Att vara uppriktig kan jag lova, men inte att vara opartisk

Det är dags att summera oppositionens försvarspolitik, så som den uttrycks i de motioner som har lämnats in som svar på regeringens budget.

Jag biter tag i siffrorna direkt och tar substansen sedan. Något mycket intressant uppdagar sig. Såhär ser det ut:

Regeringens förslag i miljoner kr: 2008: 43 881, 2009: 45 377, 2010: 46 294

S avvikelse: 2008: 350, 2009: -3 000, 2010: -4 500
Mp avvikelse: 2008: -550, 2009: -2 880, 2010: -3 520
V avvikelse: 2008: -4 380, 2009: -5 005, 2010: -5 538

Och det är ju lite…brokigt.

Tittar man på detaljeringsnivån framgår det i varje fall för mig var de mest genomarbetade beräkningarna har skett. Jämför gärna socialdemokraternas och vänsterpartiets budgetar med miljöpartiets.

Där hittar man också förklaringen till varför miljöpartiet tar i minst av oppositionspartierna när det gäller besparingar (med undantag för socialdemokraternas budget för 2008 där de plussar på i förhållande till regeringen). Tanken är nämligen att det skall gå att genomföra mp:s förslag i praktiken. En viktig del är också att utgiftsminskningarna är netto, d.v.s. hänsyn har tagits till avvecklingskostnader. Större besparingar aviseras för kommande år, när förslagen får genomslag.

Socialdemokraternas resonemang om materielkostnader och JAS förtjänar en särskild granskning.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en besparing på ett antal utpekade materielprojekt
med 350 miljoner kronor 2008, 620 miljoner kronor 2009 och 980 miljoner kronor 2010. Socialdemokraterna avvisar dessa besparingar ”eftersom de inte baseras på en säkerhetspolitisk analys” och vill istället ”invänta den säkerhetspolitiska rapporten från Försvarsberedningen och Försvarsmaktens perspektivplanering innan slutlig ställning tas till försvarets långsiktiga materielbehov.”

Denna omsorg om kopplingen mellan säkerhetspolitiska behov och materiel verkar dock inte gälla när man kommer till JAS Gripen. Socialdemokraterna bejakar uppgraderingen till C/D nivå (utan att motivera detta med de så viktiga säkerhetspolitiska argumenten) och ger försvarsindustrin sådana björnkramar i motionen att man kan konstatera att med sådana vänner behöver inte industrin några fiender. Jo faktiskt! Man tror man gör industrin en tjänst, men jag tror det är precis tvärt om med den undermåliga argumentation som presenteras i motionen (och på Brännpunkt idag).

Socialdemokraterna har inte noterat att det inte finns någon särskild ”JAS-ram” i budgeten längre, utan argumenterar att kostnaden för inköp (inköp?!) av JAS 39 Gripen kommer att falla kraftigt under de kommande åren när de sista JAS-flygplanen levereras. Denna kraftigt minskade kostnad för JAS-projektet gör, enligt motionen, det möjligt att minska materialanslaget ”utan att det påverkar flygvapnets förmåga. Att på detta sätt minska materialanslaget står därmed inte i strid med behovet av en säkerhetspolitisk bedömning, som fallet är med de av regeringen utpekade materielprojekten. Vi menar därför att det är möjligt att 2009 minska anslaget med 3 miljarder kronor och med 4,5 miljarder kronor 2010”.

Ojoj, det är lite uppförsbacke här kan man konstatera. Både i förståelse för hur materielplanen fungerar och rent krasst vad som händer när man vill minska anslaget med ett stort belopp i ett system där man inte kan peka ut en viss materielram och inrikta sig på just den. Om (s) hade fått som de ville med minskningen av materielanslaget, hade JAS fått fortsatta delbeställningar och det enda som skulle hända vore att andra projekt (som kanske är bättre motiverade utifrån internationella operativ krav) hade skjutits ut ur planen.

Därmed inte sagt att jag tycker att besparingar på materielsidan är fel (för att undvika missförstånd). Tvärt om, men tricket är, om man på allvar skall styra mot operativa behov, att lägga sig i och sätta stopp för processerna när det skall till att fattas nya beslut om nya system etc.

