Man får gå över Östersjön för att få reda på vad som händer i det Nordiska försvarssamarbetet eftersom vare sig regeringen eller Försvarsmakten informerar om det möte som ägde rum i Helsingfors igår. Vid mötet inrättades ett nytt samarbetsarrangemang inom försvarssektorn: Nordic Supportive Defence Structures, NORDSUP.
Syftet med arrangemanget är att "trygga de nationella möjligheterna för att upprätthålla och utveckla de operativa kapaciteterna på alla områden som ökar konstnadseffektiviteten även i framtiden".
För egen del hade jag gärna sett att betoningen på nationella hade ersatts av gemensamma. Nu kan det nämligen framstå som att man samarbetar enbart för att tillgodose nationella behov av att försäkra sig om förmågebredd m.m. och att samarbetet inte rymmer ytterligare en dimension som har med gemensam Nordisk säkerhet att göra.
Nåväl, vid sitt första möte igår antog Styrkommittén en stadga för samarbetsarrangemanget och tillsatte en samordningsgrupp för att samordna de praktiska åtgärderna. Samordningsgruppen består av försvarsmakternas planeringschefer.
Styrkommittén gav vid mötet Samordningsgruppen i uppdrag att inleda nordiskt samarbete under år 2009 inom totalt 48 olika områden, som omfattar projekt inom alla försvarsgrenar samt inom områdena personal och utbildning, materielanskaffningar och logistik samt forskning och utveckling.
Till sist, apropå planering och effektivitet, noterar jag att Ulf Bengtsson, generaldirektör i Försvarsmakten, säger följande i en TT-intervju:
"Tiderna då Försvarsmakten valsar runt i medierna för svarta hål i ekonomin är förbi".
Det är en lika modig som nödvändig approach som man bara kan beundra. Inte minst med tanke på det aktuella läget. I avsaknad av grundpelare i försvarsmaktsplaneringen, som t.ex. personalförsörjningen och rationaliseringar av stödmyndigheter, i regeringens planeringsanvisningar måste nu Försvarsmakten räkna fram det underlag man skall presentera den 30 januari baserat på ett antal antaganden som man själv får uppfinna. Det vore mycket intressant att se hur dessa antaganden ser ut.
torsdag 22 januari 2009
Vad var det som hände?
Hemkommen från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen ställer jag mig frågan vad det egentligen var som hände?
Det började i söndags helt enligt förväntningarna, med tal av försvarsminister Sten Tolgfors och ÖB Håkan Syrén. Inget alldeles nytt och oväntat så långt. Sedan banade Wilhelm Agrell, professor Lunds universitet, väg för vad som kom att bli närmast kutym för de nästkommande talarna: Kritik av Försvarsberedningens analys av Ryssland och Georgienkriget. I en paneldebatt lite senare förde Anders Karlsson (s) ordf. försvarsutskottet resonemang som kunde känns igen från den intervju Björn von Sydow några dagar tidigare hade framfört i SvD.
Tolgfors tog genast tillfället i akt att på sin nya blogg ställa frågan vem det är som talar för socialdemokraterna i försvarsfrågan? Och i kulisserna på konferensen talade von Sydow med journalisterna om sin syn på sakernas tillstånd, både vad gäller interna förankringsprocesser och beredningsrapportens innehåll.
På konferensen talades det under måndagen om civil-militär samverkan och krishanteringsfrågor. Men som vanligt var det en debatt inne i konferenssalen och en debatt kring kaffeautomaterna och i medierna utanför. Det började gå rykten efter ett inslag i Rapport om att Fp-ledaren, tillika ministern, Jan Björklund skulle följa upp sin medverkan i nyheterna med släppa en bomb dagen därpå.
Det kom dock inte som en överraskning, det räckte ju att studera deltagarlistan för konferensen och se vilken trupp Björklund hade med sig samt påminna sig om den försvarspolitiska arbetsgrupp som skulle redovisa sitt resultat enligt tidigare aviserad tidsplan. Frågan var bara vad han skulle säga?
