
Wilhelm Agrell skriver på
Brännpunkt idag.
De viktiga frågorna i den försvarsdebatt som nu pågår saknas fortfarande: Hur använder man resurserna på bästa sätt på kort, medellång och lång sikt? Grundfrågan är vad man dimensionerar sig emot och hur kopplingen mellan detta (det internationella) och den territoriella insatsförmågan ser ut.
Agrell för, även han, ett "antingen eller" resonemang. Vem har sagt att Försvarsmakten inte ska ha en planering som innefattar hur man avkastar årlig "produktion" (dimensionerad för att möta de närliggande internationella behoven) till en, liksom tidigare, personell,- materiell- organisatorisk och territoriell insatsförmåga?
Jag fortsätter hävda det omöjliga i att ett försvar dimensionerat för internationella insatser inte kan uträtta något på hemmaplan! Det handlar om planering, personalförsörjning och en materielförsörjningsprocess som stödjer det man skall göra och inte "äter upp" förutsättningarna.
Och vem har sagt att man inte längre ska ha fältövningar och planering/beredskap även för territoriella insatser? Men, i nuvarande läge blir det inte mycket pengar till sådant av två anledningar:
Regering/riksdag/politiker "förstår" bara när de behöver avdela pengar till "lättförståelig hårdvara" dvs materiel. (Om Försvarsmakten kommer med ett förslag om att införa en territoriell övnings- och beredskapsplanering och avdelar pengar till detta kommer de att kallas reaktionära och avdelade pengar stryks ut budgeten).
Samtidigt kräver detta ett besked ÖB bett politikerna om för länge sedan, men fått ett politiskt nej till - vad ska han "skära bort"? Vilken funktion/förmåga?
Så länge inte politiker tar detta ansvar klarar inte Försvarsmakten av det själv och den interna försvarsgrensstriden fortsätter. Vi har inte råd med ett sådant "övningssystem" samtidigt med den materiella tyngdpunkt som är en följd av nuvarande FM-planering.