Frivilligheten inför avgörandets stund

Ett område som har kommit alldeles i skymundan inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen (som lämnas den 17 mars) är de frivilliga försvarsorganisationerna.

Regeringen beslutade den 7 februari 2008 om direktiv (2008:2) till en utredning om frivillig försvarsverksamhet. Utredningen fick bl.a. i uppdrag att:

- klarlägga vilken roll den frivilliga försvarsverksamheten ska ha i framtiden och hur verksamheten ska kunna utvecklas utifrån dagens och framtidens behov,

- klarlägga vilket behov som föreligger av frivilligpersonal inom totalförsvaret och samhällets krisberedskap,

- föreslå hur ett förbättrat system för att försörja verksamhetsbeställande myndigheter med frivillig kompetens skulle kunna se ut,

- föreslå vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska vara en frivillig försvarsorganisation samt kartlägga vilka av dagens frivilliga försvarsorganisationer som passar in på dessa kriterier,

- utvärdera och föreslå ett nytt system för den statliga finansieringen av de frivilliga försvarsorganisationerna med hänsyn till ny inriktning och nya uppgifter samt förslå en ändamålsenlig prioritering vid tilldelning av medel, och

- överväga om och i så fall i vilken utsträckning förmånssystemen till hemvärns- och frivilligpersonal bör förändras.

Utredare Björn Körlof presenterade sitt slutbetänkande "Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet" (SOU 2008:101) till försvarsminister Sten Tolgfors den 14 november 2008. Utredningen har gått ut på remiss och rimligen behandlas alltså frågan i den kommande inriktningspropositionen.

Utredningen föreslog bland annat att det i princip endast är genom uppdragsstyrning som verksamheten bör stödjas i framtiden och att det är så den frivilliga försvarsverksamheten bör utvecklas för att svara mot behov som finns i samhället.

Jag har läst Civilförsvarsförbundets remissvar till utredningen och jag hittar flera viktiga invändningar mot förslagen. Civilförsvarsförbundet anser bland annat att utredningen saknar en väl genomtänkt och nydanande grundsyn för hur medborgarnas egna resurser ska tas tillvara i samhällets försvar och krisberedskap:

"Utredningen har en alltför snäv syn på frivilligt engagemang. I stället för att se allmänheten, inklusive de frivilliga, ideella organisationer som bärs upp av medborgarna, som en strategisk förstahandslösning i svåra krislägen, ses de genomgående i Frivilligutredningen som en personalförsörjningsresurs, som ska göra det möjligt för myndigheter att lösa sina uppgifter.

Samhället är större än staten. Frivilligutredningens förslag stämmer inte överens med den vision och de principer som är kärnan i den överenskommelse som under år 2008 ingåtts mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området samt Sveriges Kommuner och Landsting. Frivilligutredningen går i detta avseende även stick i stäv med Folkrörelseutredningen från 2007."

Civilförsvarsförbundet avvisar också förslaget att skrota organisationsstödet med följande tänkvärda argument:

"Utredningens alternativ är att all ersättning till organisationerna ska vara uppdragsstyrd. Därmed riskerar samhället att få ideella organisationer som är osjälvständiga och tillför samhällsverksamheten mindre värden än vad de annars skulle kunna göra.

Civilförsvarsförbundet avstyrker därför förslaget, att statens ekonomiska styrning endast ska ske med uppdrag. Förslaget vittnar om att utredningen saknar insikt om grundläggande mekanismer i idéburen verksamhet, förutom att den ger uttryck för en nedvärderande syn på frivilligorganisationer och deras resurser."

Det återstår att se var regeringen landar i propositionen. Frivilligheten i vid mening - inklusive frågan om hur det påverkar samhällets samlade krishanteringsförmåga- lider svårt av att allt fokus i försvarsdebatten hamnar på det militära försvarets utveckling.

Utredare utsedd

Idag utsågs Jan-Olof Lind, överdirektör vid Försvarets forskningsinstitut, FOI, till utredare om Försvarsmaktens helikopterresurser.

Enligt försvarsdepartementets pressmeddelande skall utredaren "se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder."

Mina spekulationer om tilläggsdirektivet kan ni glömma. Det handlade om att delrapporten inte ska lämnas den 31 december i år utan att utredaren ska redovisa frågorna om helikopter 4-systemet senast den 31 mars 2009 och slutrapporten senast den 1 mars 2010.

Frågan om helikopterresurser och Medevac i Afghanistan bör således verkligen bli föremål för en ordentlig omgång i dagens ISAF-debatt i riksdagen!

I flygande fläng

Den 10 oktober 2008 meddelade man från försvarsdepartementet att regeringen hade antagit direktiv för en utredning om hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras.

