På förekommen anledning

Erfarenhetsmässigt vet jag att det är lätt att bli misstolkad, så låt mig börja detta blogginlägg på följande sätt:

• Försvarsmakten har gjort många misstag, räknar inte sällan fel och har under årens lopp uppvisat åtskilliga problem med att ta i de jobbiga strukturfrågorna.
• Det behövs förändringar i grundorganisationen.
• Försvarsutgifterna måste sänkas.

Erfarenhetsmässigt är det också viktigt att slå fast följande:

Flytt eller nedläggningar av regementen innebär inte att man sparar pengar på kort sikt (det är alltså ett dåligt sätt att försöka spara pengar om tanken är att man skall få fram kronor inom något eller några år). Det tar 3-5 år innan effekten faller ut. Under tiden avstannar det mesta annat inom myndigheten, som blir fullt upptagen med nedläggningarna och omstruktureringar. Det har dessutom alltid, såvitt jag vet, visat sig att man inte sparade de pengar man avsåg.

Strukturella förändringar behövs, som sagt, både när det gäller grundorganisation och stödmyndigheter. Men om det inte skall kosta mer än det smakar, och på ett sätt som gör att man tappar de man bäst behöver, måste det ske under ordnade och väl genomräknade (trovärdiga!) former. Framför allt måste det ske som en effekt av vad man vill ha för försvar på sikt, alltså utifrån en målbild, och inte som ett resultat av panik.

Med detta sagt vill jag anlägga följande perspektiv på de senaste dagarnas försvarsekonomi/grundorganisationsdebatt:

Jag värnar den metodiska politiska beslutsprocessen, för jag vet att det enbart är på detta sätt som man till slut får ut de besparingar man har planerat och inte istället slänger ut barnet med badvattnet. Jag är djup beklämd över det som nu sker och jag undrar vad allmänheten tänker om det som nu utspelar sig?

Regeringen har i över ett år vetat om att driftbudgeten är underfinansierad och materielbudgeten överfinansierad. Men man har inte velat lyssna på det örat, än mindre vidtagit åtgärder. Regeringen har vetat om att kostnaderna för NBG stadigt växt och att kostnaderna för de internatiuonella ambitionerna stiger även på hemmaplan. Man har infört den tredje utbildningsterminen (=dyrt).

Det är med andra ord klart att man är medskyldig, även om regeringen inte har utfärdat en massa regeringsbeslut om varje spenderad krona eller beordrat Försvarsmakten att göra det ena och det andra. Om man tittar på och inser att kostnaderna drar iväg, utan att göra något, då är man helt enkelt delansvarig.

Det är regeringen som är ansvarig inför riksdagen - inte Försvarsmakten. Regeringen har enligt min mening brustit i uppföljning och kontroll, inte lyssnat och inte begripit vilka frågor som skulle ha ställts.

Tilläggsbudgetens ensidiga skuldbeläggning av Försvarsmakten för den nu uppkomna situationen är ovärdig. Att vägra hjälpa Försvarsmakten i år och nästa år - i en situation som man medverkat till - skapar en akut kris som jag misstänker kommer stå skattebetalarna dyrt de närmaste åren. Sverige får ett uselt försvar för pengarna.

Jag är snart benägen att säga: Gör halt! Lägg ner! Gör om!

(Och tillskapa en separat avvecklingsorganisation)

Fortsätt inte skadeskjuta försvaret; en liten skada i taget, plågsamt och till föga nytta.

Sen höst, nu talas det om december månad, kommer det en inriktningsproposition från regeringen (Anm. det lär bli livat på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen, riksdagen lär ju inte hinna behandla propositionen före juluppehållet och därmed är det öppet fält i januari då konferensen äger rum....)

Skall man få kvalitet i ett kommande försvarspolitiskt beslut så måste rimligen vägen dit ske metodiskt och få ta den tid som fordras. Det kommande "försvarsbeslutet" lär avse tiden från 2010 och framåt. Det gäller därmed för regeringen att föra en bra och konstruktiv överbryggningspolitik fram till 2010.

De strukturella problem som man från regeringshåll säger att Försvarsmakten skall åtgärda, har regeringen på något grundligt sätt ännu beskrivit vilka de är och hur stora de är? Om man har överdimensionerade stödmyndigheter (vilket jag anser att man har) så bär väl regeringen skuld till det, eller...? Om de är problemet (inte hela, men en stor del av det) så är väl dessa som man skall ge sig på i första hand, och inte kortsiktiga panikåtgärder i Försvarsmakten?

Jag är övertygad om att många de anställda som kan (dvs de som vi vill behålla) nu kommer att sluta i vredesmod. Vi blir sittande kvar med de som inte kan lämna (dvs de som vi kanske inte helst vill behålla). Hade detta varit ett företag så hade man rekonstrurat företaget för att behålla livskraften - den kraften rinner nu ur Försvarsmakten.

Nu till den aktuella diskussionen om regementen. De är som sagt nödvändigt att göra något åt grundorganisationen, men det är inte sovplatserna som är det stora problemet. Utbildningskapaciteten består av officerare i rätt ålder med rätt kompetens, utbildninganläggningar, skjutfält, skjutbanor och allt annat. Sannolikt kan vi göra mer med det vi har eller lika mycket med färre enheter. Men vägen dit tar ett år att bevisa. Kan inte försvarspolitiken för en gångs skull börja i rätt ände?

Dessutom, nån fördubbling av den internationella kapaciteten, så som regeringen alldeles nyligen beskrev i sin strategi för svenskt deltagande i internationella insatser, kommer inte att kunna förverkligas. Hur skall man kunna rekrytera rätt människor i nuvarande situation? Regeringen och Försvarsmakten gör nu tillsammans Försvarsmakten till en arbetsgivare som Gud glömde. Man kan idag inte flytta officere. Man får flytta verksamhet dit där officerarna finns och bor. Som ett exempel kan nämnas att sjöofficerna bodde i Berga och Muskö, 2004 flyttade man fartygen till Karlskorna. Sjöofficerarna flyttade inte med. Nu har man därför stora begränsningar att köra fartygen.

Det är nog bra att dra sig till minnes alla de erfarenheter man har gjort i samband med försvarsbeslut under de senaste 12 åren. Vi skall väl inte nödvändigtvis göra om alla de misstag som redan har gjorts?