En ny fas i livet

Det här är inget enkelt inlägg att skriva. Jag sitter med en blandad känsla av vemod och spänning inför en ny fas i livet.

Idag begär jag att få bli entledigad från Försvarsberedningen och mitt försvarspolitiska engagemang ska uppgå i något annat. Oklart vad ännu så länge.

Jag har ägnat mig åt försvarspolitik på riksnivå sedan 1994, då jag blev invald i riksdagen och valde Försvarsutskottet som mitt ansvarsområde. Det är ett val som jag aldrig har ångrat. Tvärt om. Men det väckte lite uppseende och jag fick ofta frågan varför i jösse namn... Det ansågs inte vara ett naturligt val för en 22-årig miljöpartist (som dessutom var kvinna).

Med viss skräck gick jag till det första utskottssammanträdet, där jag visste att en äldre moderat herre vid man Arne Andersson höll i klubban. Mina fördomar kom på skam, kanske även hans om han nu hade några. Vi fann varandra och jag kom att respektera Arne djupt. Ett oerhört professionellt utskottskansli och en rad kompetenta och generösa ledamöter gjorde att jag snabbt förstod att jag hade dragit riksdagens vinstlott. Jag stortrivdes och gav mig sjutton på att motverka alla eventuella fördomar genom att se till att vara bäst påläst i alla lägen. Jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig, åka runt och besöka verksamheten i alla Sveriges hörn (minns att detta var i mitten på 90-talet!) och diskutera med officerare och frivilliga, soldater och försvars- och säkerhetspolitiska tänkare av alla de slag.

1995 drog Thage G. Peterson igång Försvarsberedningen. Jag valdes att representera miljöpartiet och det har jag gjort sedan dess. Det är 14 år i år. Försvarsberedningen är ett unikum i svensk politik, ja i svensk statsförvaltning. Jag gör inte beredningen rättvisa med mindre än en mer djuplodad betraktelse som jag får avlägga i sinom tid.

Låt mig bara säga att det har varit en ynnest att få vara ledamot i beredningen. Att få delta i en så remarkabel omställningsprocess (både i verksamhet, inriktning och idé) som har skett från 1995, när murens fall och kalla krigets slut började sätta avtryck i försvarspolitiken, till en internationell inriktning som i sin tur genom en pendelrörelse har lett tillbaka till ett ökat territoriellt fokus - det är inget annat än ett äventyr att ha varit med om.

Beredningen skulle inte heller ha fungerat som den har gjort utan sina ledamöter och sina sekretariat eller experter och sakkunniga. Jag vågar inte börja skriva om alla som verkligen förtjänar att omnämnas här. Då kan jag inte sluta. Jag får återkomma till även detta i särskild ordning. För att inte tala om alla minnesvärda förhandlingar, resor, hotellsprängningar och på olika sätt avgörande händelser i beredningens historia. Nej jag måste hejda mig, det rullar upp en film framför mina ögon.

Och vad viktigare är, Försvarsberedningen har spelat en avgörande roll i svensk försvarspolitik. Min starka förhoppning är att den får fortsätta spela den rollen. För om inte beredningen får uppdrag och mandat att tänka nytt, stort och förhoppningsvis rätt, vem ska då göra det i en kontext där riksdagens majoritet kan formas, där de politiska partierna ges möjlighet att påverka och påverkas och där ansvarstagandet både kan och bör vara större och längre än en mandatperiod?

När jag lämnade riksdagen 1998 för studier och yrkesarbete som PR-konsult med inriktning miljökommunikation gick det ganska bra att förena uppdraget med min övriga tillvaro. Jag fick barn (som var med på sammanträdena tills dess att de var alldeles för rörliga och högljudda och inte längre beroende av mig för mat!). Först Andreas 2001 och sedan Anton 2003. Det var bara längre resor jag inte följde med på under denna tid. Jag vill i det sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till alla de i beredningen som gjorde det möjligt att förena arbetet med små barn. Huvudsekreterare Michael Mohr gjorde t.ex. en minnesvärd insats när han tog en missnöjd Andreas på axeln och travade runt med honom när beredningen höll presskonferens.

2005 blev jag politiskt sakkunnig vid försvarsdepartementet. Det var en fantastiskt lärorik och rolig tid. Efter valet 2006 var det regeringsskifte och jag, som hade flyttat från Stockholm med familjen och startat egen verksamhet, kunde inte riktigt släppa försvarspolitiken. Beredningen hade jag ju kvar, men även övrig tid tenderade att läggas på försvars- och säkerhetspolitik. Jag startade denna blogg. Jag lade näsan i blöt överallt. Tackar sällan nej till att hålla föredrag eller delta i debatter.

Sedan hösten 2007 har det blivit mer och mer ohållbart. Hur kul är det att tänka på pensionspoäng, jaga uppdrag och tänka förnuftigt kring sin egen situation när det är så väldigt roligt och intressant med försvars- och säkerhetspolitik! Många har trott att jag har arbetat politiskt på heltid och jag har då fått upplysa om att jag är försvarspolitiker på ideell basis (sånär som på arvodet för beredningsuppdraget om 1200 kr/mån brutto). Då och då har frågan om huruvida partiet ska kunna ge mig lite ersättning för verksamheten dykt upp, men det har hela tiden runnit ut i sanden. Det är mitt eget fel.

Till slut kom jag nu till en punkt när det blev nödvändigt att ta konsekvenserna av situationen. Jag måste helt enkelt ägna mig åt något som jag kan brinna för och som jag kan leva på, på samma gång. Det återstår som sagt att se vad detta kan vara.

De flesta skiften i livet är både jobbiga och intressanta på en och samma gång. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Och det är ju bland annat det som är så fantastiskt med vår stund på jorden!

Märklig passivitet i en värld som sjuder av aktivitet

"Director of National Intelligence Dennis C. Blair told Congress yesterday that instability in countries around the world caused by the current global economic crisis, rather than terrorism, is the primary near-term security threat to the United States."

Så inleds den artikel i Washington Post som i februari rapporterade om den första redovisningen på sex år som inte redovisade terrorismen som det största hotet mot USA. Det är ett viktigt skifte. Runt om i världen sjuder det och kokar av aktivitet. Det produceras tankepapper och rapporter på löpande band om hur den globala ekonomiska krisen påverkar den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Det tänks naturligtvis stora tankar inom EU också. Vad får den globala ekonomiska krisen för effekter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP)? Hotas t.ex. den fortsatta utvidgningen när länder vänder sig inåt för att hantera krisen och politisk instabilitet som en följd av den? Eller skapar den nya möjligheter till nya roller och prioriteringar?

