Jag skriver på Newsmill.se
DN följer upp dagens händelser i en artikel där oppositionen uttalar sig. Jag vill gärna förtydliga vad jag menade med följande uttalande:
"- Jag vet inte om jag ska skratta åt det. Han uttrycker sig som att vi enhälligt ansluter oss till den nya riktningen, fast det naturligtvis är tvärtom."
Jag anser inte att beredningen tycker tvärt om, jämfört med regeringen, utan att det är skrattretande att ministern uttrycker sig som om det är beredningen som ansluter sig till regeringens politik, och inte beredningen som målade upp inriktning och de flesta av förslagen, som nu regeringen följer upp.
fredag 7 november 2008
Planeringsanvisningar
Några snabba slutsatser efter att ha läst igenom planeringsanvisningarna:
Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”
Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:
”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.
Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.
I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.
Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”
Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:
”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
- Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
- över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
- periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
- hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).
Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.
Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.
I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.
Bättre än befarat?
Planeringsanvisningarna ser efter en snabb genomläsning glädjande nog bättre ut, utifrån förslagen i Försvarsberedningens rapport, än vad försvarsministern gav uttryck för i DN-debattartikeln och dagens presskonferens.
Jag läser, jämför och återkommer.
Jag läser, jämför och återkommer.
Under pågående presskonferens presenterar Tolgfors avsteg på avsteg från Försvarsberedningens junirapport. Förutom de exempel jag räknar upp i tidigare inlägg, avvisar ministern nu också fullständigt beredningens förslag om att göra ett omtag i myndighetsstrukturen.
Försvarsministern säger också att "flygvapnet är centralt framöver" (apropå beredningens tydliga prioritering; markoperativ tyngdpunkt).
Nu säger ministern i en hänvisning till Försvarsberedningen att Håkan Juholt (s) satt där. Har han avgått? Eller har ministern lagt ner beredningen utan att beredningens ledamöter är informerade därom?
Det blir ingen försvarsindustristrategi. Statssekreterare Jevrell säger, i princip, att industrifrågorna kommer att behandlas i inriktningspropositionen.
Försvarsministern säger också att "flygvapnet är centralt framöver" (apropå beredningens tydliga prioritering; markoperativ tyngdpunkt).
Nu säger ministern i en hänvisning till Försvarsberedningen att Håkan Juholt (s) satt där. Har han avgått? Eller har ministern lagt ner beredningen utan att beredningens ledamöter är informerade därom?
Det blir ingen försvarsindustristrategi. Statssekreterare Jevrell säger, i princip, att industrifrågorna kommer att behandlas i inriktningspropositionen.
Omtag! (Igen....)
Vid gårdagens regeringssammanträde togs så (äntligen!) Försvarsmaktens planeringsanvisningar. De presenteras av försvarsministern vid en presskonferens klockan 11 idag.
Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.
Jag konstaterar följande:
Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).
Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!
Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.
De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.
Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”
För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”
Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):
”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.
Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.
Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).
Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).
Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.
Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.
Och smaka på den här formuleringen:
”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”
”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.
Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.
Låt mig nämna följande exempel:
Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”
Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.
Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.
Jag konstaterar följande:
Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).
Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!
Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.
De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.
Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”
För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”
Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):
”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.
Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.
Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).
Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).
Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.
Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.
Och smaka på den här formuleringen:
”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”
”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.
Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.
Låt mig nämna följande exempel:
Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”
Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.
Uppdatering presskonferens: Tolgfors säger vid sin presskonferens att regeringen nu "operationaliserar Försvarsberedningens rapport" och han tar "att gå mot bataljonstridsgrupper" som exempel....
Beredningen framhöll vidare att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring, vilket i sin tur kan ses som ett försök till vidareutveckling av regeringens egen Inget om civil-militär förmåga i artikeln. Ingen bäring mot regeringens egen strategi för internationella insatser. Jag hoppas att det återfinns i planeringsanvisningarna.
Ytterligare en viktig del i beredningens rapport var prioriteringen av markoperativ tyngdpunkt. Beredningen skrev att huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.
Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.
Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.
Inte ett ord om detta i artikeln. Hur ser planeringsanvisningarna ut? Är det fortfarande ”rättvisetänkandet” mellan ”försvarsgrenarna” som råder (samt industrins intressen)?
Så lätt, och så bra, det hade varit att sammankalla beredningen och låtit beredningens slutsatser bollas mot planeringsanvisningarna. Då hade Tolgfors kunnat förklara och motivera skillnader och beredningen hade kunnat argumentera för sin linje. Men istället väljer man att vifta bort den enighet beredningen lyckades uppbringa.
Och det kaxiga beskedet, som kan tolkas som att regeringen kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop eller så går man fram själva, det är ju bara symptomatiskt på osäkerhet i en fråga som är alltför viktig för att de respektive politiska blocken ska få ställa sig i var sin skyttegrav. Och nu talar vi om en inriktningsproposition som lämnas ett och ett halvt år före valet. Viken stabilitet och förutsägbarhet ligger i detta?