Det stod klart på tisdagen när han talade under rubriken Sveriges säkerhetsläge: Bättre eller sämre?, vilket sedan följdes upp i en diskussion mellan honom och Björn von Sydow. Naturligtvis presenterade Björklund sedan den försvarspolitiska arbetsgruppens rapport. Förbrödningen mellan von Sydow och Björklund på scenen var lika underhållande som beklämmande att se. Båda två passade också på att ytterligare understryka vad de tycker är Försvarsberedningens misslyckade säkerhetspolitiska bedömning och skadliga förslag till reformer. von Sydow drog ytterligare varv om de interna förankringsprocesserna och nu började jag tycka det var riktigt dåligt ledarskap av Sahlin att inte gå ut och meddela att Håkan Juholts linje i beredningen är partiets linje och inte von Sydows.
Inte en enda journalist ställde frågan hur alla beredningens tidigare rapporter hade förankrats och om inte von Sydow hade haft några synpunkter på det.
En briljant vän sade lite senare, som kommentar till denna plötsliga entusiasm över att skrota en rapport som är en uppföljning av en försvarspolitisk inriktning som har värkt fram gemensamt under de senaste tio åren, att det kunde vara lämpligt att erinra sig Nils Ferlins dikt:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet
På scenen lite senare fick jag möjlighet att uttrycka hur surrealistisk känslan var. Med vetskap om att regeringens egen Georgienanalys knappast rekommenderade några militära omplaneringsbehov och med kunskap om att alla inblandade debattörer är fullt medvetna om att det inte går att dra ett likhetstecken mellan regementen eller antalet soldater och försvarsförmåga, trodde jag helt enkelt inte mina öron. Har vi verkligen inte kommit längre än såhär sedan kalla krigets slut? Jag sade att det är som om försvarsetablissemanget i Sverige har ett gemensamt muskelminne: Något händer Österut - var ska vi upprätta ett regemente?
Men man måste ju beundra Björklund för hans strategiska skicklighet. Upplägget måste ju ha varit klart sedan mycket länge: Folkpartiets ledamot i Försvarsberedningen Allan Widmans avvikande uppfattning i beredningens rapport, den redan nämnda försvarspolitiska arbetsgruppen samt det faktum att han redan var inplanerad i Folk och Försvars program.
I sakfrågan känner jag dock föga beundran för Björklund. Om han hade varit mer intresserad av Sveriges säkerhet än att vinna moderata kärnväljare, så hade han följt upp sin Georgienanalys med fler verktyg än det militära (t.ex. det civila försvaret, diplomatiska konsekvenser och strategier etc.).
Vad händer nu då? Jag tror att det blir så att allt har hänt, men inget har hänt. Det kommer inte bli några mer pengar. Det kommer inte att bli ett regemente på Gotland. Inte ett kommatecken kommer att förändras i regeringens proposition med anledning av Björklunds utspel, sånär som texterna kring den politiska inriktningen där man måste omhänderta den aktuella debatten. Men i sak, i de delar som handlar om utformning och inriktning, kommer knappast att förändras.
Antingen kör Tolgfors vidare, fast besluten att inte propositionen skjuts upp ytterligare en gång, eller så går man Björklund till mötes för att undandra något av den signaleffekt han lyckades med i sitt Sälenutspel, genom att förskjuta tidsplanen (vilket bl.a. SvD:s ledarsida nu för fram). Björklund har ju sagt till SvD:s Mikael Holmström "att det viktigaste inte är att hasta fram en proposition i mars":
Henrik Brors skriver i DN, mil.se (om värnplikten), Aktuellt från i måndags (försvarsinslaget börjar 02:08 in i sändningen). Och så vill jag gärna sprida ett klipp från Aktuellts "Inblick" efter Erikssons och Björklunds debatt ikväll. Avslutningen är formidabel.
