Funderingar i vinternatten

En av frågorna i 2007 års enkät här på bloggen löd: ”Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008?”

Håkan Juholt (s) svarade 667, Allan Widman (fp) gissade på ca 860, Staffan Danielsson (c ) hoppades på 1327 men svarade 827. Själv tippade jag på 650 personer.

Den mest aktuella siffran jag kan hitta är från november 2008. Då tjänstgjorde 657 kvinnor och män i internationella insatser.

Jag konstaterar samtidigt att ingen av de som svarade på samma fråga i 2008-års enkät tror att vi uppnår ambitionen om 2000 personer i samtidig tjänst utomlands vid utgången av 2009. I den bästa av världar finns inte behovet och därmed behöver inte målet uppfyllas. Så ser världen tyvärr inte ut. Det framstår därför som om det inte är målet som behöver förändras, utan de faktorer som samverkar till att vi är så långt ifrån att lyckas.

Jag noterar i det sammanhanget att Allan Widman (fp) har reagerat på samma (s)-märkta debattartikel som jag.

Jag håller helt med Widman när han skriver att Anders Ferm och Thage G Petersons utgångspunkt, att var och en får reda sig själv, är djupt cynisk.

Allan Widman tar upp kopplingen mellan flyktingströmmar och säkerhetspolitiska konsekvenser. I Widmans fall vet jag att han inte ser flyktingströmmar som ett hot. Anledningen till att jag reagerar är gamla minnen om hotbildscenarior för tio år sedan när flyktingströmmar (på den tiden skulle de komma över Östersjön) målades upp som hot mot det svenska samhället. Att stora folkomflyttningar kan utgöra bl.a. påfrestningar på samhällens institutioner, det är en sak. Men att det i sig utgör ett hot, det skriver jag inte alls under på. Och det som sagt inte heller vad Widman skriver.

Jag tänkte att jag skulle svara på mina egna enkätfrågor. Det känns förvisso inte som om jag har så mycket att tillägga, men jag skall ändå göra ett försök:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

I inrikespolitiken kommer jag att minnas hur Georgienkrisen förändrade regeringens retorik från att ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige” (från Sten Tolgfors tal i Almedalen så sent som den 9 juli 2008) till att vi behöver omedelbart gripbara resurser för försvaret av Sverige (med hänvisning till den snabbhet varmed Ryssland slog mot Georgien).

Mer generellt kommer jag komma ihåg 2008 som det år när varenda säkerhetspolitiska analys av vikt omfattade även klimatförändringar.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Verksamhetsidén, dvs. vad man är till för (att den internationella verksamheten inte ska utgöra ett ”sidospår” och hur den operativa verksamhetens krav äntligen ska få reellt genomslag i alla processer).

Vid sidan av detta skulle jag vilja nämna personalförsörjningssystemet och Högkvarterets organisation som på olika sätt avgörande frågor.

Låt mig ta frågan om Strf 90 till Afghanistan som exempel på vad jag menar med det sistnämnda:

Arméinspektören vill ha maskinerna till den svenska ISAF-truppen. Han är taktisk chef och ansvarar för genomförande i missionsområdet. När denne man med stab kommer fram till att det behövs Strf 90, ja då överprövas detta av en operativ stab med följden att inget händer.

Man bör ställa sig frågan vem som kan vara bättre på att utveckla, vidmakthålla, producera och använda förband för den marktaktiska arenan om inte en arméstab med en arméchef?

Naturligtvis gäller motsvarande resonemang inom de andra försvarsgrenarna (som jag envisas med att kalla dem eftersom jag anser att de borde återinföras!).

Det är en av mina käpphästar. Och för den som tror att Försvarsmakten blir mer ”joint” av nuvarande organisation vill jag bara säga: Övertyga mig!

Så, med andra ord: Som jag ser det är Högkvarteret gravt överdimensionerat med en massa otydligheter och onödiga ledningsnivåer.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Om inte världen blir en lugnare och säkrare plats under 2009, vilket jag naturligtvis hoppas, så anser jag att allt under 2000 personer är ett misslyckande men att 800 personer förmodligen är vad vi kan få ut i nuvarande läge.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Jag vill göra det enkelt för mig genom att fullt ut instämma i det som Ulf Henricsson svarar på samma fråga:

”Först vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.

Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.”

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Att vi fortsatt saknar en krisledande funktion på myndighetsnivå, vilket riksdagens samtliga sju partier har efterlyst. Men förutom det är det rätt att göra sammanslagningen av de tre tidigare myndigheterna och jag hoppas på en smidig övergång så att förmågan inte nedgår under en lång inkörningsperiod. Till sist är jag fortfarande bekymrad över den organisationsmodell som jag hittills har sett.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag håller med Karin Enström, Försvarsberedningens ordförande, om att den bedömning Försvarsberedningen gjorde i vår junirapport fortfarande står sig väl.

Dock bör den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter analyseras – jag är övertygad om att de är långtgående och det på många olika plan på många olika sätt.

Klimatförändringarnas geopolitiska betydelse oroar mig också speciellt mycket, vid sidan av de sociala konvulsioner de kan orsaka i en framtid som enligt forskare kryper oss allt närmare.

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på "vi och dem":

"Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?

”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?"

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

JAS-debatt mellan alliansens försvarspolitiker

Staffan Danielsson (c) publicerade en replik igår på sin blogg till Allan Widmans (fp) inlägg på Brännpunkt om JAS Gripen. En replik som han helst hade velat att SvD publicerade på Brännpunkt, men debattredaktören tog in den moderata repliken istället.

