Det första jag vill säga att de principer som Försvarsmaktens underlag bygger på kan härledas tillbaka till Försvarsberedningens rapport från juni 2008. Det är bra. Försvarsmakten har gjort sitt jobb. Jag noterar också att Försvarsmakten inte gör någon omvärldsanalys som avviker från tidigare bedömningar:"Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt lågt men Sverige kan komma att utsättas förökade ekonomiska och politiska påtryckningar. De mellanstatliga konflikter som kan uppstå ivårt närområde och som ställer krav på ökad militär förmåga torde i princip vara sådana där Sverige berörs indirekt, exempelvis vid en konflikt mellan Ryssland och en före detta Sovjetrepublik. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som ett inslag i sådana påtryckningar."
Första gången jag läste igenom Försvarsmaktens underlag blev jag oerhört förvånad över allt man fick med inom den tilldelade ekonomiska ramen, utom möjligen den markoperativa tyngdpunkten då, som faktiskt skulle sätta spår i avvägningen mellan sjö-, luft- och markstridskrafterna var det tänkt.
Jag tänkte att det här, det går aldrig ihop. Var ligger hunden (de fyra-fem miljarderna) begraven? Här finns nämligen 100 uppgraderade JAS Gripen (helt i enlighet med riksdagsbeslut men inte i enlighet med Försvarsberedningens eniga skrivning om att reducera antalet stridsflygplan från dagens nivå om 100 st), det är större personalvolymer än vad det har spekulerats om den senaste tiden, det är bibehållen förmågebredd, ny ubåt (NGU) och nya fartyg till marinen etc.
Sedan koncentrerade jag mig på de antaganden och förutsättningar som Försvarsmakten har byggt underlaget på, bl.a. personalförsörjningssystemet, logistiken m.m. och successivt gick det upp för mig hur elegant myndigheten har manövrerat hela ansvaret över till försvarsministern och regeringens knä (nuvarande och kommande).
Jag återkommer till det, men först vill jag bara omedelbart få sagt att under mina 15 år i försvarspolitiken har jag aldrig förr har varit i närheten av så radikala antaganden som bygger upp ett planeringsunderlag. Lika snabbt som detta är sagt vill jag framhålla att det inte är konstigt eftersom regeringens process inför propositionsavlämnandet orsakar att man inte lämnar planeringsanvisningar med klara direktiv inom viktiga områden, helt enkelt eftersom dessa är föremål för pågående utredningar.
Om man läser och lyssnar på försvarsminister Sten Tolgfors efter dagens överlämning av Försvarsmaktens planeringsunderlag, framstår det som att det är klart. Det är såhär det blir. Men redan i missivet kan man identifiera så många fallgropar att ministern kanske borde uttrycka sig lite mer försiktigt. Han kan absolut inte sätta en ny pärm kring underlaget och skriva "inriktningsproposition" på den.
I det här läget får man ta några luttrade och erfarna kanslihuspersoner som parallellt och sedan tillsammans med utomstående aktörer måste realiserbarhetspröva och granska förutsättningarna både för de tidsplaner som anges och de beräkningar som ligger till grund för underlaget, innan man lägger fast planeringen i den kommande inriktningspropositionen. Framför allt måste man realiserbarhetspröva den politiska viljan, hållfastheten och förmågan att fatta de beslut som krävs inom den tid som villkorar genomförandet av planen!
Jag sänder i det sammanhanget en tanke till de juridiska snårskogar beredningen har trampat omkring i när förslag har lagts fram som sedan fullständigt demoleras, inte i sak utan av den process som skall till i kombination med besked om att så går inte att göra. I det perspektivet framstår tidsplanen för det nya personalförsörjningssystemet (LAS m.m.) som optimistisk, lindrigt sagt. För den som tvivlar rekommenderas en titt på underbilaga 1.2 Författningar med koppling till personaltjänst...
Det är med andra ord ett oerhört omfattande lagstiftningspaketet som skall tryckas igenom systemet. Här har vi hela den politiska känsligheten också, inom arbetsmarknadspolitikens område (med ett nära förestående riksdagsval och eventuellt en regering av annan kulör efter valet 2010). Och det är dessutom inte "bara" Försvarsdepartementet som skall agera utan andra departement som skall förstå sig på finessen med förslagen.
Nåväl, hur var det då med Försvarsmaktens smarta manöver? Jo, med alla de antaganden man mycket medvetet och tydligt har lagt fram för alla och envar att se, räcker det med att något rubbas det allra minsta i den politiska beslutsprocessen för att Försvarsmakten skall kunna rycka på axlarna och säga: Vi sade att det här var vad som krävdes för att ekonomin skall hänga ihop med planeringen. Nu ändras planeringen och därmed kan vi inte ta ansvar för underlaget utan 1. ekonomisk kompensation eller 2. att regeringen måste peka på något som skall bort istället.
