Det första jag vill säga att de principer som Försvarsmaktens underlag bygger på kan härledas tillbaka till Försvarsberedningens rapport från juni 2008. Det är bra. Försvarsmakten har gjort sitt jobb. Jag noterar också att Försvarsmakten inte gör någon omvärldsanalys som avviker från tidigare bedömningar:"Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt lågt men Sverige kan komma att utsättas förökade ekonomiska och politiska påtryckningar. De mellanstatliga konflikter som kan uppstå ivårt närområde och som ställer krav på ökad militär förmåga torde i princip vara sådana där Sverige berörs indirekt, exempelvis vid en konflikt mellan Ryssland och en före detta Sovjetrepublik. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som ett inslag i sådana påtryckningar."
Första gången jag läste igenom Försvarsmaktens underlag blev jag oerhört förvånad över allt man fick med inom den tilldelade ekonomiska ramen, utom möjligen den markoperativa tyngdpunkten då, som faktiskt skulle sätta spår i avvägningen mellan sjö-, luft- och markstridskrafterna var det tänkt.
Jag tänkte att det här, det går aldrig ihop. Var ligger hunden (de fyra-fem miljarderna) begraven? Här finns nämligen 100 uppgraderade JAS Gripen (helt i enlighet med riksdagsbeslut men inte i enlighet med Försvarsberedningens eniga skrivning om att reducera antalet stridsflygplan från dagens nivå om 100 st), det är större personalvolymer än vad det har spekulerats om den senaste tiden, det är bibehållen förmågebredd, ny ubåt (NGU) och nya fartyg till marinen etc.
Sedan koncentrerade jag mig på de antaganden och förutsättningar som Försvarsmakten har byggt underlaget på, bl.a. personalförsörjningssystemet, logistiken m.m. och successivt gick det upp för mig hur elegant myndigheten har manövrerat hela ansvaret över till försvarsministern och regeringens knä (nuvarande och kommande).
Jag återkommer till det, men först vill jag bara omedelbart få sagt att under mina 15 år i försvarspolitiken har jag aldrig förr har varit i närheten av så radikala antaganden som bygger upp ett planeringsunderlag. Lika snabbt som detta är sagt vill jag framhålla att det inte är konstigt eftersom regeringens process inför propositionsavlämnandet orsakar att man inte lämnar planeringsanvisningar med klara direktiv inom viktiga områden, helt enkelt eftersom dessa är föremål för pågående utredningar.
Om man läser och lyssnar på försvarsminister Sten Tolgfors efter dagens överlämning av Försvarsmaktens planeringsunderlag, framstår det som att det är klart. Det är såhär det blir. Men redan i missivet kan man identifiera så många fallgropar att ministern kanske borde uttrycka sig lite mer försiktigt. Han kan absolut inte sätta en ny pärm kring underlaget och skriva "inriktningsproposition" på den.
I det här läget får man ta några luttrade och erfarna kanslihuspersoner som parallellt och sedan tillsammans med utomstående aktörer måste realiserbarhetspröva och granska förutsättningarna både för de tidsplaner som anges och de beräkningar som ligger till grund för underlaget, innan man lägger fast planeringen i den kommande inriktningspropositionen. Framför allt måste man realiserbarhetspröva den politiska viljan, hållfastheten och förmågan att fatta de beslut som krävs inom den tid som villkorar genomförandet av planen!
Jag sänder i det sammanhanget en tanke till de juridiska snårskogar beredningen har trampat omkring i när förslag har lagts fram som sedan fullständigt demoleras, inte i sak utan av den process som skall till i kombination med besked om att så går inte att göra. I det perspektivet framstår tidsplanen för det nya personalförsörjningssystemet (LAS m.m.) som optimistisk, lindrigt sagt. För den som tvivlar rekommenderas en titt på underbilaga 1.2 Författningar med koppling till personaltjänst...
Det är med andra ord ett oerhört omfattande lagstiftningspaketet som skall tryckas igenom systemet. Här har vi hela den politiska känsligheten också, inom arbetsmarknadspolitikens område (med ett nära förestående riksdagsval och eventuellt en regering av annan kulör efter valet 2010). Och det är dessutom inte "bara" Försvarsdepartementet som skall agera utan andra departement som skall förstå sig på finessen med förslagen.
Nåväl, hur var det då med Försvarsmaktens smarta manöver? Jo, med alla de antaganden man mycket medvetet och tydligt har lagt fram för alla och envar att se, räcker det med att något rubbas det allra minsta i den politiska beslutsprocessen för att Försvarsmakten skall kunna rycka på axlarna och säga: Vi sade att det här var vad som krävdes för att ekonomin skall hänga ihop med planeringen. Nu ändras planeringen och därmed kan vi inte ta ansvar för underlaget utan 1. ekonomisk kompensation eller 2. att regeringen måste peka på något som skall bort istället.
Och det vet vi ju hur enkelt det låter sig göras.
Sammanfattningsvis har Försvarsmakten ordnat det så att nuvarande ÖB Håkan Syrén kan lämna sitt ämbete utan att ha behövt radera någon förmåga, den tillträdande ÖB kan lugnt låta den politiska striden bryta ut och konstatera att underlaget inte längre hänger ihop, vilket man då nogsamt har pekat på, om de politiska processerna förändrar något ingångsvärde.
Till sist: Försvarsmaktens planeringsunderlag sträcker sig mot en målbild 2019. Det hinner äga rum tre riksdagsval innan dess. Det går inte att föreställa sig alla nya politiska vindar, ekonomiska prioriteringar, säkerhetspolitiska förändringar, nya insikter eller problem som kommer att blossa upp under de kommande åren och som kommer att påverka försvarets utformning.
Försvarsmaktens underlag finns här
ÖB:s pressträff
ÖB i SR Studio Ett
Försvarsministern i SR Studio Ett samt Anders Karlsson (S) ordförande i Försvarsutskottet.
Försvarsministerns skriftliga kommentar och försvarsministerns presskonferens.
SvD I, II.
DN, DN Brors
Ekot