Läs en intressant artikel av Daniel Korski här.

I Sverige är det dock märkbart och märkligt tyst om den globala ekonomiska krisens säkerhetspolitiska konsekvenser. Lägg till de nya tongångarna om nedrustning och kärnvapen från Washington och vi har ett antal närmast akuta frågeställningar som måste adresseras:

Hur bedömer vi EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Och hur kan de amerikanska nedrustningssignalerna omhändertas av EU?

Sverige tar snart över ordförandeskapet i EU. Det innebär att vi måste ha en rad svar (och en hel del strategier) inom dessa områden. Inte minst inom nedrustningsområdet där Sverige både en tradition att falla tillbaka på och goda möjligheter till intressanta initiativ.

Regeringen skulle kunna ge Försvarsberedningen i uppdrag att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning där internationella bedömningar av läget tankas in och behandlas. Till detta hör en bedömning och en sammanställning av möjliga konsekvenser och initiativ inom nedrustningsområdet (här behöver regeringen verkligen hjälp! Det är ett gruvligt eftersatt område under Carl Bildts ledarskap). Lämpligtvis lämnas en delrapport inför det svenska ordförandeskapet. Slutrapporten bör lämnas strax efter valet 2010.

Den nya regeringen kommer, alldeles oavsett vilken färg den har, att behöva en parlamentariskt förankrad färsk analys. Precis som Sverige behöver ett blocköverskridande ansvarstagande när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Just nu grävs nämligen bara skyttegravarna djupare och djupare. Riksdagen påbörjar snart behandlingen av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition. En Försvarsberedning i arbete skulle kunna bidra till att de värsta partiegoistiska solospelen om inte upphörde så i varje fall dämpades. För allas vårt gemensamma bästa.

PS. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att jag inte ser det faktum att partierna har olika uppfattningar i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som ett problem. Tvärt om. Det är rentav nödvändigt för en vital debatt och kloka beslut. Det är den fäktning (inte sällan tuppfäktning) som springer ur föreställningar om hur man maximerar nyttan för det egna partiet, alldeles oavsett sakfrågan, som jag vänder mig emot.

Välkomnar Widman

Ytterligare en försvarspolitisk blogg har sett dagens ljus. Jag välkomnar Allan Widman (FP) till bloggarnas skara. Utöver att det ska bli utomordentligt intressant att följa Widmans inlägg, så startar han sin blogg av en mycket viktig anledning.

Nu är det fem av Försvarsberedningens sju ledamöter som bloggar:

Allan Widman (FP), som sagt, Staffan Danielsson (C), Gunilla Wahlén (V) som dock inte har uppdaterat sedan i september 2008, Else-Marie Lindgren (KD) och så jag. Håkan Juholt (S) och Karin Enström (M) kanske också ansluter sig vad det lider?

(Allan Widman debatterade den försvarspolitiska inriktningspropositionen med Peter Eriksson (MP) i Nyhetsmorgon tidigt i morse)

Sent omsider...

... vill jag kommentera det blogginlägg försvarsminister Sten Tolgfors gjorde igår under rubriken Dags för konkreta besked från Sahlin. Han skriver:

"De flesta påstår sig vilja ha en bred uppgörelse om försvaret, men vem medverkar konstruktivt till det att få det? Början på en bred uppgörelse kan knappast vara att frångå den rad av sjupartiuppgörelser som redan gjorts som grund för inriktningspropositionen under det senaste dryga året. En bra början vore helt enkelt att alla bara står för det dom redan har sagt."

Men i nuvarande läge, efter Mona Sahlins besked om att beredningens linje gäller, är det faktiskt bara Folkpartiet som har frångått uppgörelsen i och med relativt konkreta förslag som avviker från den tidigare linjen (som både är uttryckt i beredningens rapporter och i de planeringsanvisningar som folkpartiet var med och fattade beslut om i november 2008).

Tolgfors fortsätter:

"Men ändå, för att se om och hur det skulle gå att komma framåt har jag vid det här laget bjudit in och fört samtal med följande personer på departementet: Björn von Sydow, Håkan Juholt och hela försvarsberedningen, Anders Karlsson, ordförande i försvarsutskottet. De har fått en 25 minuters genomgång av innehållet i och arbetet med inriktningspropositionen. Jag återger inte samtalens innehåll, men de har varit bra i sig."

Väl så, men frågan är vad dessa sonderande samtal har lett till? Hur skall försvarsministern och regeringen gå vidare nu? För dessa samtal leder ju inte i sig till att man samverkar och söker breda uppgörelser.

Vid beredningens möte med försvarsministern fick vi den genomgång som ministern beskriver i bloggen, vi fick lämna synpunkter men det redovisades ju inte några siffror eller redovisades några avvikelser som eventuellt planerades jämfört med beredningens rapport. Ledamöterna uttryckte glasklart att alla höll fast vid de principer som beredningen hade kommit fram till (sånär som på Allan Widman (FP) och Else-Marie Lindgren (KD) som var inte närvarande). Jag var dock noga med att säga att man därmed inte kan konstatera att man står bakom propositionen, eftersom vi inte har en aning om hur regeringen uttolkar beredningens förslag och att inga siffror (vare sig inom personalförsörjningen eller annat) redovisades.

Dessutom måste Tolgfors uttrycka sig lite försiktigt kring det här med att frångå beredningens rapporter. Det är ju nämligen så att alla beredningens förslag inte återfinns i planeringsanvisningarna (t.ex. vad gäller reducering av antalet stridsflygplan). Skall man betrakta det som att också Tolgfors har frångått beredningens rapport?

Om regeringen vill samverka och söka breda majoriteter på riktigt, ja då måste man snart sätta sig vid ett bord med oppositionen, kavla upp ärmarna och ha bland annat miniräknare, Försvarsmaktens planeringsunderlag, utkast till propositionen och beredningens rapport till hands. Det är så ett lagspel ser ut inom försvarspolitiken. Först då börjar förankringsjobbet.

Återkommande teman i mailskörden

Det har drösat in en hel del mail under dagen. Två teman återkommer så jag tänkte kommentera dem "klumpvis".

1. Vad borde göras nu?

Svar: Det är alltid enklare att sitta på läktaren och kommentera. Men jag tror att regeringen och försvarsministern har förlorat problemformuleringsprivilegiet. Förklaringsmodellen "mindre men vassare" går inte hem så som det formuleras. Antingen blir man förbannad över att folk inte fattar och kör på som planerat - något som dock förefaller mer och mer tondövt - eller så struntar man i prestigen och provtrycker Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna mot Försvarsberedningen för att kunna jobba vidare utifrån det. Jag tror inte, till skillnad från Mona Sahlin (S) på partiledaröverläggningar.

Som jag skrev tidigare, man måste börja med lägesuppfattningen. Sedan får man gå vidare och jämföra svaret med beredningens intentioner. Det faktum att ekonomiska ramar från S, V och MP i höstens budget är mycket lägre än regeringens, det ter ju sig faktiskt som ett mindre problem i det sammanhanget än Folkpartiets utspel.

2. Du värnar armén eftersom du är gift med en fd armégeneral.

Svar: Jag har haft uppfattningen att markstridskrafterna skall prioriteras av operativa skäl och behov sedan länge. I skriftlig form (riksdagsmotioner och tal m.m.) kan man spåra det främst till 1995-96 och framåt. Då var jag inte gift. Jag inspirerades mycket av Svenska freds uppfattning i frågan under mitten av 90-talet samt den internationella utvecklingen, som knappast debatterades alls i Sverige vid den tiden, med en växande insikt om att det behövs boots on the ground i civilmilitär samverkan för att fredsfrämjande verksamhet skall vara framgångsrik.

Till sist vill jag vända mig till Ledarloggen vid Upsala Nya Tidning. Niklavs Lapukins skriver:

"Vad är det för fel på att vara "Baltikumförsvarare"? Jag ställde den frågan här på bloggen i förra veckan till Annika Nordgren Christensen, Miljöpartiets representant i försvarsberedningen - och även till Miljöpartiet. Några svar har ännu inte kommit - och därför tvingas jag upprepa frågan.

Bakgrunden är att Annika Nordgren Christensen i en av de avslutande debatterna vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen beklagade det förändrade säkerhetspolitiska perspektiv som Georgien-kriget ofrånkomligen föranlett. Kalla krigare, Nato-anhängare och, alltså, "Baltikumförsvarare" kunde vädra morgonluft. Att vara "Baltikumförsvarare" är, tydligen, något negativt.

Jag vill gärna av Annika Nordgren Christensen få veta vad exakt det är som är så förgripligt med att vara "Baltikumförsvarare"? Och eftersom hon representerar Miljöpartiet har det sitt intresse att få klarlagt om hon verkligen företräder en partiståndpunkt."

Med all respekt för unt:s ledarloggs genomslag i debatten och spridning över landet, jag erkänner att jag inte har noterat denna fråga förrän idag när jag uppmärksammades på den. Jag rekommenderar redaktionen att maila eller ge sig till känna på annat sätt, om jag mot förmodan skulle missa något som skrivs i fortsättningen.

Mitt svar är att det självklart inte är något negativt att vara "Baltikumförsvarare". Oförsiktigt nog radade jag upp ett antal grupperingar i den försvarspolitiska debatten, debattörer som brukar koppla kriser, konflikter och negativa utvecklingstendenser i Ryssland direkt till ett växande militärt angreppshot mot Sverige (eller Baltikum). Dessa grupper reagerar ofta med en gemensam ryggmärgsreflex när det gäller vilka lösningar man själv föreslår för att möta det växande hot som de kan urskilja: Fler regementen, helst på Gotland.

Det var det som var min poäng. Jag har för säkerhets skull mailat detta svar till Ledarloggen, utifall att de inte läser denna blogg :-)

Tunnelseende på Jakobsgatan?

Idag skriver Mikael Holmström i SvD om det svar Försvarsmakten inom kort ska lämna med anledning av regeringens planeringsanvisningar. Huvudspåret är att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras i Högkvarterets (HKV) svar. Ett stickspår är att det kommer att krävas förändringar i grundorganisationen, trots obetänksamt löfte om motsatsen från regeringens fyra partiledarepå SvD Brännpunkt den 13 september.

Låt mig ta frågan om grundorganisationen först. I regeringens planeringsanvisningar står det att Försvarsmakten, med utgångspunkt i kraven på operativ förmåga, förslaget på insatsorganisationens utformning, redovisade personal- och materielförsörjningsförslag, ska lämna förslag om en fortsatt utveckling och effektivisering i grundorganisationen. Till grund för förslagen ligger "garnisonsprincipen" och Försvarsmakten ska därför redovisa för- och nackdelar med en förändring som innebär att insatsförbanden ska ansvara för all verksamhet vid hemmabasen (garnisonen).

Med andra ord är det inte Försvarsmaktens påfund att börja rodda i grundorganisationen. Dels är det helt nödvändigt (därav det obetänksamma av regeringens partiledare) och dels svarar man bara på regeringens frågor.

För det andra framstår det i medierna idag att man måste skära ner på framför allt armén eftersom man inte tillskjuter mer pengar. Man glömmer då några viktiga saker:

Dels har alla sju partier varit helt överens om (Försvarsberedningens rapport från juni 2008) att förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad. Det ingår också i regeringens planeringsanvisningar. Frågan är hur denna tydliga politiska prioritering har fått genomslag i Försvarsmaktens underlag? Prioritera betyder att man samtidigt måste välja bort. Varför ska man skära i arméns insatsorganisation innan dess att man har uttömt alla möjligheter att göra besparingar som ligger i linje med den politiska inriktningen?

Här gav beredningen en rad förslag, t.ex. var alla sju partier överens om att reducera antalet stridsflygplan kraftfullt från dagens beslutade 100 (finns dock inget om detta i planeringsanvisningarna) och att rationalisera stödmyndigheterna (blir en senare fråga eftersom det just nu utreds inom regeringskansliet, vilket i praktiken innebär att dessa besparingar inte faller ut förrän om flera år).

Jag får återkomma med detaljerna när underlaget presenteras på fredag.

Jag förstår inte varför regeringen gång på gång gör det så svårt för sig själv? Har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet?

Jag Björklund (FP) har uppnått sina syften. Alldeles oavsett vad som händer nu, har han satt bilden av Folkpartiet som det enda "försvarsvänliga" borgerliga partiet. I denna situation väljer försvarsministern att ta emot Försvarsmaktens underlag istället för att säga var god dröj till ÖB och först kalla in Försvarsberedningen, ta ett varv kring det aktuella politiska läget, anser någon att planeringsanvisningarna behöver kompletteras? Anser något parti att Försvarsmakten skall få längre tid på sig, med anledning av detta och att därmed inriktningspropositionen kan behöva förskjutas något för att omhänderta den rådande turbulensen och kanske invänta viktiga pusselbitar som personalförsörjningen (Pliktutredningen) och utredningen av stödmyndigheterna?

Jag är övertygad om att man i ett allvarligt läge, för Försvarsmakten och försvarspolitiken i stort, skulle kunna uppbåda seriositet och allvar över alla partigränser och block. Jag lika övertygad om att den grundläggande inriktningen inte skulle förändras så mycket i sak, när alla väl tvingas argumentera för sina ståndpunkter samtidigt som man måste konsekvensbeskriva dem och redovisa hur man tänker sig att finansiera det hela.

Men nej, man sitter med tunnelseende på Jakobsgatan och skapar en situation där grunderna för den kommande inriktningspropositionen kan smulas sönder av alla som har intresse av det. Grundfundamenten för den inriktning som skall gälla med sikte på 2014 vacklar redan.

Ett tydligt exempel som återfinns inom regeringen är att Folkpartiet nu kräver, enligt SvD, att inga insatsförband läggs ner och öppnar för höjda anslag:

"–Vi saknar en nationell dimension av det försvar som vi nu mejslar ut. Vår försvarsförmåga ska kunna användas internationell och nationellt. Men under lång tid tycks den nationella dimensionen ha glömts bort. Vi är inte beredda att göra några ytterligare minskningar av insatsorganisationen, förklarar FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman."

Aftonbladet, Expressen, Ekot, Ekot II, P1-morgon (samtal med Mikael Holmström).

Mycket större än Georgien

”Försvarsberedningens uppgift är främst att fortlöpande följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och därvid såväl bedöma hot och risker som det internationella säkerhets- och försvarssamarbetets utveckling.” Så står det om Försvarsberedningen på regeringens hemsida.

Det där med ”fortlöpande följa” är ju en sanning med modifikation. I alla fall i praktiken. Det är försvarsministern som beslutar om utifall att och i så fall med vad beredningen skall arbeta, genom de uppdrag som ges.

Jag har under de senaste veckorna försökt få fatt i en obehagskänsla så stor att den har varit svår att formulera. Jag är mer och mer övertygad om att vi går in i en situation som man måste tillbaka till 1929 för att hitta några som helst referenser till.

Om jag säger såhär, Georgienkonflikten kan med all sannolikhet sägas vara en parentes i jämförelse med hur den rådande situationen kan påverka det säkerhetspolitiska läget, i vid mening.

Det räcker med en snabb scanning av internationell affärspress för att konstatera att stora jättar i industri och näringsliv inte bara saktar ner och varslar, de stänger igen. Bara stoppar all produktion veckovis, och de kanske inte öppnar den igen. Det verkar som om vi i en nära framtid går från en situation med varsel till globala massuppsägningar av en omfattning vi inte sett maken till.

Till er alla gröna därute som i och med detta tror att jag ser fortsatt och helst ökad produktion och tillväxt som lösningen på alla problem, till er vill jag säga att det inte är alls det jag menar. Jag talar om de säkerhetspolitiska effekter det får, alldeles oavsett vad man anser är orsaken till krisen, hur man bör lösa den och vad som är receptet för en fredlig värld, ok?

Hur påverkar krisen makt och inflytande för de stora länderna? USA:s förlorade dominans respektive den tillträdande administrationens nya giv? Social oro och spänningar som en följd av massuppsägningar? Uppköp av industrier och nytt inflytande över viktiga marknader? En ökad press inom regionala samarbeten med regeringar som tenderar att fokusera på inrikespolitiken och egna kortsiktiga intressen? EU:s förmåga att hantera trycket (i synnerhet i ett svenskt ordförandeskapsperspektiv inför 2009)? Effekten för de allra fattigaste, när det gäller tillgång till mat och internationellt bistånd, samt en ökad protektionism som en följd av krisen? Miljö- och klimatfrågorna i den ekonomiska krisens kölvatten? Ryssland efter oljeprisets fall.

Ja detta är ju bara en bråkdel av frågeställningar som behöver spaltas upp och analyseras. Som sagt, Georgienkonflikten startade upp ett analysarbete inom regeringskansliet och fick tjäna som förklaring till att Försvarsmaktens planeringsanvisningar fördröjdes och att den kommande försvarspolitiska inriktningspropositionen blev uppskjuten till våren. Men den accelererande globala ekonomiska krisen, den föranleder (i alla fall inte vad man kan se) någon som helst aktivitet i Försvarsdepartementet.

Den finanskris, som nu har övergått till något helt annat, måste analyseras ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Sten Tolgfors måste agera nu genom att sätta Försvarsberedningen på fötter för att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning. Resultatet bör vara klart hösten 2010, efter valet med andra ord, så att en ny regering av vilken kulör som helst har en rimlig chans att utforma sina försvarspolitiska bedömningar utifrån en aktuell analys av läget, där det globala ekonomiska och maktpolitiska läget ingår.

Det kan dessutom vara klokt att göra en kort och aktuell situationsbedömning av den rådande krisen, som är förankrad med riksdagens partier, inför det svenska ordförandeskapet. Det kan utgöra en delrapport och lämnas under senvåren 2009. Jag utgår att ett sådant arbete redan görs inom regeringskansliet (allt annat vore mycket förvånande), men det finns goda skäl att ta in det till en bedömning inom beredningens ram och därmed ge den en parlamentarisk legitimitet.

Och om Sten Tolgfors inte vill göra en ny säkerhetspolitisk analys, så måste han i varje fall förklara varför man inte bör göra det!

För visst är vi mogna nu, att se en global ekonomisk kris som en potentiell säkerhetspolitisk ommöblerare och motor? I själva verket vore det ansvarslöst att inte bedöma läget även genom säkerhets- och försvarspolitiska glasögon.

Newsmill och DN

Jag skriver på Newsmill.se

DN följer upp dagens händelser i en artikel där oppositionen uttalar sig. Jag vill gärna förtydliga vad jag menade med följande uttalande:

"- Jag vet inte om jag ska skratta åt det. Han uttrycker sig som att vi enhälligt ansluter oss till den nya riktningen, fast det naturligtvis är tvärtom."

Jag anser inte att beredningen tycker tvärt om, jämfört med regeringen, utan att det är skrattretande att ministern uttrycker sig som om det är beredningen som ansluter sig till regeringens politik, och inte beredningen som målade upp inriktning och de flesta av förslagen, som nu regeringen följer upp.

Försvarsberedningens öden och äventyr

Idag bjöd försvarsminister Sten Tolgfors Försvarsberedningen på lunch. Han uttryckte sin belåtenhet med beredningens rapporter och utlovade att regeringen och försvarsdepartemetet skulle förvalta förslagen väl i den fortsatta processen mot den försvarspolitiska inriktningspropositionen.

Han hade inget nytt uppdrag på lut, i alla fall inget som han ville avslöja, men menade att beredningens hittills hade lyckats motivera sin existens, sin funktion och sina arbetsformer väl.