Försvarsminister Sten Tolgfors sade i pressmeddelandet att utredaren ska se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder.

Bra, men nu har denne utredare -som ännu inte är utsedd- bara fem veckor på sig innan han eller hon skall redovisa en delrapport om helikopter 4-systemet (den 31 december)!

Frivillig försvars(beredskaps)verksamhet

Om en timme (10:00) presenterar utredare Björn Körlofs utredning "Utredningen om frivillig försvarsverksamhet" betänkandet (2008:101) Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet. Det ligger redan på nätet för läsning.

Jag har ännu inte läst hela utredningen, men en sak har jag noterat:

Utredningen behandlar frågor om vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska kunna tillhöra den aktuella gruppen av organisationer och komma ifråga för uppdrag (det är uppdragsstyrning som skall gälla framöver, vilket i sig innebär risker för att den mer långsiktiga och från staten mer fristående -och kanske också nyttigt obekväma- roll som organisationerna kan ha).

Utredningen föreslår att endast de kriterier som generellt bör gälla för samhällsstöd (dvs. demokratisk organisation, etiskt godtagbar verksamhet, icke-diskriminerande medlemsrekrytering, svara mot beställarmyndighetens värdegrund samt förutsättningar för insyn och kontroll vad avser ekonomi och verksamhet) bör gälla i framtiden. Det innebär att de myndigheter m.fl. som efterfrågar frivilliga för sina behov i framtiden bör kunna ingå avtal med vilken organisation som helst som fyller de nämnda generella kraven.

Bra!

Verklighetsanpassning av veteranfrågorna

I fredags överlämnande utredare Allan Widman (fp) sitt andra delbetänkande i veteransoldatutredningen. Veteransoldatutredningen har haft som uppdrag att utforma förslag till hur en samlad och trovärdig svensk veteranpolitik, dvs. hur ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser, bör vara utformad.

Det är ett gediget arbete Widman presenterar. En lång rad åtgärder föreslås. Några exempel av många:

Högre grad av personliga kontakter vid rekrytering, samtliga anställda i Försvarsmakten (FM) skall vara skyldiga att genomföra utlandstjänst (i samma anda som Försvarsberedningen tidigare har föreslagit), FM skall i en policy fastställa att man förväntar sig att de anställda gör insatser var tredje år och FM skall bli mer öppen och informera mer om de intsernationella insatser man genomför och tidsgränserna skall bort (tidigare fem år) för att FM skall hjälpa soldater som har skadats det skall istället utgå så länge som behovet kvarstår.

Försvarsminister Tolgfors kommenterar utredningen i positiva, men icke-förpliktigande uttalanden:

- Karaktären på de internationella insatserna har över tiden förändrats. Soldaterna måste vara bättre rustade både före, under och efter en insats.

- Att delta i en internationell insats är en altruistisk handling. De som deltar tar risker för att värna andras säkerhet och för att främja Sveriges intressen. Det finns anledning till djup erkänsla mot dem som deltar.

- Jag delar utredarens bedömning att vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt. Dagens uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och bristande planerbarhet.

- Internationella insatser handlar om att sprida de värderingar Sverige står för. I detta ligger att soldater är rätt utbildade. Utredningen har identifierat samma behov som regeringen av att stärka utbildningen före insats. Den enskilde soldaten som deltar i internationella insatser ska inte behöva känna sig eller sitt arbete ifrågasatt, utan med hjälp av rutiner och regler ha fullt stöd för att agera.

Så långt försvarsministern.

– Vi är mycket positiva till utredningen och tycker att det har varit ett bra samarbete. Vissa punkter kan vi ta till oss direkt medan andra kommer som politiska direktiv, säger ställföreträdande chefen för Insatsstaben, generalmajor Anders Brännström.

Så långt Försvarsmakten.

Utredningens tar sin utgångspunkt i att förberedelserna för personalen inför en insats, stödet under och omhändertagandet efter insatsen är grundläggande för att Sverige ska ta sitt ansvar för berörd personal. Detta förutsätter i sin tur att verksamheten grundas på en sammanhängande, trovärdig och allmänt accepterad personalpolitik. Denna politik måste täcka alla delar i kedjan från det att en insats initieras till långt efter att den avslutats. En sådan personalpolitik måste också omfatta alla som berörs av insatsen.

Widman framhåller att den framtida veteranpolitiken ska grundas på en helhetssyn som inkluderar rekrytering av personalen, utbildning och förberedelser inför insatsen, stöd och åtgärder under insatsen, omhändertagande samt stöd och eventuell rehabilitering efter insatsen. Stödet till anhöriga, särskilt barnen, framhålls.

