Man tackar

Jag tackar och bugar. Inte bara för de vänliga orden om bloggen, utan för de tips Lennart Frantzell generöst delar med sig av i sin recension av Försvarsbloggen.

Lennart är en bloggveteran, han skriver om IT och politik från Silicon Valley under rubriken "Det progressiva USA".

I flygande fläng

Den 10 oktober 2008 meddelade man från försvarsdepartementet att regeringen hade antagit direktiv för en utredning om hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras.

Försvarsminister Sten Tolgfors sade i pressmeddelandet att utredaren ska se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder.

Bra, men nu har denne utredare -som ännu inte är utsedd- bara fem veckor på sig innan han eller hon skall redovisa en delrapport om helikopter 4-systemet (den 31 december)!

Stridsfordon till Afghanistan?

I avvaktan på riksdagens behandling av propositionen om den svenska insatsen i Afghanistan funderar jag över hur resonemangen går när det gäller den svenska utökningen av insatsen.

Om man går igenom det som skrivs internationellt, framstår det som att säkerhetsläget, även i det svenska PRT:t, succesivt förvärras. Skulle man inte kunna överväga att skicka tyngre fordon, som skydd för soldaterna att ta till när det behövs och/eller om läget radikalt försämras på kort tid, istället för någon eller några av de delar som regeringen nu föreslår?

Uppdatering: Ibland prickar man rätt. SvD publicerade under eftermiddagen uppgifter om att Försvarsmakten vill skicka tre stridsfordon 90 och annan utrustning till Afghanistan för att förstärka skyddet för de svenska soldaterna. Allan Widman (fp), som underlång tid har pekat på behovet, är nöjd. Försvarsmaktens arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, har i en rapport konstaterat att läget är mer riskfyllt och säger följande på Försvarsmaktens hemsida:

"– För att ytterligare förbättra möjligheterna till balanserad verkan och skydd bör fler splitterskyddade fordon tillföras. Dessutom bör minst tre stridsfordon 90 tillföras för att ha ytterligare handlingsfrihet. Detta innebär att det bör finnas splitterskyddade fordon till alla enheter som ett förstahandsalternativ."

Arméinspektören framhåller vidare behovet av att förbättra underrättelseförmågan i Afghanistan:

"– För att ytterligare öka vår förmåga att inhämta underrättelser dygnet runt så bör ett lätt UAV-system, det vill säga en liten obemannad flygfarkost, omgående skickas till Afghanistan för att prövas och utvärderas. Förberedelser för detta pågår."

Det sistnämnda torde, vid sidan av det näraliggande operativa behovet, vara ett inlägg i materielförsörjningsdiskussionen.

Tack men nej tack

Gårdagens nyheter, men ändå.

I torsdags meddelade den norska regeringen att man avser köpa F 35 och inte JAS Gripen. I Sverige blev alla tagna på sängen av beskedet. Kanske inte av innehållet, men av tidpunkten.

Själv är jag förvånad över förvåningen. Om jag generaliserar är de enda jag har talat med som verkligen har trott på affären SAAB själva. Så gott som alla andra har från början sagt att det är klart att det blir amerikanskt. Norge är beredd att betala en hel del för den transatlantiska länken. ”Norrmännen är smarta” har det sagts, det är klart att Gripen skall vara med och pressa priset nu när det rent teoretiskt skulle kunna gå Sveriges väg i och med det intensifierade Nordiska samarbetet och allt, men inte blir det en affär av det där. Ungefär så har det pratats.

Med buller och bång fullständigt krossades Gripen när beskedet kom. Det var ganska uppseendeväckande, måste man säga. Den signal Norge har skickat över världen, när det gäller förmåga att möta operativa krav, förmodligen misslyckade simuleringar mot motståndare och allt annat som i sinom tid lär läcka ut från upphandlingsprocessen, är naturligtvis förödande för kommande affärer. Detta har naturligtvis de amerikanska aktörerna vägt in också, i sitt erbjudande.

Försvarsminister Tolgfors kommenterade det norska beskedet och sade bland annat att Norge har ”hanterat upphandlingsprocessen väl”. Jan Nygren, som har varit spindel i nätet för SAAB under processen var inte precis lika mild i sina formuleringar.

Frågan man måste ställa sig är väl hur man kunde ha så fel inom SAAB? Man fick veta bara drygt en timme innan beskedet offentliggjordes. Man har uppenbarligen själva trott att affären skulle gå i lås (trots alla bedömningar som har pekat på motsatsen) och man har dessutom satt sig i en situation när man har att krishantera andra upphandlingsprocesser och kommande affärsmöjligheter.

Förklaringen från Norge lyder alltså som så att Gripen inte klarar de operativa kraven och hur det förhåller sig med det kommer naturligtvis att nagelfaras av olika aktörer framöver, men vid sidan av denna upphandlingsgranskning måste ju en diskussion starta i Sverige som handlar om att om nya Gripen inte duger till att försvara Norge, vad betyder det för Sverige?

För egen del är jag angelägen om att det svensk-norska försvarspolitiska samarbetet inte påverkas alltför mycket av Norges nej. Om man går tillbaka till den samarbetsutredning som ÖB i Sverige och hans norske motsvarighet gjorde, så kan man konstatera att det aldrig har hängt på några Gripen-affärer. Risken är väl att förbittring riskerar att lägga en våt filt över det nu.

Men SAAB:s strategiska misstag kan inte tillåtas avgöra hur det blir med den saken.