Tsunamihanteringen i ett annat perspektiv

Katastrofkommissionen gav FOI år 2005 uppdrag att studera varför det dröjde så länge innan de ansvariga förstod tsunamikatastrofens fulla vidd. I en rapport ger FOI-forskarna sin bild av krishanteringen, ett annat perspektiv än den vi hittills sett och mycket intressant läsning inför avlämnandet av den krishanteringsutredning som under sommaren går in i sitt slutskede. Den utredning som skall komma fram till hur en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet skall utformas.

Det är utmärkt att rapporten uppmärksammas och den bör föranleda både breda och djupa diskussioner.

FOI:s övergripande slutsats är att krishanteringen blev som den blev därför att det dröjde lång tid innan ansvariga förstod att detta var exceptionell händelse. Det var en "orimlig tanke" att kanske tusen svenskar skulle kunna omkomma i en katastrof på andra sidan jordklotet, mitt under en julhelg.

FOI-forskarna har studerat de första tre dagarnas krishantering ur tre perspektiv: ett psykologiskt, ett organisatoriskt samt ett agendaperspektiv.

Det psykologiska perspektivet: Det är svårt att värdera information. Särskilt som den är av skiftande kvalitet. Orsaken kan vara att olika typer av information konkurrerade om utrymmet och gav en splittrad bild. Det är vidare lätt att bli låst av det första intrycket. Man fastnade tidigt i att Sri Lanka skulle ha bistånd och det var svårt att ändra på den föreställningen. Räddningsverket, SRV, insåg däremot tidigt att det handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Något sådant hade SRV aldrig tidigare gjort.

Det organisatoriska perspektivet: I kris efterfrågas ett centralt beslutsfattande och samtidigt flexibilitet. Det är svårt att förena. Många vill dirigera, men ingen vill dirigeras. Krisledningsgruppens storlek och sammansättning spelar en stor roll. Så länge katastrofen ansågs vara en biståndsfråga, fungerade det bra. SRV har sedan länge rutiner och strukturer för katastrofhantering som bistånd. När man insåg katastrofens fulla omfattning och frågan lyftes till högsta nivån, avslöjades bristerna. Den saknades rutiner. Det fanns ingen aktör med totalansvar. Forskarna säger att det främst handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Den gråtande svenske Bangkok-ambassadören som ringde från stranden i Phuket direkt till ett krismöte på UD på andra dagen kan vara det som vände inriktningen.

Agendaperspektivet: För att en fråga ska hamna högst på den politiska dagordningen måste den definieras som ett problem. Här spelar medierna en ledande roll. Medierna kräver besked av beslutsfattare i toppen. Och dessa vet att det kommer en senare granskning. Därför håller man inne med osäkra uppgifter och blir knapphändig. För detta får man också kritik. Analysen visar dock att det togs goda enskilda initiativ, t ex till samarbete med EU, men att detta bromsades. Anledningarna kan enligt forskarna vara ett lågt krismedvetande, brist på erfarenheter, byråkrati, prestige och till och med personmotsättningar. Reseföretagen däremot gav detaljerad information och var väl medvetna om situationen.

Läs hela artikeln här.

Ska våldet avgöra, då förlorar alltid folket

Det är inte första gången, knappast den sista heller, jag sitter framför CNN och försöker förstå något som känns så oerhört tragiskt och absurt. Dessa unga män, fulla av adrenalin och utan framtidshopp, som löper amok på gatorna. Det meningslösa skjutandet som orsakar en vågrörelse runt omkring när alla kastar sig undan. Hatet. Det är svårt att se var den politiska manifestationen tar slut och huliganism och plundring tar vid. Bilder på barn, uttryckslösa i sjukhussängar och sedan än mer klipp från dammiga gator där människor som flyr undan blandas med de (unga män) som springer åt andra hållet, med höjda nävar.

Donald Macintyre genom The Independent ger några korta ingångsvärden till den akuta situationen i Gaza här. TT-AFP här och Cordelia Edvardsson här. Den djupare förståelsen får jag söka i Robert Fisks nyligen översatta "Det stora kriget för mänskligheten: kampen om mellanöstern".