Specialförbanden under (egen) lupp

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, redovisade i dag sin utredning om ledarskapet, kulturen och sekretessen inom specialförbanden SSG (Särskilda skyddsgruppen) och SIG (Särskilda inhämtningsgruppen). Dessa förband är redan i dag ställda under samma ledning (operativ ledning och verksamhetsledning) och enligt tidigare inriktning skall de också uppgå i ett gemensamt förband. Lindström förordar nu att det arbetet snabbas upp.

Lindström skriver att det mellan SSG och SIG har funnits starka spänningar, rivalitet utifrån olika ekonomiska förutsättningar eller inriktningar vilka olika förmågor olika förband skall upprätthålla eller utveckla för framtiden. Lindström har undersökt flera frågor som tagits upp i media under våren. Han menar bl.a. att det inte finns belägg för påståenden att soldater skulle ha utnyttjat prostituerade under uppdrag i Afrika och han har "inte kunnat finna stöd för" att det skulle finnas rasistiska tendenser inom förbanden.

Vidare föreslås att Konteramiral Jörgen Ericsson återtar befälet som chef för specialförbanden och att Överste Hans Alm återtar befälet som chef för specialförbandsledningen. I utredningen har inte framkommit något som föranleder utredaren att rikta någon kritik mot dessa personer (som båda haft andra arbetsuppgifter medan specialförbandsutredningarna gjorts).

Utredningen är öppen och för den som är intresserad rymmer den en hel del information om specialförbanden som inte har varit allmänt känd.

I och med denna öppenhet kan man nu diskutera saker som inte har varit kända hos en bredare allmänhet, t.ex. att det ännu inte finns några kvinnor som är fast anställda som operatörer (men att ett särskilt program utvecklas för möjliggöra detta i närtid).

Rent allmänt framstår dock utredningen närmast som en reklambroschyr för specialförbanden - vilket förmodligen är en av orsakerna till att den är öppen.

– Utredningen slår fast att Sveriges specialförband fungerar väl och det är viktigt att trovärdigheten nu har återupprättats, säger ÖB Håkan Syrén i en kommentar till utredningen.

Trovärdigheten kan dock aldrig fullt ut upprättas enbart av en internt genomförd utredning. Det sker genom handling och avsaknad av skandaler och misstag.

Inslag i Ekot här. SvD-artikel här. Expressen här.

FRA utreds?

Fredrick Federley (c) skriver följande på sin blogg idag:

"Utöver detta har regeringen själv tagit initiativ till en utredning om vad som egentligen sker på FRA och hur det står till med de uppgifter om olaglig lagring av uppgifter som vi sett i media den sista tiden."

Och det är ju lite spännande mot bakgrund av det frågesvar som Sten Tolgfors lämnade den 11 juni som svar på Max Anderssons (mp) fråga med följande slutkläm:

"Det finns således starka skäl att tro att FRA har ägnat sig åt avlyssning vars laglighet kan ifrågasättas. Avser ministern att vidta några åtgärder för att utreda om i vilken utsträckning detta har skett?"

Hur ministerns svar löd? Jo såhär: "Jag ser mot den bakgrunden ingen anledning att ytterligare utreda FRA:s verksamhet."

Frivilligutredning - igen

Regeringen har nu tillsatt den senaste utredningen i raden av de som under historiens gång har haft uppgift att lämna förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom försvaret och samhällets krisberedskap.

Till utredare har Björn Körlof utsetts. Körlof är generaldirektör och chef för Totalförsvarets pliktverk till och med den sista februari 2008. Han tillträder uppdraget som utredare den 1 mars 2008 och skall redovisa resultatet senast den 31 oktober 2008.

Regeringen beskriver utredningen såhär i ett pressmeddelande:

"I takt med att Försvarsmaktens verksamhet har förändrats från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar är det naturligt att även den frivilliga försvarsverksamheten förändras i samma riktning och att den bör anpassas efter det civila samhällets behov. En särskild fråga är hur den statliga finansieringen av den frivilliga försvarsverksamheten bör se ut i framtiden."

Kommittédirektiven finns att läsa här.

Frivilligheten utreds (igen)

Försvarsminister Tolgfors levererade för en tid sedan beskedet att ett kommittédirektiv gällande frivillig försvarsverksamhet är under beredning i regeringskansliet. Tolgfors sade att hans inriktning är att en särskild utredare ska arbeta fram förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret och samhällets krisberedskap. I uppdraget kommer även en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer ingå

Beskedet gavs i samband med en interpellationsdebatt med Inger Jarl Beck (s), som hade författat interpellationen.

Samhället lider förvisso inte brist på frivilligutredningar. Sedan "Utredningen om frivillig medverkan i totalförsvaret" kom 1992 har ytterligare två utredningar genomförts:

"Frivilligutredningen, Totalförsvaret och frivilligorganisationerna – uppdrag, stöd och ersättning", från 1997 och "Frivilligorganisationsutredningen, Frivilligheten och samhällsberedskapen" från 2001.

