Genomförandegruppen får genomslag

Dagens besked från Genomförandegruppen, som jag har berört i ett tidigare blogginlägg, har i skrivande stund bland annat resulterat i följande rapportering:

SvD , liksom DN.

Inslag i Rapport (05:20 in i sändningen) där Anders Karlsson (s) och jag uttalar oss från oppositionens sida.

Genomförandegruppen osthyvlar

Idag presenterade statssekreterare Håkan Jevrell resultatet av Genomförandegruppens arbete. Genomförandegruppen är som bekant en intern arbetsgrupp i Regeringskansliet som har haft i uppdrag att ta fram beslutsunderlag för en fortsatt effektivisering av försvaret.

Under parollen "handlingsfrihet" plockades den stora osthyveln fram. Försvarsberedningens prioriteringar och Försvarsmaktens önskemål (som sammanfaller bl.a. när det gäller reduceringar på flygsidan av Gripensystemet) verkar vara ett minne blott. JAS går, i vanlig ordning, fredad ur processen och Jevrell säger som det är: Exportskäl.

Man skulle, likt Jevrell vid presskonferensen, kunna argumentera för att handlingsfriheten måste behållas till dess att inriktningspropositionen är presenterad (samt analysen av Georgienkrisen förmodar jag), men det räcker dels med en blick i kalendern för att förstå att regeringens funderingar kring den framtida insatsorganisationen borde vara ganska klara vid det här laget. Och dels kan man konstatera att det finns ett politiskt berett förslag från riksdagens alla partier i Försvarsberedningen, som man bara hade kunnat lägga vid sidan om sina listor för att se om det i någon mån stämmer.

Det här med att samråda om principiellt viktiga frågor för svensk försvars- och säkerhetspolitik över blockgränserna, det verkar vara, som läget är just nu, ett minne blott.

Jevrell sade också det för övrigt rakt ut: "Det finns inga paralleller till Försvarsberedningen i Genomförandegruppens arbete."

Läs det igen.

Försvarsberedningen hade en vision om det framtida försvaret. Utifrån vilken vision har Genomförandegruppen prioriterat sina förslag? Det vet vi inte.

Kräftgången fortsätter. Det är synd. Ingen tjänar på det.

FOI rapporterar

I rapporten Det kaukasiska lackmustestet redovisar 14 FOI-analytiker konsekvenserna av det rysk-georgiska kriget i augusti.

Forskarna drar bl.a. följande övergripande slutsatser:

• Europas säkerhetspolitiska situation försämras på grund av det ryska agerandet. Det är inte konflikten i sig som utlöst försämringen, utan bland annat att Ryssland valt att sänka sin tröskel för våldsanvändning.
• Ett lokalt krigsförlopp ritar om den globala strategiska spelplanen. Kriget illustrerar att en enskild händelse i Kaukasien kan utlösa krafter som mycket snabbt försämrar det säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive Östersjöregionen.
• När Ryssland utmanar världen så lamslås världssamfundets mekanismer. De avtal och internationella fora som finns att hantera säkerhetspolitiska frågor har blockerats efter Georgienkriget.
• För Ryssland utgör västvärldens brist på handling under en rad incidenter även ett lackmustest för vilka olika utrikespolitiska instrument som går att använda.
• Georgienkriget ställer flera av Natos kärnfrågor på sin spets: vad innebär i praktiken ett Natomedlemskap och alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser?
• Den europeiska Rysslandspolitiken baserad på integration och förtroendeskapande har inte fungerat.

Okej, här duckar man inte för de starka uttrycken. I sammanfattningen kan man läsa:

"Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas."

Rapporten ger en intressant och fyllig beskrivning av konflikten och krigets upprinnelse och förlopp. För alla de (?) som i skrivande stund på försvarsministerns uppdrag sitter och analyserar effekterna utifrån för svensk militär förmåga, ger rapporten viktiga ingångsvärden:

"Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik, men likväl har svagheter på ett antal områden bekräftats eller blottats. En slutsats är att de Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad inte motsvarar behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien. Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning.

Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation. Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.

Förutsättningarna för att bedriva modern – med rysk terminologi kontaktlös –
krigföring är mycket dåliga. De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och
fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband. Den bristande förmågan till luftstrid torde verka hämmande på de egna markförbandens strid."

"Den typ av krigföring som de ryska styrkorna uppvisat och den tekniskt relativt låga nivå på den ryska materielen tyder på att Ryssland inte behärskar modern krigföring. Det innebär att rysk trupp får en mer begränsad användbarhet i internationella insatser än vad man kan förvänta sig av en militär stormakt."

Det skall bli intressant att se vad regeringens Georgienanalys föranleder för förändringar i den inriktning som Försvarsberedningen lämnade förslag till i juni 2008.

Regeringskanslianalysen kan läggas vid sidan om FOI:s rapport samt beredningens rapport och jämföras. Företrädelsevis inom ramen för beredningen. Jag tror inte att det finns så mycket att bråka om under arbetet med en sådan analys. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle dra såvärst olika slutsatser om krigets effekter för försvarets utformning och inriktning.

Processfrågor, däremot, kan man bråka om. Där känner sig alla mer hemma. Varför inte undvika det, om man faktiskt sitter på verktygen?

