I väntans tider

Regeringens inriktningsproposition för försvaret var aviserad till idag, den 17 mars. För alla oss som går i väntans tider är några dagars förskjutning en svår påfrestning för tålamodet, men man får hoppas att den som väntar på något gott etc.

Min gissning är att propositionen kommer att vara ganska allmänt hållen och i generella termer staka ut riktlinjerna inför framtiden. Vi vet ju t.ex. redan att hela personalförsörjningsbiten kommer i en särproposition senare, när pliktutredningen är klar och remisserna färdigtuggade - den har ju dessutom fått ett tilläggsuppdrag - och man har fått rätsida på hur man ska hantera alla de 200 lagar och förordningar som måste ändras innan man kan gå in i det nya systemet. Propositionen lär därför i stort sett upprepa det partierna redan har varit eniga om i Försvarsberedningen och i Pliktutredningens delbetänkande från hösten 2008.

Ett annat område är försvarsbyråkratin. Där vet vi att stödmyndigheterna och annat som har identifierats som möjliga rationaliseringsområden (särskilt materiel- och logistikförsörjningen) är under pågående utredning inom Försvarsdepartementet. Det resultatet kommer också senare varför regeringen säkert väljer att upprepa lite principer kända från förr.

Det kommer däremot i gängse ordning att presenteras en tabell över hur regeringen tänker sig hur insatsorganisationen (IO) ser ut 2014 (vilket är det år som utgör slutpunkt för den reformering som tar sin början den 1 januari 2010). Vi kommer också att kunna läsa oss till vilka spår den senaste tidens försvarsdebatt har satt: En och annan Björklundsk formulering och ett och annan krav som har nått offentligheten, dvs. förrådsställda stridsvagnar på Gotland och fyra extra mobiliseringsbataljoner med låg beredskap.

Dessa åtgärder har kallats en helomvändning av försvarspolitiken och förklarats med att politikerna nu äntligen börjar se nyktert på Ryssland.

Min kommentar till det är att det är ett luftslott i substans och ett frågetecken i relevans. Jag vill påminna om den debatt som rasade för några år sedan när Mikael Holmström på SvD lusläste tabeller och beredskapskrav och kom fram till att resursförband (utan samövad personal och materiel) knappast kan kallas förband.

En mobiliseringsreserv som inte har materiel och personal och planer är till intet förpliktigande. Man hade lika gärna kunnat dra till med, säg 16 nya mobiliseringsbataljoner i så fall, om det nu inte kostar något och inga åtgärder ska vidtas med anledning av beslutet.

Som kuriosa kan nämnas att Jan Björklund (FP) kallade resursförbanden just för "luftslott" vid Folk och Försvars Sälenkonferens 2006.

Men egentligen ska man börja med behovet. Finns det behov av de åtgärder regeringen nu (av allt att döma) presenterar som ett resultat av den aktuella diskussionen om försvaret? Nästa fråga är om det är rätt åtgärder?

Med detta sagt vill jag ändå hävda att det är ett trendbrott. Man aviserar en slags satsning på försvaret (i alla fall en satsning som syns i tabellerna - någon beskrev det ju tom som en 50% ökning av armén!). Att dessa mobiliseringsbataljoner inte ska kosta någonting, ja det återstår att se.

Det ska som sagt bli intressant att läsa om både bevekelsegrunder, hur åtgärderna motiveras och se tabellerna.

Ett kritiskt perspektiv - till gagn för framtiden

Den moderata gruppen i Försvarsutskottet replikerar Allan Widman (fp) på Brännpunkt idag, detta med anledning av den debattartikel om JAS Gripen som Widman skrev efter det norska beslutet att köpa amerikanskt stridsflyg.

De moderata riksdagsledamöterna skriver att det inte finns någon anledning att "se mörkt på framtiden eller ställa sig tveksam till Gripen, dess förmåga och möjligheterna till framtida export".

Generellt är artikeln att betrakta som reklam för Gripen, så man får ta det för vad det är, men en sak saknas helt i artikeln: Hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

För faktum är att det i stort sett är nu som det avgörs huruvida Gripen skall ersättas av ett utländskt system efter 2030. Men det är det ju helt tyst om. Anser t.ex. regeringen och moderaterna i FöU att Sverige skall satsa på inköp av "SuperJAS" (E/F-versionen som Norge skulle ha köpt) trots den uteblivna Norgeaffären och trots regeringens tidigare tvärsäkra uttalanden om att det inte ska ske? Hur mycket pengar är man villig att lägga på utecklingssidan? Hur skall systemet utformas framöver? Är det läge att modifiera och omförhandla riksdagens beslut om 100 JAS Gripen C/D?

Det är väl detta debatten bör handla om, om man vill fatta medvetna beslut som man sedan får motivera och stå för. Trovärdiga och så nära objektiva utvärderingar som möjligt av det norska ställningstagandet, det görs nog vare sig av Saab eller moderaterna i Försvarsutskottet. Det är det bäst om oberoende instanser sköter.

Och för den fortsatta debatten vore det befriande om alla - faktiskt i synnerhet de som är tillskyndare av en vidareutveckling av JAS Gripen för det svenska flygvapnet - anlägger ett kritiskt men konstruktivt perspektiv på frågan. Det handlar dels om en trovärdighetsfråga för det politiska systemet och dels om för mycket skattepengar (bland annat) för att beslutsfattare skall agera och låta som om de jobbade på Saabs informationsenhet.

Andra perspektiv

Om någon missar länkningarna till denna blogg nere till vänster på denna sida vill jag uppmärksamma er läsare på att ni kan ta del av ytterligare reflektioner efter Försvarsutskottets debatt på följande bloggar:

Staffan Danielsson (c), som själv var med i debatten, skriver om den på sin blogg.

Wiseman's Wisdoms följer också upp debatten under rubriken "Inte utan att man blir än mer skeptisk".

Riksdagsdebatt

Igår debatterade Försvarsutskottet sitt betänkande ”Försvar och samhällets krisberedskap – budgetåret 2009”.

Generellt kan man säga att försvarsmusiken fick stor uppmärksamhet hos flera av debattörerna. Inget ont om försvarsmusiken, men det kanske trots allt kan ses som en märklig prioritering i vad i alla fall jag anser är en oerhört bekymmersam situation.

