Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”
Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:
”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
- Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
- över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
- periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
- hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).
Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.
Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.
I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.
2 kommentarer:
Vaddå begränsad uthållighet? Uthållighet är ju en direkt funktion av hur god tillgång på ammunition och förnödenheter vi har till våra väpnade styrkor, och hur snabbt förbanden nöts ner av den ryska stålstormen.
För närvarande kan vi mobilisera 10.000 soldater inom 365 dagar, alltså 360 dagar efter att kriget är över. Det är inte vad jag kallar uthållighet!
Eller hur menar du?
Man tar sig också för pannan när man förstod att hittills har vi utbildat och avvecklat förband på löpande, eh, band, istället för att så klart ha stående förband där de enskilda soldaterna successivt byts ut.
För övrigt tycker jag att den nya personalförsörjningsmodellen är helt lysande. Tre grupper som kan integreras organiskt med varandra.
1. Officerare (inklusive "underofficerare") och kontrakterade yrkessoldater. Folk som vill välja den militära banan för en kortare eller längre tid i sitt liv.
2. Reservofficerare och reservsoldater. Folk som gillar krigsmakten men inte vill lägga en gigantisk del av sitt liv där, och även veteraner från grupp 1 som vill gå till det civilia men ändå tjäna sitt land mycket aktivt, inklusive att skydda Sveriges nationella intressen i utlandet. Utrustade på samma sätt som klass 1-förbanden.
3. Hemvärnet/nationella skydsstyrkorna. Veteraner från grupp 1 och 2 som vill trappa ner, plus folk som gjort tremånaders GSU men inte vill satsa stenhårt på ett militärt liv och inte är intresserade av att fara utomlands utan snarare att skydda hembygden mot ryssen. Antagligen lättare utrustade utan tyngre beväpning, de ska vara glada om de får pansarterrängbilar, granatkastare och pansarvärnsrobotar.
Men det vore ju inte helt fel, om än våldsamt orealistiskt, att donera all gammal överbliven tyngre 80-talsutrustning till HV/NSS, om det finns kvar. Vad sägs om organiskt HV-artilleri, man kan ta alla de FH77 som bara står lagerställda någonstans, eller kanske leta fram Centurionvagnarna (skrotade?) och sätta upp HV's lätta stridsvagsnbataljoner? För att inte tala om att hänga raketer och akan under vingarna på HV-medlemmarnas privatägda spaningscessnor, CAS baby! ;-D
Sammanfattningsvis en ny totalt enig uppvisning i blocköverskridance säkerhetspolitiskt knätrolleri: Mer av samma princip (som pengarna inte räckte till för) för ännu mindre pengar än förrut. Och ni (alla sk "försvarspolitiker" från alla partier) står upp enhälligt och låtsas som om detta är en förändring till det bättre, när det inte är en förändring överhuvudtaget.
"Spinn" tror jag visst att det kallas!
Skicka en kommentar