Minister pekar dock på att saker har hänt när det gäller försvarets (i vid mening) verksamhet; tex. den pågående omvandlingen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, ökade internationella ambitioner samt samhällets krisberedskap och det breddade kompetensbehov som kan finnas vid en breddad hotbild. Tolgfors säger:

"Även vid extraordinära händelser och stora olyckor i fredstid kan frivilligorganisationer lämna ett viktigt bidrag. Det kan handla om att till exempel komplettera och förstärka yrkesverksam personal i kommuner och landsting eller att medverka i situationer som kräver förstärkningspersonal i stort antal under längre tid. Erfarenheterna av frivilligt engagemang under de senaste åren har visat att det finns goda förutsättningar för ett omfattande frivilligt deltagande i samhällets säkerhetsarbete. Det här kan vara en uppgift för de frivilliga försvarsorganisationerna men också för andra organisationer."

Det är bra och rätt. Vidare säger Tolgfors:

"Vi menar att det är lämpligt och rimligt att en utredare ser över behovet av frivillig försvarsverksamhet i framtiden, och när det har klarlagts kan det bli aktuellt att titta närmare på hur behovet ska tillgodoses. Summa summarum: Väldigt viktig verksamhet, utrymme för modernisering och bättre anknytning till försvaret och den civila krishanteringens verksamhet."

Riksdagens partier är överens om har att alla organisationer som med uthållighet och kvalitet bidrar till samhällets krishanteringsförmåga ska kunna komma ifråga för ekonomiskt stöd. Jag hoppas att detta är grundtanken i de kommande utredningsdirektiven, med tanke på att en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer skall ingå i utredningen.

Riksdagsdebatt om pliktfrågan

I morgon, onsdag, debatterar riksdagen Försvarsutskottets betänkande 2007/08:FöU3 Vissa frågor rörande totalförsvarsplikt m.m.

Utskottet skriver i sitt betänkande att frågan om hur Försvarsmaktens personalförsörjning ska utformas är en av de viktigaste frågorna – kanske den viktigaste – för Försvarsmaktens fortsatta utveckling. Utskottet framhåller behovet av den översyn av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och dess tillämpning som regeringen har aviserat (men ännu inte har tillsatt).

Utskottet håller på att tappa tålamodet: "Det är därför angeläget att ett sådant utredningsarbete inleds."

Utskottet deklarerar också att denna utredning, mot bakgrund av den grundläggande betydelse som den kommer att få och att eventuella förändringar av totalförsvarsplikten måste ha ett brett parlamentariskt stöd, ska vara parlamentariskt sammansatt.

Vänsterpartiet har en reservation till betänkandet:

"Ett nytt utbildningssystem har nyligen införts av Försvarsmakten. Under kommande år beräknas uppskattningsvis ca 8 300 värnpliktiga genomsnittligt att kallas in till utbildning. Vart tredje utbildningsår beräknas emellertid endast ca 5 000 värnpliktiga att kallas in till utbildning, varav ca 1 500 till armén. Vänsterpartiet menar att antalet värnpliktiga som kallas in till utbildning bör ökas till det dubbla för att säkra att försvaret får en god personalförsörjning och beredskap i framtiden såväl i Sverige som för insatser utomlands."

De är väldigt ensamma om att anse det.

Blir det bättre nu?

Det övergripande frågan man ska ställa sig efter dagens presentation av den nya krishanteringsorganisationen i regeringskansliet är naturligtvis: Blir det bättre nu? Svaret är såvitt jag kan överblicka ja, inom ramen för befintligt system. Men två av de grundläggande ingångsvärdena gör mig fortsatt orolig för Sveriges förmåga att hantera nästa kris:

1. Statsministern dras omedelbart i krishanterandet och man har ingen att "ta till" om det går åt skogen.
2. Frågan om befogenheter att med kraft samordna och styra myndigheterna är olöst.

Men, låt mig börja från början.

Den utredning som Christina Salemonsson överlämnade till regeringen idag, om inrättandet av en nationell krishanteringsfunktion i regeringskansliet, innehåller i huvudsak följande punkter:

1. Statsrådsberedningen bör ha ett tydligt, samlat och departementsövergripande ansvar för krishanteringsfrågor. Därtill har varje departement ett eget ansvar för krishanteringsåtgärder inom sitt verksamhetsområde.