När ÖB och Försvarsmakten skall lämna in sitt underlag (den 30 januari) som svar på regeringens planeringsanvisningar, skulle det vara förvånande om ÖB inte skulle påpeka en rad osäkerheter och brister med anledning av den korta tid som Försvarsmakten har haft på sig att leverera ett svar (se också SvD:s ledare på detta tema) plus att det finns en så lång lista på ekonomiska och verksamhetsmässiga osäkerheter att uppdraget närmast är att betrakta som omöjligt. Ta bara frågan om personalförsörjningen som ett tungt exempel.

Tolgfors framförde sin egen – mycket oroväckande- syn på hur man vet att en ekonomi är balanserad:

”Om man använder Försvarsmaktens egna siffror, redovisade till oss, sätter sig vid ett förhandlingsbord och gör en färdplan tillsammans med departement och myndigheter med utgångspunkt i deras siffror, givet att de håller, då är ekonomin balanserad.”

Jag har sagt det förut, upplägget är som gjort för att allt (helt enligt gammal tradition) kommer att brissera redan första dagen vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 18 januari. SvD:s Mikael Holmström kommer att publicera Försvarsmaktens underlag där det framgår på vilka osäkra premisser man har jobbat och Sten Tolgfors kommer sedan att skuldbelägga ÖB/FM för deras bristande underlag.

Den försvarspolitiska inriktningspropositionen skall lämnas i mitten av mars. En intressant fråga just nu är hur regeringen, på lite drygt en månad, skall kunna och hinna bli överens inom sig? Men om detta handlade inte gårdagens debatt så mycket om. Försvarsminister Sten Tolgfors pratar mest om oppositionens spretande förslag och inom borgerligheten verkar det bara vara Allan Widman (fp) som är bekymrad över situationen.

Men låt oss ta debatten från början:

Anders Karlsson (s), ordförande i utskottet, skapar ytterligare osäkerheter om var (s) avser att landa i pliktfrågan. Han sade i debatten att socialdemokraterna anser att det ännu finns alldeles för lite underlag för att man ska kunna ta ställning i pliktutredningen. Han sade också att ”Svaret på de eventuella brister som finns i dagens system bör inte nödvändigtvis vara att avskaffa värnplikten”.

Karlsson talade också om behovet av breda uppgörelser i försvarspolitiken. Det, menar Karlsson, bör ske genom partiledarsamtal.

Det är ett krav som (s) har ställt sedan i våras. Men bevare mig väl! Partiledare och språkrör i all ära, men jag tror att det vore det säkraste sättet att fatta beslut som har mer med inrikespolitiska bevekelsegrunder att göra, än sakfrågor och avvägningar utifrån verksamheten.

Dessutom är det så, att när Försvarsberedningen till slut sydde ihop en bred majoritet för sin rapport i juni 2008, så utlovade faktiskt Tolgfors att de samverkande oppositionspartierna på ett eller annat sätt skulle blandas in i propositionsarbetet – som en uppföljning av beredningens rapport. Ännu har ingen inbjudan kommit. Jag utgår ifrån att det beror på att propositionsarbetet inte ha startat upp på allvar – vilket naturligtvis vore djupt oroande i sig.

Efter Karlsson talade Gunilla Wahlén (v). Hon nämnde, som en av få, upp den myndighet som sätts på fötter from 1 januari 2009; MSB:

”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är en ny myndighet, och det kan kanske vara nödvändigt med en förstärkning till myndigheten eftersom det nya uppdraget, att minska risken för och konsekvenserna av allvarliga skador, kriser och olyckor, i dagsläget är ett mycket brett uppdrag. Till detta kommer att de även ska medverka till att minska lidande vid allvarliga olyckor och katastrofer i andra länder. Vi avser att återkomma med förslag inom dessa områden i samband med försvarspropositionen.”

Därefter var det Peter Rådbergs (mp) tur. Han tog bland annat upp det genomslag som Georgienkonflikten har fått:

”I den inhemska debatten kan det ibland framstå som om Georgienkonflikten i sig kräver nya svenska prioriteringar. Det är inte Miljöpartiets uppfattning. Naturligtvis ska konflikten noga analyseras vad gäller både det ryska och det georgiska agerandet samt hur det internationella systemet har hanterat krisen. Men det svenska försvaret behöver ställas om till ett mer flexibelt och användbart försvar alldeles oberoende av Georgienkonflikten. Det står naturligtvis klart att europeisk säkerhetspolitik påverkades av konflikten, men någon totalt förändrad situation eller en ny världsordning är det svårt att föreställa sig.”

Vid Försvarsutskottets sammanträde på tisdag kommer både MUST och Försvarsdepartementet för att föredra den analys av konflikten som man har gjort. Det vore mycket intressant att höra om analysen ger stöd för några omtag när det gäller svensk försvarspolitik. Det vore också intressant att veta om regeringspartierna är överens sinsemellan om analysens slutsatser.

Rådberg tog också upp frågan vad som händer med det mandat som riksdagen nu ger, till att regeringen får fatta beslut om att anskaffa ett antal ”SuperJAS” om Norge köper? Det är ju så att pengarna för denna anskaffning redan är inplanerade – i alla fall enligt tidigare besked från regeringen. Skall man dra tillbaka de pengarna nu?

Rådberg: ”Det står väldigt tydligt i propositionen att vi ska köpa de åtta–tio JAS-planen under förutsättning att det blir en affär med Norge. Nu när Norge har sagt nej till vårt Super-JAS blir frågan till försvarsministern: Kommer regeringen att fortsätta med industristödet till Saab, eller kommer man att tänka om?”

Detta fick Rådberg aldrig något konkret svar på. Tolgfors sade bara i ett senare replikskifte att Gripen är ett mycket konkurrenskraftigt system som har anskaffats av en lång rad olika länder: ”Vi ska fortsätta att vidareutveckla det.”