När det gäller sakfrågor tänkte jag belysa två avgörande delar: Pliktfrågan och synen på internationella insatser.

Vi börjar med pliktfrågan.

Miljöpartiet välkomnar utredningen av det nuvarande värnpliktssystemet. I motionen framhålls att det är viktigt att ta fram ett personalförsörjningssystem som är anpassad till verkligheten. En möjlig variant är att personalförsörjningen tryggas genom kontraktsanställningar av soldater som behövs för internationella insatser. Detta medför att betydligt färre soldater än idag behöver genomgå militär grundutbildning, men att de som genomgått utbildningen i stället kan utnyttjas under en längre tid för såväl internationella insatser som beredskap i den nationella insatsorganisationen.

Vänsterpartiet skriver att man anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen.

Socialdemokraterna anser att pliktsystemet är en viktig del i det folkliga försvaret. Regeringen anser att förutsättningarna för Försvarsmaktens personalförsörjning måste förbättras. Vi håller med om detta – inte minst i ljuset av att Försvarsmakten idag har svårt att besätta internationella insatser. Vi ställer oss bakom utredningen som ska se över Försvarsmaktens personalförsörjning.

Här är det naturligtvis vänstern som utmärker sig. Man vill öka pliktuttaget och styr resurser till Pliktverket i sin budget. ”Vänsterpartiet anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen”.

Men det framgår dock inte vilka utbildningsplattformar man vill bygga ut (viket inte direkt ryms i den budget man föreslår) eller för den delen vad man skall ha alla utbildade personer till eftersom man vill upphöra –eller i varje fall strypa resurserna till- internationella insatser. Jag förstår inte logiken.

När det gäller det andra området jag vill fokusera på, internationella insatser, så skriver miljöpartiet att det internationella fredsfrämjande arbetet, under FN-mandat, skall vara huvuduppgiften för försvarsmakten. Det är viktigt att försvarsmakten organiseras så att dessa uppgifter kan skötas på ett effektivt sätt. Eftersom behov av insatser ofta uppstår i akuta situationer, är det nödvändigt att ha styrkor som är beredda att rycka ut med kort varsel. Det är också viktigt att identifiera vilken typ av resurser som kan förväntas bli mest efterfrågad i framtida fredsfrämjande operationer. Då Sverige bara kommer att vara ett av många länder som bidrar med resurser i sådana operationer, bör vi också försöka att tillsammans med andra länder göra en rimlig arbetsfördelning, där olika länder inriktar sig på att bidra med olika typer av kompetenser. Det är knappast kostnadseffektivt att Sverige skall kunna bidra med alla typer av militära resurser, i stället framstår det som rimligt att vi förutom ett allmänmilitärt ”basutbud” koncentrerar våra specialinsatser till vissa områden där Sverige inriktar sig på att vidmakthålla en särskild kompetens. Miljöpartiet förordar huvudsakligen arméstridskrafter för internationella insatser. Denna kompetens är efterfrågad och Sverige har både en lång tradition och ett mycket gott renommé inom detta område.

Vänsterpartiet är konsekventa de också. Fast i rakt motsatt riktning. Redan i våras avvisade Vänsterpartiet regeringens förslag att utöka resurserna till de internationella insatserna och nu upprepas denna formulering. Partiet avvisar regeringens förslag om att öka resurserna till internationella insatser med 100 miljoner kronor 2008 och 750 miljoner kronor 2009. ”I stället för att utöka våra internationella insatser bör vi avveckla exempelvis vårt EU-styrda samarbete i Nordic Battle Group (NBG) samt dra tillbaka våra trupper från Afghanistan. ”Vänsterpartiet föreslår en nedskärning på 900 miljoner kronor 2008 samt en nedskärning på 900 miljoner kronor plus regeringens föreslagna ökning 2009 och 2010”.

Socialdemokraterna formulerar sig såhär: ”Det svenska försvaret ska organiseras med utgångspunkt i svenska behov och kunna delta i internationella insatser. På så sätt bidrar vi till fred och säkerhet globalt – samtidigt som vi stärker vår egen och Europas säkerhet.” Detta är helt centralt. Notera att partiet säger att man skall organisera sig för svenska behov (alltså: inte personalförsörjningssystem, materielförsörjning etc. för internationella insatser) och kunna delta i internationella insatser. Det är en mycket lam och oroväckande formulering!

