vi ska se det här som en uppgift vi fått att forma det svenska försvarets framtida uppgifter. De uppgifterna måste svara mot den ekonomi som vi får och den ekonomiska ram som statsmakten ger oss.
Just det. Försvarsmakten skall nu, under några veckors tid, få fram vad man skall göra, med vad man skall göra det och vad man inte längre behöver. Några politiska viljeinriktningar har man ju med sig, från budgetproposition, strategin för internationella insatser etc. Men nu släpps krafterna lösa i Försvarsmakten, det gäller att hugga åt sig delar av kakan.
Det vore ju, med tanke på just detta, intressant att veta vad statsmakterna ämnar låsa upp sig för i den Gripen-offert som går till Norge på måndag?
måndag 21 april 2008
Ett tips inför höstens skrivelse om Afghanistan...
I morgon påbörjar riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott (UFöU) behandlingen av Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet.
Inför sammanträdet har ledamöterna (enligt kallelsen) fått tillgång till den rapport om Kanadas fortsatta engagemang i Afghanistan, som lämnades i januari månad av "Independent Panel on Canada´s Future Role in Afghanistan".
Upprinnelsen till rapporten är följande:
"On October 12, 2007 Prime Minister Stephen Harper announced the creation of an Independent Panel on Canada’s Future Role in Afghanistan, which will review, analyse and make recommendations on Canada’s engagement in Afghanistan beyond February 2009."
Skulle regeringen kunna tänka sig att genomföra något liknande, inför den Afghanistan-strategi som har aviserats till hösten? Gärna som ett gemensamt Nordiskt projekt! Varför inte sätta samman goda krafter från de Nordiska länder som avser agera mer gemensamt i Afghanistan.
Man bör också se det som ett sätt att också nå ut till allmänheten, när det gäller frågan om vad vi gör där? Och varför?
Just på detta tema är det förord som ordföranden i den kanadensiska panelen, John Manley, något av det bästa jag har läst. Jag återger det här i sin helhet:
"Chair’s Foreword
If I learned one thing from this enquiry, it is that there is no obvious answer to the question of Canada’s future role in Afghanistan. But our presence in that distant land does matter.
Canada’s commitment in Afghanistan matters because it concerns global and Canadian security, Canada’s international reputation, and the well-being of some of the world’s most impoverished and vulnerable people. Our commitment is important because it has already involved the sacrifice of Canadian lives.
At the same time, I realize many Canadians are uneasy about Canada’s mission in Afghanistan. They wonder what it’s all for, whether success is achievable, and in the end, whether the results will justify the human and other costs. The most difficult decision a country can make is to send its young men and women into harm’s way, particularly when the outcome may appear less than certain. I can assure Canadians that each of us on the Panel wrestled with this question throughout our enquiry.
We find ourselves, with our allies, in a situation of conflict in a land that is far from us, little known by us and where our interests do not seem self-evident. We are trying to help a country whose recent history has been one long, unending tragedy, and whose prospects still appear bleak.
The question of Canada’s future role defies a simple answer. It is complicated by the challenging nature of the mission and by the difficult neighborhood in which Afghanistan is situated, made even more volatile by the recent assassination of Benazir Bhutto. It is made more complex because we assumed responsibility for fighting an insurgency in a dangerous province of the country and we did so with little political debate and not much public engagement. And that insurgency is far from defeated.
Our Panel consulted very broadly – both here at home and abroad. We traveled through four provinces in Afghanistan. We tried to assess progress made to date and the requirements for improved prospects. And we sought to answer the question of Canada’s appropriate role in the future. Our assessment of the situation recognizes the enormity of the challenge: regional instability; slow progress on reconstruction and development; mounting insecurity and violence; corruption, criminality and increasing poppy production. But there can be no doubt that compared to the starting point in 2001, living conditions in Afghanistan have seen measurable, even significant improvement.
Whenever we asked Afghans what they thought ISAF or Canada should do, there was never any hesitation: “We want you to stay; we need you to stay.” Without the presence of the international security forces, they said, chaos would surely ensue.