Staffan Danielsson ( c) sade såhär: ”Sveriges riksdag fullföljer sitt bemyndigande till regeringen att uppgradera åtta–tio Gripenplan till E/F-version, under förutsättning att Norge anskaffar samma vapensystem. Skulle det amerikanska planets pris och tillverkningsplaner förändras eller visa sig orealistiska kan förhoppningsvis frågan komma upp på nytt.”

Vad detta sedan betyder i praktiken, det vet vi ännu inte. Besked kanske kommer i inriktningspropositionen?

Rolf Gunnarsson (m) talade sedan som om regeringens försvarspolitik vore en solskenshistoria och tryckte speciellt på att man nu inte tänker lägga ner några förband – till skillnad från tidigare regeringar. Detta kommer Gunnarsson att få äta upp, i sinom tid. Om alliansen skulle vinna valet, så är bland det första de måste göra att lägga ner verksamhetsställen. Man har –till en dyr kostnad för skattebetalarna- skjutit upp dessa jobbiga beslut till efter valet. Men man kommer att tvingas genomföra det, var så säker.

Staffan Danielsson ( c ) kommer att hamna i blåsväder även han, på samma tema:
”Försvarets ekonomi har varit ansträngd men stabiliseras nu med denna budget. De olika beräkningar som gjorts inom Försvarsmakten för nedläggningar av garnisoner har skapat oro. Från Centerpartiet och alliansen anser vi att det är bra att de inte behöver aktualiseras.
Det är värdefullt med garnisoner spridda över landet. Nedläggningar ger också stora omställningskostnader och kompetensförluster. Försvaret behöver arbetsro efter den väldiga omställning och bantning som man framgångsrikt har klarat av och inför de viktiga uppgifter man har framför sig. ”

Sedan var det Allan Widmans (fp) tur. Han verkar i varje fall inte se skönmåleri som sin främsta uppgift. Han vet rent krasst för mycket om läget för att göra det. Han radar istället upp problem och utmaningar.

Else-Marie Lindgren (kd) tog bland annat upp civila frågor och krishantering:

”Skydd och säkerhet är en del av välfärdsfrågorna. Om förebyggande och förberedande åtgärder uteblir kan kosta åtskilligt. Det gäller inte minst det svårbokförda mänskliga lidande som måste tas med i beräkningen, liksom undergrävandet av myndigheters trovärdighet med allmänhetens ögon sett. Det gäller att arbeta smartare. Det behövs en god krishanteringsförmåga, men vi behöver också ett mer robust och mindre sårbart samhälle. Hos den enskilda människan sitter sårbarheten ofta i huvudet. Redan medvetenheten om att livshotande situationer inträffar, ofta utan förvarning, ökar vår förmåga att klara oss. Den som utövar mental beredskap vet hur man skyddar och räddar liv, hur man ger medmänskligt stöd och hur man avlastar myndigheter. Det är en oumbärlig tillgång för samhället. Därför, fru talman, är det viktigt att den nya myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges bästa förutsättningar tillsammans med hemvärn och frivilligorganisationer. Dessa är viktiga aktörer när det gäller krisberedskap.”

Försvarsminister Sten Tolgfors (m) pratade redan inledningsvis i sitt tal om behovet av en fortsatt reformering (tydligen gäller dock detta inte grundorganisationen…):

”Sverige ska ha ett starkt, tillgängligt och användbart insatsförsvar. För det krävs det en fortsatt reformering. Vi ska skapa mesta möjliga säkerhet per investerad skattekrona. Fokus ska ligga på operativ nytta här och nu. Försvaret ska kunna användas där det behövs, både i Sverige, i närområdet och internationellt.”

Tolgfors nämnde också att utredningen av hur kringmyndigheter och stödfunktioner ska effektiviseras har inletts (dock finns det inga direktiv till denna utredning ännu, så det är omöjligt att veta vad den ska behandla).

Försvarsministern fortsätter också att skapa helt orealistiska förväntningar på vad Försvarsmakten skall klara och bestå av de närmaste åren:

”Med tidigare regerings försvarspolitik, arvet efter FB 2004, kan försvaret ha ca 11 000 man redo för insats i den nationella insatsorganisationen inom ett år – inom ett år! Ställ det mot två till fem dagar. Det motsvarar en tredjedel av den nationella insatsorganisationen. På övriga två tredjedelar av förbanden, eller ca 20 000 man, finns inga krav på tillgänglighet för insats eller kvalitet sedan tidigare. De har betraktats som produktionsfaktorer för den användbara tredjedelen."

Sedan sjunker Tolgfors ner de fåror som han som minister borde stå över. Sin vana trogen lägger han krut vid socialdemokraternas partisekreterare och socialdemokraternas interna göranden och låtanden:

”Socialdemokraterna har en linje i Försvarsberedningen, där deras partisekreterare representerar dem. De har en helt annan linje i riksdagen, och efter två sjupartieniga försvarsberedningsrapporter begär Anders Karlsson partiledaröverläggningar.”

Det fick i sin tur Peter Rådberg (mp) att tappa humöret:

”Vi har nyss hört oppositionspolitikern Sten Tolgfors. Jag klockade hans tid. Jag tror att han pratade halva tiden om oppositionen och halva tiden om försvaret. Det är väl dags att kliva ned från oppositionsrollen och vara lite statsmannaaktig någon gång. Jag tror att Sten Tolgfors lägger hur mycket tid som helst på andra partier än regeringspartierna.”

JAS Gripen akt II

Saab har nu kommenterat det norska beslutet att inte köpa JAS Gripen. Man talar klarspråk på ett sätt som sällan görs i den här typen av kommentarer. Nu slåss man för produktens överlevnad. Eller i varje fall för en fortsatt möjlighet att utveckla sin produkt. Underhåll av befintliga stridsflygplan, det kommer man att få hålla på med under många år.

Om de skriftliga kommentarerna idag är beska och tydliga, så ger VD Åke Svensson ett annat intryck i en SvD-artikel som ligger på nätet just nu. Där säger Svensson (naturligtvis med sedvanlig reservation för att det kan vara journalisten som tolkar fel) att han inte oroas av att framtida affärer skulle påverkas av Norges utvärdering av Gripen. Det är naturligtvis ett ganska uppseendeväckande uttalande.