Hoppet tänds dock delvis i och med följande stycke:

”Vår säkerhetspolitiska analys idag och under överskådlig tid bygger på att ett militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt, samtidigt som behovet av internationella insatser för fred och säkerhet ökar. Till denna verklighet måste Sveriges säkerhets- och försvarspolitik anpassas. Försvaret förändras ifrån det kalla krigets invasionsförsvar till ett modernt och flexibelt insatsförsvar som bland annat har ansvar för att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld. Vid förändringar av vår försvarsförmåga ska en ordentlig analys av säkerhetspolitiken bereda väg för resursfördelningen.”

Tja, så ser det ut. Nu blir det riksdagsbehandling och så småningom en höjdpunkt värd att vänta på när Försvarsutskottets ledamöter drabbar samman i den debatt som sker inför beslutet. Då gäller det att toppa formen. Hoppas Tolgfors vid det laget har hunnit läsa på om oppositionens politik så att dagens Brännpunktsfadäs (SvD) inte upprepas i riksdagens kammare...

Man upphör inte att förvånas

Dagens debattartikel på Brännpunkt (SvD) är något av det märkligaste jag har läst på länge! Den är undertecknad av försvarsminister Tolgfors och den moderata vice ordföranden i Försvarsutskottet, Rolf Gunnarsson.

Under den något magstarka rubriken -med tanke på vad som har hänt den senaste tiden-"Röd-grön försvarsröra väntar", skriver herrarna:

"Idag måste socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet presentera ett gemensamt budgetalternativ för försvarsmaterielanslagen. Alternativet måste, om de ska vara konsekventa, innehålla nya betydande satsningar på inhemska vapensystem, som är långsiktigt fullt finansierade och som inte tränger ut materiel för internationella insatser."

Med andra ord har man inte förstått någonting. I alla fall inte av miljöpartiets politik. Det blir bara pinsamt. Få försvarsintresserade har väl missat t.ex. Lennart Olsens debattartikel om just ekonomin och den inriktning miljöpartiet arbetar efter på materielområdet. Ministern och riksdagsledamoten försöker lägga ut dimridåer i vad som framstår som desperation över att klumpa ihop oppositionen till varje pris, strunt samma om man har fel i sak. De inbillar sig kanske att allmänheten hänger med lika dåligt i den försvarspolitiska debatten som de själva?

"Den materiel som köps ska bestämmas av försvarsmaktens behov. (...) I första hand ska färdig försvarsmateriel köpas. I andra hand ska den utvecklas tillsammans med andra länder. I tredje hand ska materiel egenutvecklas i Sverige."

Vän av ordning ställer sig genast frågan hur detta rimmar med den satsning på JAS Gripen (4,1 miljarder kronor) som regeringen alldeles nyligen fattat beslut om?

"Problemet är att dessa principer som grund för materielförsörjningen inte fullt ut har verkställts. Vi genomför nu den praktiska omställningen. Det är detta arbete som oppositionen vill stoppa."

Vill stoppa? Käre tid, det blir som sagt bara pinsamt.

Sedan kommer det enda vettiga: "Fullföljer socialdemokraterna sin argumentation från de senaste veckornas debatt riskeras en återgång till en gammal ­försvarspolitik, med bakåtblickande och nationell materielförsörjning snarare än en behovsstyrd."

Det hade varit bättre att Tolgfors och Gunnarsson på allvar hade skrivit om detta uppseglande och oroväckande fenomen, istället för att med ett nödrop försöka klumpa ihop oppositionen. Det är bara att läsa den nye ordföranden i Försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), som replikerar direkt på Brännpunktartikeln i Svd för att förstå att det är viktigt.

Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men nog kan vem som helst med lite intresse för att beskriva saker som de är, hålla med om att de tre oppoitionspartierna har givit uttryck för olika linjer i försvarsfrågan den senaste tiden? Vänstern vet ingen vad de tycker, förutom att de vill utbilda fler värnpliktiga. Socialdemokratern har oroväckande nog signalerat återgång till territorialförsvar och kramat försvarsindustrin (vilket artikeln i dagens SvD också är ett uttryck för) utan någon mer grundläggande analys av det hela än en vilja att tjäna politiska poänger på borgerlighetens neddragningar på de orter som berörs. Detta medan (jaja, jag är partisk) miljöpartiet konstruktivt försöker föra försvarspolitiken framåt med en klar och dimensionerande internationell inriktning.

Snart ser vi hur partiernas budgetmotioner ser ut för utgiftsområdet. Mitt förslag är att Tolgfors och Gunnarsson idkar lite efterforskningar i dessa motioner under helgen. När man har läst, och förhoppningsvis förstått, får de gärna återkomma på Brännpunkt med ett lite mer initierat inlägg. Jag ser fram emot det.

Blir det bättre nu?

Det övergripande frågan man ska ställa sig efter dagens presentation av den nya krishanteringsorganisationen i regeringskansliet är naturligtvis: Blir det bättre nu? Svaret är såvitt jag kan överblicka ja, inom ramen för befintligt system. Men två av de grundläggande ingångsvärdena gör mig fortsatt orolig för Sveriges förmåga att hantera nästa kris:

1. Statsministern dras omedelbart i krishanterandet och man har ingen att "ta till" om det går åt skogen.
2. Frågan om befogenheter att med kraft samordna och styra myndigheterna är olöst.

Men, låt mig börja från början.

Den utredning som Christina Salemonsson överlämnade till regeringen idag, om inrättandet av en nationell krishanteringsfunktion i regeringskansliet, innehåller i huvudsak följande punkter:

1. Statsrådsberedningen bör ha ett tydligt, samlat och departementsövergripande ansvar för krishanteringsfrågor. Därtill har varje departement ett eget ansvar för krishanteringsåtgärder inom sitt verksamhetsområde.

Kommentar: 2005 års Katastrofkommission kritiserade bristen på tydlighet i Regeringskansliets organisation för hantering av kriser och drog slutsatsen att den ordinarie organisationen är otillräcklig för sådana situationer. Utredningens förslag kan tydliggöra ansvaret. Men med det följer också utmaningar. Ett sådant ansvar rakt i statsministerns knä, som en organisatorisk tillhörighet i statsrådsberedningen innebär, gör att det blir statsministern som omedelbart vid en större kris hamnar i hetluften. Det kanske han eller hon gör ändå, beroende på mediatryck och annat, men med även det formella ansvaret i det egna boet, har man så att säga ingen annan att "ta till" om det går åt skogen. (Organisatoriskt är det så att statsministern är chef för Statsrådsberedningen och Statsrådsberedningen har till uppgift att biträda statsministern)

2. En chefstjänsteman (det blir Christina Salemonsson själv) för krishantering samt ett kansli för krishantering (ca 35-40 personer) bör inrättas i Statsrådsberedningen med ansvar för att utveckla, samordna och följa upp Regeringskansliets krishanteringsarbete. Kansliet föreslås verka inom tre områden; omvärldsbevakning och lägesbild, krishantering samt analys.

Kommentar: Salemonsson är en stabil och kunnig person med lång erfarenhet och hon är, såvitt jag kan bedöma, begåvad med en stor personlig integritet. Det blir nog bra.

Det kansli som föreslås blir stort i förhållande till den befintliga statsrådsberedningen (SB). Jag vet inte exakt hur många som jobbar på SB dessa dagar, men krishanteringsfunktionen blir tung i relation till övriga SB.

Värt att notera är det som Katastrofkommissionen konstaterade, nämligen att det direkt efter flodvågskatastrofen fördes diskussioner mellan kriscentra i ett antal europeiska länder men att Sverige inte kontaktades då landet saknade en tydligt utpekad kontaktpunkt. EU:s ministerråd har beslutat att en kontaktpunkt bör identifieras i varje medlemsland, som kan kontaktas vid alla typer av händelser. Enligt utredningen blir det nya kansliet denna kontaktpunkt. För närvarande är det Räddningsverkets internationella avdelning som är operationell kontaktpunkt för EU:s gemenskapsmekanism för räddningsinsatser. Det är nog bra om det förblir så, eftersom Räddningsverket är en operativ myndighet och kan återkoppla till kansliet istället för att det först skall gå till kansliet, som sedan skall förmedla förfrågan om stöd etc. till Räddningsverket.

