Utrotningshotad kompetens?

“During the past half-century, Canada has portrayed its military as a peacekeeping force closely linked to the United Nations. No longer. In a new $3-million televised ad campaign, part of a military recruitment drive, Canadian soldiers are shown in combat roles (though not, of course, kicking in doors or interrogating frightened civilians). Quick-cut, movie-trailer-style images are accompanied by the words “Fight Fear,” “Fight Distress,” “Fight Chaos,” and “Fight with the Canadian Forces.” An earlier version used the term “Fight Terror,” but that message was pulled when it drew a negative response from focus groups.“

Adbusters’ har publicerat en intressant betraktelse över något som kan liknas vid ett paradigmskifte i Kanada när det gäller deras internationella militära insatser, författad av Deborah Campbell. Den tar sin utgångspunkt i Kanadas insats i Afghanistan, men fick mig framför allt att fundera över det starka fokus som råder i Sverige på den Nordiska Snabbinstatsstyrkan (NBG) och vad det kan innebära för ”mindset”-förändring i både den militära självbilden och en bredare allmänhet på sikt.

Det finns nog fog för att dra paralleller mellan Sverige och Kanada. Kanada har, liksom Sverige, varit en aktiv bidragsgivare till FN:s peacekeepingoperationer runt om i världen. Kanada har, liksom Sverige, minskat sitt bidrag under senare år. Kanada har varit en av de 10 största truppbidragsländerna, men ligger nu på 55 plats med 60 peacekeepers totalt. Sverige har just nu strax över 100 personer ute i FN-ledda insatser.

Jag vet, detta påverkas naturligtvis av att FN inte leder speciellt många av de FN-mandaterade instaserna, men det är ändå enligt min mening en intressant betraktelse. Speciellt när man betänker att fattiga länder bidrar desto mer. Några exempel:

EU och Nepal bidrar med lika många soldater till FN.

Antalet soldater i FN-tjänst från Sverige: ca 100. Antalet soldater i FN-tjänst från Benin: 1283 (Benin är ett av världens fattigaste länder med en befolkning om ca 9 miljoner).

OK, det är en annan diskussion, tillbaka till huvudfrågan. Vad innebär detta militära snabbinstatsfokus för vår självbild och mentaliteten hos våra officerare? Om vi ägnar oss mindre och mindre åt ”klassisk peacekeeping”, går vi mot en fiendecentrerad mentalitet då? Om vi utbildar, skapar doktriner och utrustar oss med fullt fokus mot fredsframtvingade instaser, ofta med en utpekad fiende, blir det då svårare att vara en bra och drivande peacekeeping-nation på sikt?

Militär snabbinstasförmåga behövs, men om hela den internationella delen av Försvarsmakten inriktas mot just denna förmåga måste frågorna ställas och svaren diskuteras (i skrivande stund är inte gränsen mellan internationell och nationell verksamhet utsuddad i Försvarsmaktens verksamhet, därav uppdelningen).

Konsten se till att saker inte blir som man tänkt

Nyligen filosoferade försvarsministern fritt om totalförsvarspliktens framtid i Svenska Dagbladet. Han vill lägga plikten på is i fredstid och därmed rekrytera frivilliga, tills dess att orostider stundar då både män och kvinnor kallas in till utbildning med plikten som verktyg.

Man kan bara dra en rimlig slutsats av detta förfaringssätt:

Han vill egentligen inte förändra något!

Hur kan man annars förstå vitsen med att först avisera en utredning som skall titta över frågan och sedan säga saker som omedelbart tvingar ner socialdemokraterna i skyttegraven?

Läs bara vad Peter Jonsson (s), tillfällig gruppledare i försvarsutskottet, säger till SvD:

- Det är ett konstigt utgångsläge att börja nedmontera den allmänna mönstringen. Det är första steget till en yrkesmilitär, säger Peter Jonsson och ser paralleller till situationen i USA och Irak.

- Vi kommer att få en konjunkturanpassad mönstring som de styrkor som USA skickar till Irak. Unga, arbetslösa är de står längst fram, säger han.