I samma artikel uttalar sig nämligen också Fredrik Gustafson. Han tycker att utvärderingen i Norge om Gripens förmåga att försvara landet och det faktum att planet bara levde upp till ett av de fyra kraven självklart påverkar möjligheten att sälja Gripen till andra länder:

–Vi framställs av Norge som det sämsta och dyraste flyget och om det vore sant skulle väl inget land vara berett att köpa det.

Det begriper ju alla, så det är lika bra att säga som det är. Och det är ju precis därför som Saab går ut så hårt i dagens skriftliga kommentar.

Ännu så länge har det inte kommit igång någon debatt om Gripens framtid i Sverige. Men det är bara en tidsfråga. I morgon debatterar nämligen Försvarsutskottet statsbudgeten för utgiftsområdet. Det vore direkt konstigt om inte budgetpropositionens förslag om att riksdagen skall medge ett svenskt inköp av den senaste versionen (E/F) av Gripen, utifall att det skulle bli ett norskt köp, blev föremål för stor debatt.

Det svaret har vi ju redan, vilket inte var planerat. Nu måste försvarsministern svara på om man står fast vid sitt besked, nämligen att denna satsning inte blir av vid ett norskt nej. Och vad ska man i så fall göra med de pengar som redan är avsatta?

Snart står det klart

Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut.

I morgon håller Försvarsutskottet en öppen utfrågning om situationen.

För alla intresserade kan jag rekommendera följande läsning: Human Rights Watch nya rapport "Troops in Contact":

"In the past three years, the armed conflict in Afghanistan has intensified, with daily fighting between the Taliban and other anti-government insurgents against Afghan government forces and its international military supporters. The US, which operates in Afghanistan through its counter-insurgency forces in Operation Enduring Freedom (OEF) and as part of the NATO-led International Security Assistance Force (ISAF), has increasingly relied on airpower in counter-insurgency and counter-terrorism operations. The combination of light ground forces and overwhelming airpower has become the dominant doctrine of war for the US in Afghanistan. The result has been large numbers of civilian casualties, controversy over the continued use of airpower in Afghanistan, and intense criticism of US and NATO forces by Afghan political leaders and the general public."

MSB - i skuggan av det militära

Helt i skuggan av debatten om det militära försvarets framtid, Georgienkriser och försvarsmaterielfrågor sker något stort och omvälvande på den civila sidan.

Den sista december går Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar i graven. I stället uppstår en myndighet; Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Från den 1 januari 2009 ska MSB ha ansvaret för frågor om samhällets säkerhet när det gäller skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Ansvaret avser åtgärder före, under och efter en olycka eller en kris.

Det står redan klart att verksamheten kraftsamlas i Stockholm, Karlstad, samt i begränsad omfattning i Kristinehamn. Två av Räddningsverkets nuvarande fyra skolor, Sandö och Revinge, ska ingå. Möjligheterna för skolorna i Skövde och Rosersberg att bedriva utbildningsverksamhet med en annan huvudman än MSB utreds för närvarande. I skrivande stund läggs pusslet med enhetscheferna. De 12 första cheferna är redan utsedda.

Det är märkligt tyst om den myndighet som nu växer fram. Trots tsunamin och Schenström-affären har krishanteringsfrågorna i vid mening alldeles kommit i skymundan. Man bör verkligen sätta sig in i den organisationsmodell för MSB som diskuteras. Hur ser det ut? Verkar det effektivt och svarar det upp mot kraven?

Hur ser t.ex. relationen ut mellan chefen för Samordning och insats (som sitter i Stockholm) och enhetschefen för Enheten för insatser (som sitter i Karlstad)? Vem fattar besluten? Hur kan den kommande organisationen förväntas påverka inriktning, tyngdpunkt och verksamhet jämför med idag?

Jag förväntar mig att det är ett helt batteri pigga Försvarsutskottsledamöter som bara vill kasta sig över MSB:s organisation m.m. innan det är försent och allt är implementerat och klart.

Försvarspolitiskt klimax

Det var en naturligtvis en självklarhet, att delar av morgondagens presentation av Försvarsmaktens sparplan skulle läcka ut (i SvD).

Ordföranden i försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), vänder sig i Rapport ikväll emot en minskad ambitionsnivå när det gäller det territoriella försvaret och säger:

"Vi har ju sagt hela tiden att man skall först tala om vilket försvar man skall ha, efter det skall man göra besparingarna och nu gör man precis tvärt om".

Han har i princip rätt, men det är ju lite uppförsbacke i trovärighetsfrågan med tanke på socialdemokraternas egen budgetmotion från hösten 2007...

I samma inslag säger jag något om att det inte är konstigt att det blir som det blir (försvarsreportaget börjar 07.20 in i klippet).

I morgon, torsdag, upplever Sverige något av ett försvarspolitiskt klimax:

Först håller Försvarsutskottet en offentlig utfrågning om den utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut som har gjorts på utskottets uppdrag (den börjar kl. 09.00 och sänds i SVT 24).

Klockan 12.00 inleds Försvarsutskottets debatt om tre betänkanden, nämligen:

Multilateralt samarbete om strategiska flygtransporter, Stärkt krisberedskap samt Vissa frågor rörande Försvarsmaktens organisation m.m. Ingen kan inbilla mig att försvarspolitikerna i nuvarande läge kommer att hålla sig strikt till sina betänkanden. Det lär med andra ord bli försvarspolitisk batalj.

Mitt under brinnande debatt, klockan 13.45, håller ÖB presskonferens med anledning av överlämnandet av besparingsförslagen till regeringen.

PS. Apropå riksdagsdebatten om betänkandet Stärkt krisberedskap: Under morgondagens regeringssammanträde fattas det beslut om kommittédirektiv för uppdraget att pröva möjligheten av att låta annan huvudman bedriva verksamhet vid räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg (undrar om man kommer att presentera vem som skall utreda saken också?). Regeringen tar ytterligare ett kommittédirektiv, nämligen det uppdrag som handlar om att avveckla Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar den 31 december 2008, till förmån för den nya myndigheten för samhällets krishantering.