Läs repliken och i synnerhet Widmans kommentar till den, samt Danielssons svar till Widman.

Jag reagerar framför allt mot det jag uppfattar som Danielssons önskan att svenska försvarspolitiker skall hålla truten med sin eventuella kritik, av omsorg om projektet som sådant:

"Gripen är ju ett av Sveriges stora försvars- och industriprojekt och efter Norges sågning av Gripen är det ju känsligt om även svenska försvarspolitiker uppfattas instämma i kritiken."

Jag är övertygad om att en sådan tystnad enbart är av ondo, en björnkram, både på kort och lång sikt och alldeles oavsett hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

Bra Widman!

Allan Widman (fp) replikerar i dagens SvD de moderata riksdagsledamöter som nyligen replikerade ett av hans tidigare debattinlägg på Brännpunkt.

Widman gör precis det jag efterfrågar i ett tidigare inlägg. Det är befriande, ja faktiskt nödvändigt för tilltron till försvarspolitiker av alla kulörer och uppfattningar, att man orkar ifrågasätta, vända och vrida, följa upp, granska och diskutera företeelser, materielprojekt, organisation etc. alldeles oavsett om man är för eller emot det man sätter fingret på.

Ett kritiskt perspektiv - till gagn för framtiden

Den moderata gruppen i Försvarsutskottet replikerar Allan Widman (fp) på Brännpunkt idag, detta med anledning av den debattartikel om JAS Gripen som Widman skrev efter det norska beslutet att köpa amerikanskt stridsflyg.

De moderata riksdagsledamöterna skriver att det inte finns någon anledning att "se mörkt på framtiden eller ställa sig tveksam till Gripen, dess förmåga och möjligheterna till framtida export".

Generellt är artikeln att betrakta som reklam för Gripen, så man får ta det för vad det är, men en sak saknas helt i artikeln: Hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

För faktum är att det i stort sett är nu som det avgörs huruvida Gripen skall ersättas av ett utländskt system efter 2030. Men det är det ju helt tyst om. Anser t.ex. regeringen och moderaterna i FöU att Sverige skall satsa på inköp av "SuperJAS" (E/F-versionen som Norge skulle ha köpt) trots den uteblivna Norgeaffären och trots regeringens tidigare tvärsäkra uttalanden om att det inte ska ske? Hur mycket pengar är man villig att lägga på utecklingssidan? Hur skall systemet utformas framöver? Är det läge att modifiera och omförhandla riksdagens beslut om 100 JAS Gripen C/D?

Det är väl detta debatten bör handla om, om man vill fatta medvetna beslut som man sedan får motivera och stå för. Trovärdiga och så nära objektiva utvärderingar som möjligt av det norska ställningstagandet, det görs nog vare sig av Saab eller moderaterna i Försvarsutskottet. Det är det bäst om oberoende instanser sköter.

Och för den fortsatta debatten vore det befriande om alla - faktiskt i synnerhet de som är tillskyndare av en vidareutveckling av JAS Gripen för det svenska flygvapnet - anlägger ett kritiskt men konstruktivt perspektiv på frågan. Det handlar dels om en trovärdighetsfråga för det politiska systemet och dels om för mycket skattepengar (bland annat) för att beslutsfattare skall agera och låta som om de jobbade på Saabs informationsenhet.

Framtiden för JAS Gripen

Allan Widman (fp) skriver om JAS Gripen på Brännpunkt idag. Widman är inte (heller) förvånad över norrmännens beslut. Nu vill han bland annat att de ”orealistiska exportförväntningarna” på Gripen verklighetsanpassas.

Widman skriver inte ut alla konsekvenser av sina resonemang, men några saker kan man utläsa:

1. Han tycker att vi har för många flygplan.

2. De äldre stridsflygplanen får inte avvecklas innan dess att en ny infrastruktur för flygstridsledning är på plats (JAS i C/D- version, som riksdagen har beslutat om, kan inte ledas med nuvarande tekniska infrastruktur).

Eftersom Widman inte skriver att C/D-serien bör kortas eller leveranserna förändras på något sätt, undrar jag hur matematiken går att få ihop utan tillskott i form av pengar?

3. ”Att försvara Sverige territoriellt är och förblir en huvuduppgift för vårt försvar”, säger Widman och ansluter sig därmed till de som numer nästan uteslutande trycker på det nationella försvaret. Folkpartiets nya huvudnummer i försvarspolitiken, olyckligt nog.

Widman säger också att det måste vara slut med att industri- och exporthänsyn styr satsningarna. Istället ska de satsningar som görs utgå från luftstridskrafternas huvuduppgift; ”att vara en garant för landets säkerhet”.

Bra, det har förutsättningar att starta upp en mycket välbehövlig debatt! Frågan är vad detta betyder i praktiken? Jag hade gärna sett en debattartikel del II från Widmans hand. Skall det statliga exportstödet kring Gripen avbrytas, och i så fall när? Nu omedelbart, eller efter det att man vet hur det går med de andra länder där marknadsföring av Gripen är aktuellt?

En minskning av de beställda 100 C/D-Gripen till kanske 60 totalt (det är inte så mycket mindre än det vi har idag, exklusive det nuvarande exportstödet, som utgör en betydande del av flygvapnets verksamhet). Dessa kan vara operativa till, säg 2020 eller 2030 om man modifierar och uppgraderar i en mer långsam takt än vad Sverige brukar. Sedan är det slut. Då får man antingen lägga ner eller köpa ett nytt utländskt system. I alla fall om man inte i stort sett redan nu beslutar sig för att Sverige ska anskaffa nästa generations Gripen för sina nationella behovs skull (dvs. försvars-, arbetsmarknadspolitiska- och näringspolitiska behov).

