Hela havet stormar snart igen

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som lyder såhär:

"I och med att propositionen nu är offentlig påbörjas en analys av innehållet i Försvarsmakten. Innan denna analys är genomförd kan Försvarsmakten inte i övrigt kommentera innehållet i propositionen. "

Kan inte finnas mycké att analysera för den som suttit i knät på den som haft pennan..."

Citatet kommer från Försvarsmakten och jag tycker, till skillnad från kommentatorn, att det är rätt. Visserligen har processen säkert i vissa stycken varit gemensam, mellan Fö och FM, men resultatet (propositionen) avviker i flera avseenden från Försvarsmaktens underlag. Det är inte konstigt i sig. Försvarsmaktens underlag är ett underlag bland flera och det är den politiska nivån som väger samman dem till en helhet man kan stå för.

Problemet den här gången är att försvarsministern, som svar på frågor från media om propositionen verkligen är finansierad, säger att Försvarsmakten har presenterat ett underlag i ekonomisk balans etc. Han säger i princip att om bara Försvarsmakten har räknat rätt så hänger det ihop. Men min poäng är att så kan man bara säga om han hade tagit Försvarsmaktens förlag rakt upp och ned i alla detaljer. Och dessutom sett till att uppfylla alla de mer eller mindre orealistiska antaganden som planeringsunderlaget bygger på.

Om man gör som regeringen, och t.ex. puttar in fyra reservbataljoner utan att tillföra resurser eller skära bort något annat, då kan man inte hänvisa till att Försvarsmakten säger att man har en planering som är i ekonomisk balans.

Om jag hade suttit på HKV nu och analyserat propositionen, ja då hade jag sammanställt en lista över varje avvikelse från planeringsunderlaget som regeringen har gjort i propositionen och redovisat dessa skillnader och vad de innebär ekonomiskt.

Låt mig gissa att en sådan sammanställning kommer att redovisas ungefär samtidigt med att det står klart i och med vårbudgeten att man inte kommer att få behålla hela anslagssparandet.*

Och då har vi hela havet stormar igen.


* Som bekant har Försvarsmakten i sitt planeringsunderlag och de beräkningar som detta bygger på utgått från att prognostiserat anslagssparande åren 2008 och 2009 kan överföras till anslag 1.1 Förbandsverksamhet och beredskap åren 2010 - 2011. I Försvarsmaktens årsredovisning kan man läsa att ett prognostiserat underskott på 1,5 miljard kronor blivit ett överskott på förbandsanslaget på en halv miljard kronor vid utgången av 2008.

Nya svarta hål och en planering full av luft (samt några bra saker)

De osäkerheter på vilka dagens försvarsproposition vilar sammanfattas i ett nötskal av regeringen själv redan i propositionens inledning (min kursiv.):

"Den föreslagna utvecklingen mot ett mer användbart och tillgängligt försvar kan bara ske i den takt som ekonomin medger. Resurser kommer att behöva frigöras genom förändringar och rationaliseringar ifråga om personal, materiel- och logistikförsörjning samt övrig stödverksamhet. I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar. Den inriktning som regeringen anger kan därför komma att justeras vad gäller såväl omställningstakt som förmågekrav, materiel, organisation och verksamhet. Regeringen avser att, vid behov, återkomma till riksdagen med justeringar i dessa avseenden i samband med de årliga budgetpropositionerna eller i annan proposition."

Det är med andra ord precis som Göran Eriksson skriver i SvD: Regeringen tar försvarsnotan på politisk kredit.

Propositionen omfattar endast fem skarpa förslag till riksdagen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner:

1. att målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009,
2. det mål för det militära försvaret som ska gälla fr.o.m. 2010,
3. att de krav på operativ förmåga som riksdagen tidigare beslutat ska upphöra att gälla vid utgången av 2009,
4. regeringens förslag till Försvarsmaktens operativa förmåga fr.o.m. 2010 samt
5. inriktningen för insatsorganisationens utformning 2014.

Låt mig innan jag går in på propositionens olika delar slå fast att den grundläggande inriktningen är spårbar till Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) från juni 2008. Det är bra. Beredningen föreslog bl.a. en ny princip för personalförsörjning, rationalisering av de s.k. stödmyndigheterna, att gå från tyngre till lättare förband, långtgående samverkan i Östersjön, konkretisering av civil-militär samordning och bättre ekonomisk styrning av Försvarsmakten. Försvarsberedningen föreslog vidare en indelning i stående och kontraktsförband, liksom att ingen pliktpersonal ska finnas i framtidens insatsorganisation.

Men en grundläggande ansats i beredningens arbete var att det handlar om att prioritera. Därför föreslog t.ex. beredningen omfattande reformer av stödmyndigheterna, vi identifierade behov av att reformera grundorganisationen och vi ville skära i antalet JAS Gripen. Beredningens föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, att det är "mer relevant" att på sikt kunna hålla upp till ca 2000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Regeringen vill göra alla till lags genom att "alla insatsorganisationens förband bör ha tillgänglighet som ger regering och riksdag stor handlingsfrihet vid val av förmåga i olika avseenden inför beslut om en insats".

Med andra ord lades beredningens principer fast utifrån att det inte går att klämma in allt som alla alltid vill ha i den ekonomiska ram som kan tilldelas. Men denna princip verkar inte styra regeringens planering i nämnvärd utsträckning.

Regeringen väljer istället att strunta i vissa rationaliseringar (t.ex. grundorganisationen) och istället trycka in nya saker i försvarsbudgeten (läs: stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern säger kostar 100 miljoner kr). Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna. Allt detta utan att rubba den ekonomiska ramen. Istället säger ministern gång på gång att Försvarsmakten har räknat och de står för sina beräkningar. Förslagen är i ekonomisk balans, säger han.

Ponera att Försvarsmaktens planeringsunderlag verkligen är det. Men nu har ju regeringen inte till punkt och pricka följt Försvarsmaktens planeringsunderlag! Och Planeringsunderlaget bygger på en rad antaganden som bl.a. på personalförsörjningssidan är tämligen orealistiska! I det läget kan inte Tolgfors bara peka finger åt Försvarsmakten och säga "fixa det här och om ni inte gör det så är allt ert fel".

Dessutom kommer ett första lackmustest när det gäller svarta hål redan i närtid. Hela Försvarsmaktens planeringsunderlag bygger nämligen på att man får behålla hela det anslagssparande som försvarsministern är så väldigt nöjd med. I vårbudgeten visar det sig om man får det eller ej. Om man inte får det, ja då har vi en situation där ekonomin är överbelastad redan några månader in i 2009.

I det följande kommenterar jag enskildheter i propositionen:

I regeringens säkerhetspolitiska bedömning av omvärlden står det att "Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. I en globaliserad värld ökar risken för att en ekonomisk kris kan få konsekvenser för det säkerhetspolitiska läget." För det första har regeringen därmed slipat udden av Försvarsberedningens tidigare bedömning att klimatförändringarna utgör det allvarligaste hotet. För det andra saknas helt den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter.

Regeringen avser att införa ett insynsråd i Försvarsmakten, med representation från övriga samhällssektorer, för att utöva insyn i verksamheten och stödja myndighetschefen med rådgivande kompetens. Jaha. Det finns redan ett "ÖB:s samverkansråd", vilket är ett samarbetsorgan mellan Försvarsmakten, näringsliv, organisationer och offentlig sektor. Man får hoppas att det inte bara innebär överlappande verksamhet?

Insatsorganisationen (IO) redovisas på sid. 45. Det är tydligen inte meningen att man lätt ska kunna jämföra den med den tidigare beslutade IO eftersom regeringen inte redovisar den i tabellen. Då får jag väl klippa och klistra själv och återkomma om det senare.

Notera följande skrivning och jämför det med förslaget om de förrådsställda stridsvagnarna på Gotland:

"Förmåga som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms efterfrågas först i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som bygger på internationellt samarbete och som leder till att de kan upprätthållas med begränsade resurser. Denna typ av förmåga ska dock om den bibehålls organiseras i tillgängliga och användbara förband."