Så, det går med andra ord att lägga ner myndigheter och starta om. Med de förtjänster det kan innebära... Kanske skall man damma av Johan Tunbergers idé om att lägga ner myndigheten Försvarsmakten för att göra en omstart?

Oppositionen samlad om krisberedskapen

Så är det då justerat och klart, Försvarsutskottets betänkande med anledning av regeringens proposition Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull. I betänkandet behandlar utskottet förslaget om nedläggning av Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar. Vidare behandlas ett antal förslag som väckts i motionsyrkanden. I övriga delar av propositionen har utskottet inte tagit ställning.

Intressant att notera är att det till betänkandet är fogat 9 gemensamma reservationer från oppositionen (s, v, mp).

Innehållet i betänkandet är inte särskilt upphetsande, majoriteten försvarar propositionen i alla delar. Värt att notera kanske ändå kan vara de skrivningar utskottet gör om individens eget ansvar vid kris (något som Civilförsvarsförbundet arbetar aktivt med):

"En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. Det pågår också en utveckling där de traditionella informationskanalerna såsom mönstring och civil- och värnpliktsutbildning minskar i betydelse i och med att allt färre ungdomar kommer i kontakt med försvaret.

Utskottet konstaterar att det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Utskottet anser i likhet med regeringen att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.

En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för."

Foto: Melker Dahlstrand

Försvarsministern till Försvarsutskottet

I skrivande stund samlas riksdagens Försvarsutskott till möte. På dagordningen står bland annat försvarsminister Tolgfors, som skall informera om "det informella försvarsministermötet i EU, m.m.".

För det första är det där "m.m." intressant. Det är väl inte en alltför äventryrlig gissning att utskottsledamöterna är laddade till tänderna med frågor som kanske inte alla har med försvarsministermötet att göra, nu när man får se ministern i utskottet.

För det andra är det inte heller någon vild gissning att diskussionen kring EU-mötet kommer att handla om Tchad. Försvarsministern har förmodligen upprepat till sina europeiska kollegor att det görs för lite när det gäller att bidra till insatsen. Några utskottsledamöter kanske tycker att det är en dålig förevändning för att Sverige skall åka hem efter någon månads full operativ kapacitet.

För det tredje står det nog en och annan journalist utanför utskottet när ministern träder ut. Han har ju inte visat sig på ett tag och jag tror det är många som intresserar sig för att luska lite hur de interna diskussionerna i regeringen går inför morgondagens aktuella riksdagsdebatt (klockan 10.45) om Tchad-insatsen.

Flying high

Alla som gillar korta blogginlägg eller är genuint trötta på diskussioner om JAS Gripen kan sluta läsa nu.

Till dig som fortfarande läser; häng med!

I tilläggsbudgeten 2007 föreslog regeringen att den under 2007 skulle få besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39 A/B till JAS 39 C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidareutveckling av JAS 39 Gripen.

Regeringen framförde att en handlingsplan för vidmakthållande och vidareutveckling av JAS 39 Gripen hade utformats av Försvarsmakten och att medel för detta ingick i den långsiktiga materielplanen. Handlingsplanen består dels av en ombyggnad av 31 stycken JAS 39 A/B till JAS 39 C/D åren 2007-2013, dels av ett demonstratorprogram åren 2007-2010 som syftar till att kartlägga och utgöra grund för framtida möjliga beslut om vidareutveckling. Regeringen beräknade kostnaden för detta till ca 4,1 miljarder kronor.

I vårbudgeten konstaterade regeringen också att handlingsplanen stöder exportsatsningar genom att potentiella exportländer ser en tydlig signal om satsning på JAS 39 Gripen eftersom produktionen förlängs, ett antal JAS 39 A/B kan nyttjas för export samt att befintliga och potentiella exportkunder genom demonstratorprogrammet får kunskap om utvecklingspotentialen i Gripensystemet.

Försvarsutskottets majoritet delade regeringens bedömning och anförde bland annat i sitt budgetbetänkande att den föreslagna planen "för närvarande synes vara det mest kostnadseffektiva sättet att långsiktigt vidmakthålla och vidareutveckla JAS 39 Gripen. Eftersom alla plan efter ombyggnaden blir av samma typ JAS 39 C/D minskar kostnaderna för underhåll och vidmakthållande. Flygplanen ges även en längre livslängd än vad som annars skulle vara fallet".

Utskottet skriver också att "Den totala flygplansparken bör kunna reduceras till ca 100 flygplan. Därmed kan Försvarsmakten långsiktigt upprätthålla fyra stridsflygdivisioner med JAS 39 Gripen, vilket riksdagen har beslutat ska ligga till grund för försvarsplaneringen. I antalet finns även en reserv för haverier samt vissa utbildningsändamål".

Sedan kommer utskottet in på tiden efter C/D-versionen:

"Det föreslagna demonstratorprogrammet under åren 2007-2010 syftar till att genom kunskapsuppbyggnad kartlägga och utgöra grund för kommande beslut om en eventuell vidareutveckling av flygplanssystemet efter år 2020. Utskottet bedömer att kostnaden för en framtida - mer omfattande - modifiering av JAS 39 C/D är betydligt lägre än att ersätta dem med ett -sannolikt utländskt- nytt stridsflygplanssystem omkring år 2020.

Utskottet framhöll vidare att demonstratorprogrammet ska genomföras i samarbete med internationella partner, vilket det också gör i och med att Norge har gått in i det samt senare även Danmark.

Notera särskilt det där med vidareutveckling efter år 2020. Detta var alltså det tidsperspektiv utskottet arbetade efter så sent som för ett drygt år sedan.

Riksdagens majoritet gav mandatet. (Mp) och (V) sade blankt nej. (S) duckade sig igenom frågan och lämnade följande kryptiska yttrande till Försvarsutskottets betänkande över tilläggsbudgeten:

"De nu föreslagna objekten fanns inte redovisade i budgetpropositionen för 2007. Regeringen har inte redovisat någon ny samlad investeringsplan i vårpropositionen. Vi socialdemokrater vill därför göra en samlad bedömning när regeringen i höstens budgetproposition redovisar de ekonomiska konsekvenserna av samtliga planerade beställningar de kommande åren, innan vi tar ställning till de nu aktuella materielprojekten. Vi förordar därför att riksdagen avslår de bemyndiganden som regeringen nu begär. Utgångspunkten är att investeringsplanen ska omfatta de materielprojekt som är nödvändiga för att de i de socialdemokratiska förslagen i försvarsbesluten prioriterade uppgifterna ska kunna genomföras".