Kommentar: 2005 års Katastrofkommission kritiserade bristen på tydlighet i Regeringskansliets organisation för hantering av kriser och drog slutsatsen att den ordinarie organisationen är otillräcklig för sådana situationer. Utredningens förslag kan tydliggöra ansvaret. Men med det följer också utmaningar. Ett sådant ansvar rakt i statsministerns knä, som en organisatorisk tillhörighet i statsrådsberedningen innebär, gör att det blir statsministern som omedelbart vid en större kris hamnar i hetluften. Det kanske han eller hon gör ändå, beroende på mediatryck och annat, men med även det formella ansvaret i det egna boet, har man så att säga ingen annan att "ta till" om det går åt skogen. (Organisatoriskt är det så att statsministern är chef för Statsrådsberedningen och Statsrådsberedningen har till uppgift att biträda statsministern)

2. En chefstjänsteman (det blir Christina Salemonsson själv) för krishantering samt ett kansli för krishantering (ca 35-40 personer) bör inrättas i Statsrådsberedningen med ansvar för att utveckla, samordna och följa upp Regeringskansliets krishanteringsarbete. Kansliet föreslås verka inom tre områden; omvärldsbevakning och lägesbild, krishantering samt analys.

Kommentar: Salemonsson är en stabil och kunnig person med lång erfarenhet och hon är, såvitt jag kan bedöma, begåvad med en stor personlig integritet. Det blir nog bra.

Det kansli som föreslås blir stort i förhållande till den befintliga statsrådsberedningen (SB). Jag vet inte exakt hur många som jobbar på SB dessa dagar, men krishanteringsfunktionen blir tung i relation till övriga SB.

Värt att notera är det som Katastrofkommissionen konstaterade, nämligen att det direkt efter flodvågskatastrofen fördes diskussioner mellan kriscentra i ett antal europeiska länder men att Sverige inte kontaktades då landet saknade en tydligt utpekad kontaktpunkt. EU:s ministerråd har beslutat att en kontaktpunkt bör identifieras i varje medlemsland, som kan kontaktas vid alla typer av händelser. Enligt utredningen blir det nya kansliet denna kontaktpunkt. För närvarande är det Räddningsverkets internationella avdelning som är operationell kontaktpunkt för EU:s gemenskapsmekanism för räddningsinsatser. Det är nog bra om det förblir så, eftersom Räddningsverket är en operativ myndighet och kan återkoppla till kansliet istället för att det först skall gå till kansliet, som sedan skall förmedla förfrågan om stöd etc. till Räddningsverket.

3. Under normala förhållanden ska kansliet bedriva omvärldsbevakning, utveckla och följa upp Regeringskansliets krishanteringsförmåga, ansvara för utbildning och övning samt ta fram analyser av hot och risker som kan drabba Sverige. Vid kriser ska kansliet larma, kunna initiera arbetet, stödja beslutsfattare i Regeringskansliet samt samordna underlag.

Kommentar: Nuvarande ordning innebär att ett samordnande departement utses vid en kris. Utredaren anser att det ska vara den föreslagna chefstjänstemannens ansvar att avgöra om arbetet i Regeringskansliets organisation för krishantering i någon eller flera delar ska sättas igång, efter det att kansliet nåtts av information om en allvarlig händelse. Jag kan se att man riskerar att bygga in en broms här, där departementen i värsta fall väntar in en signal från Salemonsson innan man sätter igång att hantera krisen. Den risken finns förvisso på ett eller annat sätt i alla modeller, bl.a. dagens modell, när regeringen måste fatta beslut om ett samordnande/krisledande departement innan man får de befogenheter som krävs.

En nyckelfråga är vilka mandat krishanteringsförmågan har när det gäller att "trycka på knappen". Utreningen säger att "det är enligt utredarens uppfattning nödvändigt att chefstjänstemannen samråder med statsministerns statssekreterare innan arbetet i krishanteringsorganisationen sätts igång". Det avgörande kommer därefter: "Skulle ett sådant samråd inte vara möjligt att genomföra ska chefstjänstemannen ändå ta de initiativ som han eller hon finner nödvändiga. I ett sådant fall ska statssekreteraren så snart som möjligt i efterhand informeras om vidtagna åtgärder". Det är bra.

4. Vid kriser har statssekreterarna en viktig roll för att ange en gemensam strategisk inriktning för arbetet, bereda frågor av stor vikt snabbare än normalt samt avgöra eventuella oenigheter mellan departementen. En grupp för strategisk samordning, bestående av statssekreterarna (kabinettssekreteraren) från de mest berörda departementen, bör vid kriser svara för dessa uppgifter.

5. Den sakkunskap som finns vid departementen är nödvändig för att kunna hantera kriser. Vid varje departement ska det därför finnas en utarbetad krishanteringsplan och förberedda arbetsformer för krishantering som gör att departementen snabbt kan delta i krishanteringsarbetet. Detta förutsätter att det finns en utsedd och övad krisledningsgrupp samt en hög tillgänglighet vid departementen.