Och då har vi 100 Gripen i det här landet av väldigt modernt snitt, som skall bytas ut med en förnyelsetakt som saknar internationellt motstycke.

Det är oerhört viktigt att det blir en politisk debatt om den här frågan, nu omedelbart, innan dess att det är avdömt på en helt annan nivå, dvs. i Saab och inom en mycket liten krets i regeringskansliet. Sedan är det nämligen kört för allt som andas demokratiska processer med insyn och debatt.

Uppdatering: Allan Widmans alliansbroder, Staffan Danielsson (c) kritiserar Widmans debattartikel i sin blogg. Han tycker bland annat att "det är anmärkningsvärt att en ledande svensk försvarspolitiker talar illa om ett kvalificerat svenskt stridsflygplan och framgångsrikt industriprojekt".

Danielssons "uppfattning är att JAS Gripen är ett av världens bästa och mest prisvärda stridsflygplan, sålt och leasat till ett antal länder som liksom Sverige är mycket nöjda med planet. Min förhoppning är - tydligen till skillnad från folkpartiets - att ett antal länder ytterligare kommer att välja Gripen i de pågående upphandlingarna världen över."

Vad Kd och moderaterna tycker, det vet vi inte ännu.

Vad var det jag sa

Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva "vad var det jag sa".

Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.

Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.

Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.

Benin-Sverige 1-0

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunkt
idag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.

Gabelic har observerat att Benin bidrar med drygt 16 gånger fler FN soldater än Sverige (1363 jämfört med 83 i månadsskiftet september-oktober av totalt 88754 militärer, po­liser och militärobservatörer i FN:s fredsfrämjande insatser). De 83 svenskarna är sannolikt det lägsta svenska truppbidraget till FN någonsin.

FN-förbundet har också noterat den rådande tyngdpunktsförskjutningen till förmån för nationellt territorialförsvar:

”De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Thage G Peterson driver en bakåtsträvande linje (Brännpunkt den 23 och 24 oktober): ett tak på 1000 soldater i utlandsstyrkan och prioritering av territorialförsvar och hemvärn respektive ett stopp för Sveriges militära engagemang i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, Afghanistan.”

Ur Gabelics artikel:

”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

Lysande, Svenska FN-förbundet. Tack för er insats!

(Fotot är hämtat från FN:s hemsida och visar FN-soldater från UNAMID som skyddar en hjälpsändningstransport i Darfur, Sudan.)

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

"Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd".

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.

Groupthink i Försvarsberedningen?

Alla försök att reflexmässigt slå tillbaka mot den bild Wilhelm Agrell presenterar på Brännpunkt idag, skulle illustrera och bekräfta det problem han säger sig beskriva. Hans beskrivning förtjänar mer tankearbete än så. Det är viktiga frågor Agrell väcker. Är Försvarsberedningen offer för "groupthink"?

Jag försöker mig på en betraktelse, väl medveten om att den är högst subjektiv eftersom jag, om Agrell har rätt, i högsta grad är en del av problemet.

Jag tar avstamp i Irving Janis , som har identifierat åtta symptom på groupthink:

1. Illusions of invulnerability creating excessive optimism and encouraging risk taking.

Detta är det enklaste påståendet att bemöta eftersom jag rakt upp och ned kan avvisa det.

Försvarsberedningen har alltid överlevt med knapp marginal, ständigt nedläggningshotad. Möjligen är det just detta som har fått beredningen att ta risker (om man med risker menar viljan att lägga "vågade" förslag på strukturförändringar m.m.). Det har hela tiden funnits en känsla av att detta kan vara den sista rapporten som läggs, om Försvarsberedningen inte orkar utmana den invanda ordningen nu, så kommer det helt enkelt inte att göras.

Möjligen med undantag för Thage G. Petersson, som startade beredningen 1995, och efterföljande Björn von Sydow har försvarsministerarna efter dem mer eller mindre velat lägga ner beredningen. Leni Björklund brydde sig inte särskilt (dåvarande ordförande Håkan Juholt (s) hade ingen politisk agenda från Försvarsdepartementet att hålla sig i, tvärt om).

Mikael Odenberg (m) tyckte nog mer eller mindre att beredningen var ett elände att dras med och Sten Tolgfors har kanske först på senare tid förstått att det finns en viss finess med bred parlamentarisk förankring samt att beredningen gör mycket av det som ingen annan gör och att den också kan fungera som draghjälp gentemot allt som sitter i väggarna och som är svårt att rubba, även om man är försvarsminister.

Sammanfattningsvis har aldrig någon känsla av odödlighet och stor optimism präglat Försvarsberedningen, tvärt om.

2. Rationalising warnings that might challenge the group's assumptions.

Den risken finns alltid. Det gäller att både ge akt på ett sådant beteende och den bästa medicinen är att ständigt ifrågasätta sina slutsatser och att våga och orka erkänna om man har haft fel. Det brukar kanske inte vara det främsta personlighetsdraget hos politiker, men i fora som Försvarsberedningen måste det vara ett kriterium för att kunna göra ett bra jobb.

Här brottas man ständigt med de som tycker att man per definition avfärdar varningar för att skydda sina slutsatser, om man inte delar just de slutsatser som de som man brottas med drar. Eller med andra ord: Bara för att politiker och experter i beredningen (eller vilken annan utredning som helst) drar andra slutsatser än debattörer, betyder ju inte detta att beredningen felaktigt avfärdar objektiva varningssignaler. Man måste därmed vara ödmjuk från bägge håll.