Robert Fisk har bevakat Mellanöstern i 30 år. Han har sett och upplevt det mesta och förmår se bakom de enklaste förklaringarna, det bekväma blame-game-beteendet och (vilket jag tycker är den största behållningen så långt i läsningen på sidan 308 av 1102) att han konsekvent tar den enskilda människans parti oavsett bakgrund och härkomst.

Ledargestalter kommer och går, men lidandet och hatet följer generationerna. Ur en recension jag läste någonstans:

”Det finns ingen kronologi i Mellanösterns historia. Bara en cirkel av våld som dag efter dag sänder hundratusentals soldater och civila; män, kvinnor och barn; araber, kristna och judar; in i döden. Det stora kriget är ett gediget och fasansfullt stycke nutidshistoria, en skakande personlig memoar och en kärleksfull och osminkad skildring av krigsreportrarnas vardag.”

Allan analyserar

"Det är oerhört viktigt hur vi förbereder och tar hand om den personal som deltar i internationella militära insatser. Nu ska vi för första gången få en samlad svensk politik på detta område."

Det säger försvarsminister Mikael Odenberg i ett pressmeddelande med anledning av att regeringen i dag har beslutat att utreda en samlad svensk politik om ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser.

Utredare blir Allan Widman (fp), ledamot av Riksdagens försvarsutskott. Det är ett bra val. Allan har engagerat sig under lång tid i dessa frågor. Han får en tuff tidsplan för en viktig uppgift. En nödvändighet dock, med hänsyn till att NBG ställs i beredskap vid årsskiftet. Den 15 oktober i år ska han redovisa vilka åtgärder som bör vara genomförda tills dess. Slutrapporten ska lämnas senast 1 maj 2008.

Jag önskar härmed lycka till. Det är en mycket viktig utredning, både för de som kommer att drabbas av svårigheter och anhöriga som är kvar hemma. Men i förlängningen handlar det om vår möjlighet att över huvud taget rekrytera människor till de uppgifter som riksdagen vill att man skall utföra.

Allan har anledning att följa uppbyggnaden av sajten Utlandsstyrkan.com Ett initiativ från en som varit i Kosovo och skadats, som anser att Försvarsmaktens hantering "varit under all kritik" och som nu arbetar för förändring i positiv riktning.

Nagelbitare

Beroende på vad man intresserar sig för här i världen, lär även denna dag bli spännande.

Klockan 11.00 presenterar förvarsminister Mikael Odenberg en utredare till ny samlad svensk politik om ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser.

Klockan 14.30 har den återinkallade Katastrofkommissionen pressmöte. Kommissionen kommer att ge ett sammandrag av sina slutsatser och bland annat ge förslag till förbättringar av främst informationshanteringen inom RK.

Men jag gissar att merparten av uppmärksamheten dras mot vad kommissionen skriver om Lars Danielssons förehavanden. Danielsson skriver på DN-debatt idag. För medborgaren är förmodligen det viktigaste han tar upp ifrågasättandet om kommissionen verkligen försökt få svar på viktiga frågor om hur rutinerna har förändrats inför framtida kriser.

Fortfarande på hugget

Gårdagens Försvarsberedningssammanträde var det sista före sommaruppehållet. Denna debattglada och frågvisa församling visade dock inga tecken på att ha koppat på något semesterläge, utan ansatte föredragshållare i sedvanlig ordning.

Dagens ämnen var regeringskansliets pågående arbete med en nationell strategi för internationella insatser (som utlovades i regeringens budgetproposition i höstas) samt en redovisning av läget inför Nordic Battlegroup (NBG) beredskapspreiod första halvåret 2008.

När det gäller strategin för internationella insatser var det nog en och annan av oss i beredningen som hade hoppats att regeringen blandade in riksdagens partier redan i framtagandet av ett förslag. Det hade varit smart, också ur regeringens perspektiv. Men, varför göra det lätt för sig i den fortsatta beredningen... Som arbetet ser ut nu sker det mellan tjänstemän från utrikes-, försvars-, och justitiedepartementen.