Fotot visar Else-Marie Lindgren (kd) och försvarsminister Sten Tolgfors.

Genomförandegruppen osthyvlar

Idag presenterade statssekreterare Håkan Jevrell resultatet av Genomförandegruppens arbete. Genomförandegruppen är som bekant en intern arbetsgrupp i Regeringskansliet som har haft i uppdrag att ta fram beslutsunderlag för en fortsatt effektivisering av försvaret.

Under parollen "handlingsfrihet" plockades den stora osthyveln fram. Försvarsberedningens prioriteringar och Försvarsmaktens önskemål (som sammanfaller bl.a. när det gäller reduceringar på flygsidan av Gripensystemet) verkar vara ett minne blott. JAS går, i vanlig ordning, fredad ur processen och Jevrell säger som det är: Exportskäl.

Man skulle, likt Jevrell vid presskonferensen, kunna argumentera för att handlingsfriheten måste behållas till dess att inriktningspropositionen är presenterad (samt analysen av Georgienkrisen förmodar jag), men det räcker dels med en blick i kalendern för att förstå att regeringens funderingar kring den framtida insatsorganisationen borde vara ganska klara vid det här laget. Och dels kan man konstatera att det finns ett politiskt berett förslag från riksdagens alla partier i Försvarsberedningen, som man bara hade kunnat lägga vid sidan om sina listor för att se om det i någon mån stämmer.

Det här med att samråda om principiellt viktiga frågor för svensk försvars- och säkerhetspolitik över blockgränserna, det verkar vara, som läget är just nu, ett minne blott.

Jevrell sade också det för övrigt rakt ut: "Det finns inga paralleller till Försvarsberedningen i Genomförandegruppens arbete."

Läs det igen.

Försvarsberedningen hade en vision om det framtida försvaret. Utifrån vilken vision har Genomförandegruppen prioriterat sina förslag? Det vet vi inte.

Kräftgången fortsätter. Det är synd. Ingen tjänar på det.

FOI rapporterar

I rapporten Det kaukasiska lackmustestet redovisar 14 FOI-analytiker konsekvenserna av det rysk-georgiska kriget i augusti.

Forskarna drar bl.a. följande övergripande slutsatser:

• Europas säkerhetspolitiska situation försämras på grund av det ryska agerandet. Det är inte konflikten i sig som utlöst försämringen, utan bland annat att Ryssland valt att sänka sin tröskel för våldsanvändning.
• Ett lokalt krigsförlopp ritar om den globala strategiska spelplanen. Kriget illustrerar att en enskild händelse i Kaukasien kan utlösa krafter som mycket snabbt försämrar det säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive Östersjöregionen.
• När Ryssland utmanar världen så lamslås världssamfundets mekanismer. De avtal och internationella fora som finns att hantera säkerhetspolitiska frågor har blockerats efter Georgienkriget.
• För Ryssland utgör västvärldens brist på handling under en rad incidenter även ett lackmustest för vilka olika utrikespolitiska instrument som går att använda.
• Georgienkriget ställer flera av Natos kärnfrågor på sin spets: vad innebär i praktiken ett Natomedlemskap och alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser?
• Den europeiska Rysslandspolitiken baserad på integration och förtroendeskapande har inte fungerat.

Okej, här duckar man inte för de starka uttrycken. I sammanfattningen kan man läsa:

"Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas."

Rapporten ger en intressant och fyllig beskrivning av konflikten och krigets upprinnelse och förlopp. För alla de (?) som i skrivande stund på försvarsministerns uppdrag sitter och analyserar effekterna utifrån för svensk militär förmåga, ger rapporten viktiga ingångsvärden:

"Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik, men likväl har svagheter på ett antal områden bekräftats eller blottats. En slutsats är att de Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad inte motsvarar behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien. Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning.

Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation. Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.

Förutsättningarna för att bedriva modern – med rysk terminologi kontaktlös –
krigföring är mycket dåliga. De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och
fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband. Den bristande förmågan till luftstrid torde verka hämmande på de egna markförbandens strid."

"Den typ av krigföring som de ryska styrkorna uppvisat och den tekniskt relativt låga nivå på den ryska materielen tyder på att Ryssland inte behärskar modern krigföring. Det innebär att rysk trupp får en mer begränsad användbarhet i internationella insatser än vad man kan förvänta sig av en militär stormakt."

Det skall bli intressant att se vad regeringens Georgienanalys föranleder för förändringar i den inriktning som Försvarsberedningen lämnade förslag till i juni 2008.

Regeringskanslianalysen kan läggas vid sidan om FOI:s rapport samt beredningens rapport och jämföras. Företrädelsevis inom ramen för beredningen. Jag tror inte att det finns så mycket att bråka om under arbetet med en sådan analys. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle dra såvärst olika slutsatser om krigets effekter för försvarets utformning och inriktning.

Processfrågor, däremot, kan man bråka om. Där känner sig alla mer hemma. Varför inte undvika det, om man faktiskt sitter på verktygen?

Groupthink i Försvarsberedningen?

Alla försök att reflexmässigt slå tillbaka mot den bild Wilhelm Agrell presenterar på Brännpunkt idag, skulle illustrera och bekräfta det problem han säger sig beskriva. Hans beskrivning förtjänar mer tankearbete än så. Det är viktiga frågor Agrell väcker. Är Försvarsberedningen offer för "groupthink"?

Jag försöker mig på en betraktelse, väl medveten om att den är högst subjektiv eftersom jag, om Agrell har rätt, i högsta grad är en del av problemet.

Jag tar avstamp i Irving Janis , som har identifierat åtta symptom på groupthink:

1. Illusions of invulnerability creating excessive optimism and encouraging risk taking.

Detta är det enklaste påståendet att bemöta eftersom jag rakt upp och ned kan avvisa det.

Försvarsberedningen har alltid överlevt med knapp marginal, ständigt nedläggningshotad. Möjligen är det just detta som har fått beredningen att ta risker (om man med risker menar viljan att lägga "vågade" förslag på strukturförändringar m.m.). Det har hela tiden funnits en känsla av att detta kan vara den sista rapporten som läggs, om Försvarsberedningen inte orkar utmana den invanda ordningen nu, så kommer det helt enkelt inte att göras.

Möjligen med undantag för Thage G. Petersson, som startade beredningen 1995, och efterföljande Björn von Sydow har försvarsministerarna efter dem mer eller mindre velat lägga ner beredningen. Leni Björklund brydde sig inte särskilt (dåvarande ordförande Håkan Juholt (s) hade ingen politisk agenda från Försvarsdepartementet att hålla sig i, tvärt om).