Försvarsberedningen har föreslagit att strategiska funktioner såsom strategisk planering och långsiktig inriktning som idag återfinns i högkvarteret ska överföras till Regeringskansliet. Men tji fick vi. Så blir det inte och det tror jag är ett stort misstag.

Ytterligare ett förslag från beredningen, om att amfibiefunktionen ska integreras med markstridskrafterna och utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden, avvisas av regeringen.

Som jag tidigare nämnt avvisar regeringen också beredningens besparingsförslag om att antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad i förhållande till den planerade volymen om 100 flygplan. Regeringen anser att antalet flygplan ska "motsvara det operativa behovet och vidmakthållandet av JAS 39-systemet till 2040". Med andra ord ansluter sig regeringen till Försvarsmaktens förändrade bedömning av de operativa behoven. Innan det senaste planeringsunderlaget ansåg nämligen Försvarsmakten att det var betydligt lägre. Grunderna till denna nya operativa bedömning redovisas i vanlig ordning inte.

Vidare skriver regeringen "En ny analys avseende behovet av antalet flygplan kan komma att bli nödvändig, t.ex. vid en framtida uppgradering av dagens JAS 39C/D." En framtida uppgradering. Här öppnar man för E/F. Se upp, försvarsutskottet!

Jag har skrivit om frivilligheten förut. Regeringens skriver i propositionen att det samlade statliga stödet i ökad omfattning bör utgå till verksamheter i stället för organisationer. Regeringen anser därför att det särskilda organisationsstödets inriktning och omfattning bör ses över. Det innebär att regeringen inte var beredd att köpa frivilligutredningens förslag om att överge organisationsstödet till förmån för en renodlat uppdragsbaserad ersättning rakt av. Det skulle kunna tolkas som något positivt. Problemet är dock att regeringen samtidigt slår fast att anslaget 1.10 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten. Hur dessa två besked hänger ihop är jag inte människa att klara ut.

Några positiva inslag i propositionen:

Försvarsmakten ska i omställningen prioritera utvecklingen av användbara och tillgängliga arméförband. Det är i linje med beredningens inriktning med markoperativ tyngdpunkt.

Det är också bra med de steg som tas för en förbättrad civil-militär samverkan inför under och efter internationell fredsfrämjande verksamhet. Regeringen avser bl.a. inrätta en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militära samverkan i samband med insatser internationellt.

Det nordiska samarbetet inom försvarsområdet ska fortsatt fördjupas. Jag välkomnar också propositionens skrivningar om ett fördjupat Östersjösamarbete (även om det var onödigt minimalistiskt jämfört med Försvarsberedningens förslag), liksom i stora drag avsnittet som gäller materielanskaffning.

Slutligen: Regeringen anför att "Försvaret ska kunna användas här och nu" och att "Försvaret behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige och närområdet samt för insatser utanför närområdet."

Sten Tolgfors borde ha skrivit: "Försvaret ska kunna användas här, om tio år". För om den fördelning mellan heltidsanställda soldater och kontraktsbundna dito som regeringen föreslår går igenom och oförmågan att prioritera (bort) kvarstår, ja då kanske vi har en bättre tillgänglighet om tio år, men priset riskerar att vara att vi inte kan använda denna förmåga till något mer än att det ser snyggt ut i tabellerna och att man kan hävda att vi har en hög beredskap för att möta militära angrepp mot Sverige.

För vi kommer nog inte ha pengar till att göra några insatser med dem. I varje fall inte där det behovs. I alla fall inte som regeringen själv tidigare har uttryckt det bl.a. i den svenska strategin för internationell fredsfrämnajde verksamhet: Uthålliga internationella insatser med markoperativ tyngdpunkt i civil-militär samverkan.

I SvD skriver Mikael Holmström och Göran Eriksson. I DN skriver Gunnar Jonsson och Henrik Brors. TT. Ekot.

Nu äntligen ligger försvarspropositionen på regeringens hemsida för läsning.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M), Anders Karlsson (S), Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Mikael Holmström, SvD och jag diskuterade propositionen i dagens Studio Ett.

Risk för svekdebatt

I väntan på försvarsministerns presskonferens kl. 13.00 kan man läsa vad han kommer att säga i DNs nätupplaga.

Man kan inte förvänta sig att man ska underbygga alla argument i en artikel med siffror och beräkningar, Tolgfors ord måste därför läggas bredvid tabellerna i propositionen när den offentliggörs, men såhär långt vill jag kommentera följande.

Jag har främst två generella invändningar.

För det första förleder regeringen människor att tro att landets försvarsförmåga kommer att höjas betydligt genom dagens proposition. Tolgfors anger inga tidsperspektiv eller villkor för den insatsorganisation, den tillgänglighet och det personalförsörjningssystem han skissar upp. Jag tycker att det är fult. Det är ju nämligen så att tidsperspektivet för denna omställning är uppemot tio år, inte från nu utan från den 1 januari 2010. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag och bläddra fram när de tror att det nya personalförsörjningssystemt är intaget fullt ut.

Dessutom är det ju så att hela reformeringen/omställningen av naturliga skäl kopplas till processen och förutsätter att pengar hämtas från försvarsbyråkratin i enlighet med den utredning som just nu arbetar med den frågan. Reformeringen ska som bekant förverkligas i den takt medel frigörs som medger detta. Man kan vara säker på att Finansdepartementet har säkerställt dessa hängslen.

För det andra talar finansministern om ett nationellt nödläge. Vi är mitt uppe i en ekonomisk kris som vi inte sett slutet på. Vilken försvarsminister kan tvärsäkert hävda att försvarsanslagen inte kommer att röras då? Ovanpå ekonomin bör man lägga att hela personalförsörjningens implementering förutsätter omtag med 200 lagar och förordningar, fackliga förhandlingar, det ska komma en särproposition i sinom tid och Försvarsmakten skriver i sitt planeringsunderlag inför propositionen att man måste ha hela samhällets stöd för förverkligandet, etc. etc. Detta kan man kalla en viss osäkerhet, om man vill uttrycka sig väldigt försiktigt.

För det tredje underbyggs behovet av en så hög tillgänglighet genom att Tolgfors gör en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Han skriver att regeringen uppdaterade och fördjupade den säkerhetspolitiska analysen efter femdagarskriget och landar i att "Slutsatsen är tydlig. Dagens situation, där endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen – 2008 motsvarande 11.400 man - är tillgänglig för insats inom ett år möter inte tidens krav." (...) "Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen".

Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet (förmåga och vilja att delta i internationell krishantering) och inte en hotbild mot vårt land. En hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar.

Jag har sagt det förut: Om man på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land har ökat på ett sätt som föranleder en hög andel omedelbart gripbara (och därmed svindyra) förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig av den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla igång civilförsvaret (i vid mening). Så länge inte detta görs, ja då är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning man målar upp tjänar andra syften än att man oroas för nationens väl och ve.

Personalförsörjningen får jag återkomma till efter lusläsning av propositionen, i artikeln ger Tolgfors inga andra svar än att rekrytering ska ske på frivillig grund. Han skriver inget om fördelningen mellan heltidsanställda soldater respektive kontrakterade.

Tolgfors skriver att hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Av dem är det 28 000 personer som kommer att finnas i stående och kontraktsförband och 22 000 personer finns i Hemvärnet, inklusive de nationella skyddsstyrkorna. Om 28 000 personer ska vara gripbara inom en vecka (oklart hur många av dessa som är yrkesofficerare) så är det en mycket hög andel som är heltidsanställda. För hur skulle kontrakt se ut med kvinnor och män som har vanliga civila jobb se ut, om de rätt som det är kan kallas in med några dagars varsel? Finns det arbetsgrivare som skulle gå med på det?

Tolgfors skriver också att det utanför insatsorganisationen kommer att finnas en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner, vilket är känt sedan tidigare och som jag har skrivit om här.

