Motioner del II

Oppositionens motioner, som inte fanns tillgängliga på nätet när jag skrev föregående inlägg, finns nu att läsa. Läs Vänsterpartiets motion här, Miljöpartiet de Grönas motion här och så kan jag lika gärna länka till Socialdemokraternas motion ännu en gång, här.

Jag har fått frågor på mailen med anledning av att jag skrev att allianspartierna inte lämnade någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Det närmaste en gemensam idé om försvaret jag kan hitta i arkiven är följande avsnitt om försvarets utformning, ur en gemensam motion från september 2005:

"En nation som har en målmedveten och balanserad utveckling av sitt försvar skapar militär säkerhet i närområdet. Det ger också ett säkerhetspolitiskt inflytande genom kapacitet att såväl kunna som genomföra insatser inom och utom nationens gränser. De internationella insatserna utgör en viktig del i svensk säkerhets- och utrikespolitik. Men vi får inte skapa en konstlad motsättning mellan internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet och vårt nationella fortbestånd. Det är två sidor av samma mynt.

Utgående från nuvarande säkerhetspolitiska läge bör de operativt rörliga insatsförbanden snabbt kunna koncentreras till befolkningscentrum strategiska hamnar, luftrum och för kustövervakning. En sådan kapacitet står inte i motsatsförhållande till att delta i operationer på avstånd från Sverige. Insatsförband skall med kort förvarning kunna sättas in i fredsframtvingande internationella operationer, men också kunna förstärka pågående fredsbevarande operationer och i ett längre perspektiv avlösa förband som redan är insatta. Har förbanden denna kapacitet kan de givetvis också sättas in i internationella operationer på samma sätt som i dag men även i kombinerade operationer.

Insatsförbanden ges en varierande beredskap i förhållande till rådande situation. De skall vara utbildade, utrustade, samövade och tillgängliga utan personella och materiella brister. För att säkerställa beredskap och samträning måste de vara ständigt organiserade. Samtidigt skall beredskapen ses som en mycket viktig del i vår kapacitet att avhålla från och när det oönskade inträffar och att kunna begränsa verkningarna av våldsaktioner riktade mot landet.

Alla som grundutbildas skall ges en grundläggande förmåga att kunna bevaka skyddsobjekt. De utgör därmed en organisatorisk grund för en kapacitetsökning och komplettering av samhällets resurser i extrema situationer. Detta innebär inte att Försvarsmakten skall få en ny uppgift. Det handlar om att utnyttja den kapacitet som finns i Försvarsmakten.

Även i framtiden måste det engagemang och kunnande som finns hos personer inom de frivilliga försvarsorganisationerna tas till vara. Annars går en viktig del av folkförankringen förlorad."

Övriga borgerliga gemensamma motioner innan regeringsskiftet kan man hitta här.

Slutligen anser jag att vi inte ska förvanska verkligheten, vare sig företrädare för regeringen eller oppsoitionen. Det kan vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev i DN för ett tag sedan ("Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.") samtidigt som man kan konstatera att de rödgröna, av motionerna att döma, hade kunnat lägga en hel del i en gemensam motion och att det hade gynnat en debatt om politikens innehåll och inte dess former.

De rödgröna och motionerna

Den rödgröna oppositionen lämnar inte någon gemensam motion med anledning av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition.

Å ena sidan kan man, likt försvarsministern, se det som ett stort misslyckande. I alla fall om man har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. För man kan nämligen å andra sidan se direkta paralleller till hur de borgerliga partierna arbetade innan regeringsskiftet. De lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt försvarsminister Sten Tolgfors själv på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Detta sagt som en upplysning nu när försvarsministern och borgerliga försvarspolitiker kommer utnyttja varje tillfälle att peka på denna uteblivna gemensamma motion.

Men alldeles bortsett från det så är det naturligtvis så att de rödgröna skiljer sig åt i en rad frågor. Nu återstår mycket av arbetet och det kommer att krävas kompromisser under det dryga år som återstår innan valet 2010.

Personligen tycker jag att det varit bra om vi redan nu hade kunnat lämna en gemensam motion som behandlar de mest grundläggande frågorna. I synnerhet som skrivningarna inom en rad av just dessa områden är de samma. Det framgår av motionerna där man kan se att formuleringar och yrkanden inom flera områden är gemensamma. Men i enlighet med den här bloggens ambition, nämligen att försöka vara objektiv så långt förmågan sträcker sig, avser jag istället lyfta de skiljaktigheter som ryms i oppositionens motioner.

Jag ska genast säga att jag inte har läst Vänsterpartiets motion ännu. Jag har bara sett det TT-telegram från igår där Gunilla Wahlén (V) uttalar sig (jag hittar det inte på nätet).

Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson, Anders Karlsson, framhåller i sina kommentarer till (S)-motionen framför allt två områden; personalförsörjningen och försvarsindustrin.