Slutligen ska det också bli intressant att se när Försvarsmakten ska inkomma med sitt underlag, med anledning av anvisningarna. Då bringas det klarhet i dels hur genomarbetat underlaget kan förväntas vara beroende på hur kort tid Försvarsmakten får på sig och dels om tidsplanen för den kommande inriktningspropositionen har rimliga möjligheter att hålla.
torsdag 6 november 2008
Beska piller
På dagens DN-debatt skriver professor Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet, och Karl Ydén, som i dag försvarar doktorsavhandlingen "Kriget och karriärsystemet" vid Göteborgs universitet, under rubriken ""Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar".
Det är en läsvärd artikel och en än mer läsvärd doktorsavhandling (jag har haft förmånen att få läsa den).
Alvesson och Ydén skriver i artikeln:
"Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring."
Jag tror det var redan i slutet av 90-talet som en enig Försvarsberedningen skrev att utlandstjänstgöring skulle vara ett villkor för befordran. Och detta är ju bara ett spår, ett exempel av många på alla de faktorer som Ydén behandlar i sin avhandling.
Det nya personalförsörjningssystemet, tvåbefälsystemet, den samlade insatsorganisationen (inte uppdelning i internationellt/nationellt) bör granskas utifrån Ydéns observationer. Vad bör man tillföra i form av kontrollstationer, säkerhetsspärrar, piskor och morötter, för att skruva organisationen i rätt riktning?
Uppdatering: Det är ju inte som så att dessa förhållanden har passerat helt obemärkt förbi i HKV. Läs t.ex. intervjun med GD Marie Hafström i Officerstidningen nr 5/2008. I intervjun berättar Hafström bl.a. att försvarsmaktsledningen har beslutat om en generell förlängning av förordnanden och att man har infört ett nytt ansökningsförfarande där man får söka tjänster i konkurrens med andra intresserade, istället för att bara serveras ett nytt jobb när ett förordnande går ut.
"Det här kommer att gynna verksamheten och se till att vi får rätt person på varje tjänst. Det är möjligt att vissa kan få svårt att hävda sig i en sådan konkurrens, men då är det viktigt att man får möjlighet att utveckla sig i den tjänst man har för tillfället. Det är väldigt viktigt att inte bara sträva uppåt, utan att faktiskt göra ett bra jobb där man är", säger Hafström i intervjun.
GD Marie Hafström utreder för närvarande Försvarsmaktens stödverksamheter och stödmyndigheter. Förhoppningsvis tar någon vid där hon slutade. Ulf Bengtsson, det gör du va? Sätt några förträffliga personer på att se över alltihop, i relation till det nya system man kliver in i nu. Det är nu man har chansen, innan det sätter sig. Jag vet två personer som skulle kunna utgöra ett riktigt dreamteam. Deras förnamn är Mikael och Ola. Say no more.
Det är en läsvärd artikel och en än mer läsvärd doktorsavhandling (jag har haft förmånen att få läsa den).
Alvesson och Ydén skriver i artikeln:
"Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring."
Jag tror det var redan i slutet av 90-talet som en enig Försvarsberedningen skrev att utlandstjänstgöring skulle vara ett villkor för befordran. Och detta är ju bara ett spår, ett exempel av många på alla de faktorer som Ydén behandlar i sin avhandling.
Det nya personalförsörjningssystemet, tvåbefälsystemet, den samlade insatsorganisationen (inte uppdelning i internationellt/nationellt) bör granskas utifrån Ydéns observationer. Vad bör man tillföra i form av kontrollstationer, säkerhetsspärrar, piskor och morötter, för att skruva organisationen i rätt riktning?
Uppdatering: Det är ju inte som så att dessa förhållanden har passerat helt obemärkt förbi i HKV. Läs t.ex. intervjun med GD Marie Hafström i Officerstidningen nr 5/2008. I intervjun berättar Hafström bl.a. att försvarsmaktsledningen har beslutat om en generell förlängning av förordnanden och att man har infört ett nytt ansökningsförfarande där man får söka tjänster i konkurrens med andra intresserade, istället för att bara serveras ett nytt jobb när ett förordnande går ut.
"Det här kommer att gynna verksamheten och se till att vi får rätt person på varje tjänst. Det är möjligt att vissa kan få svårt att hävda sig i en sådan konkurrens, men då är det viktigt att man får möjlighet att utveckla sig i den tjänst man har för tillfället. Det är väldigt viktigt att inte bara sträva uppåt, utan att faktiskt göra ett bra jobb där man är", säger Hafström i intervjun.