Vidare kommer ett flagrant exempel på nyspråk: "1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. Det är dubbelt mot idag." Regeringen gick till val på att man ville ha 2000 personer i internationell tjänst. Vid tusenårsskiftet hade Sverige en hel bataljon i Kosovo (ca 1000 personer). Regeringen vill få 1 700 personer att framstå som en ambitionshöjning. Jag håller med Anna Ek, Svenska Freds ordförande. Hon skriver:

"Satsningen på armén innebär också att försvaret på sikt borde kunna skicka ut fler människor i internationell tjänst, något som är betydligt bättre än att skicka flygplan eller högteknologiska vapensystem. Att vi går mot mer frivillighet är också något Svenska Freds välkomnar. MEN. Vad hände med löftet om 2000 soldater i internationell tjänst? Det har varit ett uttalat mål i ett decennium, om inte längre. 1700 soldater är visserligen bra. Men varför denna ambitionssänkning?"

Sammantaget anser jag att det finns en risk för svekdebatt utifrån två olika utgångspunkter:
1. Det framstår som att det försvar Tolgfors beskriver kommer att vara på plats i stort sett i morgon och att vägen ditt är lätt och smidig.
2. Om det ryska militära hotet mot Sverige blir allt svårare att förfäkta efter upptinade relationer mellan Moskva och Washington, nya nedrustningsinitiativ etc. Ja då blir det svårt att förklara varför man landar på bland annat 100 JAS Gripen C/D (och inte färre i enlighet med Försvarsberedningens förlag), eller varför vi ska ha en så hög beredskap (som kanske äter upp pengar som annars kunde används till att bidra till internationell fredsfrämjande verksamhet).

För er som tycker att detta kanske var väl gnälligt vill jag säga att det är oppositionens förbannade skyldighet att kritiskt granska regeringens förslag. De positiva delarna återkommer jag till när jag hittar dem i propositionen.

Inför måndagens debatt

På måndag äger en särskild debatt om försvarspolitiken rum i riksdagen. Den är begärd av miljöpartiet och försvarsminister Sten Tolgfors (M) deltar.

I värsta fall blir det en sluggeruppvisning mellan försvarsministern och Anders Karlsson (S). I bästa fall blir det en framåtsyftande diskussion som verkligen tar i en del av försvarspolitikens akuta frågor. Det saknas sannerligen inte frågor att debattera på djupet. Ta bara personalförsörjningsfrågan som ett exempel. Eller frågan om huruvida Försvarsmaktens underlag, med de ganska vildsinta antaganden som det bygger på, bör kvalitetssäkras vad gäller beräkningar och genomförbarhet.

Läget verkar dock vara sådant att försvarsministern laddar för strid och ämnar putta sin kommande inriktningsproposition genom riksdagen med ynka sju rösters övervikt. Tolgfors vet att Mona Sahlin (S) har gett besked om att inriktningen i Försvarsberedningens rapport gäller. Men han fortsätter att framhålla att han har träffat tre olika (S)-representanter på departementet. Vem vågar träffa Tolgfors mer, när man riskerar att bli retoriskt gisslantagen som ett resultat av mötet?

Den svenska traditionen med försök till blocköverskridande överenskommelser och breda majoriteter när viktiga principiella och närmast irreversibla beslut ska fattas, den riskerar att bli historia. Det är dåligt av flera anledningar. Frågor som har stor betydelse, som t.ex. värnplikten och införandet av en slags yrkesarmé blir till politiska stridsfrågor och riskerar att bölja fram och tillbaka mellan mandatperioderna. Politiskt jobbiga men nödvändiga beslut om t.ex. grundorganisationsförändringar eller rationaliseringar i stödmyndigheter öppnas för exploatering av partitaktiska skäl. Men det handlar också om att om man öppnar en vallgrav mellan blocken i försvarspolitiken, så är det min bestämda övertygelse att intressen av olika slag för ett ökat spelutrymme på bekostnad av sunt förnuft, eftertanke och omsorg om skattebetalarnas pengar.

Jag menar inte att försvarsbeslut ska göras upp i en bunker mellan de stora partierna i respektive block. Det är inte heller bra för transparens och riskerar att leda till en kohandel där nöjda förhandlare är viktigare än slutresultatet. Jag tror genuint på en process där alla riksdagspartier är med och bryter argument mot varandra.

Att alla sedan inte är med hela vägen fram till riksdagsbehandlingen, det är en annan sak. Men inför den här inriktningspropositionen hade faktiskt regeringen en enig Försvarsberedning med sig hela vägen fram tills dess att det var dags att skriva propositionen. Då läggs beredningen i malpåse. Jag hävdar att den lindrigt sagt spretiga försvarsdebatt som har varit sedan dess, det är till stora delar en effekt av detta.

Regeringen vill visa att man kan själv och priset kommer att bli högt. Moderaterna vill förhindra sina kärnväljare att kroka arm med Björklund (FP) och man är beredd att betala för det.

Låt mig med detta som relief diskutera två aktuella spörsmål.

Idag skriver Överste 1:a graden Bo Pellnäs på DN-debatt. Han skriver bland annat: "Skulle vi i dag behöva kontrollera och avvisa ett flygplan som oanmält flyger in mot Stockholm, kommer en beredskapsrote ur flygvapnet att stå redo i antingen Luleå, i Ronneby eller ibland i Lidköping. När det oidentifierade planet flyger in över statsministerns kansli kommer våra flygplan att i bästa fall ha nått Umeå, Västervik eller Örebro." Han vill "återskapa ett nationellt försvar" och den allra viktigaste åtgärden för att göra detta är att "i ett första steg en ständig beredskapsrote ur flygvapnet i Uppsala."

För det första är det inte konstigt att Pellnäs, Björn von Sydow (S) och andra både argumenterar för behovet av ett nationellt territorialförsvar och får utrymme för att föra fram det. Det har regeringen med försvarsministern i spetsen bäddat för sedan Georgienkriget. Ovanpå detta kom de folkpartistiska utspelen i Sälen i kombination med socialdemokraternas oförmåga att ge uttryck för något annan än von Sydows analys av läget.

För det andra kan jag inte låta bli att påminna om vad som hände i USA den 11 september 2001, när fyra amerikanska passagerarflygplan kapades; två av dem flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan, det tredje flögs in i USA:s försvarshögkvarter Pentagon och det fjärde havererade på ett fält i Pennsylvania. Inget av dem "hanterades" av något amerikanskt luftförsvar, vare sig från luften eller marken.

Eller minns ni 1987 när Mathias Rust, den blott 19-årige tyska pilot som med ett hyrt Chessna 172-plan gjorde tre landningsförsök på Röda torget i Moskva innan han till slut landade på en närliggande bro?

Min poäng är att det inte är sådär alldeles självklart att det är frågan om var stridsflyglan är stationerade som avgör utgången, utan vilken information man har tillgång till kombinerat med förmågan att fatta beslut och agera. I ett läge där vi skulle anse att vi står inför ett invasionshot och att det är en tidsfråga innan bombplanen cirkulerar över Stockholm, ja då är det ett annat läge. Men där är vi som bekant inte.

Det andra spörsmålet rör uppmärksamheten kring att den senaste versionen av Jas Gripen inte kan ta emot krypterade eller kodade meddelanden från exempelvis en svensk stridsledningscentral i ett skarpt läge.

Försvarsmaktens flygvapeninspektör Anders Silwer meddelar att Försvarsmakten har planerat för en övergång mellan de nationella systemen till de interoperabla utan att den operativa förmågan nedgår, men att de ekonomiska realiteterna inför utarbetandet av Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar 30 januari i år, gjorde att myndigheten har tvingats göra flera omplaneringar och prioriteringar:

"– En av omplaneringarna innebär att införandet av vissa kommunikationssystem skjuts på framtiden. Konsekvensen av detta är att de nationella ledningsystemen för JAS 39 Gripen kommer att avvecklas innan de interoperabla är införda, säger Anders Silwer."

Försvarsmaktens nuvarande bedömning är att det mellan 2012 och cirka 2016 blir ett uppehåll när det gäller införandet av vissa delar av ledningssystemen. Men vad det innebär kan inte Silwer säga eftersom "det är sekretess och handlar om vår operativa förmåga".

Vi får hoppas att inte en potentiell fiende läser svensk press eller lyssnar på svensk radio...

