Det verkar vara en slags naturlag i Sverige, det här att en debatt om nedskärningar i det militära försvaret följs av en debatt om svenskt Nato-medlemsskap. Tesen verkar vara att om vi nått så låga försvarsnivåer att vi inte kan försvara Sverige, ja då är det bäst att krypa in under Nato:s vingar.
Om vi enbart uppehåller oss vid pengafrågan kan man konstatera att debattörerna oftast "glömmer" att diskutera Nato:s ambition att medlemsländerna skall avsätta 2 procent av BNP till försvaret och att det initialt skulle kosta en hel del att anpassa den svenska strukturen. För är hela tanken att man bara skall ta emot hjälp om det behövs, men inte förbereda sig för och investera för att också ge stöd enligt Natostadgans kapitel 5?
I vårt grannland Finland har nyligen statsminister Matti Vanhanen presenterat 2009 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Den har passerat ganska obemärkt i den svenska debatten. I Finland konstaterar man följande när det gäller Nato:
• Finland anser att Nato är den viktigaste organisationen inom militärt säkerhetssamarbete. Natos mål, uppgifter och skyldigheter är förenliga med Finlands och Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitiska mål.
• Som medlem skulle Finland fullt ut kunna delta i alliansens beslutsfattande. Å andra sidan skulle Finland som medlem i högre grad bli föremål för politiska förväntningar baserade på den allmänna fördelningen av ansvar och solidaritet.
• Regeringens konstaterar att det även framledes finns starka skäl att överväga ett Natomedlemskap för Finland.
• Ett omfattande politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktandet av medborgaropinionen viktigt när man beslutar om ett eventuellt medlemskap.
Det finns andra saker värda att uppmärksamma i den finska redogörelsen. Några nedslag:
Försvarsbudgeten: De mål för upprätthållande, utveckling och användning av försvarsförmågan som presenteras i redogörelsen kan uppnås med realnivån för 2008 års totalfinansiering av försvaret, med beaktande av prishöjningen för försvarsmaterial. Detta förutsätter, utan eventuella organisationsförändringar, att den årliga ökningen av pris- och kostnadsnivån täcks fullt ut, och från år 2011 även en årlig höjning av försvarsbudgeten med 2 %.
Det säkerhetspolitiska läget: Klimatförändringen och risken för en influensapandemi är exempel på allvarliga, världsomfattande säkerhetshot. Frågor i anknytning till tillgången på energi och naturresurser eller en livsmedelskris kan komma att utgöra allvarliga säkerhetshot. Den globala finanskrisen har skakat ekonomins grundvalar i hela världen.
Georgienkonflikten och militär hotbild m.m.: Användningen av militära maktmedel i Georgien återspeglas på säkerhetstänkandet även i Finlands närområden. Finland förväntas inte bli utsatt för militära påtryckningar eller militärt våld utan att detta utgör en del av en mera omfattande internationell konflikt. Finland följer med utvecklingen i Ryssland, som är den viktigaste faktorn som påverkar Finlands säkerhetsmiljö. Finland strävar efter att öka handeln, turismen och investeringarna mellan länderna och att avvärja negativa fenomen, såsom brottslighet och hot i samband med sjötransporter. Finland vidareutvecklar sitt Rysslandskunnande.Finland stärker sitt deltagande i internationell krishantering i syfte att främja fred och säkerhet, utveckling och respekten för de mänskliga rättigheterna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ytterligare ett skäl att sondera om inte Sverige och Finland återigen bör förenas. Denna gång dock ledda från Helsingfors!
Varför kan vi inte bara gå tillbaka till en värnpliktsbaserad försvarsmakt om än med reducerade volymer? 20 000 vpl om året skulle ge tillräcklig grund för 2000 insatta internationellt. Låt oss rulla runt 4 brigader om året på ett antal regementen där man bygger en brigad över 6 år genom träning av en bataljon per år (brigad omsättes 1 gng per sex år). Det är billigare och smidigare än den kassa lösning som alla snackar om nu.
Det är ju som ovan man måste göra för att kunna hålla låga kostnader som Finland.
Eftersom Sverige i regeringsförklaringen i princip redan åtagit sig alla förpliktelser ett NATO-medlemskap innebär (att komma till undsättning för alla EU-medlemmar och andra grannländer i händelse av krig) är det väl rimligt att också få fördelarna i form av utländska säkerhetsgarantier? Om det finns något som helst argument mot detta lyssnar jag gärna på det.
Vidare behöver NATO's 2%-mål inte betyda något. Fullt med NATO-länder uppnår inte målet, och vi skulle heller inte behöva göra det.
Det målet är för övrigt i mina ögon lika idiotiskt som att ha ett 1%-mål för utlandsbiståndet.
Mängden pengar som ska läggas på rikets försvar ska vara en direkt funktion av vad vi vill kunna göra och hur stort hotet är, inte bero av en godtyckligt bestämd pengapåse.
Fast 2 % av BNP skulle i Sverige motsvara ungefär 60 miljarder kronor, vilket vore en bra ram för försvarsmakten. Det gäller bara att reformera den i grunden inefektiva FM innan man ger dem ett rött öre till, ty annars kommer pengarna bara slösas bort på trams.
Skicka en kommentar