6. Regeringskansliet måste bättre kunna samverka med myndigheter, kommuner och övriga aktörer som självständigt beslutar om och genomför åtgärder. Det är viktigt att regeringen, berörda myndigheter och aktörer kan mötas för överläggningar och ömsesidig orientering under normala förhållanden och vid kriser. Därför föreslås ett krishanteringsråd inrättas som leds av chefstjänstemannen.

Kommentar: Utredningens hela grundfundament är att det är regeringens uppgift att ansvara för inriktning, prioritering och samordning av tvärsektoriella åtgärder på den nationella nivån. Den modell som alla partier tidigare har varit överens om, utom moderaterna, är att det skall vara en myndighet (krishanteringsfunktion på myndighetsnivå) som vid stora sektorsövergripande kriser skall ta befälet för denna samordning. Moderaterna har hävdat att det inte går för att ingen myndighetschef vill ledas av någon annan.

Just denna fråga, om samordning mellan myndigheterna, bedömer jag är den svagaste länken i både dagens krishanteringskedja och den modell som utredningen föreslår. Salomonsson skriver att:

"Med ett krishanteringsråd ökar förutsättningarna för en snabb och effektiv samordning mellan regeringen och myndigheterna i krissituationer. Det bör dock poängteras att rådet i första hand syftar till att tillgodose behovet av samordning mellan regeringen och myndigheterna, och inte behovet av samordning myndigheterna emellan. För detta bör andra former utvecklas på myndighetsnivå."

7. För att på ett effektivt sätt kunna samordna arbetet under en kris behövs lokaler och teknik som kan uppfylla kraven på tillgänglighet, säkerhet, arbetsmiljö och tekniska stödsystem. Utredaren föreslår därför att ett kriskoordineringscenter byggs upp inom Regeringskansliet.

Kommentar: Utredaren skriver ingenting om var det föreslagna centret bör lokaliseras. Stockholms innerstad? Det har sina fördelar med den närhet till centrala funktioner och beslutsfattare etc. som det innebär. Men det har också sina nackdelar, t.ex. säkerhetsaspekten. Var är det mest sannorlikt att ett sådant center kan slås ut just i ett krisläge- jo, förmodligen Stockholms innerstad (om man inte gräver ner sig i en bunker, en idé kan kanske vara att man sitter tillsammans med eller i varje fall i närheten av SOS-alarm).

Förslagen i sin helhet innebär, enligt utredaren, att Regeringskansliet ges bättre förutsättningar för att i framtiden kunna stödja regeringen i dess hantering av kriser. Det tror jag, men jag är fortfarande inte övertygad om att det är rätt att lägga detta ansvar direkt, från första stund, så nära statsministern. Dessutom anser jag som sagt att frågan om koordinering mellan myndigheterna inte är löst.

SvD skriver om utredningen här och DN skriver här.

Spänd förväntan

Alla som är det minsta intresserade av svensk krishanteringsförmåga och som kommer ihåg diskussionen om denna förmåga (eller snarare brist på) i efterdyningarna av tsunamin, bör hålla ögonen öppna idag.

Klockan 12 presenteras nämligen förslag till nationell krishanteringsfunktion då utredaren Christina Salomonson överlämnar rapporten om inrättandet av en nationell krishanteringsfunktion inom Regeringskansliet till statsminister Fredrik Reinfeldt.

Det finns anledning att göra en snabb tillbakablick inför den webbsända pressträffen (som man kan titta på här).

Försvarsberedningen lade innan valet fram ett förslag, i full politisk enighet, om att man bör ha en krisledande funktion som dels har rätt att initiera åtgärder (utan att vänta på att statsministern trycker på knappen) och dels har rätt att samrdna andra myndigheter.

En annan del av förslaget var att man bör slå samman Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar. Den underliggande tanken var från alla partiers sida, utom från moderaterna, var att denna myndighet skulle komma att blida en krisledande myndigheten vid en kris som innebär behov av sektorsövergripande styrning. Det tvärsektoriella perspektivet var en grundbult. Samhällets samlade förmåga skulle tas tillvara och det var nödvändigt att ha en iförväg utpekad, proffessionell och övad funktion som kan samordna alla myndigheter för ett resolut och adekvat agerande.

Sedan blev det val och modraterna, som alltså var det enda partiet som motsatte sig en krisledande myndighet, trädde in på försvarsdepartementet och satte stopp för den utredning om en krisledande funktion som var i full gång under Anders Svärds ledning. Istället tillsattes den utredning som presenteras idag, och som hade till uppgift att forma ett förslag där den krisledande funktionen läggs in i regeringskansliet.