Fast vi måste backa lite till först. I ursprungsläget sades det att Sverige behöver 200 plan. Dessa blev (efter många långa års process) 143 plan och i samband med att beslutet togs om C/D-versionen var man nere på ett behov av 100 plan. Och nu talar Allan Widman (Fp) alltså om ett antal om 48 st.

Det skulle, lite enkelt uttryckt, innebära att Sverige har beslutat om 150 plan för mycket. Låt det sjunka in ett tag.

I höstens budgetproposition för 2008 utgiftsområde 6 "Försvar samt beredskap mot sårbarhet" (sid 58)står det följande:

"Det är i materielförsörjningens tidiga faser som det föreligger störst möjligheter att styra processen. I dag karaktäriseras beslutsordningen av att regering och riksdag kommer in på ett relativt sent stadium i materielförsörjningsprocessen. Med tanke på de ekonomiska bindningar som staten gör i materielförsörjningen bör statsmakternas inflytande öka i tidiga faser i processen och stegvisa beslut med i förväg definierade kontrollstationer tillämpas i större utsträckning. Detta kommer även att bidra till att statsmakternas prioriteringar och inriktningar får ett större genomslag.

Regeringen ser därför över den rådande beslutsordningen i materielförsörjningsprocessen för att öka transparensen och skapa möjlighet till tidiga prioriteringar för riksdag och regering.

Kopplingen mellan utvecklingen av operativ förmåga och materielförsörjningen bör
också öka".

Det där med "materielförsörjningens tidiga faser" är möjligen redan överspelat. Inte kan Försvarsutskottets ledamöter, som gång efter annan i skarpa ordalag har krävt transparans och att utskottets/riksdagens reella inflytande skall öka, finna sig i att det kommer en rad om detta i vårens tilläggsbudget, när allt är klappat och klart? Det borde vara ett gemensamt intresse för alla partier, ja alla riksdagsledamöter oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Till sist kan jag inte annat än se fram emot kommande skrivningar i framtida budgetar (dvs. om idén med en satsning på "Super-JAS" överlever Finansdepartementet) när regeringen skall försöka få ihop något klokt om vilka säkerhetspolitiska och operativa behov man anser talar för denna satsning.

Riksdagsledamöter från alla partier, förenen eder!

De som är för satsningen kan kanske tycka att det bör gå rätt till denna gång, utifrån demokratiska principer om insyn och tidigare löften om att koppla materielinvesteringar till operativa krav etc. Detta bör dessutom underlätta en senare debatt i sakfrågan, eftersom man då kan argumentera just i sak och inte bara grotta ner sig i procedurfrågor.

Ny befälsordning

Regeringen har idag uppdragit åt Försvarsmakten att inleda en reformering av befälsordningen.

Det är inte en dag för tidigt!

- Den som söker en yrkesmässig framtid i försvaret kommer att ha flera karriärvägar att välja bland. Antingen kan han eller hon utveckla en specialist- och expertkompetens och gå en utbildning som inte kräver högskolebehörighet. Eller så kan man gå det treåriga officersprogrammet på den numera akademiska Förvarshögskolan för att utbildas mot chefs- och stabsbefattningar, säger försvarsminister Sten Tolgfors i en kommentar.

Reformen föranleds av försvarsutskottets betänkande med anledning av budgetpropositionen för 2008 där följande formulering kan läsas:

"Genom att utskottet biträder regeringens förslag när det gäller aspirantskolor och förkunskaper för officersutbildning finns enligt utskottet en god grund för regeringen att fullfölja reformeringen av befälsordningen. Utskottet anser att ett tvåbefälssystem bör införas. När regeringen har beslutat hur det nya tvåbefälssystemet ska vara utformat ska regeringen informera riksdagen i frågan".

Socialdemokraterna reserverade sig. Dock inte för att de helt avvisar tanken, de vill istället lägga frågan i en utredning.

Försvarsmakten ska enligt regeringens uppdrag senast den 15 april 2008 lämna det underlag som behövs för regeringen att ta ställning till det fortsatta reformarbetet.

Anm. Personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för Försvarsmaktens internationella förmåga och en strategisk framgångsfaktor. Det nuvarande så kallade enbefälssystemet infördes 1983. Innan dess fanns ett trebefälssystemen med officerare, underofficerare och underbefäl och senare regements-, kompani- och plutonsofficerare.

SvD/TT skriver här.

Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor

Den av Försvarsutskottet initierade utvärderingen av 2004 års försvarspolitiska beslut finns nu till allmänhetens beskådan här.

Det är f.d. generalmajor Lars Frisk som har varit särskild utredare, med Peter Strand från riksdagens kammarkansli som har bistått med visst utredningsstöd.

Försvarsutskottets uppdrag till utredaren var att han skulle genomföra en uppföljning och utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut för perioden 2005–2007 avseende Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga.

Slutsatserna är i korta drag följande:

Insatsorganisationen: Insatsorganisationen kommer i huvudsak att ha den omfattning och sammansättning som förutsattes i riksdagens beslut 2004, och som senare årligen har kompletterats. Insatsorganisationens förband har givits en beredskap som svarar mot operativa krav och internationella åtaganden. Ingen större anledning att hetsa upp sig över det.

Internationell förmåga: Försvarsmakten har ökat den internationella ambitionen såväl kvantitativt som kvalitativt enligt riksdagens inriktning. Försvarsmakten ser de internationella uppgifterna som dem som i nuvarande omvärldsläge tydligast ställer krav på Försvarsmaktens omedelbara förmåga till väpnad strid.

I samband med utvärderingen av den internationella förmågan, kommer utredaren in på det som visar sig vara de främsta anmärkningen i utredningen, nämligen personalförsörjningen.

