“During the past half-century, Canada has portrayed its military as a peacekeeping force closely linked to the United Nations. No longer. In a new $3-million televised ad campaign, part of a military recruitment drive, Canadian soldiers are shown in combat roles (though not, of course, kicking in doors or interrogating frightened civilians). Quick-cut, movie-trailer-style images are accompanied by the words “Fight Fear,” “Fight Distress,” “Fight Chaos,” and “Fight with the Canadian Forces.” An earlier version used the term “Fight Terror,” but that message was pulled when it drew a negative response from focus groups.“Adbusters’ har publicerat en intressant betraktelse över något som kan liknas vid ett paradigmskifte i Kanada när det gäller deras internationella militära insatser, författad av Deborah Campbell. Den tar sin utgångspunkt i Kanadas insats i Afghanistan, men fick mig framför allt att fundera över det starka fokus som råder i Sverige på den Nordiska Snabbinstatsstyrkan (NBG) och vad det kan innebära för ”mindset”-förändring i både den militära självbilden och en bredare allmänhet på sikt.
Det finns nog fog för att dra paralleller mellan Sverige och Kanada. Kanada har, liksom Sverige, varit en aktiv bidragsgivare till FN:s peacekeepingoperationer runt om i världen. Kanada har, liksom Sverige, minskat sitt bidrag under senare år. Kanada har varit en av de 10 största truppbidragsländerna, men ligger nu på 55 plats med 60 peacekeepers totalt. Sverige har just nu strax över 100 personer ute i FN-ledda insatser.
Jag vet, detta påverkas naturligtvis av att FN inte leder speciellt många av de FN-mandaterade instaserna, men det är ändå enligt min mening en intressant betraktelse. Speciellt när man betänker att fattiga länder bidrar desto mer. Några exempel:
EU och Nepal bidrar med lika många soldater till FN.
Antalet soldater i FN-tjänst från Sverige: ca 100. Antalet soldater i FN-tjänst från Benin: 1283 (Benin är ett av världens fattigaste länder med en befolkning om ca 9 miljoner).
OK, det är en annan diskussion, tillbaka till huvudfrågan. Vad innebär detta militära snabbinstatsfokus för vår självbild och mentaliteten hos våra officerare? Om vi ägnar oss mindre och mindre åt ”klassisk peacekeeping”, går vi mot en fiendecentrerad mentalitet då? Om vi utbildar, skapar doktriner och utrustar oss med fullt fokus mot fredsframtvingade instaser, ofta med en utpekad fiende, blir det då svårare att vara en bra och drivande peacekeeping-nation på sikt?
Militär snabbinstasförmåga behövs, men om hela den internationella delen av Försvarsmakten inriktas mot just denna förmåga måste frågorna ställas och svaren diskuteras (i skrivande stund är inte gränsen mellan internationell och nationell verksamhet utsuddad i Försvarsmaktens verksamhet, därav uppdelningen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar