fredagen den 16:e mars 2007

Folkrörelser oroade över ökad vapenexport

Svenska Röda Korset, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Svenska Amnesty, Kristna Fredsrörelsen och Diakonia har läst Inspektionen för strategiska produkters nya statistik över den svenska vapenexporten 2006. Folkrörelserna oroas över att svensk vapenexport fortsätter att öka och att den gick till länder där det förekommer grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

De skriver: ”Enligt uppgifter från ökade vapenexporten dramatiskt under förra året. Totalt uppgick den till över 10 miljarder kronor. (…) Detta gör Sverige till en av världens största vapenexportörer i förhållande till vår storlek.”

Carl Söderbergh, avgående generalsekreterare i Svenska Amnesty, pekar på det faktum att Sverige, trots riktlinjer om motsatsen, exporterar till länder där det förekommer grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Han säger att ”Detta är mycket allvarligt och urholkar förtroende för Sveriges utrikespolitiska målsättningar om fred, folkrätt, demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling”.

Föredömligt

Det här är ett mycket bra exempel på hur man kan arbeta systematiskt för att utveckla en kommun. Det senaste tilltaget är att kaxigt och med glimten i ögat (men inte utan substans) lansera Sundsvall som Norrlands huvudstad.

Min tidigare kollega, Jerker Sjödin, driver projektet Position Sundsvall. På hemsidan berättas det om att de som jobbar med marknadsföring/försäljning av Sundsvall länge har känt ett behov av att samordna insatserna och bli effektivare. Bakgrunden till projektets tillkomst beskrivs på föjande sätt:

"Idag finns många intresseorganisationer som marknadsför Sundsvall, utöver kommunen till exempel turistbyrån, Konferensstaden, På Stan Citybolaget, och Sundsvall Arena. Syftet med marknadsföringen skiljer sig åt, men målsättningen att öka Sundsvalls attraktionskraft och locka fler människor till staden och regionen – både kort- och långsiktigt. Behovet av bättre koordinering intresseorganisationerna emellan är stort. Detta för att undvika t ex evenemangskrockar, stuprörsdiskussioner, revirtänkande och att allt för olika budskap om Sundsvall splittrar en redan svag image. Det finns också möjligheter till ett fruktbart erfarenhetsutbyte och nätverksbyggande organisationerna emellan."

Ägare av projektet är Sundsvalls kommun som tillsammans med projektdeltagarna har en styrgrupp för projektet. Styrgruppens ordförande är kommunalrådet.

I Falköping finns Falköping Nu. Det är en ekonomisk förening samägd av näringsliv, kommun, föreningar och privatpersoner. Syftet är att stötta ägarna, främja företagsamhet och marknadsföra Falköping med målet att öka tillväxt och befolkning. Väl så. Men det som saknas, jämfört med Sundsvall, är den direkta kopplingen till kommunens strategiska PR-arbete. I Sundsvall sitter kommunalrådet som ordförande i styrgruppen. I Falköping Nu finns inte ens kommunens informationschef med.

Jag saknar också en hemsida likt den som Position Sundsvall driver. Alltså inte bara en anslagstavla, utan driven kommunikation om vad som är på gång, vad medier rapporterar om Sundsvall (och andra kommuner), lästips och nyheter om personer som innehar för verksamheten relevanta positioner. Det dimper också ner ett trevligt nyhetsbrev.

torsdagen den 15:e mars 2007

Behov av nya båtar, trots båtar i förråd

OK, nu finns det ett aktuellt och konkret exempel att peka på när det gäller nödvändigheten av att begränsa och specialisera Sveriges anmälningar till styrkeregister. Jag har tidigare på denna blogg diskuterat det orimliga i att alla möjliga förbandstyper inom samtliga stridskrafter skall ha internationell beredskap. Att hålla på som Sverige gör nu kostar mycket pengar. Pengar som istället borde gå till satsningar inom den civila, konfliktförebyggande arbetet.

Vad består då det pedagogiska exemplet av? Jo, under ett antal år har Försvarsmakten lånat ut stridsbåtar till sjöpolisen, Sjöfartsverket och Svenska sjöräddningssällskapet. Båtar som nu behöver återkallas för att användas i den egna verksamheten. Bland annat internationella insatser.

Trots behoven i dessa civila verksamheter anser Försvarsmakten (inte på eget bevåg, det är politiska beslut som ligger bakom anmälan till styrkeregister) att man inte kan låna ut några båtar längre, trots att ett antal internationellt anpassade båtar är förrådsställda. Dessa kan man inte låna ut eftersom de står i beredskap för den internationella amfibiestyrkan. Det innebär i sin tur att skattebetalarna måste bekosta nyinvesteringar inom sjöpolisen, Sjöfartsverket och Svenska sjöräddningssällskapet.

På Försvarsmaktens hemsida förklarar marininspektör Anders Grenstad hur det hänger ihop:

”Ska vi klara utbildningen av soldater, hålla kraven på internationell beredskap och samtidigt utveckla förbandstyperna, är vi i stort behov av alla båtar som finns. Vi kan helt enkelt inte låna ut några längre. Det finns heller inte några båtar i "malpåse" att ta av.”

Foto: Amf 1

Korruption









"The top ten business sectors most likely to demand or accept bribes."

I den förträffliga New Internationalist nr 396 kan man läsa mer än man tål om korruption.

Apropå debatten här hemma om Saabs eventuella inblandning i mutor i samband med Tjeckiens JAS-leasingavtal kan också konstateras att Storbritannien uppenbarligen har lagt ner undersökningen av eventuella mutor i affären mellan BAE Systems och Saudiarabien/Al Yamamah. Transparency International (TI) har skrivit till generalsekreteraren i OECD (som har riktlinjer mot korruption) för att OECD skall vidta åtgärder.

Stark i sak men mild i sättet


Försvarsberedningen har existerat sedan 1995. En av framgångsfaktorerna, och en icke obetydlig sådan, är att alla ledamöter, nuvarande och tidigare, har ansträngt sig för att föra samtal. Samtal som inte enbart präglas av förutbestämda uppfattningar utan är alltifrån prövande, våghalsiga, utflippade, kloka, mer eller mindre genomtänkta, teoretiska, erfarenhetsbaserade till resonerande.

Det har varit ett tillåtande klimat där tonläget understundom varit hårt och konfrontatortiskt, men alltid med respekt för varandras olika utgångspunkter. Jag vill kalla det partipolitisk process när den fungerar som bäst. Håkan Juholt (s) och Else-Marie Lindgren (kd) är till exempel inte alltid överens, långt därifrån, men de arbetar bra ihop.

Så ska en slipsten dras

Under gårdagens sammanträde med Försvarsberedningen fick vi uppleva tre mycket bra dragningar om Ryssland. Dmitri Trenin från Moscow Carnegie Centre (rekommenderar läsning av hans senaste artikel här), Mats Staffansson m.fl. från UD och Dr HC Hagman från Försvarsdepartementet/SALP gav alla mycket intressanta och tankeväckande presentationer.

Bilden visar (från vänster) Olof Skoog, UD, ordf. Göran Lennmarker (m) och huvudsekreterare Jan Hyllander, Försvarsdepartementet.

tisdagen den 13:e mars 2007

Underraporterade kriser

En av de organisationer vars arbete jag beundrar allra mest är Läkare Utan Gränser.

På deras hemsida kan man ta del av ett bildreportage: 2006 års mest underrapporterade kriser. Bilden ovan är från detta reportage, från Somalia.

"Den senaste tidens konflikt i Somalia har lett till kortvarig uppmärksamhet runt om i världen, men de fruktansvärda levnadsförhållanden som somalierna tvingas leva under är i stort sett bortglömda. De senaste 15 årens internkonflikt i Somalia har haft katastrofala följder för befolkningen. Landet har en av världens värsta hälsoindikatorer: medellivslängden beräknas till 47 år och mer än en fjärdedel av alla barn dör innan de fyller fem år."

Schlaug om militära insatser

Birger Schlaug bloggar. Under min tid i riksdagen 1994-98 upplevde jag ofta hur jag satt och lyssnade på Birger - i debatten, på gruppmöten med mp-ledamöterna och i partistyrelse och partistyrelsens arbetsutskott - och kände långt in i hjärtat att politik betyder någonting och att man både har en rättighet och en skyldighet att försöka göra skillnad. Ett äkta och genuint engagemang. Jag håller ofta med Birger, men inte när det gäller svensk medverkan i internationella insatser. Birger skriver såhär på sin blogg:

”Fortfarande lägger skattebetalarna i Sverige ner drygt 40 miljarder kronor på det militära försvaret. Till noll i nytta. En given grön linje vore att avveckla det militära försvaret och använda 20 miljarder till att bygga upp internationella sjukvårdsteam, som kan sättas in för att hjäpa till i flyktingläger, vid klimatkatstrofer och på andra ställen där männsikor lider. De övriga 20 miljarderna skulle kunna användas till skola och rättsystem. Då, och först då, skaffar vi ett starkt försvar för det demokratiska samhället. Det, och inget annat, vore grön politik! Finns det ingen kvar i miljöpartiet som vågar stå för detta?”

Min enkla fråga till Birger är: Vem skall garantera säkerheten på marken i ett land där civilbefolkningen behöver nödjälp? De civila hjälporganisationerna drar sig ur när läget är för farligt. Vi kan vilja skicka hur många sjukvårdsteam som helst, men de kan inte åka dit där de behövs, om läget är för farligt. Ta t.ex. Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har sagt att deras närvaro förutsätter närvaro av internationell trupp (Isaf), annars måste de lämna på grund av säkerhetsläget. Jag menar inte att Sverige skall skicka vad som helst, var som helst, när som helst. Men när det gäller principen vill jag ändå illustrera min inställning genom att spetsa till det lite:

Ska vi säga till människor som upplever folkmord, massvåldtäkter och elände bortom allt förstånd, att ”Sverige skickar ingen militär insats, oavsett FN-mandat och pågående övergrepp, det får andra länder göra.” I så fall vem? Bara USA? Eller ska vi säga att ni helt enkelt får slåss färdigt först, sedan kommer vi med våra sjukvårdsteam? Birger, finns det några militära insatser som är försvarbara? Om det finns det, skall Sverige i så fall medverka i dessa?

Man måste vara på det klara med att om man kräver slut på internationella militära FN-mandaterade insatser, så innebär det också att de civila humanitära insatserna upphör på de farligaste platserna i världen - där de behövs som mest.

Falköping i radion

Idag sände P1-morgon ett inslag om Falköpings satsning på Cittaslow. (Det går att lyssna på inslaget här.) Informationschefen Conny Svensson och kommunalrådet Ulf Eriksson beskrev satsningen som en investering som ligger både rätt i tiden och som är naturlig för det som redan finns att bygga på i Falköping. Kritiska röster tar upp ”långsamheten” som något negativt, samt att det är ”flummigt” och (vilket är lite motsägelsefullt) att det inte är värt att satsa på något som vi redan har.

Mer information finns här.

Det är också värt att läsa om ett närliggande exempel på en stad som redan är med i Cittaslow, nämligen Sokndal i Norge.

måndagen den 12:e mars 2007

"In God we trust. All others we monitor"


Rubriken ovan citerar ett talesätt inom amerikanska NSA (National Security Agency)

Senare idag har riksdagen bordläggningsdebatt om regeringens proposition "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet". I den omdebatterade propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Ändringarna innebär, menar regeringen, att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från "yttre militära hot" till "yttre hot" och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare sägs gränsdragningen förtydligas mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet. Det föreslås också tydligare regler avseende inriktning och rapportering av underrättelser samt att samhällets funktioner för inriktning och kontroll av försvarsunderrättelseverksamheten skall förstärkas.

Det finns naturligtvis mycket aspekter på detta. Idag nöjer jag mig med att nämna några argument som jag har funderat lite över.

Det framhålls att de kontrollinstanser som skapas tar bort risken för missbruk. Men jag tycker dels det är viktigt att diskutera det faktum att kontrollinstanserna inte minskar intrånget i privatlivet (de eliminerar inte övervakningen) och dels att det fungerar så att kontrollinstanser ofta solidariserar sig med den instans de ska kontrollera. Hur ofta säger t.ex. domstolar nej till polisens begäran om telefonavlyssning?

Det andra som ofta sägs är att man måste ta till de tekniska resurser som finns för att öka skyddet mot hot. Men jag känner starkt att man kan motivera nästan vad som helst med det argumentet, inte minst när det gäller andra brott (övervakningskameror i hemmen t.ex. eftersom det begås svåra våldsbrott i hemmen mot kvinnor). Ett demokratiskt samhälle kan inte ta till vilka metoder som helst. Inte om det är de demokratiska värdena som man vill försvara.

Just det sistnämnda kanske ändå är kärnan i det hela, i alla fall för min del. Det visar sig att det är svårare att bekämpa terrorismen än vad många kanske trodde, och då inför samhällen i Väst säkerhetsåtgärder som hade varit otänkbara före den 11 september 2001. Kriminologen Janne Flyghed kallar detta en normalisering av undantagstillståndet, en process som får entusiastiskt stöd av politiker som vill visa handlingskraft. Det öppna samhället hotas av oss själva, i kampen för att det skall få fortsätta vara öppet.

Jag har inga omedelbara svar på var gränserna bör gå för åtgärder som inskränker våra friheter, i strävan att rädda liv. Jag vet bara att debatten är väldigt viktig.

söndagen den 11:e mars 2007

Sverige i NATO:s snabbinsatsstyrka?


- Allt vi har gjort är att fråga Försvarsmakten vad det finns för förband, sedan återstår både den ekonomiska och den politiska biten, säger statssekreterare Wessberg till TT.

En sanning med modifikation eftersom det i Försvarsmaktens underlag framgår att det i den anmodan från regeringen, som ligger bakom redovisningen, står ”Svaret på anmodan skall utarbetas i nära samverkan med Försvarsdepartementet.”. Med andra ord är redan Försvarsmaktens svar processade med försvarsdepartementet.

För specialintresserade kan det kanske vara av intresse med lite mer information om NRF.

I september 2002 tog USA:s försvarsminister Rumsfeld initiativ till att skapa en snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF). Beslut om att upprätta styrkan togs vid NATOs toppmöte i Prag, december 2002. NRF förklarades fullt operativ vid NATOs toppmöte i Riga, november 2006.

NRF är en multinationell flexibel snabbinsatsstyrka som står under hög beredskap (5-30 dagar). NRF är sammansatt av styrkebidrag som roterar mellan alliansens medlemmar. Styrkebidrag anmäls till en styrkekatalog vid styrkegenereringskonferenser. Styrkerotationerna genomgår en gemensam sex månaders tränings och certifieringsprocess och har därefter minst sex månaders insatsberedskap beroende av förbandstyp.

NRF ska kunna användas vid en mängd olika scenarion och sättas in även utanför alliansens territorium och traditionella operationsområden. På plats i operationsområdet ska NRF kunna agera självständigt i upp till 30 dagar, eller utgöra en del av en större NATO operation.

North Atlantic Council (NAC) har fattat beslut om att NRF skall öppnas för partnerländernas bidrag. Ett legalt ramverk för deltagandet samt vilka delar av styrkekatalogen som inte skall vara öppna för partnerbidrag bereds för närvarande. Nästa styrkegenereringskonferens för NRF (vilket sannolikt genomförs i november 2007) bedöms för närvarande kunna vara ett tillfälle då Sverige och övriga partnerländer bereds möjlighet att lämna bidrag till NRF.

Beslut om att genomföra insats med förband ur NRF fattas av NAC. Beslut om att ställa förbandet till förfogande för NRF-insats är förbehållet bidragande nation.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006, för nästan precis ett år sedan, avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Regeringens roll i det nu uppmärksammade förslaget om svenskt deltagande är följande:

Försvarsdepartementet har i en så kallad anmodan den 21 december 2006 (Fö 2006/52/SI (delvis)) givit Försvarsmakten (FM) i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NATO
Response Force (NRF).

Enligt anmodan skulle Försvarsmakten redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Tidsperioden omfattar andra halvåret 2008 till som längst 2014. Härvid skall möjliga styrkebidrag för åren 2008, 2009 och 2010 redovisas utifrån gällande planeringsförutsättningar. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som alltså är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband.

Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Regeringens/Försvarsmaktens argument för ett deltagande är att det skulle förbättra svensk insyn och inflytande i NATO-ledda operationer till vilka vi bidrar, t ex kan det handla om tillgänglighet till befattningar för stabsofficerare, tillgång till operationsrelaterad information, tillgång till lednings- och sambandssystem.

Jag håller med folkpartiet i deras motion, deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka är ett viktigt steg i ett närmande till NATO. Detta bör föranleda lite funderingar kring hur en demokratisk och bred debatt borde föras, alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Om regeringen går fram redan i vårbudgeten med NRF och deltagande i OAE (NATO:s antiterrorist-operation i Medelhavet), då har man underminerat trovärdigheten totalt i det förslag till sammanhållen strategi för svenskt deltagande i internationella insatser som man har aviserat men ännu inte presenterat. Våghalsigt och kontraproduktivt, utifrån regeringens perspektiv. Men också ett olyckligt avsteg från den samarbetslinje, mellan alla riksdagens partier, som varit ledstjärna i dessa frågor sedan lång tid tillbaka.