The Panel learned early that we must be careful to define our expectations for success. Afghanistan is a deeply divided tribal society. It has been wracked by decades of war and is one of the poorest countries on Earth. There should be no thought that after five or even ten years of western military presence and aid, Afghanistan will resemble Europe or North America. But we came to the conviction that with patience, commitment, financial and other forms of assistance, there is a reasonable prospect that its people will be able to live together in relative peace and security, while living standards slowly improve.
The essential questions for Canada are: how do we move from a military role to a civilian one, and how do we oversee a shift in responsibility for Afghanistan’s security from the international community to Afghans themselves?
To achieve these objectives, much still needs to be done. Institutions that are respected need to be built and the Afghan National Army and Police need to be further recruited and trained. Agricultural districts need to be reclaimed from land mines and poppy fields, so that traditional crops can once again flourish where they have in the past. Both the reality and the perception of corruption in the Government of Afghanistan must be rooted out. They are undermining not only the hope for an Afghan solution but also support for the Western forces sacrificing their lives to help secure the situation. Roads, bridges and electrification must be enhanced, so that ordinary Afghans can see progress.
With all that needs to be done, no end date makes sense at this point. Afghanistan presents an opportunity for Canada. For the first time in many years, we have brought a level of commitment to an international problem that gives us real weight and credibility. For once, our 3Ds (defense, diplomacy and development assistance) are all pointed at the same problem, and officials from three departments are beginning to work together. But the cost is real, and it is high.
Canadians don’t need any lessons in sacrifice. Our history is replete with examples of courage and fortitude in conflict against difficult odds when the cause was just and the determination to prevail was present. But our Panel concluded that the sacrifice of Canadian lives could only be justified if we and our allies and the Afghans share a coherent, comprehensive plan that can lead to success, and if our allies are willing to stand with us with the resources and commitment that are necessary to make success possible.
We like to talk about Canada’s role in the world. Well, we have a meaningful one in Afghanistan. As our report states, it should not be faint-hearted nor should it be open-ended. Above all, we must not abandon it prematurely. Rather, we should use our hard-earned influence to ensure the job gets done and gets done properly.
Honourable John Manley, P.C.
Ottawa, January, 2008"
Rapporten finns här.
Inför sammanträdet har ledamöterna (enligt kallelsen) fått tillgång till den rapport om Kanadas fortsatta engagemang i Afghanistan, som lämnades i januari månad av "Independent Panel on Canada´s Future Role in Afghanistan".
Upprinnelsen till rapporten är följande:
"On October 12, 2007 Prime Minister Stephen Harper announced the creation of an Independent Panel on Canada’s Future Role in Afghanistan, which will review, analyse and make recommendations on Canada’s engagement in Afghanistan beyond February 2009."
Skulle regeringen kunna tänka sig att genomföra något liknande, inför den Afghanistan-strategi som har aviserats till hösten? Gärna som ett gemensamt Nordiskt projekt! Varför inte sätta samman goda krafter från de Nordiska länder som avser agera mer gemensamt i Afghanistan.
Man bör också se det som ett sätt att också nå ut till allmänheten, när det gäller frågan om vad vi gör där? Och varför?
Just på detta tema är det förord som ordföranden i den kanadensiska panelen, John Manley, något av det bästa jag har läst. Jag återger det här i sin helhet:
"Chair’s Foreword
If I learned one thing from this enquiry, it is that there is no obvious answer to the question of Canada’s future role in Afghanistan. But our presence in that distant land does matter.
Canada’s commitment in Afghanistan matters because it concerns global and Canadian security, Canada’s international reputation, and the well-being of some of the world’s most impoverished and vulnerable people. Our commitment is important because it has already involved the sacrifice of Canadian lives.
At the same time, I realize many Canadians are uneasy about Canada’s mission in Afghanistan. They wonder what it’s all for, whether success is achievable, and in the end, whether the results will justify the human and other costs. The most difficult decision a country can make is to send its young men and women into harm’s way, particularly when the outcome may appear less than certain. I can assure Canadians that each of us on the Panel wrestled with this question throughout our enquiry.
We find ourselves, with our allies, in a situation of conflict in a land that is far from us, little known by us and where our interests do not seem self-evident. We are trying to help a country whose recent history has been one long, unending tragedy, and whose prospects still appear bleak.