Ur rapporten:

"Vid en långvarig insats av förband upp till den angivna maximala nivån av två bataljonsinsatser och tre mindre insatser, kommer personalförsörjningen att vara begränsande för uthålligheten. Ytterligare åtgärder i personalförsörjningssystemet erfordras för att förbättra och säkerställa tillförseln av kompetent personal till de internationella förbanden, vid en sådan maximal insats. Tillgängligheten av officerare och kontraktsanställd personal måste öka. Kostnaderna för internationella insatser ökar i takt med volym och kvalitet. Ett sätt att begränsa kostnadsökningarna är att minska antalet mindre insatser, till förmån för färre stora insatser. Ett annat sätt är att reformera kontraktssystemet och genom bl.a. längre kontraktstid kunna minska utbildningskostnaderna."

Ambitionsnivån i försvarsbeslutet 2004 går med andra ord knappt att personalförsörja, i synnerhet inte om det skall vara uthålliga insatser. Detta leder i sin tur till slutsatsen att den borgerliga ambitionen, att antalet kvinnor och män i utlandstjänst på sikt bör öka till ca 2 000 insatsberedda personer, i dagsläget förefaller svårt att uppnå. Det finns helt enkelt för få soldater. Är då svaret att börja utbilda fler värnpliktiga? Eller att skrota ambitionen? Mitt svar är nej, på bägge frågorna. Däremot är det en hel del att göra på personalförsörjningssidan.

Utredaren skriver:

"De åtgärder som skulle kunna öka rekryteringen och förbättra uthålligheten i försörjningen av de internationella insatserna, bör utgå ifrån ökad tillgänglighet och ökad flexibilitet i rekryteringen. Tillgången på specialister i de internationella förbanden måste avhjälpas. En särskild specialistkarriär kan underlätta försörjningen av beredskapsförbanden. Redan i dag har Försvarsmakten ett mycket flexibelt rekryteringssystem. Man skulle emellertid enligt vår uppfattning öka resurserna för reservofficersrekrytering och för frivilligorganisationernas utbildning och tillhandahållande av personal. Rekryteringssäkerheten ökar med andelen frivilliga som genomgår grundutbildning, dvs. inskrivningssystemet bör utformas så att frivilliga som uppfyller kraven tas ut för militär tjänstgöring.

En ökad tillgänglighet skulle i princip kunna åstadkommas genom dels ett utvecklat kontraktssystem, dels genom att officersuppgifterna omfattar en skyldighet till internationell beredskap/tjänstgöring. Kontrakten för soldater borde redan från början innehålla avtal om två till fyra insatser för den enskilde. Det skulle innebära en kontraktstid på cirka tre år. På detta sätt minskas rekryteringsbehoven och resurserna för utbildning och övning kan reduceras."

Utredaren bedömer att personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för den internationella förmågan. Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor. Något för den kommande pliktutredningen att bita i. När den väl får komma igång!

Erfarenhet är en förstådd iakttagelse.

Idag presenteras rapporten ”Utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut” av riksdagens Försvarsutskott (FöU).

Det var i november förra året som FöU beslutade att man skulle följa upp och utvärdera vissa av de tidigare försvarspolitiska besluten som gällde åren 2005-2007. Bland annat skulle Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga bedömas i förhållande till försvarsbeslutets krav. Det är klokt och det kommer säkert visa sig i rapporten att det fanns goda skäl till det - det säger erfarenheten efter tidigare försvarsbeslut.

Bakom rapporten till FöU står den särskilde utredaren, f.d. generalmajoren Lars Frisk och Peter Strand vid riksdagens kammarkansli.

Hoppas att rapporten finns tillgänglig på nätet efter presentationen. Om så är fallet läser jag den och återkommer. Detta är mumma för en gammal försvarspolitiker!

Ur debatten

Försvarsberedningen och Försvarsutskottet träffade försvarsministern ikväll efter en händelserik dag i riksdag och beredning. Tidigare under dagen kom ministern med ett förväntat besked om att en parlamentarisk pliktutredning är under formation. Detta med anledning av att riksdagen idag debatterade frågan och ett enigt utskott har krävt detsamma.

Måtte direktiven till utredningen vara tydliga på vilka tidsförhållanden som skall råda. Utredningen får inte dra ut på tiden, frågan är mogen, för att inte säga övermogen, efter att ha diskuterats länge och väl. Jag hoppas därför att Karin Enströms (m) ord om år i debatten var en ren felsägning: "Sedan kommer vi säkert, jag vet inte om hur många år, att få återkomma till kammaren och förhoppningsvis debattera pliktfrågorna i framtiden."

Dagens roligaste yttrande fällde Allan Widman (fp) apropå ett tidgare replikskifte mellan vänstern och centerpartiet, där centern kritiserade vänstern för ett ofinansierat förslag om att dubblera antalet värnpliktiga:

"Om något parti vill satsa på industrin får det effekter i andra änden av den verksamhet som Försvarsmakten bedriver. Vill man ha många soldater utbildade varje år blir effekterna densamma. Det är väl uppenbart att en nivåsänkning av vårt försvarsanslag på i storleksordningen drygt 7 miljarder samtidigt som vi fördubblar volymen på värnpliktsutbildningen skulle ge mycket svårartade konsekvenser för arbetet på den internationella arenan. Här hemma skulle det bli något av en folkets befrielsearmé som barfota fick upprätthålla beredskapen i de småländska skogarna."

En annan lustig debatt i riksdagen skedde i tisdags kväll mellan Peter Jonsson (s) och försvarsministern, med anledning av en interpellation om Försvarsmaktens marina förmåga.

Jonsson talar sällsynt tydligt klarspråk och summerar socialdemokraternas försvarsmaterielpolitik:

"Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern för svaret på min fråga om vi har något marint försvar kvar i framtiden. Svaret lämnar dock ett antal frågetecken som jag vill ha utredda i dag. Det är inte bara för mig själv utan också för de hundratals utvecklingsingenjörer, konstruktörer, industriarbetare och officerare som blir berörda av regeringens och Moderaternas beslut att lägga ned stora delar av den framtida marina förmågan."

Det är alltså rena sysselsättningsargument som bär upp värnandet om försvarsindustrin som socialdemokraternas grupp i Försvarsutskottet har gjort till sin ljudligaste politik den senaste tiden. Man kanske borde byta utskott?