Den utredning som parallellt höll på med sammanslagningen av de myndigheterna fick fortsätta och har för ett tag sedan presenterat sitt förslag. Det följdes också upp i årets budgetproposition, där regeringen aviserar att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) skall inrättas från och med 1 januari 2009.

Utöver den nya myndigheten, som alltså skall inrättas om drygt ett år, skriver regeringen i budgetpropositionen att man avser att återkomma till riksdagen med en närmare redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap. Troligtvis innebär detta att man avser lägga förslagen som vaskas fram i de två utredningarna till riksdagen.

Men, låt oss nu i spänd förväntan se fram emot dagens utredningsförslag. Jag återkommer.

Äntligen!

Nu berättar TT (med källa tidningen Fokus) att direktiven till utredningen om förändrad totalförsvarsplikt skickas ut på på gemensam beredning i regeringskansliet under nästa vecka.

"Källor inom både moderaterna och på försvarsdepartementet bekräftar för tidningen att utredningen om att skrota värnplikten kommer i budgeten."

Jag säger som Gert Fylking inför Horace: Äntligen!

Uppdatering: SvD följer upp.

Får man bara ändan ur vagnen, behöver man inte ta sig i kragen

Vid dagens regeringssammanträde står följande punkt på försvarsdepartementets föredragningslista:

”Kommittédirektiv

Översyn av offentliga sektorns användning av helikopterresurser

Fö2007/1573/CIV

Fö2007/ /CIV”

Ja jösses! Jag försökte räkna efter hur många helikopterutredningar jag kommer ihåg, men misslyckades någonstans efter 1994/95. Riksdagens försvarsutskott hade redan då tröttnat på att de utredningar och utfästelser som gjorts (t.ex. i samband med försvarsbesluten 1987 och 1992) inte ledde till några större förbättringar när det gäller utnyttjandet av samhällets samlade helikopterresurser.

Det senaste jag har varit inblandad i när det gäller helikoptrar var Försvarsberedningens rapport En strategi för Sveriges säkerhet (Ds 2006:1), där vi uttalade att samhällets användning av helikoptertjänster måste effektiviseras. Beredningen ville ha till stånd en ”skyndsam översyn” av hur respektive organisations helikopterresurser kan samutnyttjas, samfinansieras och lokaliseras i syfte att effektivisera användandet.

Regeringen hade sedan med i propositionen 2005/06:133 Samverkan vid kris för ett säkrare samhälle att en översyn bör genomföras rörande samhällets användning av helikoptertjänster och dåvarande försvarsminister Leni Björklund uttalade att hon avsåg göra en översyn av samhällets användning av helikoptertjänster.

Men det bidde inget.

Inte heller blev det något av den utredning som beredningen ville ha om den maritima verksamheten. Vi får väl upprepa oss i höstens kommande rapport och ser om det kan leda någon vart denna gång. Det var ju trots allt alla riksdagens partier som var överens, och det kan vi nog bli igen.

Men, nu försöker den nya regeringen i alla fall komma framåt i helikopterfrågan och det är bara att önska lycka till!

Allan analyserar

"Det är oerhört viktigt hur vi förbereder och tar hand om den personal som deltar i internationella militära insatser. Nu ska vi för första gången få en samlad svensk politik på detta område."

Det säger försvarsminister Mikael Odenberg i ett pressmeddelande med anledning av att regeringen i dag har beslutat att utreda en samlad svensk politik om ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser.

Utredare blir Allan Widman (fp), ledamot av Riksdagens försvarsutskott. Det är ett bra val. Allan har engagerat sig under lång tid i dessa frågor. Han får en tuff tidsplan för en viktig uppgift. En nödvändighet dock, med hänsyn till att NBG ställs i beredskap vid årsskiftet. Den 15 oktober i år ska han redovisa vilka åtgärder som bör vara genomförda tills dess. Slutrapporten ska lämnas senast 1 maj 2008.

Jag önskar härmed lycka till. Det är en mycket viktig utredning, både för de som kommer att drabbas av svårigheter och anhöriga som är kvar hemma. Men i förlängningen handlar det om vår möjlighet att över huvud taget rekrytera människor till de uppgifter som riksdagen vill att man skall utföra.

Allan har anledning att följa uppbyggnaden av sajten Utlandsstyrkan.com Ett initiativ från en som varit i Kosovo och skadats, som anser att Försvarsmaktens hantering "varit under all kritik" och som nu arbetar för förändring i positiv riktning.

Tillbaka till stuprören?

En av de viktigaste utredningarna när det gäller samhällets krishanteringsförmåga har just sett dagens ljus. Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap har överlämnat betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) till försvarsminister Mikael Odenberg.