The question of Canada’s future role defies a simple answer. It is complicated by the challenging nature of the mission and by the difficult neighborhood in which Afghanistan is situated, made even more volatile by the recent assassination of Benazir Bhutto. It is made more complex because we assumed responsibility for fighting an insurgency in a dangerous province of the country and we did so with little political debate and not much public engagement. And that insurgency is far from defeated.
Our Panel consulted very broadly – both here at home and abroad. We traveled through four provinces in Afghanistan. We tried to assess progress made to date and the requirements for improved prospects. And we sought to answer the question of Canada’s appropriate role in the future. Our assessment of the situation recognizes the enormity of the challenge: regional instability; slow progress on reconstruction and development; mounting insecurity and violence; corruption, criminality and increasing poppy production. But there can be no doubt that compared to the starting point in 2001, living conditions in Afghanistan have seen measurable, even significant improvement.
Whenever we asked Afghans what they thought ISAF or Canada should do, there was never any hesitation: “We want you to stay; we need you to stay.” Without the presence of the international security forces, they said, chaos would surely ensue.
The Panel learned early that we must be careful to define our expectations for success. Afghanistan is a deeply divided tribal society. It has been wracked by decades of war and is one of the poorest countries on Earth. There should be no thought that after five or even ten years of western military presence and aid, Afghanistan will resemble Europe or North America. But we came to the conviction that with patience, commitment, financial and other forms of assistance, there is a reasonable prospect that its people will be able to live together in relative peace and security, while living standards slowly improve.
The essential questions for Canada are: how do we move from a military role to a civilian one, and how do we oversee a shift in responsibility for Afghanistan’s security from the international community to Afghans themselves?
To achieve these objectives, much still needs to be done. Institutions that are respected need to be built and the Afghan National Army and Police need to be further recruited and trained. Agricultural districts need to be reclaimed from land mines and poppy fields, so that traditional crops can once again flourish where they have in the past. Both the reality and the perception of corruption in the Government of Afghanistan must be rooted out. They are undermining not only the hope for an Afghan solution but also support for the Western forces sacrificing their lives to help secure the situation. Roads, bridges and electrification must be enhanced, so that ordinary Afghans can see progress.
With all that needs to be done, no end date makes sense at this point. Afghanistan presents an opportunity for Canada. For the first time in many years, we have brought a level of commitment to an international problem that gives us real weight and credibility. For once, our 3Ds (defense, diplomacy and development assistance) are all pointed at the same problem, and officials from three departments are beginning to work together. But the cost is real, and it is high.
Canadians don’t need any lessons in sacrifice. Our history is replete with examples of courage and fortitude in conflict against difficult odds when the cause was just and the determination to prevail was present. But our Panel concluded that the sacrifice of Canadian lives could only be justified if we and our allies and the Afghans share a coherent, comprehensive plan that can lead to success, and if our allies are willing to stand with us with the resources and commitment that are necessary to make success possible.
We like to talk about Canada’s role in the world. Well, we have a meaningful one in Afghanistan. As our report states, it should not be faint-hearted nor should it be open-ended. Above all, we must not abandon it prematurely. Rather, we should use our hard-earned influence to ensure the job gets done and gets done properly.
Honourable John Manley, P.C.
Ottawa, January, 2008"
Rapporten finns här.
Yes We Can
Igår valde Financial Times sida och publicerade följande ledare:
"After Tuesday’s vote, the Democrats should move quickly to affirm Mr Obama’s nomination. That is not just because his lead in elected delegates is already unassailable and the contest should be brought to a swift conclusion. It is also because he is, in fact, the better candidate."
"After Tuesday’s vote, the Democrats should move quickly to affirm Mr Obama’s nomination. That is not just because his lead in elected delegates is already unassailable and the contest should be brought to a swift conclusion. It is also because he is, in fact, the better candidate."
söndag 20 april 2008
America's Revolution?
Svenska freds har publicerat en kort sammanställning av Clinton, McCain och Obama "ur ett fredspolitiskt perspektiv". Alla tre vill höja försvarsanslagen från en nivå där USA ensamt står för nästan hälften av världens militära utgifter (546 miljarder USD 2006).