Wilhelm Agrell skriver i sin artikel:

"När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet. Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska".

Jag lockas nästan in i ett försvarstal här, men en sak måste bemötas eftersom det har upprepats i olika former sedan beredningens säkerhetspolitiska analys i december 2007. Det sägs att Försvarsberedningen gjorde "optimistiska bedömningar" om Ryssland. Det är frustrerande att det har satt sig som någon slags sanning, när jag (som har varit med i alla de rysslandsanalyser som beredningen har gjort genom åren) kan konstatera att Försvarsberedningen aldrig har uttryckt sig lika tydligt om de negativa utvecklingstendenser vi ser i Ryssland.

Däremot drar beredningen andra slutsatser av denna rysslandsanalys, än många debattörer som verkar tycka att det är lämpligt att återgå ett ett svenskt mobiliseringsförsvar à la gammal modell. Några av dessa debattörer siktar in sig på beredningens säkerhetspolitiska analys, när i själva verket skillnaderna i bedömningen mer handlar om konsekvenser för det svenska militära försvaret.

Jag har tidigare sagt att det kan vara lämpligt att ta ett varv på dessa slutsatser innan det är dags för riksdagen att fatta ett inriktningsbeslut om försvaret i början av 2009. Som sagt, man skall alltid vara beredd att provtrycka och ompröva sina bedömningar.

3. Unquestioned belief in the morality of the group, causing members to ignore the consequences of their actions.

Nja, svårt att bedöma själv men jag har svårt att hitta exempel på det.

4. Stereotyping those who are opposed to the group as weak, evil, disfigured, impotent, or stupid.

Se under punkt 2. Försvarsberedningens kollektiva motdrag mot sådana tendenser har varit att bjuda in de vassaste kritikerna under arbetets gång för att lyssa in och diskutera. T.ex. har Johan Thunberger och Tomas Ries både bjudits in till sammanträden och varit med i offentliga paneldebatter när Försvarsberedningens rapporter har presenterats.

5. Direct pressure to conform placed on any member who questions the group, couched in terms of "disloyalty".

Förmodligen den största faran i en grupp där man periodvis sitter nästan dygnet runt tillsammans, reser ihop, i vissa fall har känt varandra i många år etc. Då kostar det på att gå emot gruppen, om man inte har fått gehör för sina idéer, och man måste avvika från majoriteten genom att skriva en avvikande uppfattning (vilket är metoden för att manifestera sin oenighet i beredningens rapporter). Dock har det alltid blivit minst en avvikande uppfattning i beredningens rapporter. Nu senast var det Vänsterpartiet och Folkpartiet som hade avvikande uppfattningar.

Dock har det under senare år varit mer eller mindre koncensus kring kärnan i försvarspolitiken, Försvarsmaktens inriktning. Det är samma sak här som tidigare, svårt att bedöma eftersom jag är en del av det, men just i "kärnfrågorna" har jag inte upplevt någon stark press på enskilda ledamöter att överge en uppfattning till förmån för majoritetens. Här slår en reell övertygelse igenom och det är förmodligen därför denna samsyn också har bestått över tid.

Däremot har trycket varit större på enskilda ledamöter som vill markera ut sig från majoriteten i frågor som kanske inte hör till "kärnfrågorna", som t.ex. Folkpartiets avvikande uppfattning i den senaste rapporten. Då var det upprörda känslor, men det hade förmodligen mer med regeringspartiernas sammanhållning utåt och partitaktiska hänsyn att göra, än upprördhet över sakinnehållet som sådant.

6. Self censorship of ideas that deviate from the apparent group consensus.

Det vore närmast förmötet att försöka analysera detta själv, men jag har faktiskt alltid upplevt klimatet som väldigt öppet för nya idéer och betraktelsesätt i beredningen, om man bara kan argumentera väl underbyggt för sin sak.

7. Illusions of unanimity among group members, silence is viewed as agreement.

Ja, det tror jag beredningen delar med andra liknande grupper. Om man inte höjer sin stämma ses det som medhåll. Å andra sidan är det sällan någon av beredningens ledamöter eller experter som sitter tysta...

8. Mindguards — self-appointed members who shield the group from dissenting information.

Nej, det har jag aldrig upplevt. Det hade heller inte varit möjligt. Beredningens ledamöter har ju alla sin förankring i sina respektive partier och experter och sakkunniga ser till att föra in information och synpunkter från olika håll.

Slutet på Agrells artikel är oerhört intressant:

"I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande. Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte. Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid".

De två senaste regeringarna har, oavsett partifärg, trampat i fällan av att först anmäla hur mycket pengar försvaret skall få (eller rättare sagt meddelat vilka besparingar som skall göras) innan den säkerhetspolitiska analysen är gjord). Vi minns alla Göran Persson som i en partiledardebatt sade att det skulle sparas tre miljarder på försvaret och borgerlighetens ramaskri kring detta, bara för att senare se Anders Borg upprepar denna metod när han i Almedalen deklarerar besparingar på försvaret innan någon säkerhetspolitisk analys är klar.

Så länge som detta pågår får vi leva med föreställningen att det är finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får vara.

Den anda kommentaren jag vill göra till Agrells analys är att det framstår som om politiker sitter i en bunker och bestämmer hur hotbilden ser ut, totalt isolerade från forskare, analytiker och underrättelseorganisationer. Och så är det ju inte, tack och lov.

Agrell avslutar: "Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen. Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken".