Allan Widman (FP) och Håkan Juholt (S) säger till Ekot att politikerna inte fick veta om detta "uppehåll" när riksdagen fattade beslut om att Sverige framöver enbart ska använda C/D-versionen. Widman hävdar att militärledningen höll det hemligt och att de generaler som hade ansvar för projektet borde överväga att avgå, anser han.

En av dessa generaler heter Mats Nilsson och han är en av de självklara ÖB-kandidaterna. Den här historien rullas nu upp i en för honom väldigt olycklig tid. Det lär bara handla om dagar nu innan den nye ÖB presenteras.

Men vi ska inte göra det alldeles för lätt för oss. Först måste det nog redas ut vad Försvarsmakten och FMV har sagt till regeringen (Försvarsdepartementet). Är det där som informationen har stannat? Eller är det så att vare sig Försvarsdepartementet eller Riksdagen informerades. Det är ju en ganska avgörande fråga, kan man tycka.

Nåväl. En generell slutsats man kan dra av detta är samma slutsats som riksdagens Försvarsutskott har dragit ett otal gånger under många år: Öppenhet, demokratisk kontroll och insyn i materielförsörjningsprocessen måste öka.

Försening enligt Ekot

Det verkar som om det kan ligga något i mina folkpartispekulationer.

Ekot rapporterar idag att flera borgerliga politiker tror att propositionen försenas (ytterligare):

"Försvarsmakten behöver tre månader för att svara om det ska bli genomtänkt. Då dröjer det till långt efter jul innan regeringen får sitt svar och kort om tid innan propositionen ska lämnas i februari-mars.

Försvarets strategichef Jörgen Ericsson tycker att det är viktigt att försvaret får tid på sig att svara.

– Det är viktigt med hänsyn till kvaliteten i det arbete vi ska genomföra. Ju bättre kvalitet vi kan erbjuda i vårt underlag desto bättre blir förhoppningsvis propositionen, säger Jörgen Ericsson till Ekot.

Det bidde inget?

Försvarsmakten har fortfarande inte fått några planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. Man sitter med andra ord och räknar på ekvationer vars ingångsvärden man inte har och man planerar utifrån antaganden, inte utifrån besked.

Detta kan väl bara leda till slutsatsen att det inte blir någon försvarspolitisk inriktningsproposition i februari, knappast heller i mars? Eller ska Försvarsmakten få en vecka på sig att inkomma med sitt underlag?

Frågan är var i systemet anvisningarna har stoppats upp? Kan det månne ha något med mannen på bilden att göra? Om jag får spekulera lite så gissar jag att det har det eftersom han och folkpartiet måste följa upp höstens vassa profilering i försvarsdebatten i samband med Georgienkrisen. Och eftersom man har tillsatt en försvarspolitisk arbetsgrupp som skall redovisa sina slutsatser innan inriktningspropositionen är klar, vill väl folkpartiet bädda för att propositionen går så mycket i deras riktning som det är möjligt - väl medvetna om att det är i samband med planeringsanvisningarna man kan påverka mest och bäst...

Försvarsministern ville förresten undanröja alla ekonomiska osäkerheter i samband med höstens budget för det lovvärda syftet att skapa en stabil grund för det kommande inriktningsbeslutet. Med den extremt pressade tidsplan som Försvarsmakten lär få på sig att räkna fram underlaget utifrån planeringsanvisningarna, lär dock grunden bli mer osäker än någonsin.

Vem vågar gå i god för att man har räknat rätt?

Försvarspolitisk arbetsgrupp

En försvarspolitisk arbetsgrupp har tillsatts av folkpartiets partiledning. Den ska lämna underlag inför folkpartiets beredning av den försvarspolitiska inriktningspropositionen som ska avges under våren 2009.

I pressmeddelandet kan man läsa att gruppen, utifrån den säkerhetspolitiska situation som råder, ska föreslå "vilken inriktning som svensk försvarspolitik ska ha under kommande år. En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".

Jag ställer mig frågan: Hur tänker de nu?

Propositionen lär i stort sett vara helt klar, i alla fall i de viktigaste delarna, i januari 2009 (den ska lämnas till riksdagen i februari 2009). Man kan utgå från att framtagandet och beredningen av propositionen sker mellan regeringens partier. Är det inte i den fasen folkpartiet borde lägga krut på att påverka? Hur hanterar (fp) -och regeringen- en situation där den folkpartistiska arbetsgruppen kommer fram till saker som går på tvärs med propositionen?

Jag tror de tänker såhär: Det är en del av en strategi som inleddes med höstens försvarspolitiska utspel av Jan Björklund. Det är tydligt att de vill bryta sig in på moderaternas traditionella försvarspolitiska aréna. Ytterst är det ett led i Björklunds kamp på toppen inom alliansen, om statsministerposten.

Det andra som är tydligt är den omsvängning och tyngdpunktsförskjutning som har skett inom (fp), från fokus på internationella insatser och att det militära försvaret skall dimensioneras utifrån detta, till "En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".

Gruppen ska redovisa sina förslag i januari 2009. Gruppen består av riksdagsledamöterna Allan Widman, ordf, Nina Larsson och Carl B Hamilton samt EU-minister Cecilia Malmström och EU-parlamentariker Olle Schmidt.

Fan trot

En enig Försvarsberedning identifierade så sent som i juni 2008 ett antal behov av rationaliseringar inom försvarssektorn: Stödmyndigheterna var en del, liksom några principer för produktionen (grundorganisationens utformning och anpassning till nya förutsättningar och behov). Utöver detta levererade beredningen skarpa skrivningar kring materielförsörjningsprocessen.

Alliansregeringens partiledare levererade som bekant besked i lördags på Brännpunkt om att det inte blir några förändringar i grundorganisationen alls de närmaste åren. Det som nu i media framstår som en satsning på det militära försvaret, är fortfarande totalt sett en besparing på anslaget de närmaste åren.

Eller med andra ord: De aviserade miljarderna är inga nya pengar som läggs på anslaget, utan överföringar från materielanslaget till förbandsverksamhet och internationella insatser. Besparingarna på materielen kommer att vara större än summan man skjuter till förbandsverksamheten.

Regeringens besked är en lättnad för personalen ute på förbanden. Men man bör betänka följande:

Ponera att den så kallade Genomförandegruppen, som har till uppgift att skaka fram pengar ur materielplanen och som tydligen skall leverera de miljarder regeringen vill flytta inom anslaget, inte får ut de pengar man tror när förslagen stöter mot verkligheten (jag har sällan skådat en besparing på materiel som i slutändan blir det man hoppades). Man kan ju inte bara gå och hoppas på att den utredning om stödmyndigheterna som tidigare GD:n vid Försvarsmakten just nu genomför, skall hämta hem alla pengar. Den skall inte vara klar förrän till våren och de besparingar som kan komma att falla ut, de faller inte ut på förrän år efter det att beslut är tagna (och då skall man orka fatta dem också, med lite mer än ett år kvar till valet).

Ponera vidare att Pliktutredningen, som inom kort kommer med ett delbetänkande, föreslår att tiotusentals skall tas in och korttidsutbildas och att det skall utgöra slussen in i systemet. Varifrån skall dessa pengar tas? Är det dit de nya miljarderna till driften skall gå?

Till detta kan man lägga det nya personalförsörjningssystem som skall vara på plats i sina väsentliga delar till 2010. Är det någon som föreställer sig att nuvarande grundorganisation (utbildningskapacitet, plattformar etc.) är optimal även för ett helt nytt system? Det rimliga svaret på den frågan är nej.

Jag förstår inte att Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen, lånar ut sig till en debattartikel som framställer det som att det viktigaste regeringen kan göra för försvaret är att inte röra så mycket som ett stängsel i grundorganisationen. Hela beredningens idé var ju att öka förmågan till snabba insatser (varhelst de behövs) och att öka rörligheten. Med andra ord precis vad Sten Tolgfors säger när han kommenterar vilka försvarspolitiska slutsatser som kan dras efter kriget i Georgien. Och för att lyckas med denna omdaning av försvaret måste man vidta strukturella åtgärder. Det var det bärande budskapet i hela beredningens rapport.