Riksdagsdebatt om pliktfrågan

I morgon, onsdag, debatterar riksdagen Försvarsutskottets betänkande 2007/08:FöU3 Vissa frågor rörande totalförsvarsplikt m.m.

Utskottet skriver i sitt betänkande att frågan om hur Försvarsmaktens personalförsörjning ska utformas är en av de viktigaste frågorna – kanske den viktigaste – för Försvarsmaktens fortsatta utveckling. Utskottet framhåller behovet av den översyn av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och dess tillämpning som regeringen har aviserat (men ännu inte har tillsatt).

Utskottet håller på att tappa tålamodet: "Det är därför angeläget att ett sådant utredningsarbete inleds."

Utskottet deklarerar också att denna utredning, mot bakgrund av den grundläggande betydelse som den kommer att få och att eventuella förändringar av totalförsvarsplikten måste ha ett brett parlamentariskt stöd, ska vara parlamentariskt sammansatt.

Vänsterpartiet har en reservation till betänkandet:

"Ett nytt utbildningssystem har nyligen införts av Försvarsmakten. Under kommande år beräknas uppskattningsvis ca 8 300 värnpliktiga genomsnittligt att kallas in till utbildning. Vart tredje utbildningsår beräknas emellertid endast ca 5 000 värnpliktiga att kallas in till utbildning, varav ca 1 500 till armén. Vänsterpartiet menar att antalet värnpliktiga som kallas in till utbildning bör ökas till det dubbla för att säkra att försvaret får en god personalförsörjning och beredskap i framtiden såväl i Sverige som för insatser utomlands."

De är väldigt ensamma om att anse det.

Avundsjuk på utskottsledamöter

Det finns tillfällen när man mer än annars önskar att riksdagens utskottssammanträden vore öppna för allmänheten. Idag är ett sådant tillfälle.

Försvarsutskottet har en föredragningslista som inte lämnar något övrigt att önska.

Först en dagning av Försvarsmakten om EU:s föreståendeförsvarschefsmöte (CHOD). Sedan blir det pulshöjning när Statsrådsberedningen informerar om regeringens och Regeringskansliets jour- och krishanteringssystem. Och som grädde på moset kommer Försvarsdepartementet för att redovisa Försvarsmaktens reviderade materielplan.

I underlaget inför mötet återfinns en PM om "Parlamentariskt inflytande över försvarsmaterielanskaffning". Gissningsvis kan man där läsa om vad utskottet har uttalat (och riksdagen bslutat) genom åren när det gäller möjlighet till formellt beslutsfattande, insyn och transparens i materielprocessen. Det är en lång lista.

En lämplig fråga att ta upp med Försvarsdepartementet under dragningen är ju, mot bakgrund av alla dessa riksdagsbeställningar, hur man måste formulera sig så att besluten når fram?

Ny utskottsordförande

SvD rapporterar att riksdagsledamoten Anders Karlsson (s) blir ny ordförande i riksdagens försvarsutskott efter Ulrica Messing. Det har den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutat i kväll.

Jag vet inget om Karlsson, mer än vad man kan läsa på riksdagens hemsida och hans egen hemsida. Där står bland annat att han är född 1951 och bosatt i Härslöv, strax utanför Landskrona. Innan han blev riksdagsledamot arbetade han som ombudsman för Byggnadsarbetareförbundet i Lund och är i grunden rörläggare.

I riksdagen verkar han, vid en snabb betraktelse, vara mest aktiv i fackliga- samt trafikpolitiska frågor (vilket inte är så konstigt eftersom han fram till nu var ordförande i riksdagens trafikutskott).

Ny försvarsminister, statssekreterare och utskottsordförande på samma gång. Vi går en spännande tid tillmötes...

Ubåt del II

Jag hyser ett stort intresse för hur försvarsmaterielprojekt drivs igenom, motiveras och lever sitt eget liv i det politiska beslutsfattandet (i den mån de alls är föremål för politiskt beslutsfattande). Varför då? Kan man undra. Ytterst handlar det om den demokratiska processen och vilka intressen som styr, men också om respekt för skattebetalarnas pengar.

Ett aktuellt exempel på hur det kan gå, trots riksdagens ihärdiga uttalanden om behovet av ökad öppenhet, bättre redovisning och möjlighet till reellt beslutsfattande, är frågan om beredskapskrav för ubåtarna i insatsorganisationen. Jag har tagit upp frågan tidigare och nu har det kommit nya fakta i målet. Peter Rådberg, miljöpartiets ledamot i riksdagens försvarsutskott, gav sig inte efter ministerns nonsenssvar på hans skriftliga fråga utan följde upp den. Nu har svaret på denna nya fråga inkommit och det är förunderligt, om man läser noggrant.

I korthet frågar Rådberg om de operativa krav som ligger bakom det faktum att regeringen i förslag till statsbudget för 2007 aviserar att det 2009 ska vara samtliga fyra ubåtar som är insatsförband (det vill säga att deras beredskap understiger ett år) i stället för tre av fyra, som var den tidigare inriktningen. Anledningen, skriver Rådberg, är riksdagens rättighet att kunna härleda insatsorganisationen och insatsförbanden till bakomliggande operativa krav.

Dagens svar från försvarsminister Odenberg går ut på att det faktum att fyra (istället för tre) ubåtar skall ha hög insatsberedskap inte en följd av nya eller ändrade operativa krav, utan ett uttryck för ambitionen att alla våra ubåtar ska vara tillgängliga för operativ verksamhet så stor del av tiden som möjligt. Jaha, så man skall förstå detta svar som att de operativa kraven inte har ändrats, trots ambitionsförändringen. Det är mycket anmärkningsvärt i sig (apropå vad det är för intressen som styr Försvarsmaktens utveckling). Ministern är fortfarande svaret skyldig när det gäller vad som ligger bakom ambitionen att ”alla våra ubåtar ska vara tillgängliga för operativ verksamhet så stor del av tiden som möjligt”. Detta är naturligtvis ren brännvinsadvokatyr och Försvarsutskottets ledamöter bör stå upp och samfällt protestera.

Bild från Kockums.