3. Under normala förhållanden ska kansliet bedriva omvärldsbevakning, utveckla och följa upp Regeringskansliets krishanteringsförmåga, ansvara för utbildning och övning samt ta fram analyser av hot och risker som kan drabba Sverige. Vid kriser ska kansliet larma, kunna initiera arbetet, stödja beslutsfattare i Regeringskansliet samt samordna underlag.

Kommentar: Nuvarande ordning innebär att ett samordnande departement utses vid en kris. Utredaren anser att det ska vara den föreslagna chefstjänstemannens ansvar att avgöra om arbetet i Regeringskansliets organisation för krishantering i någon eller flera delar ska sättas igång, efter det att kansliet nåtts av information om en allvarlig händelse. Jag kan se att man riskerar att bygga in en broms här, där departementen i värsta fall väntar in en signal från Salemonsson innan man sätter igång att hantera krisen. Den risken finns förvisso på ett eller annat sätt i alla modeller, bl.a. dagens modell, när regeringen måste fatta beslut om ett samordnande/krisledande departement innan man får de befogenheter som krävs.

En nyckelfråga är vilka mandat krishanteringsförmågan har när det gäller att "trycka på knappen". Utreningen säger att "det är enligt utredarens uppfattning nödvändigt att chefstjänstemannen samråder med statsministerns statssekreterare innan arbetet i krishanteringsorganisationen sätts igång". Det avgörande kommer därefter: "Skulle ett sådant samråd inte vara möjligt att genomföra ska chefstjänstemannen ändå ta de initiativ som han eller hon finner nödvändiga. I ett sådant fall ska statssekreteraren så snart som möjligt i efterhand informeras om vidtagna åtgärder". Det är bra.

4. Vid kriser har statssekreterarna en viktig roll för att ange en gemensam strategisk inriktning för arbetet, bereda frågor av stor vikt snabbare än normalt samt avgöra eventuella oenigheter mellan departementen. En grupp för strategisk samordning, bestående av statssekreterarna (kabinettssekreteraren) från de mest berörda departementen, bör vid kriser svara för dessa uppgifter.

5. Den sakkunskap som finns vid departementen är nödvändig för att kunna hantera kriser. Vid varje departement ska det därför finnas en utarbetad krishanteringsplan och förberedda arbetsformer för krishantering som gör att departementen snabbt kan delta i krishanteringsarbetet. Detta förutsätter att det finns en utsedd och övad krisledningsgrupp samt en hög tillgänglighet vid departementen.

6. Regeringskansliet måste bättre kunna samverka med myndigheter, kommuner och övriga aktörer som självständigt beslutar om och genomför åtgärder. Det är viktigt att regeringen, berörda myndigheter och aktörer kan mötas för överläggningar och ömsesidig orientering under normala förhållanden och vid kriser. Därför föreslås ett krishanteringsråd inrättas som leds av chefstjänstemannen.

Kommentar: Utredningens hela grundfundament är att det är regeringens uppgift att ansvara för inriktning, prioritering och samordning av tvärsektoriella åtgärder på den nationella nivån. Den modell som alla partier tidigare har varit överens om, utom moderaterna, är att det skall vara en myndighet (krishanteringsfunktion på myndighetsnivå) som vid stora sektorsövergripande kriser skall ta befälet för denna samordning. Moderaterna har hävdat att det inte går för att ingen myndighetschef vill ledas av någon annan.

Just denna fråga, om samordning mellan myndigheterna, bedömer jag är den svagaste länken i både dagens krishanteringskedja och den modell som utredningen föreslår. Salomonsson skriver att:

"Med ett krishanteringsråd ökar förutsättningarna för en snabb och effektiv samordning mellan regeringen och myndigheterna i krissituationer. Det bör dock poängteras att rådet i första hand syftar till att tillgodose behovet av samordning mellan regeringen och myndigheterna, och inte behovet av samordning myndigheterna emellan. För detta bör andra former utvecklas på myndighetsnivå."