How the Pentagon Spread Its Message
Vik en stund för detta videoreportage från The New York Times.
Om du kan lägga ytterligare en stund, läs också artikeln.
Ord står mot ord
Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg har i en utredning anklagat överste Hans Alm för att ha stoppat rapporter om tortyr samt kritiserar honom för beslutet att inte rapportera händelsen som ett brott mot de mänskliga rättigheterna vidare till Högkvarteret i Stockholm.
Idag, i Ekots lördagsintervju, gav Hans Alm sin version av händelseförloppet under EU-operationen Artemis i Demokratiska republiken Kongo år 2003. Man kan konstatera att ord står mot ord.
Hans Alm förnekar uppgifterna i SVT:s Uppdrag granskning om att han ska ha bevittnat en skenavrättning. Han nekar också till att han ska ha uppfattat det som att någon tortyr mot mannen skulle ha förekommit samt till att ha stoppat en rapport från en kollega.
På några punkter är han självkritisk.
– Jag borde ha reagerat bättre på de rykten som uppstod och rapporterat om dem. Det är aldrig acceptabelt att vi som är ute för att skapa säkerhet och bra förhållanden för människor inte agerar, säger han i intervjun.
Han menar också att det var först under hösten år 2005 som han fick reda på uppgifter om att det kan ha handlat om tortyr. Även då valde han att inte agera eftersom det inte kommit in någon formell anmälan:
– Jag tycker idag att det var ett misstag. Jag borde naturligtvis själv ha tryckt på för att ha fått saken utredd.
Ryding-Berg kom i sin utredning fram till att fransk militär personal med största sannolikhet använt sig av förhörsmetoder som utgör brott mot folkrätten på den svensk-franska campen. Frankrike har beslutat att göra en fördjupad utredning av händelsen. Det är inte uteslutet att den utredningen kommer att resultera i en tredje version av händelserna i Kongo.
Under alla omständigheter har toleransnivån för påstådda, misstänkta eller genomförda övergrepp eller undlåtenheter av officerare eller soldater i svenska militära insatser sjunkit högst betydligt. Nu har man ögonen på sig, med all rätt, och det gäller att leva upp till förväntningarna.
Idag, i Ekots lördagsintervju, gav Hans Alm sin version av händelseförloppet under EU-operationen Artemis i Demokratiska republiken Kongo år 2003. Man kan konstatera att ord står mot ord.
Hans Alm förnekar uppgifterna i SVT:s Uppdrag granskning om att han ska ha bevittnat en skenavrättning. Han nekar också till att han ska ha uppfattat det som att någon tortyr mot mannen skulle ha förekommit samt till att ha stoppat en rapport från en kollega.
På några punkter är han självkritisk.
– Jag borde ha reagerat bättre på de rykten som uppstod och rapporterat om dem. Det är aldrig acceptabelt att vi som är ute för att skapa säkerhet och bra förhållanden för människor inte agerar, säger han i intervjun.
Han menar också att det var först under hösten år 2005 som han fick reda på uppgifter om att det kan ha handlat om tortyr. Även då valde han att inte agera eftersom det inte kommit in någon formell anmälan:
– Jag tycker idag att det var ett misstag. Jag borde naturligtvis själv ha tryckt på för att ha fått saken utredd.
Ryding-Berg kom i sin utredning fram till att fransk militär personal med största sannolikhet använt sig av förhörsmetoder som utgör brott mot folkrätten på den svensk-franska campen. Frankrike har beslutat att göra en fördjupad utredning av händelsen. Det är inte uteslutet att den utredningen kommer att resultera i en tredje version av händelserna i Kongo.
Under alla omständigheter har toleransnivån för påstådda, misstänkta eller genomförda övergrepp eller undlåtenheter av officerare eller soldater i svenska militära insatser sjunkit högst betydligt. Nu har man ögonen på sig, med all rätt, och det gäller att leva upp till förväntningarna.
- Försvarsmakten har lagt ut en videoinspelning av lördagsintervjun på sin hemsida.
- Hans Alm har tills vidare tagits ur tjänst från sitt nuvarande uppdrag som stabsofficer i Tchad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