Socialdemokraterna inväntar inte den parlamentariska pliktutredning som just nu arbetar (och som just (S) krävde skulle vara parlamentarisk) utan lämnar sitt eget förslag till personalförsörjningssystem:

”Vi vill bibehålla plikten som en grund, med en tre månaders värnpliktsutbildning och därefter frivillig rekrytering och utbildning för insatsorganisationens och hemvärnets behov. Därigenom skapar vi ett personalförsörjningssystem som är stabilt oavsett ekonomisk konjunktur. Vi vill se ett försvar som speglar samhället”.

S räknar med att 10-12 000 om året ska gå en tre månader lång grundutbildning.

Frågan är hur regeringen gör med pliktutredningen nu? Personligen tror jag att det är ett stort misstag av socialdemokraterna att föregripa utredningen. Nu kan de borgerliga hävda att man inte ville försöka påverka pliktutredningen med sin politik genom att köra hela vägen in i kaklet och sedan konstatera att man inte fick gehör för sin linje. Det blir lite av att man lämnar Walk-over för att få tillfälle att profilera sin egen politik.

De rödgröna hade kunnat enats om personalförsörjningssystemet inom sig istället och i och med det kunnat driva på starkt inom ramen för Pliktutredningen.

(S) vill värna försvarsindustrin och skriver bland annat att en stark försvarsindustri är viktig för en alliansfri stat. De skriver om ”den unika kompetens rörande konventionella ubåtar, inte minst vad avser uppträdande i grunda vatten, som svensk marin och svensk fartygsindustri tillsammans har utvecklat” och konstaterar att denna kompetens ”är viktig att bevara och att detta måste övervägas vid ett beslut om nyanskaffning eller livstidsförlängning av nuvarande ubåtssystem”.

Det framgår också i (S)-motionen att man, liksom regeringens partier, frångår den överenskommelse som slöts i Försvarsberedningen om en reduktion av antalet JAS Gripen-plan från dagens nivå om 100 plan:

”Vi accepterar den bedömning regeringen gör avseende flygstridskrafterna. Samtidigt bör också behovet av regelbundna omprövningar av antalet flygplan och divisioner utifrån operativa behov och vidmakthållandet betonas”.

Vidare trycker både (S) och (V) på den nationella försvarsförmågan. (S) skriver t.ex. att försvaret ska byggas inifrån och ut, det ska utgå från Sveriges behov och bidra internationellt med befintliga förband. (S) skriver i sin motion att ”De nationella behoven skall utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor. Dessa förmågor skall sedan, utifrån behov och möjlighet, kunna utnyttjas internationellt.”

De slår också fast en internationell ambition motsvarande ca 1 000 personer, vilket är till och med är lägre än regeringens sänkta ambition om 1 700 personer. Regeringens ambition anses inte vara ”rimlig och realistisk” som ambitionsnivå för Sverige.

Här har som bekant Miljöpartiet de Gröna en annan uppfattning.

Låt mig nu kommentera försvarsministerns belåtna bloggande tidigare idag.

Ministern skriver: ”Låg tillgänglighet. Låg användbarhet. Låg modernitet. Låg solidaritet. Men betydande underfinansiering av försvaret genom miljardbesparingar. Det är en bra sammanfattning av konsekvenserna av oppositionens försvarspolitik, så långt den nu är känd.”

Här klumpar ministern ihop oppositionen till en gemensam försvarspolitik samtidigt som han kritiserar den för att inte vara överens.

Det är inte heller så, som Tolgfors hävdar, att oppositionspartierna under flera månader har hävdat att ”de skall presentera en gemensam försvarspolitik som svar på regeringens inriktningsproposition”. Jag har hört Anders Karlsson (S) säga det, men inte (MP) och (V).

Sedan går Tolgfors igång ordentligt och har uppenbarligen läst alla tre oppositionspartiers motioner innan någon annan har det, för han förutser på ett mystiskt sätt samtliga motioners innehåll på punkt efter punkt:

”Har oppositionen inte sett några av dagens strukturella problem i försvaret och hur dessa bottnar i tidigare försvarspolitik? Är de nöjda med att endast 1/3 av den nationella insatsorganisationen kan användas inom ett år? Tar Sverige och Europa för stort ansvar för internationella fredsinsatser? Ska inte försvarspolitiken fokusera på försvarsförmåga?”

Han tycker sig också veta att de rödgröna vill ha ”ett tudelat försvar – dels en nationell insatsorganisation och dels en anställd utlandsstyrka”.

Nåväl. Jag tror att omdömet om Sten Tolgfors analytiska förmåga hade vunnit på att han dels först hade läst de motioner han recenserar och dels hade förmått skilja mellan de tre respektive partiernas ståndpunkter.

Det sistnämnda skulle ju förvisso kunna betraktas som ett problem för några inom oppositionen. Men min utgångspunkt är att Tolgfors som försvarsminister har ett vidare ansvar än att vara moderat megafon. Han borde stärka de krafter som faktiskt står för den politik vars utgångspunkter togs fram i enighet i Försvarsberedningen så sent som sommaren 2008.
Det är kanske lite tråkigare i debatten, men mycket mer konstruktivt för svenskt försvar.

(S) motion kan läsas här. Återkommer med (MP) och (V) eftersom de i skrivande stund inte finns på nätet.