GD Marie Hafström utreder för närvarande Försvarsmaktens stödverksamheter och stödmyndigheter. Förhoppningsvis tar någon vid där hon slutade. Ulf Bengtsson, det gör du va? Sätt några förträffliga personer på att se över alltihop, i relation till det nya system man kliver in i nu. Det är nu man har chansen, innan det sätter sig. Jag vet två personer som skulle kunna utgöra ett riktigt dreamteam. Deras förnamn är Mikael och Ola. Say no more.
tisdag 4 november 2008
Brittiska soldater på LSD
Jag följer SvD:s ledarredaktions Youtubiana slaviskt. Nyligen dök det upp (på plats 12 i Ledarbloggens listning av Youtubiana) ett klipp som har viss koppling till denna bloggs ämnesområden: Brittiska soldater på LSD.
Klippet är obetalbart, speciellt tillfället när en av soldaterna klättrar upp i ett träd för att mata fåglarna (varpå befälet ger upp) och den knastertorra speakertexten gör sitt till. Skrattet fastnar dock i halsen när man betänker att det kunde varit annat än LSD.
SvD: "Under det förra seklet forskade många militärmakter intensivt i biologiska och kemiska stridsmedel. Å ena sidan ville man hitta effektiva metoder att slå ut fienden (gärna utan att döda), å andra sidan ville man veta vilka effekter fiendens eventuella kemiska stridsmedel skulle få.
Bekvämt nog för de forskningsansvariga fanns det gott om forskningssubjekt: de egna soldaterna. Flera av de tester som utfördes har lett till stora skadestånd och rättstvister, eftersom soldaterna i vissa fall vare sig var frivilliga eller fick veta vilka risker de utsattes för. I andra fall var forskningen totalt hemlig.
Hur hemskt det än kan låta blev det i några fall ganska roliga filmklipp av testerna. Den 1,37 minuter långa journalfilmen där brittiska soldater matas med LSD och sedan får ge sig ut i fält är inte bara ett bra argument mot allmän värnplikt, den är kul också. Det finns något särskilt i kombinationen av torr brittisk saklighet och fullkomligt vilsna vuxna män. Det är Monty Python i verkligheten. Fast beväpnade."
Svensk stridsledning av JAS Gripen?
Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Tolgfors om svenskt luftförsvar och JAS Gripen. Widman skriver:”JAS 39 A/B och FSR 890 kan med sin svenska nationella datalänk ledas av befintliga markbaserade stridsledningscentraler inklusive den i Hästveda i södra Sverige. JAS 39 C/D är en med Nato interoperabel version utrustad med datalänken Link-16, som inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning. Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder så att nationellt försvar av svenskt luftrum med en ensad flotta av JAS 39 Gripen kan realiseras?”
Det ligger ju onekligen sprängkraft i Widmans förrädiskt återhållsamma formuleringar. Om JAS 39 C/D inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning måste det rimligen ha varit känt när riksdagen klubbade igenom att ensa Gripenflottan till C/D-versionen?
Före eller efter sin tid?
Enligt militärtolkarnas tidning, Hugin & Munin, ryckte de värnpliktiga på Tolkskolan, TolkS, in tidigare i höst för det första utbildningsåret i skolans historia utan grundutbildning i ryska språket.
Chefredaktören, Erik Andermo, skriver att det "är lite ironiskt" att just samma vecka som de värnpliktiga rycker in fattas beslut om att skicka observatörer till Georgien.
"För en vecka och två dagar sedan nådde nyheten mig, ett mail i inboxen från Folke Bernadotteakademin: tolkar sökes, svar inom 24 timmar. Mer än så behövdes visserligen inte för att jag skulle nappa, men korta marginaler understryker ju situationens allvar. (...) Inte mindre än fem militärtolkar och MT-medlemmar släpper nu med en veckas varsel studier och jobb för att åka ner till Georgien för fyra månaders insats."
Det tog tid innan TolkS började utbilda värnpliktiga i arabiska, vid sidan av ryska. Jag visste inte att man på TolkS inte utbildar i ryska denna höst. Man var efter sin tid med arabiskan, möjligen är man före sin tid när det gäller ryskan?
Chefredaktören, Erik Andermo, skriver att det "är lite ironiskt" att just samma vecka som de värnpliktiga rycker in fattas beslut om att skicka observatörer till Georgien.
"För en vecka och två dagar sedan nådde nyheten mig, ett mail i inboxen från Folke Bernadotteakademin: tolkar sökes, svar inom 24 timmar. Mer än så behövdes visserligen inte för att jag skulle nappa, men korta marginaler understryker ju situationens allvar. (...) Inte mindre än fem militärtolkar och MT-medlemmar släpper nu med en veckas varsel studier och jobb för att åka ner till Georgien för fyra månaders insats."
Det tog tid innan TolkS började utbilda värnpliktiga i arabiska, vid sidan av ryska. Jag visste inte att man på TolkS inte utbildar i ryska denna höst. Man var efter sin tid med arabiskan, möjligen är man före sin tid när det gäller ryskan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