Mikael Odenberg (m) tyckte nog mer eller mindre att beredningen var ett elände att dras med och Sten Tolgfors har kanske först på senare tid förstått att det finns en viss finess med bred parlamentarisk förankring samt att beredningen gör mycket av det som ingen annan gör och att den också kan fungera som draghjälp gentemot allt som sitter i väggarna och som är svårt att rubba, även om man är försvarsminister.

Sammanfattningsvis har aldrig någon känsla av odödlighet och stor optimism präglat Försvarsberedningen, tvärt om.

2. Rationalising warnings that might challenge the group's assumptions.

Den risken finns alltid. Det gäller att både ge akt på ett sådant beteende och den bästa medicinen är att ständigt ifrågasätta sina slutsatser och att våga och orka erkänna om man har haft fel. Det brukar kanske inte vara det främsta personlighetsdraget hos politiker, men i fora som Försvarsberedningen måste det vara ett kriterium för att kunna göra ett bra jobb.

Här brottas man ständigt med de som tycker att man per definition avfärdar varningar för att skydda sina slutsatser, om man inte delar just de slutsatser som de som man brottas med drar. Eller med andra ord: Bara för att politiker och experter i beredningen (eller vilken annan utredning som helst) drar andra slutsatser än debattörer, betyder ju inte detta att beredningen felaktigt avfärdar objektiva varningssignaler. Man måste därmed vara ödmjuk från bägge håll.

Wilhelm Agrell skriver i sin artikel:

"När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet. Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska".

Jag lockas nästan in i ett försvarstal här, men en sak måste bemötas eftersom det har upprepats i olika former sedan beredningens säkerhetspolitiska analys i december 2007. Det sägs att Försvarsberedningen gjorde "optimistiska bedömningar" om Ryssland. Det är frustrerande att det har satt sig som någon slags sanning, när jag (som har varit med i alla de rysslandsanalyser som beredningen har gjort genom åren) kan konstatera att Försvarsberedningen aldrig har uttryckt sig lika tydligt om de negativa utvecklingstendenser vi ser i Ryssland.

Däremot drar beredningen andra slutsatser av denna rysslandsanalys, än många debattörer som verkar tycka att det är lämpligt att återgå ett ett svenskt mobiliseringsförsvar à la gammal modell. Några av dessa debattörer siktar in sig på beredningens säkerhetspolitiska analys, när i själva verket skillnaderna i bedömningen mer handlar om konsekvenser för det svenska militära försvaret.

Jag har tidigare sagt att det kan vara lämpligt att ta ett varv på dessa slutsatser innan det är dags för riksdagen att fatta ett inriktningsbeslut om försvaret i början av 2009. Som sagt, man skall alltid vara beredd att provtrycka och ompröva sina bedömningar.

3. Unquestioned belief in the morality of the group, causing members to ignore the consequences of their actions.

Nja, svårt att bedöma själv men jag har svårt att hitta exempel på det.

4. Stereotyping those who are opposed to the group as weak, evil, disfigured, impotent, or stupid.

Se under punkt 2. Försvarsberedningens kollektiva motdrag mot sådana tendenser har varit att bjuda in de vassaste kritikerna under arbetets gång för att lyssa in och diskutera. T.ex. har Johan Thunberger och Tomas Ries både bjudits in till sammanträden och varit med i offentliga paneldebatter när Försvarsberedningens rapporter har presenterats.

5. Direct pressure to conform placed on any member who questions the group, couched in terms of "disloyalty".

Förmodligen den största faran i en grupp där man periodvis sitter nästan dygnet runt tillsammans, reser ihop, i vissa fall har känt varandra i många år etc. Då kostar det på att gå emot gruppen, om man inte har fått gehör för sina idéer, och man måste avvika från majoriteten genom att skriva en avvikande uppfattning (vilket är metoden för att manifestera sin oenighet i beredningens rapporter). Dock har det alltid blivit minst en avvikande uppfattning i beredningens rapporter. Nu senast var det Vänsterpartiet och Folkpartiet som hade avvikande uppfattningar.

Dock har det under senare år varit mer eller mindre koncensus kring kärnan i försvarspolitiken, Försvarsmaktens inriktning. Det är samma sak här som tidigare, svårt att bedöma eftersom jag är en del av det, men just i "kärnfrågorna" har jag inte upplevt någon stark press på enskilda ledamöter att överge en uppfattning till förmån för majoritetens. Här slår en reell övertygelse igenom och det är förmodligen därför denna samsyn också har bestått över tid.

Däremot har trycket varit större på enskilda ledamöter som vill markera ut sig från majoriteten i frågor som kanske inte hör till "kärnfrågorna", som t.ex. Folkpartiets avvikande uppfattning i den senaste rapporten. Då var det upprörda känslor, men det hade förmodligen mer med regeringspartiernas sammanhållning utåt och partitaktiska hänsyn att göra, än upprördhet över sakinnehållet som sådant.

6. Self censorship of ideas that deviate from the apparent group consensus.

Det vore närmast förmötet att försöka analysera detta själv, men jag har faktiskt alltid upplevt klimatet som väldigt öppet för nya idéer och betraktelsesätt i beredningen, om man bara kan argumentera väl underbyggt för sin sak.

7. Illusions of unanimity among group members, silence is viewed as agreement.

Ja, det tror jag beredningen delar med andra liknande grupper. Om man inte höjer sin stämma ses det som medhåll. Å andra sidan är det sällan någon av beredningens ledamöter eller experter som sitter tysta...

8. Mindguards — self-appointed members who shield the group from dissenting information.

Nej, det har jag aldrig upplevt. Det hade heller inte varit möjligt. Beredningens ledamöter har ju alla sin förankring i sina respektive partier och experter och sakkunniga ser till att föra in information och synpunkter från olika håll.

Slutet på Agrells artikel är oerhört intressant:

"I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande. Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte. Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid".

De två senaste regeringarna har, oavsett partifärg, trampat i fällan av att först anmäla hur mycket pengar försvaret skall få (eller rättare sagt meddelat vilka besparingar som skall göras) innan den säkerhetspolitiska analysen är gjord). Vi minns alla Göran Persson som i en partiledardebatt sade att det skulle sparas tre miljarder på försvaret och borgerlighetens ramaskri kring detta, bara för att senare se Anders Borg upprepar denna metod när han i Almedalen deklarerar besparingar på försvaret innan någon säkerhetspolitisk analys är klar.

Så länge som detta pågår får vi leva med föreställningen att det är finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får vara.

Den anda kommentaren jag vill göra till Agrells analys är att det framstår som om politiker sitter i en bunker och bestämmer hur hotbilden ser ut, totalt isolerade från forskare, analytiker och underrättelseorganisationer. Och så är det ju inte, tack och lov.