Frågan är vad? Hur skulle ett alternativ kunna se ut? Hur skulle man kunna garantera att aldrig egenintresse slår igenom säkerhetspolitiska bedömningar? Att det inte kan bli fel? Hur drar man de starka fördelar av stor politisk samsyn som jag menar finns, utan att man förlorar möjligheten att tänka om och tänka nytt?

Traditionen i Sverige om att försöka uppnå så stor politisk samsyn som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiken har att göra med att det ses som en styrka för ett relativt litet land. Men som jag ser det finns det också en annan viktig fördel: Möjligheten att över huvud taget rå på en verksamhet som är oerhört stark i sina egna strukturer och där olika egenintressen (inte sällan ekonomiska) florerar.

Tolgfors på Brännpunkt

Försvarsminister Tolgfors hade en debattartikel på Brännpunkt igår. Han tar upp en rad olika frågor i artikeln, som inleds med kriget i Georgien och avslutas med en släng om betydelsen av den nya signalspaningslagen.

Konsekvenserna för svensk del, av kriget, skall analyseras:

"Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen".

Det är lite oklart hur man skall tolka denna skrivning. Är det ett internt arbete inom regeringskansliet som skall bedrivas? Eller skall det läggas ut uppdrag, på Försvarsberedningen eller någon annan fristående instans? Det återstår att se.

Tolgfors argumenterar för de skillnader som råder mellan svenskt närområde och Kaukasus. Han bemöter den svenska debatten som ofta går ut på att östvästkonflikten dominerar ryskt tänkande genom att hänvisa till Moskvas fokus på den södra flanken.

Vidare skriver Tolgfors att "Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar" och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

Kommentar: Så sent som i juni beslöt regeringen att förlänga beredskapstiderna för ett stort antal förband anmälda till internationella styrkeregiser (jag skrev om det här). Det var i grunden ett bra beslut eftersom beredskapsnivån sänktes för en rad förband som inte har varit efterfrågade internationellt. Kort beredskapstid är väldigt dyrt - såvitt man inte enbart har anställd personal som går på kaserngården och väntar på att göra en insats och som inte behöver extrainkallas med speciella avtal och löner etc.

Det försvarsministern skriver nu utgår på något sätt från att de flesta i "insatsorganisationen" kommer att vara fast anställda officerare och soldater. Men det är inte vad beredningen har kommit fram till, beredningen förespråkar ett system med ett mindre antal heltidsanställda soldater och ett större antal som roterar mellan civila anställningar och uppdrag i Försvarsmakten. Om hela Försvarsmakten samtidigt skall vara ständigt och omedelbart insatsberedd, förstår jag inte hur ministern får ihop det (vare sig ekonomiskt eller utifrån det föreslagna personalförsörjningssystemet). Jag förstår inte heller behovet av en så hög beredskap över hela linjen.

Däremot kommer Försvarsmakten, med beredningens föreslagna personalförsörjningssystem, vara mer användbar än idag och ha en högre tillgänglighet. Här gäller det att hitta en balans mellan behov, kostnader och nytta. Vi skall inte låta pendeln slå från den ena ytterligheten till den andra. Här gäller det att inte vilseleda folk (Försvarsmaktsanställda och våra medborgare)och skapa grogrund för besvikelse när det nya systemet är sjösatt.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Kommentar: Bra att likställa insatsorganisationen (samma anställningsgrund). Det är det enda sättet att komma ifrån den mycket märkliga "uppdelningsdebatt" som fortfarande förs i Sverige, där det framstår som om svenskt militärt försvar enbart skall göra internationella insatser och att förmågan att över huvud taget agera på eget territorum på ett mystiskt sätt försvinner bara man passerar gränsen på väg hem.

Men detta får inte heller innebära att alla förband alltid skall vara lika utrustade för ökenklimat, extrema vintrerförhållanden och tropiska skyfall. Just utrustningen förtjänar ett särskilt kapitel. Jag har mött officerare i ökenuniform vid de mest märkliga tillfällen. Nu är väl inte den personliga utrustningen det som kostar mest pengar, men det illustrerar vilken drivkraft det är att alla skall ha allting samtidigt.

Vänstern på Brännpunkt

Gunilla Wahlén, riksdagsledamot (v) i försvarsutskottet och ledamot av försvarsberedningen, skriver på Brännpunkt idag. Rubriken lyder: Fiaskot för Nordic Battlegroup fullbordat

Det finns orsak att granska BG-konceptet kritiskt. Det bör intressera både förespråkare och kritiker av konceptet. Tyvärr finns det flera problem med Wahléns artikel:

1. Argumentationen går ut på att det per definition är fel om en militär styrka/förmåga aldrig används.

Ett annat synsätt kan ju rimligtvis vara att man kan vara väldigt tacksam över det. Man kan också ställa sig frågan vad Wahlén drar för slutsats av sitt resonemang om användbarhet och efterfrågan när det gäller de satsningar på svenskt territorialförsvar som vänstern vill göra?

2. Vänstern tycker det finns viktigare saker för försvaret att ägna sig åt: "Kostnaderna har skenat och organisationen har dammsugits på personal och materiel. Det går ut över den övriga verksamheten och utbildningen av värnpliktiga."

Vad är det för "övrig verksamhet" som vänstern anser har blivit förfördelat? Om det är resurser för möjliga internationella uthålliga insatser så är det en sak, men om det är nationellt försvar man syftar på (och det tror jag) tycker jag att det är helt fel. Passningen om "utbildning av värnpliktiga" tyder på det. Vänstern vill således utbilda en massa värnpliktiga, vad de sedan skall göra eller vad utbildningen skall vara bra för, det återstår för Wahlén att förklara.