7. För att på ett effektivt sätt kunna samordna arbetet under en kris behövs lokaler och teknik som kan uppfylla kraven på tillgänglighet, säkerhet, arbetsmiljö och tekniska stödsystem. Utredaren föreslår därför att ett kriskoordineringscenter byggs upp inom Regeringskansliet.

Kommentar: Utredaren skriver ingenting om var det föreslagna centret bör lokaliseras. Stockholms innerstad? Det har sina fördelar med den närhet till centrala funktioner och beslutsfattare etc. som det innebär. Men det har också sina nackdelar, t.ex. säkerhetsaspekten. Var är det mest sannorlikt att ett sådant center kan slås ut just i ett krisläge- jo, förmodligen Stockholms innerstad (om man inte gräver ner sig i en bunker, en idé kan kanske vara att man sitter tillsammans med eller i varje fall i närheten av SOS-alarm).

Förslagen i sin helhet innebär, enligt utredaren, att Regeringskansliet ges bättre förutsättningar för att i framtiden kunna stödja regeringen i dess hantering av kriser. Det tror jag, men jag är fortfarande inte övertygad om att det är rätt att lägga detta ansvar direkt, från första stund, så nära statsministern. Dessutom anser jag som sagt att frågan om koordinering mellan myndigheterna inte är löst.

SvD skriver om utredningen här och DN skriver här.

Spänd förväntan

Alla som är det minsta intresserade av svensk krishanteringsförmåga och som kommer ihåg diskussionen om denna förmåga (eller snarare brist på) i efterdyningarna av tsunamin, bör hålla ögonen öppna idag.

Klockan 12 presenteras nämligen förslag till nationell krishanteringsfunktion då utredaren Christina Salomonson överlämnar rapporten om inrättandet av en nationell krishanteringsfunktion inom Regeringskansliet till statsminister Fredrik Reinfeldt.

Det finns anledning att göra en snabb tillbakablick inför den webbsända pressträffen (som man kan titta på här).

Försvarsberedningen lade innan valet fram ett förslag, i full politisk enighet, om att man bör ha en krisledande funktion som dels har rätt att initiera åtgärder (utan att vänta på att statsministern trycker på knappen) och dels har rätt att samrdna andra myndigheter.

En annan del av förslaget var att man bör slå samman Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar. Den underliggande tanken var från alla partiers sida, utom från moderaterna, var att denna myndighet skulle komma att blida en krisledande myndigheten vid en kris som innebär behov av sektorsövergripande styrning. Det tvärsektoriella perspektivet var en grundbult. Samhällets samlade förmåga skulle tas tillvara och det var nödvändigt att ha en iförväg utpekad, proffessionell och övad funktion som kan samordna alla myndigheter för ett resolut och adekvat agerande.

Sedan blev det val och modraterna, som alltså var det enda partiet som motsatte sig en krisledande myndighet, trädde in på försvarsdepartementet och satte stopp för den utredning om en krisledande funktion som var i full gång under Anders Svärds ledning. Istället tillsattes den utredning som presenteras idag, och som hade till uppgift att forma ett förslag där den krisledande funktionen läggs in i regeringskansliet.

Den utredning som parallellt höll på med sammanslagningen av de myndigheterna fick fortsätta och har för ett tag sedan presenterat sitt förslag. Det följdes också upp i årets budgetproposition, där regeringen aviserar att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) skall inrättas från och med 1 januari 2009.

Utöver den nya myndigheten, som alltså skall inrättas om drygt ett år, skriver regeringen i budgetpropositionen att man avser att återkomma till riksdagen med en närmare redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap. Troligtvis innebär detta att man avser lägga förslagen som vaskas fram i de två utredningarna till riksdagen.

Men, låt oss nu i spänd förväntan se fram emot dagens utredningsförslag. Jag återkommer.

Kolumnist på utrikesbloggen.se

Idag har jag premiär som kolumnist på utrikesbloggen.se där jag skriver om den nya tidens legosoldater.

Somliga går med....

Under rubriken "Styrkor plundras på utrustning" skriver SvD idag om att Försvarsmakten saknar kängor, ökenuniformer, fordon och radiomateriel till den EU-styrka som ska sändas till Tchad efter årsskiftet. Andra styrkor, som Nordic Battle Group plundras därför på utrustning.