Under alla omständigheter förefaller det i varje fall vara rimligt att man först bestämmer sig för hur insatsorganisationen ska se ut, och sedan snickrar ihop en struktur som levererar det man vill ha ut. Nu gör regeringen tvärt om. Hur kommer det sig att ingen vän av ett mer effektivt försvar kritiserar den tågordningen?

Dessutom skall ministerns säkerhetspolitiska uppdatering genomföras inom Försvarsdepartementets väggar. Här blir regeringens vägar alltigenom outgrundliga, såvida man inte helst av allt vill ha en säkerhetspolitisk strid med oppositionen och socialdemokraterna om tolkningen av det säkerhetspolitiska läget?

Det hade kunnat vara så lätt.

Tolgfors hade kunnat kalla in beredningen för en månad sedan. Beredningen hade, med stöd av sina experter och underrättelsefunktioner samt några internationella jämförelser, kunnat checka av sina tidigare bedömningar: Står de sig? Är slutsatserna vid drog för det militära försvarets utveckling fortfarande relevanta?

Man hade därmed kunnat stå stark med riksdagens sju partier bakom sig i sina bedömningar.

Om Försvarsberedningen hade ansett att bedömningarna från december 2007 och juni 2008 fortfarande står sig, så hade man dels kunnat lämna en budgetproposition efter det att en säkerhetspolitisk prövning gjorts och dels hade man inte tappat tempo utan kunnat lämna inriktningspropositionen till riksdagen som planerat. Man får väl förutsätta att planeringsanvisningarna, som myndigheten skulle ha fått för länge sedan, redan var klara? Om beredningen hade identifierat några avvikelser från sina bedömningar, ja då hade det först då funnits skäl att arbeta om planeringsanvisningarna i relevanta delar och eventuellt att skjuta något på propositionen.

Och hur ska man egentligen tolka partiledarnas debattartikel? Är Georgienanalysen redan klar och slutsatserna i artikeln en effekt av analysen? Och om analysen inte är klar, vad ska man då komma med den dag den presenteras?

Hur i hela friden skulle Georgienanalysen kunna anses vara förutsättningslös och seriös nu, efter detta?

Inslag i Tv4 från lördag morgon. Artikel i SvD från den 9 september.

Sverige, vad god dröj

Försvarsministern låter meddela att den försvarspolitiska proposition, som var aviserad först till hösten och sedan till vintern, försenas ytterligare.

Han gör det med hänvisning till Georgien. Kriget mellan Ryssland och Georgien kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning, säger han och konstaterar att det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.

Tre kommentarer:

1. Planeringsanvisningarna (till Försvarsmakten) är redan så försenade att myndigheten bara hade fått några futtiga veckor på sig att inkomma med ett helt försvarsbeslutsunderlag. Det är orimligt i sig och hade föranlett en försening av propositionen alldeles oavsett händelseutvecklingen i Ryssland och Georgienkriget.

2. Försvarsministerns besked om att det kan bli försvarspolitiska omtag med anledning av analysen håller bara fram tills dess att statsbudgeten läggs (inom kort). Jag menar, där läggs ju ramarna fast. Såvida inte ministern tänker sig att skjuta på budgeten för hela utgiftsområdet, vilket inte låter sig göras. Så några stora omtag kan det ändå inte bli fråga om.

3. Och förseningen beror inte på att man vid försvarsdepartementet håller på med den säkerhetspolitiska analys som faktiskt Tolgfors skrev om på Brännpunkt redan den 17 augusti:
"Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen". För om Tolgfors skrev detta för en månad sedan borde den redan vara gjort, med hänsyn till den tidsplan som gällde så sent som då.

I samma Brännpunktartikel skriver Tolgfors att "Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar" och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Och detta är precis vad han säger i sina kommentarer också idag. Och dessutom: Det är precis den inriktning som Försvarsberedningen bekräftade och utvecklade med en lång räcka konkreta förslag till åtgärder rdan i juni månad.

Det verkar således som att det hade gått att få fram planeringsansvisningar redan under sommaren, om man hade skött sig.

Jag har tidigare hävdat att det vore bra att uppdatera Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys efter den senaste tidens händelser. Men Försvarsministern gör som sagt redan klart att någon ny inriktning med anledning av en sådan analys inte är att vänta.

Sammantaget innebär dagens besked att man förklarar egen saktfärdighet med yttre omständigheter. Yttre omständigheter som skall analyseras utan att det får några konsekvenser för vare sig ekonomiska ramar eller inriktningen (en inriktning som redan ligger klar att förverkliga). Och försvarsbeslutet, som syftar till att man skall genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att man skall kunna bli snabbare och mer användbar, försenas.

Opinionsbildning från Norr

Arvidsjaurs kommun har skickat sina kommentarer till Försvarsmaktens skrivelse "Komplettering till budgetunderlag för 2009", där bland annat den militära verksamheten i Arvidsjaur behandlas. Den har inte bara skickats till Försvarsmakten, utan till Försvarsutskottet, Försvarsberedningen, partiledare och en rad andra.

Jag reagerar när jag läser hur man i skrivelsen angriper andra verksamheter, det är något nytt och jag hoppas att det inte sätter standard inför den kommande grundorganisationsdebatten. Hittills har alla aktörer varit ganska bra på att hålla sig till att beskriva förträffligheten med sin egen verksamhet. Jag hoppas det fortsätter så eftersom jag tror att alla vinner på det.

På Arvidsjaurs kommuns hemsida har mobiliseringen inför inriksningspropositionen en framskjuten plats. Det är självklart lätt att förstå. Men man länkar också från kommunens hemsida till "Nu får det vara nog!" Sidan beskrivs som ett fora för "opinionsbildning och en namninsamling som syftar till att protestera mot den förda försvarspolitiken". Det framgår inte vem/vilka som arbetar med sidan, men en aktiv (och ofta läsvärd) bloggare Wiseman´s Wisdom förefaller inblandad.

Mer om Arméns jägarbataljon (en del av I 19) finns att läsa här.

Det franska försvaret i omstöpning

Frankrike är i färd med att för första gången på 14 år revidera inriktningen för nationens försvar. Den vitbok om försvar och nationell säkerhet som president Nicolas Sarkozy idag lämnar, och som parlamentet diskuterar senare denna månad, verkar vara intressant läsning.

Något ur innehållet (enligt BBC):

• Intelligence budget for new satellites, drones and other surveillance equipment would double.
• Up to 10,000 soldiers would be assigned to internal security duties ranging from pandemics to cyber-attacks.
• A new national security council will be set up at the Elysee palace.
• Some 54,000 military and civilian defence jobs will be cut.
• Some 50 military bases and other defence facilities will be closed.
• France will trim its army, navy and air force from 271,000 troops to 224,000.
  The new policy will also see the number of combat-ready troops reduced from 50,000 to 30,000.
• The country's defence spending will total 377bn euros ($584bn) from 2009 to 2020, including 200bn euros that will be spent on equipment. As of 2012, the military budget will increase.
• Some of France's four permanent bases in Africa will be shut down.

"Lugnet" före stormen

Igår lämnade Försvarsmakten (FM) sitt ” fördjupade underlag avseende ledning, logistik och grundorganisation m.m.” till regeringen. Redovisningen utgår från slutrapport efter perspektivstudien 2005-2007 ”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet” till regeringen samt Försvarsmaktens kompletteringar till budgetunderlag för 2009 från den 15 maj 2008.

I missivet Skriver FM följande om det ekonomiska läget:

”Den försvarspolitiska inriktningen 2004 innebar en anslagsminskning om 3 miljarder kronor per år. De fortsatta och aviserade ekonomiska reduceringarna om ytterligare 3-4 miljarder per år medför att Försvarsmakten befinner sig i en mycket allvarlig ekonomisk situation. Med de tilldelade totala anslagen och beslutad fördelning mellan anslagen kan situationen beskrivas i form av en strukturell obalans. Försvarsmakten finner anledning att särskilt understryka vikten av att se till helheten – den rådande obalansen inom anslagspost 6.1.1, Förbandsverksamhet och beredskap, och den identifierade obalansen mellan föreslagen insatsorganisation och förmåga att inom anslag 6.2, Materiel och anläggningar, materielförsörja densamma långsiktigt. Denna obalans ställer krav på snara och omfattande åtgärder för att återställa balans mellan uppgifter, verksamhet och resurser långsiktigt.”