Tja, var skall man börja? Minnesgoda läsare kommer ihåg att denna utredning skulle tas i ett sammanhang med en annan utredning, dvs. Anders Svärds utredning om en krisledande funktion, och som i sin tur var ett resultat av försvarsberedningens (i full enighet mellan alla partier) idé om att det måste finnas en, i förväg utsedd övad och personalförsörjd, funktion som i händelse av stor kris skulle kunna leda myndigheter.

Denna utredning lade regeringen dock ner vid makttillträdet eftersom man, som man uttryckte det, inte ville ha en ”supermyndighet” som i krishantering står över andra myndigheter.

Mats Sjöstrand, som nu har lagt fram utredningen om sammanslagningen av de tre berörda myndigheterna (Statens Räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar), säger att det med en myndighet istället för tre blir arbetet mer effektivt och det skapas större möjligheter att möta dagens olyckor, hot och risker. Så långt håller jag med, men titeln på SOU:n ”Alltid redo!” måste följas upp med en fråga:

Om det finns en myndighet som alltid är redo att möta en kris, så är det ändå andra myndigheter som kommer att bära huvudansvaret för att möta den kris som uppstår, beroende på vilken verksamhet man fogar över. Utredningens titel är alltså helt missvisande.

Nu är det så att alla myndigheter, helt i enlighet med ansvarsprincipen, ansvarar både i vardagen och i krisläge för sina respektive områden. Det innebär, om man vill få till stånd en effektiv krishanteringsförmåga inom ramen för det systemet, att alla myndigheter som riskerar att möta en kris måste vara övade, ha funktioner och kompetens nog att möta de kriser man kan komma att hantera.

Min inställning är att krishantering är en profession och att erfarenheter när det gäller samordning av många olika intressen säger att det bör finnas någon som dels kan trycka på knappen och dels dela ut order till andra, när den sektorsövergripande katastrofen är ett faktum. Men det tycker alltså inte regeringen.

När det gäller utredningen som sådan kan man konstatera att de särskilda yttranden, som några av utredningens experter har lämnat, är uppseendeväckande kritiska. Ta t.ex. KBM:s stabschef Fredrik Hassel som skriver att:

”Utredningen har bedrivits i ett högt tempo och utifrån ett antal tidigt formulerade antaganden. Det genomgående temat i utredningsarbetet har varit att beskriva det som stödjer utredarens tidiga premisser och utelämna i stort sett allt som talar emot.” Han skriver också: ”Detta innebär att utredningens slutsatser baseras på en bild som är endimensionell, historisk, starkt förenklad och i vissa stycken direkt felaktig.”

Det, mina vänner, är ett klarspråk som sällan återfinns i offentligt tryck!

Stabschefen Ulrica Johansson, Räddningsverket, är också vass. Hon skriver att: ”Jag ifrågasätter förslagen som innebär en försvagning av det förebyggande säkerhetsarbetet och jag har starka invändningar rörande lokaliseringsförslagen och vissa verksamhetsanknutna förslag.”

Just det förebyggande säkerhetsarbetet är något som alla, och då menar jag alla, poängterar och lyfter upp. Om en expert från Räddningsverket säger att det arbetet försvagas med utredningens förslag, bör redan där försvarsministern dra öronen åt sig.

En annan käpphäst inom branschen är att Sverige är för dålig på tvärsektoriellt samarbete och samordning. Jag blir därför riktigt orolig när Fredrik Hassel skriver såhär i sitt yttrande:

”På grundval av dessa beskrivningar föreslår utredaren att det tvärsektoriella perspektivet i krisberedskapsarbetet skall tonas ner till förmån för arbete inom respektive sektor. Jag ser stora risker med att nu på viktiga punkter backa från den krisberedskapsreform som genomfördes 2002. Det var just behovet av samordning och sektorsövergripande perspektiv för att skapa beredskap inför och för att hantera allvarliga kriser, som låg till grund för den reformen. En nedtoning av det tvärsektoriella perspektivet går dessutom tvärs emot den inriktning som vi upplever internationellt i t.ex. USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna.”

Den nya myndigheten föreslås börja sin verksamhet den 1 juli 2008 och ha verksamhet i Stockholm, Karlstad, Kristinehamn, Sollefteå, Revinge och Sandö. Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar avvecklas och upphör i den takt som är möjlig mot bakgrund av det avvecklingsarbete som måste genomföras.

Försvarsminister Mikael Odenberg kommer nu att skicka ut betänkandet på bred remiss. Därefter kommer regeringen i höst att ta ställning till utredarens förslag. Kanske kommer riksdagens ledamöter bättre ihåg än försvarsministern vad alla partier var överens om, i Tsunamins efterdyningar, i försvarsberedningen? Kanske pekar riksdagen på att vi behöver mer sektorsövergripande samordning och inte mindre?