Dansk effekt och debatt

Mer matnyttigt från vårt södra grannland:

De danska soldaterna kostar inte lika mycket som sina brittiska och norska kollegor.

"Mens en dansk soldat trækker 14,6 mio. kr. ud af statskassen, koster britiske og norske soldater henholdsvis 27,8 mio. kr. og 37,5 mio. kr., skriver dagbladet Information. Den nye opgørelse er udarbejdet af konsulentbureauet McKinsey & Company for den danske Forsvarskommando.

Ud af forsvarets små 15.000 militært ansatte er omkring 1.300 soldater konstant udsendt, og det er procentuelt langt flere end de lande, vi normalt sammenligner os med. Samtidig har Danmark et langt mindre forsvarsbudget målt på BNP."

(Jag undrar vad konsultbyrån hade kommit fram till att de svenska soldaterna kostar, om de hade ingått i jämförelsen?)

Kostnaderna är större än vad man räknat med för de krävande utlandsmissionerna, nu krävs det tillskott:

"I udkastet, som er skrevet i Forsvarsministeriet og med Finansministeriets medvirken, anbefaler Forsvarskommissionen, at »der på kort sigt bør gennemføres ekstraordinære investeringer i indkøb til lager for så vidt angår ammunition og reservedele« for 1,4 milliarder kroner. Det er også nødvendigt, at forsvaret køber materiel for 1 milliard kroner til moderne udstyr til uddannelse og træning herhjemme.

For ikke igen at havne i en situation, hvor hylderne er tomme og materiellet slidt ned, skal forsvarets budget skrues markant i vejret, så skatteyderne årligt skal betale 700 millioner kroner ekstra til forsvaret, skriver Forsvarsministeriet."

Alternativet är lägre ambitioner:

"Målet var at have 2.000 udsendte soldater i 2009 inden for det eksisterende forsvarsbudget. Realiteten er, at forsvaret ikke engang har råd til at udsende de omkring 1.300 soldater, man nu har af sted.

Man kan hverken skaffe nok ansatte, køretøjer eller udstyr, og akut mangler Afghanistan-soldaterne ammunition og reservedele for 1,4 milliarder kroner.

Men i stedet for blot at poste flere penge i forsvaret, bør regeringen justere sin aktivistiske udenrigspolitik til et realistisk niveau, mener Peter Viggo Jakobsen, lektor i sikkerhedspolitik fra Københavns Universitet.

"Det er spild af penge bare at sætte forsvarsbudgettet op. Så må vi i stedet rationalisere og skære ned på de områder af forsvaret, vi ikke bruger så meget," siger Peter Viggo Jakobsen."

Det är i slutet av mars som den danska Forsvarskommissionen lägger fram sitt förslag om hur försvaret skall utvecklas till 2025. Därefter skall man, såvitt jag förstår, komma fram till hur det skall se ut mer i detalj (pengar och prioriteringar etc. 2010-2014). Precis som i Sverige har den danska traditionen tidigare varit att komma fram till så breda majoriteter som möjligt.

Färre stridsflygplan i Danmark?

I Danmark debatteras frågan om anskaffning av nytt stridsflyg, där JAS Gripen är en option.

Men oppositionen och soldater i utlandstjänst vill prioritera annat:

Politikerne på Christiansborg skal skrue ned for de hede drømme om en flåde af nye topmoderne kampfly og i stedet bruge nogle af de mange milliarder på kedelige mangelvarer som reservedele og transporthelikoptere. Det siger de danske soldater i Afghanistan. (...)

Udmeldingerne kommer efter, at et udkast til Forsvarskommissionens betænkning fastslår, at forsvaret i dag mangler et engangsbeløb på 2,4 milliarder kroner til reservedele, ammunition og materiel.

Derudover regner forsvaret med, at man hvert år fremover får brug for 700 ekstra millioner til drift på grund af de dyre missioner i blandt andet Afghanistan. Pengene skal findes, men det skal ske på forsvarets eksisterende budget, siger S og SF.