Han passar också på att slå fast vad den socialdemokratiska linjen blir i en framtida utredning: En fortsatt allmän mönstring, gärna av både män och kvinnor men med färre utbildningsplatser.

- Vi behöver ett stort urval, annars finns det risk för att vi inte får fram rätt personer till internationella styrkor. Sen kan vi fundera på ett annat sorts mönstringsförfarande som är mindre kostsamt, säger Peter Jonsson. (Ett annat sorts mönstringsförfarande är redan på rull, men Peter J kanske menar att detta skall ändras igen?).

Miljöpartiets Peter Eriksson har en annan grundsyn och kommenterar såhär:

- Kul att försvarsministern närmar sig vår ståndpunkt. Det är onödigt att ha en sådan omfattande och kostsam utbildning, då är det bättre att rikta resurserna så att vi har folk som kan ställa upp i internationella sammanhang, säger Peter Eriksson (mp) till SvD.se

It's a soldier!

I februari i år skrev 58 nationer under UNICEF: s Parisstadga, som många ansåg innebar ett stort steg framåt när det gäller att förhindra rekrytering och utnyttjande av barnsoldater. Enligt FN är dock 10 av de undertecknande länderna själva kända för att utnyttja barnsoldater, t.ex. Burundi, Kongo och Sudan.

FN uppskattar att det finns mellan 250 000 och 300 000 barnsoldater runt om i världen. Antalet har varit konstant under lång tid. Antalet ökar inte, men det kan naturligtvis inte utgöra ambitionsnivån.

Mer information finns här.

En framtidsvision för dagen

Försvarsmakten (FM) har lämnat in sin perspektivplan till regeringen. Må alla försvarsintresserade läsa den och ta del av hur framtiden formas!

Jag blir dock lite förvirrad av läsningen. Det är väl inte ovanligt, men när det gäller några grundantaganden så känns det lite skakigt.

Först kanske jag skall beskriva perspektivplaneringen lite närmare: Varje år lämnar Försvarsmakten in en perspektivplan (PERP) till regeringen. Planen pekar på möjliga vägar att välja i framtiden och avsikten är att rapporten ska utgöra ett underlag för den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten. Årets PERP bygger på slutsatserna i förra årets rapport (som jag nyligen skrev om här på bloggen) och Försvarsmaktens egen analys av den långsiktiga utvecklingen i omvärlden.

Den första förvirringen inträder när FM skriver att planen pekar på möjliga vägar att välja i framtiden, ”oavsett vilka politiska beslut som just nu gäller”. När jag läser detta, då tror jag att FM har producerat en plan som är frikopplad från nuvarande struktur, inriktning och de beslut som formar verksamheten idag. Men så är det ju inte i praktiken, vilket man märker när man läser planen.

Skrivningen om ”oavsett vilka politiska beslut som just nu gäller” verkar vara ett sätt att reservera sig mot eventuell kritik. Det framstår nämligen som att dagens strukturer är väldigt levande i planen, trots att den beskriver tre koncept på 20 års sikt och därmed skulle kunna vara ganska fantasifull. De tre koncept som redovisas är följande:

Koncept A
ska främst ses som ett referensalternativ, och bygger på den modell som format dagens försvarsmakt, med samma ambitionsnivå som idag såväl nationellt som internationellt. Grunden är att på sikt, om omvärldsläget skulle förändras, kunna möta ett väpnat angrepp mot Sverige. De förband som finns kan precis som idag även nyttjas för internationella insatser.

Fråga: Jag förstår att koncept A är med eftersom regeringen har bett om ett sådant alternativ, men varför? Om det inte bara skall ses som kuriosa? Alla partier är ju helt eniga om att det är ökad internationell förmåga som skall gälla.

Koncept B
innebär möjligheter till en högre militär effekt både internationellt och nationellt, med lättare och mer flexibla markförband, flygförband som moderniseras successivt och marina förband med ökad tillgänglighet. Alternativet bygger på en kombination av plikt och frivillighet. Konceptet bibehåller operativ förmåga i alla dimensioner. Antalet förband är ungefär som i dag, men en del av dem kan utnyttjas snabbare.