Vidare konstaterar FM:
”De åtgärder och förslag som framgår av redovisningen är förknippade med risker som är svåra att bedöma utan fördjupade analyser. Dessa berör bland annat utvecklingen av personalförsörjningssystemet och risken för kompetensförluster i samband med den föreslagna och nödvändiga omstruktureringen av främst grundorganisationen. Försvarsmakten kan mot bakgrund av detta och med de osäkerheter som nämnts ovan inte med säkerhet anmäla att myndigheten de närmaste åren kan leverera efterfrågad effekt.”

I huvuddokumentet anger FM fyra alternativ som har tagits fram gällande logistik- och materielproduktion:

− En variant av den norska organisation Forsvarets Logistikorganisation (FLO). Alternativet innebär i princip att FMV till sina huvuddelar integreras i Försvarsmakten.
− En förstärkt logistik- och materielledning i Högkvarteret plus en tjänsteområdesorienterad stödorganisation. Detta skapas genom omstrukturering inom Försvarsmakten och att delar av dagens FMV överförs till Försvarsmakten. Kvarvarande delar av FMV kvarstår i egen myndighet utanför Försvarsmakten.
− Koncentrering av logistik- och materieltjänsten till en ny utvecklad stödmyndighet, utan-för Försvarsmakten, baserad på dagens FMV, delar av Högkvarteret, FMLOG, delar av andra förband ur Försvarsmakten samt eventuellt delar av FORTV och FOI.
− En variant av den danska organisationen Forsvarets Materieltjeneste (FMT)."
Försvarsmakten meddelar att man återkommer i september med ett fördjupat underlag avseende de olika alternativen inför regeringens ställningstagande. Samtliga alternativ, vilka är inklusive de besparingar som angivits i det kompletterande budgetunderlaget den 15 maj 2008, förutsätter att regeringen beslutar om en översyn av ansvarsfördelningen mellan Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut och Fortifikationsverket.

Den där översynen är helt överflödig. Jag hoppas inte regeringen kommer lägga tid och kraft på det. Försvarsberedningen har nämligen i politisk enighet, i sin rapport från fredagen den 13:e lämnat följande förslag, som innebär att behovet av översyn övergår till någon form av utredning om hur detta skall genomföras:

”För FMV innebär den fortsatta implementeringen av materielförsörjningsstrategin att dagens organisation behöver renodlas till en organisation för anskaffning av materiel. Tekniskt ansvar för levererad materiel och systemkompetens bör överföras till Försvarsmakten och till industrin. Strävan ska vara att FMV, på de områden där ambitionen inte är att kunna utveckla, först och främst ska besitta generella kompetenser för anskaffning. Marknads-, beställnings-, förhandlings- och inköpskompetens bör förstärkas.”

Och vidare: ”Som en konsekvens av den omfattande omstruktureringen av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut och Totalförsvarets pliktverk som föreslås i denna rapport, bör kvarvarande och relevant verksamhet, på några års sikt, kunna integreras i en ny samlad myndighet. I samband med detta bör också en separat avvecklingsorganisation bildas.”

När det gäller personalförsörjning redovisar FM en beskrivning som skall utvecklas ytterligare i det underlag som lämnas till regeringen i september. I gårdagens underlag beräknas behovet av yrkesofficerare (YO) och planerar för att tillgången på YO är minst 7 400 ÅAK för anslaget 6.1 från och med 1 januari år 2010. Detta är 1 300 färre än det bedömda läget för år 2009 (tidigare plan).

Till detta kommer att FM på grund av personalförsörjningsansvar vid andra myndigheter samt behovet att ”kompetensförsörja eget kompetensområde”, har behov av ett större antal yrkesofficerare än de ÅAK som belastar anslaget 6.1. ”Det totala behovet av yrkesofficerare bedöms till minst 8 700 st för år 2014.”

Försvarsberedningen skriver bl.a. följande om YO i sin rapport:
” Dagens officerssystem är fortfarande i allt för stor utsträckning anpassat efter mobiliseringsförsvarets behov och struktur samt tidigare befälsordning. Detta innebär att det finns en rad obalanser. Åldersstruktur och fördelningen mellan högre och lägre officerare är de största problemen. Detta måste avhjälpas genom aktiva åtgärder.
Införandet av ett tvåbefälssystem är ett viktigt led i ökningen av försvarets användbarhet. Balansen mellan officerare, specialistbefäl och soldater måste noga övervägas. Likaså bör övergångsfasen till det nya tvådelade befälssystemet och införandet av heltidsanställda och kontraktsanställda soldater göras så kort som möjligt genom aktiva åtgärder. Antalet officerare måste stå i proportion till insatsorganisationens behov och antalet soldater.”

När det gäller Reservofficerare skriver beredningen att ”Reservofficerssystemet ska utvecklas då det är ett rationellt och effektivt sätt att förse insatsorganisationen med officerskompetens. Reservofficerskategorin ska utgöras av både officerare och specialistbefäl samt av officerare med särskild civil kompetens (till exempel läkare och jurister). Utbildningen av reservofficerare ska återupptas.”

Här finns det en avsevärd skillnad gentemot FM:s underlag, där man skriver:

”Tidigare genomförda strukturrationaliseringar med ambitionsminskningar har inte haft effekten att antalet RO minskat i takt med att organisation och uppgifter förändrats.
Nu föreslagna strukturella förändringar av grund- och insatsorganisation innebär ett minskat behov av RO . Försvarsmakten planerar för att reducera antalet RO med ca 6 000 st.”
Inom området Soldater och sjömän innebär FM:s planering att en soldatreform antas införas från den 1 januari 2010. Reformen motiveras genom kravet på tillgänglighet, professionalism och insats- samt bered-skapskrav främst för internationell verksamhet.

Försvarsmakten har genomfört en analys av behovet som utgått från:

”− Krav på tillgänglighet för att upprätthålla regional stabilitet inklusive övervakning av territoriet och förmåga att avvisa kränkningar.
− Behov av kompetenser för insatser internationellt och nationellt.
− Behov av att bemanna samtliga system i föreslagen insatsorganisation så att de fortsatt kan utvecklas och nyttjas.”

Vidare skriver FM: ”Som ett sista steg har det analyserade behovet kontrollerats mot regeringens ambition för internationella insatser. Försvarsmakten gör därmed bedömningen att det krävs minst 6 000 anställda heltidstjänstgörande soldater och 20 000 deltidstjänstgörande soldater och sjömän samt 12 000 hemvärnsmän (inklusive 4 000 med ”frivilligavtal”) för att tillsammans med officerare vid insatsförband säkerställa ovan angiven ambition. Redovisat antal är ett minimum.”

(Försvarsberedningen har, utgående från de jämförelser vi gjort av andra länder och ekonomiska förutsättningar, bedömt att insatsförbanden totalt kommer att omfatta ca 20-25 000 personer plus de nationella skyddsstryrkorna.)
Vidare skriver FM att målgruppen för inflödet av militär personal antas utgöra ålderskategorin 18-27 år med genomförd utbildning motsvarande gymnasienivå. ”Detta innebär att marknadsföring av Försvarsmakten som en attraktiv arbetsgivare påbörjas i skiftet mellan grund- och gymnasieskola.”
Glöm det. Om man måste vara 20 år för att gå på Systemet kan man inte vara 18 år när man rekryteras till soldat. Dessutom, när det gäller det där med marknadsföring från 15 års ålder, finns det internationella konventioner som reglerar det.

Försvarsmakten verkar också ha genomgått en tillnyktring när det gäller viktningen heltidsanställda/kontraktsanställda (med kontrakt likande dagens reservofficerare). FM skriver:

”Den militärt anställda och heltidstjänstgörande personalen (samtliga yrkesofficerare, tjänstgörande reservofficerare och anställda soldater) är drygt 30 % av totalvolymen.” Men jag tror man både bör och skall skruva den tyngdpunkten ytterligare, med färre heltidsanställda och fler kontraktsanställda, i enlighet med beredningens avvägningar.