Och det vet vi ju hur enkelt det låter sig göras.
Sammanfattningsvis har Försvarsmakten ordnat det så att nuvarande ÖB Håkan Syrén kan lämna sitt ämbete utan att ha behövt radera någon förmåga, den tillträdande ÖB kan lugnt låta den politiska striden bryta ut och konstatera att underlaget inte längre hänger ihop, vilket man då nogsamt har pekat på, om de politiska processerna förändrar något ingångsvärde.
Till sist: Försvarsmaktens planeringsunderlag sträcker sig mot en målbild 2019. Det hinner äga rum tre riksdagsval innan dess. Det går inte att föreställa sig alla nya politiska vindar, ekonomiska prioriteringar, säkerhetspolitiska förändringar, nya insikter eller problem som kommer att blossa upp under de kommande åren och som kommer att påverka försvarets utformning.
Försvarsmaktens underlag finns här
ÖB:s pressträff
ÖB i SR Studio Ett
Försvarsministern i SR Studio Ett samt Anders Karlsson (S) ordförande i Försvarsutskottet.
Försvarsministerns skriftliga kommentar och försvarsministerns presskonferens.
SvD I, II.
DN, DN Brors
Ekot
7 kommentarer:
Jag reagerade som du, det här ju näst intill en expansion. Det finns inte en chans att detta ryms inom fastställd budget. Underlaget kommer att slaktas som ett påsklamm så fort departementet har räknat lite på det. Dessutom verkar det som man kommer att erbjuda alla 50+are tjänstgöring i BG2011 för att därigenom kringå LAS.
Vart tog det territoriella försvaret vägen?
Skrotat och i grunden förstört!
Varför?
Ryssland är ett av de länder som har förmåga att ta Sverige med vapenmakt, och det på blott några ynka timmar. Ska vi helt enkelt vänta på att främmande makt har lust att göra det?
Om meteorologen säger att det är 80% chans till sol på midsommardagen, så finns det ändå <0.5% chans (eller risk) för snö (och det har hänt). Men det säger han inte.
Det är vackert väder politik som förs, med hela landet som insats. Politiseringen av Försvarsmakten har gått så långt att ingen i HKV varken vill eller vågar säga emot.
Vart har det sunda förnuftet tagit vägen i politiken? Tappade ni det någonstans mellan ungdomsförbund och plenissal?
Tack för en professionell och saklig analys, med fokus på sakfrågor istället för osakligt önsketänkande och billiga politiska poänger!
Vi behöver fler politiker av din kaliber och med ditt engagemang i alla partier.
Att värna statsbildningen Sverige, dess medborgare och säkerhet, är i grunden ingen politisk fråga utan en praktisk fråga. Hur man gör det kan möjligen vara en ideologisk fråga om hur man betraktar relationen mellan stater, men när man valt inriktning handlar det i grund och botten om konkreta och praktiska sakfrågor. Då måste partierna sluta käbbla och prioritera att sluta upp bakom realistiska lösningar.
Personligen hade jag föredragit om det var nuvarande regering som stod för denna insikt, och inte representanter för oppositionen...
Du gör ett mycket bra jobb och är ett föredöme för alla politiker!
Jag håller med om att det är en smart planering av FM. Jag anser också att de har all rätt att göra just så för att återföra prioriteringsansvaret till där det hör hemma - hos politikerna.
Samtidigt är detta ett stort bekymmer för Försvarsmakten. Det politiska etablissemanget kommer inte att lyckas genomföra det som krävs och därmed fortsätta att urholka försvaret. Till nackdel för moral, framtidstro, stabilitet och långsiktighet i planeringen samt effekt, dvs operativ förmåga.
Tolgfors tror att han nu kan lägga en proposition medan Mona Sahlin fortsätter att tjura och inte kommer på något annat klokt att säga än att man måste ha partiledaröverläggningar (även i denna fråga). Samtidigt vet vi alla att försvarssektorn är för viktig för att styras av enstaka röster åt ena eller andra hållet.
Det finns ett antal seriösa saker man kan göra - kalla in beredningen igen för att återetablera den politiska samsynen, tillsätt omedelbart ett antal grupper som realiserbnarhetsprövar Försvarmaktens underlag och senarelägg propositionen till hösten.
Allting annat är tyvärr både politisk och sakmässig idioti.
The show goes on.