Det började i söndags helt enligt förväntningarna, med tal av försvarsminister Sten Tolgfors och ÖB Håkan Syrén. Inget alldeles nytt och oväntat så långt. Sedan banade Wilhelm Agrell, professor Lunds universitet, väg för vad som kom att bli närmast kutym för de nästkommande talarna: Kritik av Försvarsberedningens analys av Ryssland och Georgienkriget. I en paneldebatt lite senare förde Anders Karlsson (s) ordf. försvarsutskottet resonemang som kunde känns igen från den intervju Björn von Sydow några dagar tidigare hade framfört i SvD.
Tolgfors tog genast tillfället i akt att på sin nya blogg ställa frågan vem det är som talar för socialdemokraterna i försvarsfrågan? Och i kulisserna på konferensen talade von Sydow med journalisterna om sin syn på sakernas tillstånd, både vad gäller interna förankringsprocesser och beredningsrapportens innehåll.
På konferensen talades det under måndagen om civil-militär samverkan och krishanteringsfrågor. Men som vanligt var det en debatt inne i konferenssalen och en debatt kring kaffeautomaterna och i medierna utanför. Det började gå rykten efter ett inslag i Rapport om att Fp-ledaren, tillika ministern, Jan Björklund skulle följa upp sin medverkan i nyheterna med släppa en bomb dagen därpå.
Det kom dock inte som en överraskning, det räckte ju att studera deltagarlistan för konferensen och se vilken trupp Björklund hade med sig samt påminna sig om den försvarspolitiska arbetsgrupp som skulle redovisa sitt resultat enligt tidigare aviserad tidsplan. Frågan var bara vad han skulle säga?
Det stod klart på tisdagen när han talade under rubriken Sveriges säkerhetsläge: Bättre eller sämre?, vilket sedan följdes upp i en diskussion mellan honom och Björn von Sydow. Naturligtvis presenterade Björklund sedan den försvarspolitiska arbetsgruppens rapport. Förbrödningen mellan von Sydow och Björklund på scenen var lika underhållande som beklämmande att se. Båda två passade också på att ytterligare understryka vad de tycker är Försvarsberedningens misslyckade säkerhetspolitiska bedömning och skadliga förslag till reformer. von Sydow drog ytterligare varv om de interna förankringsprocesserna och nu började jag tycka det var riktigt dåligt ledarskap av Sahlin att inte gå ut och meddela att Håkan Juholts linje i beredningen är partiets linje och inte von Sydows.
Inte en enda journalist ställde frågan hur alla beredningens tidigare rapporter hade förankrats och om inte von Sydow hade haft några synpunkter på det.
En briljant vän sade lite senare, som kommentar till denna plötsliga entusiasm över att skrota en rapport som är en uppföljning av en försvarspolitisk inriktning som har värkt fram gemensamt under de senaste tio åren, att det kunde vara lämpligt att erinra sig Nils Ferlins dikt:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet
På scenen lite senare fick jag möjlighet att uttrycka hur surrealistisk känslan var. Med vetskap om att regeringens egen Georgienanalys knappast rekommenderade några militära omplaneringsbehov och med kunskap om att alla inblandade debattörer är fullt medvetna om att det inte går att dra ett likhetstecken mellan regementen eller antalet soldater och försvarsförmåga, trodde jag helt enkelt inte mina öron. Har vi verkligen inte kommit längre än såhär sedan kalla krigets slut? Jag sade att det är som om försvarsetablissemanget i Sverige har ett gemensamt muskelminne: Något händer Österut - var ska vi upprätta ett regemente?
Men man måste ju beundra Björklund för hans strategiska skicklighet. Upplägget måste ju ha varit klart sedan mycket länge: Folkpartiets ledamot i Försvarsberedningen Allan Widmans avvikande uppfattning i beredningens rapport, den redan nämnda försvarspolitiska arbetsgruppen samt det faktum att han redan var inplanerad i Folk och Försvars program.