FM:s underlag för inte fram några nya grundorganisatoriska reduceringsförslag. Men en intressant vink om hur tankarna går på Lidingövägen är följande skrivning:

”Nyttjandet utgår från att förbanden förvaltas, produceras och stöds av en grundorganisation. Denna kan antingen utgöras av dagens system med regementen, flottiljer, centra, skolor och baser eller utvecklas till regioner. (…) Gemensamt behöver dessa förbandsdelar (StF, FLB och HV), samordnat av chefen för grundorganisationsenheten, genomföra åtgärder för att höja attraktionen. Detta arbete och rekryteringsarbete bör kopplas mot en geografisk region. Detta syftar till att optimera rekryteringseffekten genom synlighet i samhället och därmed nå en hög attraktion och en viss samhällsförankring. Gemensamt deltagande i informations- och marknadsföringsåtgärder bedöms ge ett högre resultat än andra alternativ. Regionen kan vara stor och är inte den enda rekryteringsmöjligheten. Regionen bör även omfatta avvecklingsåtgärder i form av avtal/samarbete med större arbetsgivare, samarbeten med skolor, universitet och utbildningsföretag m.m.”

Nu gäller det för försvarsdepartementet att få till en, efter rådande omständigheter, så ordnad process som möjligt. Första steget blir att ge Försvarsmakten planeringsanvisningar inför det underlag som skall lämnas i september. Nu har man fått ett viktigt bidrag i form av Försvarsberedningens rapport. Man bör pressa sig till det yttersta inom försvarsdepartementet nu, för att så snabbt som möjligt kunna lämna anvisningarna till FM. Snart bryter ju semestrarna ut. Sedan är det strax september. Och i september är det inte långt till propositionen i december.

Och just nu råder egentligen bara lugnet före stormen...

Försvarspolitiskt klimax

Det var en naturligtvis en självklarhet, att delar av morgondagens presentation av Försvarsmaktens sparplan skulle läcka ut (i SvD).

Ordföranden i försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), vänder sig i Rapport ikväll emot en minskad ambitionsnivå när det gäller det territoriella försvaret och säger:

"Vi har ju sagt hela tiden att man skall först tala om vilket försvar man skall ha, efter det skall man göra besparingarna och nu gör man precis tvärt om".

Han har i princip rätt, men det är ju lite uppförsbacke i trovärighetsfrågan med tanke på socialdemokraternas egen budgetmotion från hösten 2007...

I samma inslag säger jag något om att det inte är konstigt att det blir som det blir (försvarsreportaget börjar 07.20 in i klippet).

I morgon, torsdag, upplever Sverige något av ett försvarspolitiskt klimax:

Först håller Försvarsutskottet en offentlig utfrågning om den utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut som har gjorts på utskottets uppdrag (den börjar kl. 09.00 och sänds i SVT 24).

Klockan 12.00 inleds Försvarsutskottets debatt om tre betänkanden, nämligen:

Multilateralt samarbete om strategiska flygtransporter, Stärkt krisberedskap samt Vissa frågor rörande Försvarsmaktens organisation m.m. Ingen kan inbilla mig att försvarspolitikerna i nuvarande läge kommer att hålla sig strikt till sina betänkanden. Det lär med andra ord bli försvarspolitisk batalj.

Mitt under brinnande debatt, klockan 13.45, håller ÖB presskonferens med anledning av överlämnandet av besparingsförslagen till regeringen.

PS. Apropå riksdagsdebatten om betänkandet Stärkt krisberedskap: Under morgondagens regeringssammanträde fattas det beslut om kommittédirektiv för uppdraget att pröva möjligheten av att låta annan huvudman bedriva verksamhet vid räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg (undrar om man kommer att presentera vem som skall utreda saken också?). Regeringen tar ytterligare ett kommittédirektiv, nämligen det uppdrag som handlar om att avveckla Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar den 31 december 2008, till förmån för den nya myndigheten för samhällets krishantering.

Så, det går med andra ord att lägga ner myndigheter och starta om. Med de förtjänster det kan innebära... Kanske skall man damma av Johan Tunbergers idé om att lägga ner myndigheten Försvarsmakten för att göra en omstart?

På förekommen anledning

Erfarenhetsmässigt vet jag att det är lätt att bli misstolkad, så låt mig börja detta blogginlägg på följande sätt:

• Försvarsmakten har gjort många misstag, räknar inte sällan fel och har under årens lopp uppvisat åtskilliga problem med att ta i de jobbiga strukturfrågorna.
• Det behövs förändringar i grundorganisationen.
• Försvarsutgifterna måste sänkas.

Erfarenhetsmässigt är det också viktigt att slå fast följande:

Flytt eller nedläggningar av regementen innebär inte att man sparar pengar på kort sikt (det är alltså ett dåligt sätt att försöka spara pengar om tanken är att man skall få fram kronor inom något eller några år). Det tar 3-5 år innan effekten faller ut. Under tiden avstannar det mesta annat inom myndigheten, som blir fullt upptagen med nedläggningarna och omstruktureringar. Det har dessutom alltid, såvitt jag vet, visat sig att man inte sparade de pengar man avsåg.

Strukturella förändringar behövs, som sagt, både när det gäller grundorganisation och stödmyndigheter. Men om det inte skall kosta mer än det smakar, och på ett sätt som gör att man tappar de man bäst behöver, måste det ske under ordnade och väl genomräknade (trovärdiga!) former. Framför allt måste det ske som en effekt av vad man vill ha för försvar på sikt, alltså utifrån en målbild, och inte som ett resultat av panik.

Med detta sagt vill jag anlägga följande perspektiv på de senaste dagarnas försvarsekonomi/grundorganisationsdebatt:

Jag värnar den metodiska politiska beslutsprocessen, för jag vet att det enbart är på detta sätt som man till slut får ut de besparingar man har planerat och inte istället slänger ut barnet med badvattnet. Jag är djup beklämd över det som nu sker och jag undrar vad allmänheten tänker om det som nu utspelar sig?

Regeringen har i över ett år vetat om att driftbudgeten är underfinansierad och materielbudgeten överfinansierad. Men man har inte velat lyssna på det örat, än mindre vidtagit åtgärder. Regeringen har vetat om att kostnaderna för NBG stadigt växt och att kostnaderna för de internatiuonella ambitionerna stiger även på hemmaplan. Man har infört den tredje utbildningsterminen (=dyrt).

Det är med andra ord klart att man är medskyldig, även om regeringen inte har utfärdat en massa regeringsbeslut om varje spenderad krona eller beordrat Försvarsmakten att göra det ena och det andra. Om man tittar på och inser att kostnaderna drar iväg, utan att göra något, då är man helt enkelt delansvarig.

Det är regeringen som är ansvarig inför riksdagen - inte Försvarsmakten. Regeringen har enligt min mening brustit i uppföljning och kontroll, inte lyssnat och inte begripit vilka frågor som skulle ha ställts.

Tilläggsbudgetens ensidiga skuldbeläggning av Försvarsmakten för den nu uppkomna situationen är ovärdig. Att vägra hjälpa Försvarsmakten i år och nästa år - i en situation som man medverkat till - skapar en akut kris som jag misstänker kommer stå skattebetalarna dyrt de närmaste åren. Sverige får ett uselt försvar för pengarna.

Jag är snart benägen att säga: Gör halt! Lägg ner! Gör om!

(Och tillskapa en separat avvecklingsorganisation)

Fortsätt inte skadeskjuta försvaret; en liten skada i taget, plågsamt och till föga nytta.

Sen höst, nu talas det om december månad, kommer det en inriktningsproposition från regeringen (Anm. det lär bli livat på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen, riksdagen lär ju inte hinna behandla propositionen före juluppehållet och därmed är det öppet fält i januari då konferensen äger rum....)

Skall man få kvalitet i ett kommande försvarspolitiskt beslut så måste rimligen vägen dit ske metodiskt och få ta den tid som fordras. Det kommande "försvarsbeslutet" lär avse tiden från 2010 och framåt. Det gäller därmed för regeringen att föra en bra och konstruktiv överbryggningspolitik fram till 2010.