Under alla omständigheter måste resultatet -strategin- underställas riksdagens prövning genom en proposition. Det är omöjligt att tänka sig att riksdagen skall fatta beslut om att sända iväg våra bidrag till internationella insatser, utan att ha debatterat och fattat beslut om den strategi som ligger till grund för besluten. Om den nu skall vara styrande (vilket naturligtvis bör vara meningen) för både planering, utformning, dimensionering när det gäller de resurser/myndigheter som kan komma ifråga, samt beslut om att åka iväg, måste den vara väl förankrad för att vara hållbar.

Det handlar ytterst om legitimiteten för Sveriges instatser. Och allra ytterst om vilket stöd de kvinnor och män som sänds ut får på hemmaplan.

Därmed kommer jag osökt in på den andra punkten på dagordningen: Redovisning av NBG-läget av chefen för NBG, Karl Engelbrektsson. Karl trycker på värderingsarbetet och uppmärksammar oss helt riktigt på de påfrestningar som hela kedjan, soldaten-riksdagsledamoten, kan komma att utsättas för.

Bilden illustrerar civil-militär samverkan genom Fredrik Hassel(till vänster), Krisberedskapsmyndighetens stabschef och Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef.

Bättre sent än aldrig

Idag tar Jörgen Ericsson, Försvarsmaktens strategichef och Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef, till orda på Brännpunkt. Det utgör således Försvarsmaktens svar på den kritik som har framförts när det gäller den perspektivplan som lämnades till regeringen i maj.

Huvudpoängerna i debattartikeln är för det första att den som hävdar att Försvarsmakten i perspektiv­planen förespråkar en återgång till ­invasionsförsvaret, läser in ett budskap som inte finns där och för det andra att det inom ett stabilt och starkt EU inte finns något isolerat militärt hot mot vårt land.

Fakta i målet är att regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att beskriva tänkbara konflikttyper såväl nära Sverige som internationellt/globalt, samt redovisa olika betoning av nationell respektive internationell förmåga. Försvarsmakten är mycket tydlig i perspektivplanen med att det är alternativ B som är att föredra, och att det alternativet innebär en ökad vikt vid det nationella. Koncept B bygger på en högre ambitionsnivå än i dag avseende leverans av militär effekt, såväl för internationella insatser som för att möta de framtida behov av nationella insatser som det sägs kan komma att bli följden av omvärldens utveckling.

Fakta i målet är att Moore och Eriksson nu skriver att ”Den som påstår att Försvarsmakten nu bör återgå till ett anpassningstänkande med förmåga att växa för att på egen hand kunna möta ett framtida ökat hot från t ex Ryssland har inte insett EU- och Natoutvecklingens säkerhetspolitiska och strategiska innebörd.” Men att det faktiskt inte är vad som sades i perspektivplanen. Speciellt i den rapport där de scenarier som ligger till grund för alternativen redovisas, men som tyvärr inte låter sig citeras eftersom den är hemlig, framgår detta mycket tydligt genom några minst sagt uppseendeväckande scenarier.

Avslutningsvis skriver Försvarsmaktens företrädare att man välkomnar en debatt om Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar, men att den behöver realistiska och relevanta ingångsvärden. Jag håller med. Men i detta fall faller faktiskt ansvaret på Försvarsmakten själv. Man öppnade för debatten genom att skriva på ett sådant sätt i perspektivplanen, att det inte kan tolkas på något annat sätt än vad som gjordes.

Om perspektivplanen hade präglats av de budskap som Moore och Ericsson nu ger och om de hotbildsscenarier som ligger till grund för perspektivplanens olika alternativ hade byggt på teorin om att Sverige inte står ensam i händelse av väpnat angrepp, då hade vi inte haft den debatt som har varit.

Moore ger mer

Michael Moores nya USA-kritiska film ”Sicko”, som går upp på biograferna i slutet av månaden, är ett angrepp på sjukvårdssystemet i staterna. Bland annat tar Moore med sig sjuka räddningsarbetare från 11 september till Kuba för att de skall få vård (!). Föga förvånande är filmen under republikansk attack och Moore utreds av regeringen för tilltaget med Kubaresan (brott mot embargot), vilket kan resultera i fängelse eller böter.