I sakfrågan känner jag dock föga beundran för Björklund. Om han hade varit mer intresserad av Sveriges säkerhet än att vinna moderata kärnväljare, så hade han följt upp sin Georgienanalys med fler verktyg än det militära (t.ex. det civila försvaret, diplomatiska konsekvenser och strategier etc.).
Vad händer nu då? Jag tror att det blir så att allt har hänt, men inget har hänt. Det kommer inte bli några mer pengar. Det kommer inte att bli ett regemente på Gotland. Inte ett kommatecken kommer att förändras i regeringens proposition med anledning av Björklunds utspel, sånär som texterna kring den politiska inriktningen där man måste omhänderta den aktuella debatten. Men i sak, i de delar som handlar om utformning och inriktning, kommer knappast att förändras.
Antingen kör Tolgfors vidare, fast besluten att inte propositionen skjuts upp ytterligare en gång, eller så går man Björklund till mötes för att undandra något av den signaleffekt han lyckades med i sitt Sälenutspel, genom att förskjuta tidsplanen (vilket bl.a. SvD:s ledarsida nu för fram). Björklund har ju sagt till SvD:s Mikael Holmström "att det viktigaste inte är att hasta fram en proposition i mars":
"– Med bilkriser och allt annat under hösten har försvaret inte stått högst på agendan i diskussionerna, men kommer att göra det under våren. Diskussionen måste föras. Det finns en ökande förståelse för den inriktning jag talar för i regeringen och i samhället i övrigt. Vi är långt ifrån färdiga med det här i regeringen".
Ett uppskjutande av Försvarsmaktens överlämnande av planeringsunderlaget (30 januari enligt plan) samt eventuellt en senarelagd proposition, kanske är en tillräcklig signal i sig. Ett spel för gallerierna dock. Tolgfors måste kunna ge konkreta besked om vad han och regeringen i så fall har förändrat, med anledning av Georgien och den senaste tidens diskussion.
Försvarsministern skriver på sin blogg:
"Men Folkpartiledarens syn att Georgienkriget idag, i januari 2009, skulle stöka till processen inför den kommande inriktningspropositionen håller inte streck. Betydande hänsyn har redan tagits till detta i processen.
Kriget utspelade sig i augusti 2008. Därför sköt regeringen upp planeringsanvisningarna i ett par månader. Först genomfördes en uppdatering och fördjupning av den säkerhetspolitiska analysen av UD och Försvarsdepartementet, på underlag av bl.a. MUST och FRA. Först därefter beslutade regeringen om planeringsanvisningar för försvarsmakten. Detta gjordes i november 2008, efter att Georgienanalysen stod klar. Så frågan är vilken avgörande ny och avgörande stökighet som skulle kommit sedan november, och som inte var känd innan november."
Ikväll har Mona Sahlin gett besked om att inriktningen så som den ser ut i beredningens rapport gäller:
"- Jag står bakom försvarsberedningens rapporter och inriktning (...) Det är bara en partiledare som hittills har frångått försvarsberedningens inriktning och det är folkpartiets Jan Björklund, säger Mona Sahlin."
Och i förmiddags begärde miljöpartiet en aktuell debatt om försvaret och språkröret Peter Eriksson uttalar sig om folkpartiets förslag.
Sammanfattningsvis kan man säga Björklund har uppnått sitt syfte, alldeles oavsett vad som nu händer. Han är nu förknippad med bilden av ett parti som vill stärka försvaret, hela vägen fram till valet. Vi är tillbaka tio år i den försvarspolitiska diskussionen. Jag tycker detta är en försvarspolitisk kris av stora mått.
Henrik Brors skriver i DN, mil.se (om värnplikten), Aktuellt från i måndags (försvarsinslaget börjar 02:08 in i sändningen). Och så vill jag gärna sprida ett klipp från Aktuellts "Inblick" efter Erikssons och Björklunds debatt ikväll. Avslutningen är formidabel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