Mikael Holmström skriver:

"Trots en materielbudget på 17 miljarder kronor i år saknas grundläggande utrustning när förband ur det nya insatsförsvaret ska sändas ut."

Å enda sidan kan man inte förvänta sig att Försvarsmakten alltid skall ha all tänkbar utrustning i ladorna, för alla situationer, uppdrag och förhållanden. Det skulle inte vara rimligt och det är heller inte möjligt.

Å andra sidan tror jag det är många som blir förvånade, som har hört att materielbudget och organisation är anpassad för ett "insatt insatsförsvar" med interantionell krishantering som främsta uppgift. Det är klart att människor reagerar när de vet att materielbudgeten omfattar 17 miljarder kronor och att man inte kan plocka fram kängor så att det räcker för 170 man som skall åka till Tchad.

Det funkar ju inte riktigt så att det finns ett "Just In Time" system för försvarsmateriel. Situationen förbättras inte heller av att både Försvarets materielverk och de delar av Försvarsmakten som skall serva utlandsstyrkan i alla lägen, har svarat upp mot insatsförsvarets (snabba) behov i detta avseende. Men det är inget nytt. Det är, som jag tidigare påpekat, något som redan Ulf Henricsson hade problem med för BA01 och som många bataljonschefer har upplevt efter honom.

SvD skriver att det nu blir fråga om ”omfördelning”, dvs. att bland annat uniformer plockas från NBG och går till Tchad-styrkan. Det riskerar naturligtvis att bli problem om NBG får (ytterligare) materiella förseningar inför beredskapsperioden 1 januari 2008. I synnerhet är det problem om man "omfördelar" sådant som behövs för NBG:s övningsverksamhet. Men om det bara är uniformer och kängor det handlar om och man får hem prylar innan beredskapsperioden, så bör det gå att öva i annat och rädda situationen.

Uppdatering: SvD följer upp idag med en ny artikel om materielproblemen.

Välkommen utrikesbevakning

Ett nytt och välkommet webb-projekt har från och med igår sett dagens ljus. Det handlar om Utrikesbloggen.se som drivs av Bengt Albons, tidigare utrikesmedarbetare på Dagens Nyheter under 35 års tid. Jag kommer själv ha förmånen att få medverka med inlägg.

Utrikesbloggen.se är en webbtidning för utrikesbevakning, analys och debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sidan ska innehålla analyserande artiklar, debattinlägg och kolumner av svenska experter, diplomater, politiker och journalister. Bengt skriver själv under "Albons Analys" och länkar till svenska och framför allt internationella analyser, kolumner, bloggar, rapporter och studier. Utrikesbloggen.se uppdateras dagligen.

Som sagt, ett välkommet och välbehövligt komplement till utrikesbevakningen i svenska tidningar, radio och tv!

Tuttfria möten

OK, det är 2007 och man får läsa det här. Mamma Marie har ammat sitt barn under ett möte med skattenämnden. Men ajabaja, då ringer skattenämndes ordförande upp för att försäkra sig om att hon inte skall amma dottern Tilda under kommande möte.

Varför? Är det brösten som är problemet eller tror de att Marie har gröt i huvudet av amningen och är oförmögen att fatta vettiga beslut? Det förstnämnda, med brösten, kan det väl inte vara med tanke på att man ser betyrligt mer hud bara genom att slå upp vilken kvällstidning som helst. Och det sistnämnda kan väl ingen mer än Annica Dahlström tro?

När jag läser om Marie fylls jag av djup tacksamhet över Försvarsberedningens ledamöter och sekretariat. De gjorde det möjligt för mig att närvara vid beredningens möten när mina söner var spädbarn och ammades, 2001 respektive 2003. Det var nämligen okej för dem och barnen var också tillfreds med detta arrangemang. När det var slutammat och barnen större, mer rörliga och högljudda, var det också slut med närvaron vid möten för deras del. Då tog pappaledigheten vid.

Jag satt inte och viftade med brösten vid bordet -vilken ammande kvinna gör det- utan drog mig såklart undan (lika mycket för sönernas och min egen skull) utmed väggen när det var dags för mat. Om barnen var ledsna gick jag ut. Att ha barn med sig innebär naturligtvis inte att man har rätt att störa möten.