Nicklas
Annika, jag måste än en gång tillstå att din analys är helt rätt! Man kan ju dock fråga sig vad som kommer ut av detta, blir det bättre, nja det är väl inte troligt! så vad uppnär regeringen egentligen? vad vill de uppnå? vad vill FM uppnå? Nog finns det ett sandlådebetende över både regeringen och Försvarsmakten som inte kommer att ge oss varesig ökad klarhet och försvarsförmåga eller tydlighet och reda i denna bastard till organism.......
Anonym, ang. sandlådebeteende:
Jag misstänker att bristen på vilja att ta ansvar, samt bristen på klarhet och tydlighet, är ett uttryck för situationens desperation. FM har i princip vänt ut och in på sig för att med sin kompetens (?) hitta lösningar inom en låst ekonomisk ram. Nu är vägs ände nådd och FM säger i klartext att man klarar inte längre att lösa sin uppgift med de resurser som finns att förfoga över. Därmed återgår uppgiften och problemet till uppgiftställaren/finansiären regering och riksdag. Antingen ändras uppgiften eller resurserna. Eventuella konsekvenserna av endera beslutet bör tas av den som beslutar, inte av utföraren och budbäraren. Där anser jag att vi äntligen går åt rätt håll. Alltför ofta refereras till ÖB som ansvarig för föreslagen utveckling.
Om jag vore chefen regering, riksdag/försvarsberedning, så skulle jag dels välja att acceptera det ansvar som faktiskt tillkommer mig. Därmed finns anledning att reflektera över vad detta ansvar innebär i form av samarbetsförmåga över partigränser, indivuduell kompetens med mera. All heder till denna bloggägare i detta avseende!
Dessutom skulle jag kontra till ÖB, vad gäller att diskutera ÖB:s och HKV:s ansvar som myndighet. Borde man inte kunna ställa högre krav på myndighetens kompetens att planera, genomföra och följa upp myndighetens uppdrag? Detta görs redan, som tur är! Fortsätt!
Dock är man inte riktigt konsekvent när man dels har identifierat detta problem och initierat åtgärder, samtidigt som man i kritiken fortsätter underblåsa ÖB:s mantra att fokusera enbart på kärnverksamheten, definierat som insatsverksamheten. Där är FM bevisligen redan mycket kompetens och professionell med mycket hög kvalitet på både personal och materiel. MEN, bör man inte kräva att begreppet kärnkompetens också omfattar förmågan myndighetsledning, där insatsförmåga ska dimensioneras, utvecklas, vidmakthållas, materielförsörjas, med mera????
Vissa debattörer gör det väl enkelt för sig när de hävdar att bristande effektivitet i FM och den höga kostnaden per insatssoldat beror på att mycket pengar går till försvarsindustrin. Mer intressant om detta stämmer, är isåfall - VARFÖR? Är det några tankevurpor i FM materielprocess och visionerna om denna som leder till sådana resultat istället för förväntad ökad effektivitet?
Återigen är frågan var ansvaret egentligen ska läggas (= var problemen och lösningarna ska sökas)?
Är det försvarsindustrins fel att Sverige betalar mest per insatsberedd soldat? Nä, den förklaringen är uppenbart lite väl enkel, eftersom försvarsindustrin inte finns med någonstans i ansvarskedjan. Kundens brister kan väl knappast skyllas på den leverantör som gynnas av att kunden gör dåliga affärer? Det ligger helt enkelt inte i spelets regler att tänka så.
FM har gjort helt rätt ur FM perspektiv. Regeringen gör helt rätt ur sitt perspektiv, t.ex. i skärpta krav på FM planering och uppföljning. Äntligen börjar ansvar hamna där det bör. Därmed kan också problemen identifieras och snart bör vi kunna skönja lösningarna. ÖB Håkan Syrén är inte längre en undfallande ÖB som bidrar till att problemen fördjupas och cementeras. Detta skulle ha gjorts för 10 år sedan!
Regering och riksdag bör dock undvika fällan att börja detaljstyra och göra det jobb som man borde kunna kräva av myndigheten Försvarsmakten...
Som vanligt Annika. Du är outstandig i bloggvärden. ÖB underlag är formellt korrekt men i sak omöjligt att hantera politiskt. Läser man bilaga 1.2 dessutom med de yttranden som fack och stödmyndigheter med kort varsel skickat in samt kryddar det med ÖB antaganden så blir det en het potatis som en ansvarsfull regering knappast kan skicka till riksdagen utan förnyade ansträngningar. Börja med att anpassa grundorganisationen, avvakta utredningarna om plikten och stödmynigheterna, pröva att ta fram de ändrade lagar och författningar som behövs för frivilliglinjen i personalförsörjning. Därefter kan det vara dags att skriva en prop om det skall vara någon substans med poltiskt värde
Skicka en kommentar