3. Resonemanget om BG11: "Konceptet med stridsgrupper under EU är ett uppenbart fiasko. Trots det har regeringen valt att anmäla Sverige för en ny beredskapsperiod 2011. Regeringen är alltså beredd att ösa in nya miljarder i en ny stridsgrupp (...)".

Wahlén verkar utgår från att man skall bygga upp en eventuell BG11 på samma sätt som NBG idag. Det är lite konstigt i sig eftersom hela den modell för försvaret som Försvarsberedningen har arbetat fram och redovsat så sent som den 13 juni, bygger på ett koncept där man enkelt uttryckt åker ut med det man har. Det skulle för BG11 betyda att det inte blir en verksamhet som utvecklas vid sidan av allt annat i Försvarsmakten.

I väntan på Godot

Tre nordiska försvarschefer (Juhani Kaskeala, Håkan Syrén och Sverre Diesen) publicerar en gemensam debattartikel i Finland, Sverige och Norge. De skriver med anledning av att de idag lägger fram en rapport, Nordic Supportive Defence Structures (NORDSUP) Progress report, för försvarsministrarna. I denna rapport har man tillsammans analyserat omkring 140 aktuella samarbetsområden. Bland dessa finns det ett fyrtiotal lovande områden som kan genomföras omgående. Försvarsmakten föreslår att dessa påbörjas redan nästa år.

På Försvarsmaktens hemsida skriver man:

"De samarbetsförslag som vinner politiskt gillande kommer att vidareföras av särskilda "samordnings- och ledningskontor" i respektive lands försvarshögkvarter. Dessa bör inrättas under hösten 2008 för att skapa bästa möjliga förutsättningar för långsiktighet och överblick i det fortsatta utvecklingsarbetet. En annan viktig uppgift blir att lägga en metodmässig grund för harmonisering av respektive lands krav på förmågor, förband och materielprojekt."

Det är tydligt att man från försvarschefernas sida vill skjutsa på det politiska beslutsfattandet, inte minst i Sverige. ÖB förväntar sig klartecken att gå vidare redan i de planeringsanvisningar som lämnas inför Försvarsmaktens septemberunderlag. Det går ju inte att vänta till propositionen i december, då händer ingenting förrän våren 2009.

Denna otålighet kommer också till uttryck i den underlag (se sid 6) Försvarsmakten lämnade till försvarsdepartementet i förrgår:

"Försvarsmakten understryker betydelsen av omedelbara politiska beslut och uppdrag till Försvarsmakten att påbörja samarbete i de områden som kan startas redan 2009 – för att åstadkomma kostnadsreduceringar men också för att markera vilja till samarbete och därmed skapa en ökad trovärdighet för projektet som helhet."

Det man skriver, om än med lite omskrivningrar, är: Fatta beslut och ge oss körorder, annars gör vi oss till åtlöje i den nordiska kretsen.

I sak är det inget helt nytt i debattartikeln, mer än att Kaskeala har anslutit till Diesen och Syrén, som ju har skrivit tillsammans förut (DN-debatt den 2007-08-31).

Bör ÖB avgå?

ÖB Håkan Syrén har inget annat val än att avgå, skriver Bo Pellnäs på Brännpunkt i en artikel där han totalsågar regeringen.

Pellnäs är en god retoriker, men frågan är vad som skulle hänta om ÖB skulle följa hans råd? Om regeringen nu är så oduglig, vad är det som säger att de är bättre på tillsättningar? Vilken "sorts" ÖB skulle regeringen peka ut? Och hur skulle denna nya man eller kvinna tas emot i organisationen i nuvarande läge? Skulle det inte bli ett enda stort ifrågasättande av vad än denna person vill genomdriva (...tillsatt av regeringen... Tolgfors hantlangare....)?

Jag tycker och hoppas att Håkan Syrén skall sitta kvar. Men det är klart att det finns en personlig gräns för vad man står ut med. Det måste man respektera. Och Tolgfors uttalanden i Rapport igår, när han inte bara kunde svara rakt ut ja! på frågan om han har förtroende för ÖB, underlättar ju inte precis för Syrén. Dessutom var det nog ett misstag eftersom ministern senare, i det pressmeddelande om skickades ut efter det att Rapport-intervjun genomfördes, särskilt skriver:

"- Jag har fullt förtroende för ÖB och hans vilja och beredskap att förbättra Försvarsmaktens hantering av ekonomin."

Vänsterns försvarspolitik

Gunilla Wahlén (v) skriver idag på Brännpunkt om torsdagens riksdagsbeslut om strategiska flygtransporter, SAC. Det finns anledning att diskutera kostnader och flygtidsuttag (det görs också i en gemensam reservation från (s, v, mp) till beslutet). Därför är det synd att Wahlén inte håller sig till det, utan argumenterar emot det utifrån perspektivet att man bör satsa på det nationella försvaret istället:

"Vänsterpartiet vill bygga ett robust försvar som har närvaro i hela landet. Det svenska försvaret ska kunna garantera vår suveränitet men även delta i internationella fredsbevarande insatser."

"Att samtidigt som det nationella försvaret går på sparlåga satsa flera miljarder på att bygga upp en ny flygbas i Ungern på initiativ av Nato är huvudlöst."

Jag har ställt frågan förut och jag kan göra det igen: Vänstern vill satsa på det nationella försvaret ("ett robust försvar som har närvaro i hela landet") och utbilda 10 000 värnpliktiga. Men vad tycker vänstern att det får kosta och hur får det ihop denna ambition med de anslag som tilldelas i deras budgetmotioner?

Litet, dyrt och oanvändbart - men i samverkan!