Nog var det en och annan förvånad blick, speciellt när vi hade föredragningar av utomstående gäster, med det berodde nog på att det var lite konstigt i största allmänhet för en del personer att det var en ung kvinna med i församlingen. Och då blir det ju inte mindre konstigt när det ligger spädbarn och sover i en vagn bredvid.

Det gick oftast väldigt bra att ha med sönerna. Men jag minns också en presskonferens när beredningens dåvarande huvudsekreterare, Michael Mohr, fick rycka in då min son för ovanlighetens skull inte ville vara med och förklara förträffligheterna med beredningens senaste rapport. Michael, som är en handlingens man och själv far, tog med sonen utanför salen och gick fram och tillbaka med honom på axeln tills dess att presskonferensen var klar.

Samhällsplanerare förenen eder!

Idag lämnade den statlige utredaren Bengt Holgersson sin klimat- och sårbarhetsutredning till regeringen.

Utredningen har analyserat hur Sveriges klimat kan utvecklas under de kommande 100 åren. Viktiga aspekter har varit sårbarheten för översvämningar, ras, skred och stormar. Utredningen föreslår olika åtgärder för att minska sårbarheten och anpassa samhället till långsiktiga klimatförändringar och extrema väderhändelser.

Enligt SvD målade Holgersson upp en dyster framtidsbild vid sin presskonferens.

Utredningen visar att risken för ras och erosion kommer att öka i stora delar av landet och att detta kräver förstärkta insatser. Vattenkvaliteten kommer att sjunka vilket ställer krav på mer avancerad reningsteknik i våra reningsverk. Sverige kommer att få fler värmeböljor med bland annat ökad smittspridning som följd. Östersjön riskerar dramatiska förändringar av ekosystemen -klimatförändringarna förvärrar dagens situation och arbetet med att minska utsläppen bör intensifieras.

På flera områden påpekar utredaren att det är viktigt att åtgärder vidtas redan nu, bland annat för bebyggelse, vägar, järnvägar, el- och telenät och VA-system. Utredningen har gjort översiktliga modellberäkningar över hur stora skadekostnader som kan uppstå.

Det finns med andra ord anledning att påminna om klimatanpassningsportalen.

Truble for hire

Blackwater USA har ungefär 1000 anställda personer som ansvarar för att skydda amerikanska diplomater i Irak. Den 16 september, på Nissor Square i Baghdad, hamnade några av dessa i en eldstrid som dödade minst 11 irakier.

Det borde vara en självklarhet, men om amerikaner (och andra) vill att irakier ska respektera "lag och ordning", så kan ingen i Irak, inte amerikanerna själva och i synnerhet inte tungt beväpnad personal från privata säkerhetsföretag, stå över lagen!

Problemet är att privata säkerhetsföretag, som Blackwater, har immunitet och lyder inte under irakiska lagar, tack vare regler som slogs fast av Coalition Provisional Authority efter invasionen.

Snacka om kontraproduktivt uppträde och underminering av de eventuella framsteg man gör. Jag är övertygad om att privata, tungt beväpnade, aktörer i internationell krishantering är ett stort och växande problem.

Hur gick det då efter dödskjutnningarna på torget i Baghdad?

Jo, kanske det ändå blir en förändring:

"September 23, 2007 -- BAGHDAD - Iraq wants to tighten control over security contractors after a deadly shooting incident involving the U.S. firm Blackwater, ending their immunity from Iraqi prosecution, the Interior Ministry said yesterday. Blackwater guards were back on the streets of Baghdad yesterday after the U.S. Embassy eased a three-day ban on road travel by U.S. officials outside the capital's Green Zone. Iraq has said it would review the status of all security firms after what it called a flagrant assault by Blackwater contractors in which 11 people were killed while the firm was escorting a U.S. embassy convoy."

Följande artikel är tänkvärd läsning:

"And now the United States has become the world’s No. 1 employer of hired thugs. By a conservative count, we and our partners in Iraq employ 5,000 armed American and other Western expatriates, at least 10,000 third-country-nationals or TCNs, and upwards of 15,000 Iraqis who should be serving their own country in uniform."