”- Med det här konceptet kan vi agera snabbare såväl här hemma som internationellt, utan att tappa vår allsidiga operativa förmåga. Och det kan komma att behövas i en oförutsägbar framtid”, säger konteramiral Jörgen Ericsson, chef för strategisk planering.

Fråga: Jag har svårare att förstå att koncept B är med eftersom regeringen (om jag förstår det rätt) inte har bett om ett sådant alternativ. Alla partier är ju helt eniga om att det är ökad internationell förmåga som skall gälla och inget parti har framfört att vi behöver en högre militär effekt nationellt eller framför att man skall fortsätta dela upp kompetensen internationellt/nationellt.

Koncept C
är tydligt inriktat mot internationella insatser, och har en begränsad nationell ambitionsnivå. Förbanden är färre, men beredskapen för internationella insatser kan hållas betydligt högre. Konceptet skulle innebära en radikal förändring av Försvarsmakten, med färre förband och förändrad personalförsörjning. I praktiken innebär alternativet att den allmänna värnplikten såsom den ser ut idag måste lämnas.

Specialintresserade rekommenderas starkt att läsa tabellen på sidan 46 i planen.

Fråga: Hur i hela friden hänger det ihop att man vid en rejält ökad internationell förmåga minskar den nationella? Är alla enheter så tropikanpassade att de inte klarar Mälardalsklimat? Är det någon som tror att alla förband är ute i internationell tjänst samtidigt? Eller att vi inte har tid att kalla hem dem innan kriget kommer (vilket alla fortfarande är överens om är helt orealistiskt inom överblickbar tid)!

FM skriver själva att ”Försvarsmakten måste kunna användas både för nationella och
internationella uppgifter. Det är inte antingen eller, utan både och. Detta har utgjort ett viktigt
ingångsvärde vid framtagandet av de dimensioneringsgrunder vilka legat till grund för de
militärstrategiska koncept som presenteras.”

På ett övergripande plan är alla överens om inriktningen i koncept C redan idag- möjligen med undantag av vänstern som vill utöka den allmänna värnplikten. Vad vänstern vill i övrigt är jag tyvärr inte på det klara med. Således borde det ha varit en tre-fyra olika koncept, inom ramen för huvudinriktningen i C, som redovisades!

En av knäckfråga gäller naturligtvis personalförsörjningen. Hur får vi både och-perspektivet att genomsyra även detta? Det blir mer och mer absurt att vi har ett system som bygger på att en officer som skall utanför Sveriges gränser (för att utföra en av FM:s huvuduppgifter) måste söka tjänstledigt från sin nuvarande tjänst för att söka anställning i utlandsstyrkan!

En annan tveksamhet gäller operativa förmågor. Försvarsmakten konstaterar att det även i framtiden kommer att behövas en bred och allsidig militär förmåga (dvs att man helst vill ha full förmågebredd). Man skriver om de möjligheter som internationellt samarbete ger (t.ex. samarbete mellan Sverige och Norge) men återkommer hela tiden till faran att operativa förmågor helt måste överges (dvs. att några förbandstyper försvinner). Man ser det med andra ord inte direkt som en möjlighet, i bjärt kontrast till debatten om EU-medlemskap och "invävdhetens" styrka. Det är väl i och för sig inte konstigt eftersom det ytterst är kolleger som förlorar sin uppgift som det handlar om. Därmed kan konstateras att det inte kan ankomma på FM själv att peka ut de förmågor som borde överges.

För mig är det obegripligt att man kraftfullt förespråkar ökad nordisk integration, men samtidigt argumenterar för bibehållen (eller till och med utvecklad) förmågebredd! Det är också svårt att förstå att man i en studie som blickar 20 år framåt inte hittar en enda förmåga som är obsolet om 20 år!