Fan trot

En enig Försvarsberedning identifierade så sent som i juni 2008 ett antal behov av rationaliseringar inom försvarssektorn: Stödmyndigheterna var en del, liksom några principer för produktionen (grundorganisationens utformning och anpassning till nya förutsättningar och behov). Utöver detta levererade beredningen skarpa skrivningar kring materielförsörjningsprocessen.

Alliansregeringens partiledare levererade som bekant besked i lördags på Brännpunkt om att det inte blir några förändringar i grundorganisationen alls de närmaste åren. Det som nu i media framstår som en satsning på det militära försvaret, är fortfarande totalt sett en besparing på anslaget de närmaste åren.

Eller med andra ord: De aviserade miljarderna är inga nya pengar som läggs på anslaget, utan överföringar från materielanslaget till förbandsverksamhet och internationella insatser. Besparingarna på materielen kommer att vara större än summan man skjuter till förbandsverksamheten.

Regeringens besked är en lättnad för personalen ute på förbanden. Men man bör betänka följande:

Ponera att den så kallade Genomförandegruppen, som har till uppgift att skaka fram pengar ur materielplanen och som tydligen skall leverera de miljarder regeringen vill flytta inom anslaget, inte får ut de pengar man tror när förslagen stöter mot verkligheten (jag har sällan skådat en besparing på materiel som i slutändan blir det man hoppades). Man kan ju inte bara gå och hoppas på att den utredning om stödmyndigheterna som tidigare GD:n vid Försvarsmakten just nu genomför, skall hämta hem alla pengar. Den skall inte vara klar förrän till våren och de besparingar som kan komma att falla ut, de faller inte ut på förrän år efter det att beslut är tagna (och då skall man orka fatta dem också, med lite mer än ett år kvar till valet).

Ponera vidare att Pliktutredningen, som inom kort kommer med ett delbetänkande, föreslår att tiotusentals skall tas in och korttidsutbildas och att det skall utgöra slussen in i systemet. Varifrån skall dessa pengar tas? Är det dit de nya miljarderna till driften skall gå?

Till detta kan man lägga det nya personalförsörjningssystem som skall vara på plats i sina väsentliga delar till 2010. Är det någon som föreställer sig att nuvarande grundorganisation (utbildningskapacitet, plattformar etc.) är optimal även för ett helt nytt system? Det rimliga svaret på den frågan är nej.

Jag förstår inte att Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen, lånar ut sig till en debattartikel som framställer det som att det viktigaste regeringen kan göra för försvaret är att inte röra så mycket som ett stängsel i grundorganisationen. Hela beredningens idé var ju att öka förmågan till snabba insatser (varhelst de behövs) och att öka rörligheten. Med andra ord precis vad Sten Tolgfors säger när han kommenterar vilka försvarspolitiska slutsatser som kan dras efter kriget i Georgien. Och för att lyckas med denna omdaning av försvaret måste man vidta strukturella åtgärder. Det var det bärande budskapet i hela beredningens rapport.

Under alla omständigheter förefaller det i varje fall vara rimligt att man först bestämmer sig för hur insatsorganisationen ska se ut, och sedan snickrar ihop en struktur som levererar det man vill ha ut. Nu gör regeringen tvärt om. Hur kommer det sig att ingen vän av ett mer effektivt försvar kritiserar den tågordningen?

Dessutom skall ministerns säkerhetspolitiska uppdatering genomföras inom Försvarsdepartementets väggar. Här blir regeringens vägar alltigenom outgrundliga, såvida man inte helst av allt vill ha en säkerhetspolitisk strid med oppositionen och socialdemokraterna om tolkningen av det säkerhetspolitiska läget?

Det hade kunnat vara så lätt.

Tolgfors hade kunnat kalla in beredningen för en månad sedan. Beredningen hade, med stöd av sina experter och underrättelsefunktioner samt några internationella jämförelser, kunnat checka av sina tidigare bedömningar: Står de sig? Är slutsatserna vid drog för det militära försvarets utveckling fortfarande relevanta?

Man hade därmed kunnat stå stark med riksdagens sju partier bakom sig i sina bedömningar.

Om Försvarsberedningen hade ansett att bedömningarna från december 2007 och juni 2008 fortfarande står sig, så hade man dels kunnat lämna en budgetproposition efter det att en säkerhetspolitisk prövning gjorts och dels hade man inte tappat tempo utan kunnat lämna inriktningspropositionen till riksdagen som planerat. Man får väl förutsätta att planeringsanvisningarna, som myndigheten skulle ha fått för länge sedan, redan var klara? Om beredningen hade identifierat några avvikelser från sina bedömningar, ja då hade det först då funnits skäl att arbeta om planeringsanvisningarna i relevanta delar och eventuellt att skjuta något på propositionen.

Och hur ska man egentligen tolka partiledarnas debattartikel? Är Georgienanalysen redan klar och slutsatserna i artikeln en effekt av analysen? Och om analysen inte är klar, vad ska man då komma med den dag den presenteras?

Hur i hela friden skulle Georgienanalysen kunna anses vara förutsättningslös och seriös nu, efter detta?

Inslag i Tv4 från lördag morgon. Artikel i SvD från den 9 september.