SvD:s Mikael Holmström skriver idag om hur dagsnoteringen ser ut i Högkvarterets sparpaket. Det viktigaste i hela artikeln kommer sist:

"Försvaret har idag 953 man utomlands men ska enligt riksdag och regering öka till uppåt 2000 man. Rotation av personal sker var sjätte månad vilket innebär 4000 soldater per år. För varje soldat utomlands krävs tre soldater hemma i värnpliktsutbildning, anställning och återhämtning efter insats, alltså 12000 soldater. Den ekvationen verkar bli svår att förena med sparförslaget."

Lite grovt tillyxat anser jag att Försvarsberedningens inriktning om att försvaret skall formas "utifrån och in" (med andra ord att internationell ambition etc. skall vara dimensionerande) betyder att man med den internationella ambitionsnivån som utgångspunkt, lägger till prioriteringen "markoperativ tyngdpunkt" (som återfinns i höstens budgetproposition) och därifrån räknar ner vad detta innebär för insats- respektive grundorganisation.

Så länge som regeringen inte tar i stödmyndigheter och systemfel som inte Försvarsmakten "äger", riskerar vi att få en liten, jättedyr (relationen mellan effekt och pengar) och helt oanvändbar Försvarsmakt. Den kanske i små delar kommer att vara redoatt rycka ut i internationella insatser med mycket kort beredskap, men frågan är om de delarna blir för dyra att alls skickas ut? De insatser som pågår länge och i civil-militär samverkan (inriktningen i regeringens strategi för internationella insatser) kommer inte att uthålligt kunna personalförsörjas.

Försvarsminister Tolgfors vill fortsätta nöta in regeringens bild av att det är Försvarsmakten ensam som bär skuld till de ekonomiska problemen. Utöver det presenterar han idag på Brännpunkt följande "paket av åtgärder" som man avser genomföra för att "hantera Försvarsmaktens ekonomiska problem":

"1. Försvarsmaktens ekonomistyrning förstärks. Ekonomistyrningsverket har fått regeringens uppdrag att föreslå förbättringsåtgärder för att stärka Försvarsmaktens ekonomiska styrning. Försvarsmakten har fått uppdraget att månatligen lämna ekonomiska rapporter och prognoser till regeringen och redovisa ekonomin på förbandsnivå."

"2. Regeringen har föreslagit en överföring från materielanslaget till förbandsanslaget om 170 miljoner kronor för 2008 på vårens tilläggsbudget. Därutöver avser regeringen, när riksdagen fattat beslut om tilläggsbudgeten i juni, bevilja Försvarsmakten en ut­ökad anslagskredit."

"3. Det är entydigt så att det krävs strukturella åtgärder för att balansera Försvarsmaktens ekonomi. De ekonomiska problemen kan inte lösas genom neddragningar av Försvarsmaktens ­löpande verksamhet. Flera av dem ger effekter som inte kan ­accepteras för innehåll och kvalitet i verksamheten."

Min anm: Men regeringen ger fortfarande inte ifrån sig den minsta hjälp med de strukturella åtgärderna, de som bl.a. har med andra myndigheter att göra och som Försvarsmakten inte kan föreslå eller genomföra själv.

"4. Om en trovärdig färdplan för att skapa balans i Försvarsmaktens ekonomi med hänsyn till ovanstående delmoment tas fram under våren, kan det ge regeringen grund för en ny prövning av ytterligare överföring mellan de båda anslagen i höstens tilläggsbudget."

Min anm: Det är ju intressant att arbetet nu skall ske i samverkan, men att Försvarsmakten trots denna samverkan uppenbarligen kan presentera "fel" förslag (ur regeringens perspektiv)...

En sak som jag tror att man riskerar att missa i nuvarande process, är de möjligheter till samordning, eller i varje fall samutnyttjande m.m., mellan Försvarsmakten och andra myndigheter, som på vissa ställen redan är etablerat och på andra ställen under uppbyggnad. Ta t.ex. Räddningsverkets skolor och den pågående processen med vilka som skall vara kvar och i vems regi. Man bör helt enkelt lägga Försvarsmaktspusslet med dessa rationaliseringsmöjligheter som ingående värden i den processen. Samhällsekonomiskt vore det en höjdare, helt enkelt!

Till slut, lite tragikomiskt är det allt att ministern trycker på att man nu arbetar i samverkan med Försvarsmakten, men artikeln är undertecknad av försvarsministern själv.

Dagens debattskörd

Johan Kihl, Generallöjtnant och f.d. chef för strategiledningen och Högkvarteret, skriver på SvD:s Brännpunkt idag. Det är ett bra debattinlägg som på få rader säger det mesta.

"Att skapa balans mellan uppgifter och resurser genom att halvera grundorganisationen är dömt att misslyckas. Vi har försökt många gånger förr, men de ekonomiska vinsterna är oklara. Sanningen är att ingen har gjort någon riktig analys av vad man egentligen tjänar på återkommande flyttningar av verksamhet och nedläggningar av förband. Hittills har inräknade besparingar varit alldeles för optimistiska och därmed också orsak till den fortsatta bristen på resurser för förbandsproduktionen."

En annan debattartikel, på DN-debatt, är värd att uppmärksamma av helt andra orsaker. "Vänstern tillför inget till samarbetet s-mp" skriver Magnus Johansson, styrelsemedlem i miljöpartiet, samt Maria Ferm och Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom:

"Miljöpartiets och socialdemokraternas samarbete skadas av vänsterpartiets medverkan. Vänsterns medverkan i samråd mellan miljöpartiet och socialdemokraterna riskerar att enbart försvåra arbetet med en gemensam politisk plattform. Exempelvis har vänstern under många år motarbetat en mer omfattande skatteväxling. Den sedelpress som vänsterns politik förutsätter kan direkt äventyra samhällsekonomin."