En annan del som jag inte riktigt blir klar över är att FM, trots fokus på ökad samverkan etc., redovisar att vi kommer att ha i stort sett samma ekonomisk ram, dvs. drygt 40 miljarder kronor om året, i alla tre alternativen (B och C något mer än idag). Det verkar ibland som om det enda säkra i framtiden är att försvarsanslagen består…

Slutligen något glädjande: FM skriver i PERP ”Förmågeanalysen visade entydigt att förmågan behöver omfatta hela spektrumet från krishantering i låga konfliktnivåer till väpnad strid mot en avancerad motståndare”. I den förra rapporten stod det att man kan hamna i ”krig mot en högteknologisk motståndare”. Jag hade svårt att föreställa mig detta scenario. Frågan är nu om grunderna i rapporten ändrades som en följd av denna förändring, eller om man bara bytte sätt att uttrycka sig?

"Både och" får ny innebörd

I Försvarsmaktens nya perspektivplan står det att "Försvarsmakten i handlingsplanen för JAS 3945 har förordat en reducering ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera, vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040."

(Det utgör också en del i satsningen på Gripensystemet som föreslås till riksdagen i vårpropositionen).

Om man läser vidare i perspektivplanen står det:

"En sådan kvantitativ reducering ökar också förutsättningarna för att fullgöra de åtaganden ifråga om kontinuerlig utveckling och anpassning till förändrade operativa behov som följer av att systemet försålts respektive leasats ut till andra länder, samt eventuella behov att beakta försvarsindustriella faktorer. I handlingsplanen har Försvarsmakten emellertid också gjort bedömningen att en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Vad i hela friden?

Först skriver man att man vill reducera "ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera,vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040". Sedan skriver man att "en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Tre alternativ:

1. Det är något som jag helt enkelt inte har förmåga att begripa (fullt möjligt).

2. Riksdagen håller på att fatta beslut på felaktiga grunder (fullt möjligt med tanke på den bristfälliga redovisningen av regeringen i vårbudgeten).

3. Det är bara Försvarsmakten som slinter på tangenterna (fullt möjligt).

Behov eller önskemål?

Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsministern den 15 maj. Han citerar Försvarsmaktens förslag till verksamhet för perioden 2008–2010 (Budgetunderlag/BU 08) daterat den 27 februari 2007:

”Flyginsatser förutsätts även under 2009 stå högt på kravlistan från NATO, och en tidsbegränsad insats med JAS inom ramen för ISAF förordas under 2009.”

Widman skriver att det svenska deltagande inom ISAF ytterst bygger sin säkerhet på möjligheten att kunna förlita sig på understöd från stridsflyg. Vidare anför han att ”Även om vi redan gör en betydande insats inom ISAF så kommer förr eller senare den tidpunkt då också vi förväntas bidra med stridsflyg. Detta eftersom det är en förmåga som vi har och att vi hittills dragit fördel av andras stridsflyg.”

Hans konkreta fråga till Odenberg blir därför:

”Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att bekräfta myndighetens viljeyttring att inom två år deltaga med JAS Gripen i internationella operationer?”

Det finns ett problem med detta. Låt oss för en stund anta att det blir aktuellt med svenskt stridsflyg. Då är det naturligtvis bra att det redan är avsatt pengar för detta likväl som det är bra att planera på andra sätt för detta redan inom kort. Men, jag antar att Widman anser att det är behoven som skall styra svenskt internationellt deltagande och inte önskningar från Försvarsmakten eller industrin.

Om man planerar redan nu för att svenskt stridsflyg skall kunna delta inom två år, med speciellt avsatta pengar därför, då kommer de att användas. Oavsett om Sverige egentligen kan dra på andra flygresurser (som nu) eller ej. Jag förstår inte heller om Widman menar att vissa internationella insatser skall hanteras utanför det anslag som finns till detta? Eller om det är detta anslag som bör höjas för att stridsflyg kan ingå i ISAF-insatsen?

Det finns logik i att man vill planera långt i förväg, men idealet vore att våra resurser är så flexibla att man snabbt kan reagera när behov uppstår. Då får de konkreta behoven i insatsen större plats än eventuella särintressen på hemmaplan.