De strukturella problem som man från regeringshåll säger att Försvarsmakten skall åtgärda, har regeringen på något grundligt sätt ännu beskrivit vilka de är och hur stora de är? Om man har överdimensionerade stödmyndigheter (vilket jag anser att man har) så bär väl regeringen skuld till det, eller...? Om de är problemet (inte hela, men en stor del av det) så är väl dessa som man skall ge sig på i första hand, och inte kortsiktiga panikåtgärder i Försvarsmakten?

Jag är övertygad om att många de anställda som kan (dvs de som vi vill behålla) nu kommer att sluta i vredesmod. Vi blir sittande kvar med de som inte kan lämna (dvs de som vi kanske inte helst vill behålla). Hade detta varit ett företag så hade man rekonstrurat företaget för att behålla livskraften - den kraften rinner nu ur Försvarsmakten.

Nu till den aktuella diskussionen om regementen. De är som sagt nödvändigt att göra något åt grundorganisationen, men det är inte sovplatserna som är det stora problemet. Utbildningskapaciteten består av officerare i rätt ålder med rätt kompetens, utbildninganläggningar, skjutfält, skjutbanor och allt annat. Sannolikt kan vi göra mer med det vi har eller lika mycket med färre enheter. Men vägen dit tar ett år att bevisa. Kan inte försvarspolitiken för en gångs skull börja i rätt ände?

Dessutom, nån fördubbling av den internationella kapaciteten, så som regeringen alldeles nyligen beskrev i sin strategi för svenskt deltagande i internationella insatser, kommer inte att kunna förverkligas. Hur skall man kunna rekrytera rätt människor i nuvarande situation? Regeringen och Försvarsmakten gör nu tillsammans Försvarsmakten till en arbetsgivare som Gud glömde. Man kan idag inte flytta officere. Man får flytta verksamhet dit där officerarna finns och bor. Som ett exempel kan nämnas att sjöofficerna bodde i Berga och Muskö, 2004 flyttade man fartygen till Karlskorna. Sjöofficerarna flyttade inte med. Nu har man därför stora begränsningar att köra fartygen.

Det är nog bra att dra sig till minnes alla de erfarenheter man har gjort i samband med försvarsbeslut under de senaste 12 åren. Vi skall väl inte nödvändigtvis göra om alla de misstag som redan har gjorts?

Är det konstigt att man längtar bort...

I fredags presenterade den norska regeringen en proposition om "langtidsplan (LTP) for Forsvaret" under rubriken "Et forsvar til vern om Norges sikkerhet, interesser og verdier".

Den framstår, i många avseenden, som en bjärt kontrast till situationen i Sverige.

Huvudpunkterna är följande:

• Langsiktig bærekraft gjennom et betydelig økonomisk løft for Forsvaret


• Styrket forsvarsevne og satsning på nordområdene


• Forsvarets konfliktforebyggende rolle


• Relevante bidrag til internasjonal fred og stabilitet


• Helhetlig tilnærming til bruk av militære og sivile virkemidler


• Verneplikten som et fundament for Forsvaret


• En fremtidsrettet kompetanse- og medarbeiderutvikling


• Et forsvar solid forankret i samfunnet


• Helhetlig og langsiktig perspektiv på forsvarsutviklingen


• Fortsatt modernisering av Forsvaret
  

Låt mig beröra några områden:

1. Ekonomin: Nivån på försvarsbudgeten trappas upp med 800 miljoner kroner: 800 mill. kroner ift. 2008-nivået til 32,34 mrd (2008-kroner).
• Gir en reell styrking av forsvarsbudsjettet med over 2,5%
• Ledsages av konkrete krav til interneffektivisering og intern ressursfrigjøring
• Innenfor disse økonomiske forutsetningene vil den anbefalte strukturen være i langsiktig økonomisk balanse.

2. Fokus mot norr: Man lägger en samlad operativ ledning i Reitan utanför Bodø.
– Dette anbefaler vi ikke minst av hensyn til nordområdenes sentrale betydning også i framtiden, säger försvarsminister Strøm Erichsen.

3. Värnplikten: Norge går i motsatt riktning mot Sverige och framhåller att "Verneplikten ligger fast og videreutvikles som et fundament for Forsvarets virksomhet":
• Førstegangstjenesten videreføres på dagens nivå. Status og
kvalitet styrkes
• Pliktig sesjon for kvinner innføres
• Det etableres en todelt sesjonsordning

4. Helhetssyn: I propositionen beskrivs hur man tänker sig en "helhetlig tilnærming til sikkerhetspolitikken":

•Økt vekt på samfunnssikkerhet
•God samordning mellom sivil og militær beredskap
•Militære virkemidler ses i sammenheng med annen innsats
•Verneplikten som et fundament for Forsvarets virksomhet

5. Eventuella JAS Gripen affärer: "Beslutningen om hvilket kampfly Norge skal ha i fremtiden treffes i slutten av 2008".

6. Balans mellan resurser, struktur och uppgifter: Formuleringar upprepas i alla dokument om att propositionen syftar till "Balanse mellom oppgaver, struktur og ressurstilgang". Det framstår som ljuv musik för svenska öron....

7. Nordiskt samarbete: När det gäller samarbetet i den nordiska kretsen, så skall man vidareutveckla ett tätare samarbete med de nordiska länderna.

8. Försvarsmaktsstrukturen: Den nordska grundorganisationen förändras i riktning mot en "Konsentrert og tilpasset støtte- og basestruktur". Vidare innebär propositionen följande, fördelat på försvarsgrenarna:

Armén:
En robust brigadestruktur
Styrket bemanning
Styrket trening og utdanning

Marinen:
Moderne og effektiv fartøysstruktur
Evne og volum til tilstedeværelse
Videreføre moderniseringen av Marinen
Styrket bemanning
Styrking av Kystvaktens evne

Flygvapnet:
Videreføre og modernisere strukturen
Sikre kapasitetsbredden
Styrke bemanningen
Øke innsatsevnen

9: Terrorism: En annan avvikelse från Sverige gäller ansvarsfrågan vid hantering av terrordåd:

"Slike terrorhandlinger kan sidestilles med et væpnet angrep i henhold til FN-paktens artikkel 51, som utløser selvforsvarsrett etter folkeretten, og det er Forsvaret som vil ha primæransvaret for å håndtere disse".

10. Folkförankring: Intressant nog har den norska regeringen, under arbetet med propositionen, genomfört ett slags elektroniskt rådskag med den norska befolkningen.. Detta genom sajten: www.forsvarsdialog.no

11. Öppenheten gentemot allmänheten förefaller vara mer utvecklad i Norge, med tanke på att man där finner information om vad de svenska och norska statssekreterarna talar om när de ses, liksom att den Norsk-svenska samarbetsstudien ligger på Försvarsdepartementets hemsida för allmän beskådan.

Sammantaget är, efter en snabb genomläsning, den norska propositionen ett under av tydlighet. Ambitionen att få uppgifter, struktur och ekonomi att hänga ihop, är lysande. Jag gissar att en och annan vid det svenska Högkvarteret tittar drömmande mot Norge. Det är inte konstigt att man längtar bort någon gång...


All information om propositionen, presentationer etc. finner man här.
Försvarschefen uttrycker sin glädje såhär.

Erfarenhet är en förstådd iakttagelse.

Idag presenteras rapporten ”Utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut” av riksdagens Försvarsutskott (FöU).

Det var i november förra året som FöU beslutade att man skulle följa upp och utvärdera vissa av de tidigare försvarspolitiska besluten som gällde åren 2005-2007. Bland annat skulle Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga bedömas i förhållande till försvarsbeslutets krav. Det är klokt och det kommer säkert visa sig i rapporten att det fanns goda skäl till det - det säger erfarenheten efter tidigare försvarsbeslut.

Bakom rapporten till FöU står den särskilde utredaren, f.d. generalmajoren Lars Frisk och Peter Strand vid riksdagens kammarkansli.

Hoppas att rapporten finns tillgänglig på nätet efter presentationen. Om så är fallet läser jag den och återkommer. Detta är mumma för en gammal försvarspolitiker!