500 för en gammal minibuss

Mot bakgrund av ett tidigare inlägg om debatten kring bl.a. FM LOG på Brännpunkt, vill jag tipsa om en kollega i försvarsbloggeriet, som bland annat delar med sig av följande erfarenheter:

"De besparingar jag kan räkna upp i närtid har framförallt varit att man sparkat egen personal inom FMLOG som sysslat med löner, resor etc, lagt ner dessa kontor. Därefter har man koncentrerat denna verksamhet till stora enheter där det handlar om ett eller två kontor i hela landet samt lagt ut stor del av verksamheten på Försvarets personal.

För den genomsnittlige officeren har detta inneburit att han får tillbringa mer tid i telefonköer för att få hjälp med sin dator eller beställa resor (30 min för att få ett fullständigt banalt datorfel avhjälpt är inte helt ovanligt) samt tillbringa mer tid framför det knappt fungerande personaldatasystemet med att göra det som handläggare på löne- och reseavdelningarna gjorde förut. För chefer (kompanichefer, motsv och uppåt) innebär det att de varje dag måste tillbringa en halvtimme med att kolla sin mail och sitta och godkänna olika ändringar som den underställda personalen gjort i datasystemet för arbetstid, ledigheter etc.

Tidigare var det lätt att åka iväg till det lokala kontoret på förbandet och diskutera problemen, nu får man sitta i telefonkö och prata med någon i Arboga, som sedan ska skriva en arbetsorder till någon på lokal nivå. Därefter ska officeren hålla sig anträffbar för att få hjälp med sin dator".

Detta är ett klassiskt problem. Man skall spara i en organisation. Man gör sig av med relativt lågavlönad administrativ personal, istället skall välavlönade personer med fullt upp att göra sitta och boka sina egna resor, häfta ihop pappersbuntar inför ett möte, sitta i datasupporten när skrivaren trilskas etc. Jag är övertygad om att detta kostar mycket pengar i förlängningen. Samt effektivitet.

Wiseman's Wisdom fortsätter:

"C FMLOG får nog jobba betydligt hårdare om han ska lyckas övertyga mig om att FMLOG sparar pengar åt Försvaret när jag vet att hans organisation fakturerar 500 kr om dagen för mer än 10 år gamla slitna minibussar, samtidigt som det finns billigare, bättre och säkrare att hyra civilt (vilket man dock ej får göra)".

Läs hela inlägget här.

Uppretat på Brännpunkt

Det var bara en tidsfråga innan Peter Lundberg, vd för Säkerhets- och försvarsföretagen, skulle få mothugg på Brännpunkt. Jag trodde nog att FOI skulle vara först ut, men de första som reagerar är Försvarsmaktens logistik, genom Peter Wretman.

Wretman skriver att det ligger i Lundbergs ­intresse att förespegla att verksamhet bara kan utvecklas och bli billigare om industrin tar över. Såklart det finns ett särintresse bakom. Men det gör det även i Wretmans artikel. Poängen är att bägge kommer till tals, vilket är bra.

Försvarsstyrning

Jan Nygren skrev en artikel på Brännpunkt igår.

Jag kan hålla med om mycket i hans beskrivning av dagens situation. Han landar också i en slutsats som är lätt att dela och långtifrån ny:

"Andra länder har försökt lösa problemet genom att skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet. Det är en aning främmande för vårt sätt att styra riket, men nu värt att överväga. Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar".

Det finns erfarenheter av detta att hämta på nära håll, i Norge. Tanken är som sagt inte heller ny i Sverige. Jag tycker det minsta man kan göra i den här vägen, är att flytta in perspektivplaneringen i försvarsdepartementet. Hur skall man någonsin kunna tala samma språk och fatta beslut som är väl grundade i det korta perspektivet, om man inte har samverkat (inkl. räknat samma siffror) om det långa?

I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om Försvarsstyringsutredningen, från 2005 (jag var ledamot i referensgruppen till denna utredning).

Utredningens förslag syftar till en tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och försvarsmyndigheter. Det innebär sammanfattningsvis förslag om förbättrade styrmöjligheter för riksdagen, förslag om en gemensam ledning i Försvarsdepartementet utan att för den skull förändra den svenska förvaltningsmodellen, minskad detaljstyrning av och förstärkt samverkan mellan försvarsmyndigheterna. Tydligare roller gör det lättare att styra, kontrollera och utkräva ansvar. För riksdagen blir det t.ex. lättare att utkräva ansvar om regeringen har ett tydligare, övergripande ledningsansvar för försvarssektorn som helhet.

Utredningen föreslog bland annat:

• Ett samordningsorgan (Försvarsgruppen) inrättas för försvarssektorn med statssekreteraren i Försvarsdepartementet som ordförande och med cheferna för försvarsmyndigheterna som ledamöter.
• Försvarsdepartementets analys-, planerings- och styrförmåga stärks.
• Ägaransvaret ges en framskjuten plats i departementets verksamhet.
• Inom Försvarsdepartementet bör en funktion för ägarstyrning inrättas och den bör ledas av en chefstjänsteman med ansvar för förvaltningsfrågor (förvaltningschef).
• En funktion inrättas på Försvarsdepartementet med ansvar och medel för utvärderingar.

I rapporten (länk ovan) finns också en läsvärd bilaga (nr 3) om försvarsstyrning i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien.