Om ungefär ett halvår klubbar riksdagen ett nytt "försvarsbeslut". Detta grundar sig bland annat på den säkerhetspolitiska analys som Försvarsberedningen, under Göran Lennmarkers (m) ledning, lämnade den 4 december 2007 (Säkerhet i samverkan Ds 2007:46).
Beredningen skrev bland annat:
"I utrikespolitiskt händeende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan EU-staterna är viktig i detta sammanhang".
Det är svårt att reda ut vad som händer just nu, informationen spretar betydligt mellan de källor som finns att tillgå. Några svenska bedömare har dock saken helt klar för sig. Carl Bildt drar paralleller till Milosevic och Hitler på sin blogg och Bo Pellnäs skriver ut receptet för Sveriges del: Vi måste etablera militära förband på Gotland.
Bildt skriver på sin blogg: "Därefter blir det tid att värdera de vidare konsekvenserna av denna dramatiska utveckling - och de kommer att vara omfattande". Jag håller med om att så är fallet.
Jag har fått frågor om Försvarsberedningens bedömning av det säkerhetspolitiska läget (läs: analysen av Ryssland) fortfarande står sig? Mitt svar är att slutsatserna, för inriktningen av det svenska militära försvaret, säkerligen gör det. Men jag försöker hålla en öppen attityd, det brukar vara klokt i längden. I synnerhet om man vill bidra till en seriös prövning.
Men beredningens säkerhetspolitiska analys, där lackmustestet bland annat ingår, borde uppdateras efter den senaste tidens händelser. Det har ju aldrig varit så att en säkerhetspolitisk analys vare sig kan eller måsta ligga orubbad fram tills dess att nästa publikation skrivs. Världen står ju som bekant inte still i avvaktan på Försvarsberedningen, eller någon annans, bedömningar.
I en sådan analys ingår naturligtvis att ställa frågan: Innebär detta att vi har tänkt fel om det svenska militära försvarets inriktning och förmågor? Jag är som sagt övertygad om att vi inte har gjort det. Men det kan vara klokt att gå ett varv innan dess att försvarsbeslutet dras igenom riksdagen. En annan fråga som bör ställas är vad den pågående konflikten innebär för vår syn på EU:s solidaritetsklausul, rysslandspolitik samt utvecklingen/utvidgningen av NATO.
Frågan är bara hur man lyckas förklara och förmedla att en säkerhetspolitisk uppdatering inte i nuläget behöver betyda att man avser ändra inriktning eller pengatilldelning till det svenska militära försvaret? Det framstår ju fortfarande i debatten, i alla fall de debattörer som syns och hörs, som om alla situationer likt den utveckling vi nu följer öster om Sverige, möts bäst med militär upprustning à la gamla skolan.
Innan man förespråkar detta bör man bland annat fundera över hur det skulle 1. påverka den faktiska utvecklingen i konflikten 2. göra för nytta utifrån Sveriges perspektiv 3. vad det skulle ge för signaler och innebära för regionen och 4. kunna innebära att alternativa och kanske mer effektiva handlingssätt övergavs på det konventionellas altare?
Men kanske är det inte så konstigt att ropen nu skallar. I viss avsaknad av nytänkande på området, andra sätt att kanalisera och visa det egna engagemanget och handlingskraften, blir ju krav på omriktning och mer pengar till det militära försvaret i varje fall ett sätt att markera. Om än inte alltid det bästa.
Man kan ju ibland göra fel, av rätt orsak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Säga vad man vill om Pellnäs åsikter (och det finns en del man kunde säga om dem) - en sak i slutet av artikeln begriper jag överhuvudtaget inte alls:
"Skulle en dag en spänningssituation uppstå i Östersjöområdet så måste vi just den dagen finnas på plats på Gotland. Omvärlden måste lita på att vi avser att trygga ön och en främmande makt, som anser sig behöva ön för att bygga en styrkeposition i södra Östersjön, måste bli den som tvingas genomföra en öppen aggression i FN-stadgans mening, som förbjuder stater att använda våld utom i självförsvar."
Jag är inte så hemma på FN-stadgar, men om nu Sverige lämnade Gotland helt obevakat, och Ryssland tog över ön, så skulle väl det vara en lika allvarlig aggression. För även om inga svenska soldater var där och ryssarna därför kunde ta ön utan våld, så måste det väl vara hur mycket aggression som helst enligt FN eller vilken stadga som helst att ockupera en stor jävla ö som tillhör ett annat land?
Det kan väl inte vara ett seriöst argument att vi måste ha lite trupper där som blir massakrerade först innan vi kan hävda att ockupanten kränkt oss? Skulle det inte rentav kunna väcka större sympatier internationellt (jag vet, det har inte med rättsläget att göra...) om ryssarna tog ett helt omilitariserat område ifrån oss?
Hur defineras att Gotland tillhör Sverige? Att vi säger det? Eller att vi med Våld kan hävda det?
"Det var ju ingen här så jag trodde det var ledigt"
För oss kanske det låter dumt. Men så låter även argumenten mot georgien just nu...
senläpp: Enligt FN-stadgan är alla nationer skyldiga att kunna försvara sitt territorium och därigenom bidra till säkerhet och stabilitet. Det skulle mycket väl kunna vara att man hävdar att Sverige inte kan garantera säkerheten i Östersjön genom att Gotland används som en bas för element som vill destabilisera situationen i Östersjön, Ryssland, ja vad du nu vill kalla det. Det är ett av de mest klassiska argumenten för att ockupera andra nationers territorier, så jag anser att Pellnäs har helt rätt i den frågan.
Skicka en kommentar