Mannen är ett PR-geni, med ett hjärta. Han har -utan att ge sig till känna- hjälpt sin argaste kritiker med US$12,000.

Jim Kenefick driver Moore-bashing bloggen Moorewatch.com, där han under lång tid har gått hårt åt Moore. När hans fru blev svårt sjuk vädjade Kenefick om hjälp på sin blogg, då paret saknade sjukförsäkring. Moores donation blev räddningen. Kenefick låter sig dock inte imponeras så lätt. Han skriver såhär på sin blogg:

"He paid US$12,000 so that you, the press, would focus on what a 'nice guy' he is and in the same breath, make me look like a jerk."

Ett aktiebolag kan aldrig rodna

Apropå mutskandaler i krigsmaterielindustrin kan man läsa i The Independent idag att BAE nu sätter upp en extern etikpanel som skall undersöka hur vapenjätten sköter sina affärer. De senaste turerna kring affärerna med Saudi har gjort att trycket mot företaget är hårt. Hittills har man tillämpat en föga framgångsrik taktik gentemot media (och som Saab verkar ha kopierat) som går ut på att vägra kommentera anklagelserna, med hänvisning till de pågående utredningarna.

“It is understood that the committee, rather than examining the recent claims surrounding its dealings with the Saudis, will be forward-looking and will keep a close eye on the company's policies and processes, but its exact remit is not known.”

Frågan är vad denna etikpanel kan göra för BAE:s trovärdighet? Denna vecka kommer både regeringen och BAE nämlige under förnyat tryck, när parlamentariker ur oppositionen kommer att kräva av SFO (Serious Fraud Office) att man återupptar undersökningen av BAE.

“Vince Cable, the Liberal Democrat Treasury spokesman, will table a House of Commons question demanding to know if the Chancellor, Gordon Brown, knew about the alleged bribes.
Yesterday the Foreign Office refused to comment on allegations that Britain was behind a smear campaign against the world's anti-bribery watchdog, the Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD), which has been investigating the Government's decision to halt the inquiry into the payments. Senior employees at the OECD are understood to have alleged they were put under pressure to drop their probe. Anti-bribery inspectors are expected to travel to London soon to ask ministers why the SFO inquiry was dropped.”

Små smulor är också bröd

Samarbetet mellan Norge och Sverige når nya höjder. Carl Bildt och Jonas Gahr Støre träffas i Tromsö och grillar lax tillsammans. Från Sverige medverkar också en stor näringslivsdelegation under ledning av Marcus Wallenberg. Bildt skriver i sin blogg om ”norsk-svensk förbrödring” och i Ekot besvarar han frågan om det är ”ett nytt tankesätt i svensk utrikespolitik, att närma sig Norge och Finland?” såhär:

”I början av 90-talet så gjorde vi vad jag tyckte var ett kvalitativt lyft i vår relation med Finland. Det var säkerhetspolitiskt, vi kom varandra närmare på ett sätt som tidigare varit otänkbart, både militärt, politiskt och industriellt. Det var en väldig förändring."

"När det gäller Norge har det varit lite annorlunda. Vi ska försöka göra med Norge, vad vi gjorde med Finland. Det handlar om att ha en dialog med respektive överbefälhavare när det gäller materielfrågor, en dialog om de säkerhetspolitiska direktiven, energipolitik, industripolitiskt samarbete och om nya Östersjöarbeten. Det är något nytt vi försöker skapa.”

Jag hoppas verkligen att närmandet till Norge, avseende försvars- och säkerhetspolitik, inte stannar vid ”dialog med respektive överbefälhavare när det gäller materielfrågor”. Det är den enkla vägen och det gör saker och ting något billigare (förutsatt att man skulle köpt ett vapensystem på egen hand om ingen samverkan skulle ske), men skall vi nöja oss med att stanna vid detta? Jag tycker inte det.

Jag ser gärna operativ samverkan i den nordiska kretsen, försvarsmakterna, men definitivt också civila myndigheter emellan. Det handlar om allt från beredskap att möte storskaliga oljeutsläpp i Östersjön, till samarbete när det gäller tunga flygtransporter för nödhjälp och krishantering.