Agrell avslutar: "Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen. Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken".

Frågan är vad? Hur skulle ett alternativ kunna se ut? Hur skulle man kunna garantera att aldrig egenintresse slår igenom säkerhetspolitiska bedömningar? Att det inte kan bli fel? Hur drar man de starka fördelar av stor politisk samsyn som jag menar finns, utan att man förlorar möjligheten att tänka om och tänka nytt?

Traditionen i Sverige om att försöka uppnå så stor politisk samsyn som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiken har att göra med att det ses som en styrka för ett relativt litet land. Men som jag ser det finns det också en annan viktig fördel: Möjligheten att över huvud taget rå på en verksamhet som är oerhört stark i sina egna strukturer och där olika egenintressen (inte sällan ekonomiska) florerar.

Kvällens Aktuelltsändning

Tre ledamöter i Försvarsberedningen uttalade sig i kvällens Aktuellt-sändning (Allan Widman (fp), Gunilla Wahlén (v) och jag). I studion fanns en taggad försvarsminister och innan dess förde Bo Pellnäs och Johan Thunberger fram sin kritik.

Allan Widman vill sammankalla Försvarsberedningen, men det var inget som ministern konkret följde upp i sin intervju. Han sade såhär:

"Självfallet kommer vi, i arbetet med framtidspropositionen, på djupet analysera den här utvecklingen, i grund i det Försvarsberedningen har sagt, men också dessutom följa upp vad som har hänt sedan dess och gå på djupet ytterligare".

Socialdemokraterna vill å sin sida sammankalla Utrikesnämnden.

(Inslaget börjar ca 18 minuter in i sändningen.)

Gamla sanningar inte alltid det nya svaret

Om ungefär ett halvår klubbar riksdagen ett nytt "försvarsbeslut". Detta grundar sig bland annat på den säkerhetspolitiska analys som Försvarsberedningen, under Göran Lennmarkers (m) ledning, lämnade den 4 december 2007 (Säkerhet i samverkan Ds 2007:46).

Beredningen skrev bland annat:

"I utrikespolitiskt händeende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan EU-staterna är viktig i detta sammanhang".

Det är svårt att reda ut vad som händer just nu, informationen spretar betydligt mellan de källor som finns att tillgå. Några svenska bedömare har dock saken helt klar för sig. Carl Bildt drar paralleller till Milosevic och Hitler på sin blogg och Bo Pellnäs skriver ut receptet för Sveriges del: Vi måste etablera militära förband på Gotland.

Bildt skriver på sin blogg: "Därefter blir det tid att värdera de vidare konsekvenserna av denna dramatiska utveckling - och de kommer att vara omfattande". Jag håller med om att så är fallet.

Jag har fått frågor om Försvarsberedningens bedömning av det säkerhetspolitiska läget (läs: analysen av Ryssland) fortfarande står sig? Mitt svar är att slutsatserna, för inriktningen av det svenska militära försvaret, säkerligen gör det. Men jag försöker hålla en öppen attityd, det brukar vara klokt i längden. I synnerhet om man vill bidra till en seriös prövning.

Men beredningens säkerhetspolitiska analys, där lackmustestet bland annat ingår, borde uppdateras efter den senaste tidens händelser. Det har ju aldrig varit så att en säkerhetspolitisk analys vare sig kan eller måsta ligga orubbad fram tills dess att nästa publikation skrivs. Världen står ju som bekant inte still i avvaktan på Försvarsberedningen, eller någon annans, bedömningar.

I en sådan analys ingår naturligtvis att ställa frågan: Innebär detta att vi har tänkt fel om det svenska militära försvarets inriktning och förmågor? Jag är som sagt övertygad om att vi inte har gjort det. Men det kan vara klokt att gå ett varv innan dess att försvarsbeslutet dras igenom riksdagen. En annan fråga som bör ställas är vad den pågående konflikten innebär för vår syn på EU:s solidaritetsklausul, rysslandspolitik samt utvecklingen/utvidgningen av NATO.

Frågan är bara hur man lyckas förklara och förmedla att en säkerhetspolitisk uppdatering inte i nuläget behöver betyda att man avser ändra inriktning eller pengatilldelning till det svenska militära försvaret? Det framstår ju fortfarande i debatten, i alla fall de debattörer som syns och hörs, som om alla situationer likt den utveckling vi nu följer öster om Sverige, möts bäst med militär upprustning à la gamla skolan.

Innan man förespråkar detta bör man bland annat fundera över hur det skulle 1. påverka den faktiska utvecklingen i konflikten 2. göra för nytta utifrån Sveriges perspektiv 3. vad det skulle ge för signaler och innebära för regionen och 4. kunna innebära att alternativa och kanske mer effektiva handlingssätt övergavs på det konventionellas altare?

Men kanske är det inte så konstigt att ropen nu skallar. I viss avsaknad av nytänkande på området, andra sätt att kanalisera och visa det egna engagemanget och handlingskraften, blir ju krav på omriktning och mer pengar till det militära försvaret i varje fall ett sätt att markera. Om än inte alltid det bästa.

Man kan ju ibland göra fel, av rätt orsak.

Fel besked är också ett besked

SOFF (Säkerhets- och försvarsföretagen) har nu kommenterat skrivningarna om materielförsörjningsprocessen och försvarsindustri i Försvarsberedningens nya rapport.

Peter Lundberg, Vd för SOFF, uttrycker besvikelse över att "Försvarsberedningen missar industrins betydelse för säkerhetspolitiken". Lundberg skriver att det inom försvars- och säkerhetsföretagen fanns vissa förväntningar på att rapporten skulle ge svar på hur politikerna ser på säkerhets- och försvarsindustrins roll och betydelse för den svenska försvarspolitiken, men att man tyvärr inte har sett så mycket av detta.

Dock är det så, att det nog snarare är fel saker beredningen skriver, än att det inte finns någon information. Lundberg skriver nämligen själv vad hans anser vore riktiga svar på hur politikerna ser på försvarsindustrins roll:

"I Försvarsberedningens rapport finns inte mycket om betydelsen av en kompetent och konkurrenskraftig teknologisk och industriell bas som stöd för utveckling av det framtida försvaret. Utan en aktiv svensk försvarspolitik som också inkluderar den försvarsindustriella dimensionen kommer de svenska företagen inte att upplevas som attraktiva samarbetspartners. Det kommer också att bli svårare att möta konkurrens från länder där staten och industrin är bättre koordinerade. När man i EU diskuterar utvecklingen av säkerhet och försvar nämns alltid industrin som en viktig förutsättning för Europas gemensamma förmågeutveckling. Det framstår då som märkligt att dessa frågor behandlas så marginellt när den svenska försvarspolitiken skall beskrivas".