Danmark har idag 48 F-16 som skall vara operativa fram till 2020 då det är tänkt att nya plan skall anskaffas. Nu talar socialdemokraterna om ett färre antal ( 24 st). Enligt uppgifterna i artikeln som citeras ovan har Gripen offererat 22 miljarder för 48 stridsflygplan medan Joint Strike Fighter, Lockheed Martin, har sagt 20 miljarder för samma antal.

Försvarsministern i radion

Försvarsminister Sten Tolgfors intervjuades i Ekots lördagsintervju igår.

I intervjun säger Tolgfors att "hotbilden är förändrad" och syftar på Georgienkrisen. Men han beskriver inte hur han menar att hotbilden har förändrats utan framhåller enbart behovet av snabb reaktionsförmåga som en lärdom av kriget.

Jag är ganska säker på att om regeringskansliets egen analys av Georgienkonfliktens konsekvenser för den svenska hotbildsbedömningen hade varit offentlig, då hade det varit lite trixigare att göra enkla kopplingen mellan Georgienkrisen och den militära hotbilden. Jag utgår nämligen ifrån att denna analys inte ger något annat besked än alla motsvarigheter runt om i Europa. Det vore oerhört välgörande för debatten om nämnda Georgienanalys offentliggörs.

Det andra områden jag vill beröra är att Tolgfors verkar omfamna Försvarsmaktens besked att man måste pruta från målsättningen att det skall kunna vara 2000 personer insatta internationellt till 1700.

Detta lägre antal var något man öppnade för i planeringsanvisningarna, där regeringen angav att Försvarsmakten över tid skall kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt medan Försvarsberedningen har angett följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt.

Försvarsministern hävdar att det är effekten som är det viktigaste, inte "antalet huvuden" man bidrar med internationellt. Det är ett välkänt grepp, speciellt populärt att ta till när man aldrig lyckas uppnå de målsättningar som sätts upp och/eller när ministern är sugen på att skicka ut något vapensystem internationellt (t.ex. JAS Gripen).

På ett sätt kan man tycka att det är logiskt, det är naturligtvis viktigast att verkligen göra skillnad. Men inställningen att det i stort sett är irrelevant med målsättningar om antalet individer, den leder enligt min mening fel på flera sätt:

1. Den av Riksdagen beslutade strategin för svenska bidrag till fredsfrämjande verksamhet, som följs upp av Försvarsberedningen, trycker på uthålliga internationella insatser i civil-militär samverkan. Beredningen skriver:

"Huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land."

Eller kort och gott: Boots on the ground och en civilmilitär process från start till mål!

2: Om man inte slår fast en målsättning om antalet individer innebär det naturligtvis konsekvenser för försvarsplaneringen. Om man säger att man skall kunna ha 2000 personer ute i internationell tjänst samtidigt, ja då kan man bara räkna bakåt för att få fram vad det kräver för numerär på hemmaplan för att man skall kunna köra runt systemet på ett uthålligt sätt. Om man övergår till att prata om "effekt" minskar man genast den press på leverans som jag tror är nödvändig att ha på Försvarsmakten.

3. Sverige är nere på väldigt låga nivåer när det gäller vårt bidrag till internationell fredsfrämjande verksamhet. I synnerhet gäller det FN-ledda insatser där antalet svenska soldater, militärobservatörer och poliser i FN-tjänst aldrig har varit så lågt som nu. Endast 80 svenskar tjänstgjorde under FN-flagg i månadsskiftet november/december 2008.

Svenska FN-förbundet har i en tidigare debattartikel på Brännpunkt uppmärksammat den svenska ambitionsnivån på följande sätt:

"En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

I den ovan nämnda strategin står det:

"Sveriges förmåga till internationella insatser ska förbättras. Det militära deltagandet i insatser ska öka, så att en dubblering av utlandsstyrkans förmåga åstadkoms. Vidare ska effekten av svenskt deltagande öka i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Ökningen ska bl.a. uppnås genom mer sammanhållna insatser."