Jag tror det vore klokt av SOFF och industrin att bemöta de besked som ges, snarare än att önska att skrivningar såg annorlunda ut och inta attityden att inga besked ges eftersom man inte framhåller det som industrin tycker är rätt/bra/viktigt. I ett sådant samtal når man ju aldrig varandra, man blir inte ens överens om vad man inte är överens om.

Till sist vill jag påminna om vissa förhållanden när det gäller den svenska försvarsbudgeten:

Materiel-, logistikförsörjning samt F&T omfattar cirka 74 procent av den totala försvarsbudgeten, det vill säga 29,4 miljarder kronor. Enligt beräkningar från EDA är Sverige det medlemsland som satsar den största andelen av försvarsbudgeten på anskaffning
och utveckling. Sverige satsar cirka 33 procent av försvarsbudgeten medan genomsnittet av medlemsländernas satsningar är cirka 19 procent.

Försvarsberedningen skriver bland annat att det "finns således en stor rationaliserings- och förändringspotential i materiel- och logistikförsörjningen". Jag tror inte att det är en överdrift.

Svenska Freds inför och om Försvarsberedningens rapport

Svenska Freds ordförande Anna Ek publicerade igår en debattartikel på SVT Opinion:

"Inför försvarsberedningens rapport har en rad äldre herrar återigen börjat hota med "ryssen". Inte sällan jämför man dagens omställning av försvaret med den nedrustning som gjordes under mellankrigstiden. Om man lyssnar på dessa herrar är det lätt att tro att vi helt saknar försvar och att vi när som helst kan dras in i ett nytt europeiskt storkrig. Inget kunde vara mer fel. (...)

Det finns en potential för konflikt runt utvinningen av olja och gas i de arktiska områden, som på grund av klimatförändringarna är på väg att bli isfria. Inte minst Norge och Ryssland spelar här en viktig roll. Men den som tror att Sverige skall bidra till lösningen av den konflikten genom att bygga upp ett omfattande territorialförsvar är fel ute.

Här är satsningar på att minska Europas beroende av olja och gas den enda framkomliga vägen. För att göra detta behövs de resurser som idag förslösas på fortsatt militär upprustning.

I detta sammanhang är det intressant att läsa den norska regeringens bedömning av den pågående ryska upprustningen: "För en nasjon på Russlands störrelse er det snarere tale om en normalisering og oppgradering, fra en utgangspunkt på 90-tallet som var meget lavt" (St. prp.nr 48 2007-2008)."

I ett pressmeddelande med anledning av Försvarsberedningens rapport, skriver Svenska Freds under rubriken "Försvarsberedningen nykter men försiktig":

"Försvarsberedningens rapport ”Försvar i användning” föreslår en rad förändringar som bättre anpassar det svenska försvaret för att bidra till säkerhet för människor runt om i världen. Exempelvis väljer beredningen att prioritera markstridsförband framför Jas Gripen vilket är ett viktigt ställningstagande när det gäller Sveriges ambitioner i internationella insatser."

Fredagen den 13:e

Steg ett är taget (nu skall det genomföras också)

Det börjar bli sent och för första gången på länge är det vare sig försvarsberedningsmöte just nu eller i morgon.

Försvarsberedningen har idag lämnat sin rapport, "Försvar i användning", till försvarsminister Tolgfors, som tog emot den väl och omfamnade både slutsatser och det faktum att beredningsformen med deltagande av alla riksdagens partier förmår leverera även obehagliga, svåra, jobbiga och radikala förslag. Det är, som jag har påpekat tidigare, både till hjälp för saken, för regeringen och för möjligheten att driva igenom förslagen mot starka intressen samt vinna stöd för idéerna hos folk i allmänhet. Inte minst är det till stöd för regeringen under arbetet fram mot den proposition som läggs på riksdagens bord i december.

Tolgfors bet dock tillbaka mot Juholt (s), som har kommit med en rad vassa uttalanden den senaste tiden.

Dagen började dock för min del med en tidig resa till Stockholm för överlämning till ministern, pressträff och seminarium i regi av Folk och Försvar. Det kom trevliga och uppmuntrande kommentarer under tågresan till den debattartikel som jag och Håkan Juholt (s) publicerade på DN-debatt idag.

I mitt nuvarande något trötta tillstånd är det bäst att låta kommentarer till beredningens rapport och turer med avvikande uppfattningar m.m. vänta till i morgon.

Jag har mest fått kommentera beredningens förslag om att, som en konsekvens av den omfattande omstruktureringen av Försvarsmakten, FOI, FortV, FMV och Pliktverket, bör kvarvarande och relevant verksamhet på några års sikt kunna integreras i en ny samlad myndighet. Beredningen är nu också enig kring det gamla miljöpartikravet om att i samband med detta bilda en separat avvecklingsorganisation.

Jag för fram det i inslag i Aktuellt 21 (00.35 in i inslaget börjar förvarsrapporten) samt Ekot.

SvD och DN följer upp dagens rapport och DN:s Henrik Brors skriver i en analys att det är det "Mest genomgripande förslaget sedan Sovjets sönderfall"

Mååååål!

Försvarsberedningen har justerat sin rapport. Den är nu klar att överlämnas till försvarsministern i morgon. Därefter blir det presskonferens (webbutsänds på regeringens hemsida) och som grädde på moset skall vi genomföra ett seminarium i regi av Folk och Försvar.

Jag har varit med om det här nu 14 gånger under 13 års tid. Jag har hållt tyst om rapporternas innehåll fram till presskonferensen, så också denna gång.

Men jag kan ju säga så mycket som att det blir livat i morgon.

Bilderna i inlägget nedan illustrerar slutspurtsveckan ganska bra, om jag får säga det själv.

Längst ner till höger är det två trötta slitvargar i sekretariatet som ber för att vi skall gå i mål snart (Tommy Åkesson och Daniel Johansson). Längst ner till vänster ser Staffan Danielsson (c) och Gunilla Wahlén (v) ut som om de har tröttnat på Försvarsmaktens expert Michael Moore, men det är inte Michaels inlägg det är fel på utan det faktum att det är mitt i natten. Längst upp till vänster undertecknar jag slutligen rapporten medan Håkan Juholt (s) jobbar på ett gemensamt projekt som kommer att visa sig inom kort. Bilden i mitten är tagen när allt är klart och ordförande Karin Enström (m) skall signera. Till höger håller försvarsdepartementets expert HC Hagman humöret uppe på Else-Marie Lindgren (kd) med hjälp av choklad.