Allt! Genast!

”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet". Så heter Försvarsmaktens slutrapport från perspektivplaneringen, som lämnades över till regeringen idag. Den hade nästan lika gärna kunnat hela "Allt! Genast!"

Den generella slutsatsen är att Försvarsmakten anser att Sverige skall vässa tillgänglighet och förmåga, både vad gäller territoriellt försvar och internationella insatser. Man talar inte längre i termer av A (fokus nationellt), B (fokus nationellt men med ökad internationell förmåga jämfört med idag) eller C-alternativ (utrerat internatonellt), som man gjorde i den förra perspektivplanen. Kanske för att den politiska signalen har varit ganska tydlig: Gå mot C, och att det som nu föreslås ligger närmare B - vilket var det alternativ som låg Försvarsmakten närmast om hjärtat redan i perspektivplanen del II.

Vid en genomläsning av rapporten är det lätt att tro att det tornar upp sig en mycket osäker, orolig och oförutsägbar framtid och att allt detta är till ondo på ett sätt som aldrig Kalla kriget var. Perspektivplanen har ett 20-årigt perspektiv och varenda förmåga skall vara kvar. Ingen ruptur i den svenska militära planeringen där inte, och det var det väl i och för sig inte någon som väntade sig heller.

I denna osäkra, oförutsägbara framtid är det enda som är helt säkert i perspektivplaneringen att Försvarsmaktens förmågebredd måste bestå.

Det första som slås fast i perspektivplanen under rubriken "Militärstrategiska utgångspunkter" är följande:

"Huvuddelen av alla förband behöver vara användbara för insatser globalt, i Europa och dess närområden samt på och i anslutning till vårt territorium. Förbanden måste därför dimensioneras för att klara både den operativa miljö som kan förväntas vid insatser i mer avlägsna delar av världen och den miljö som insatser i vårt närområde innebär."

Perspektivstudien är alltså Försvarsmaktens förslag till utveckling av Försvarsmakten i ett 20-årigt perspektiv. Trots det tar man sats i att det vid internationella operationer de senaste åren har erfordrats förmåga i alla operativa dimensioner, särskilt inledningsvis och i bekämpande roller. Därefter följer argumentation för sjö- och flygstridskrafter.

Det fördjupade samarbetet med framför allt Norge, men också de andra Nordiska länderna och EU-samarbetet (oavsett vad man tycker om det), skapar alltså egentligen inga nya förutsättningar för pooling, specialisering och därmed "arbetsfördelning" vad gäller förmågor och internationella insatser? Inte ens i ett 20-års perspektiv! Jag blir lite uppgiven, känner jag. Innebär bara samarbetet med Norge, för att ta det som har kommit längst som exempel, att det i praktiken läggs på ett "samarbetslager" ovanpå det befintliga?

Försvarsmakten skriver: "Strategiskt samarbete med andra nationer (främst Norge och Finland) ger nya möjligheter att över tiden undvika risken för att underskrida den kritiska volymen ifråga om utbildning, underhåll och utveckling". När man bläddrar fram en bit i rapporten blir det riktigt jobbigt:

"Dock måste även konstateras att hittillsvarande erfarenheter av flernationellt samarbete visar att dessa effekter (anm. här syftar man på besparingar) långt ifrån alltid nås. I praktiken uppstår ofta nya kostnader varför besparingen per land blir lägre. På liknande sätt riskerar projekt att ta längre tid".

Vidare säger man att det för "den nationella arenan behövs militär kapacitet för uppgifter Sverige som suverän stat bör ha ambitioner att kunna lösa utan internationell hjälp. Försvarsmakten behöver därför ha förmåga att enskilt, utan stöd från andra stater eller organisationer, kunna möta påtryckningar och maktinitiativ såsom kränkningar och andra oönskade händelseutvecklingar på och i anslutning till svenskt territorium".

Frågan är vad man lägger i "andra oönskade händelseutvecklingar"? Att Sverige ensamt bör kunna hantera kränkningar är en sak. Men att tala om att Sverige de närmaste 20-åren enskilt skall klara av det mesta, i en tid när vi talar om att det knappast går att föreställa sig en situation när Sverige skulle förhålla sig passivt om t.ex. Norge utsätts för en katastrof eller ett angrepp (och att vi utgår från att det är ömsesidigt)?

Det kokar ner till följande stycke:

"Efterfrågan på förband för internationella insatser kan mot denna bakgrund inte vara enskilt dimensionerande för försvarsmaktens utformning så länge Sverige är militärt alliansfritt".

Och detta leder i sin tur fram till följande slutsats:

"Huvuddelen av insatsförbanden skall vara användbara för internationella säkerhetsskapande insatser. Samtliga insatsförband skall även vara användbara på eller i närheten av det egna territoriet".

Vi skall kunna allt, med allt, med andra ord. Detta dessutom med en tillgänglighet som vi inte har sett makten till tidigare, mer eller mindre över hela linjen. Till en kostnad som prolongeras efter den senaste budgetpropositionen.

Slutligen till personalförsörjningen. Försvarsmakten beskriver sitt förslag på följande sätt:

"Dagens pliktbaserade system, som i grunden togs fram för nationellt försvar syftande till att med begränsad ekonomi kunna mobilisera stora volymer förband, är inte förenligt med framtida krav på en flexibel insatsorganisation. I arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP)genomförs en utveckling av personalförsörjningen som är ett så kallat blandsystem (plikt i kombination med anställda) och där systemet alltmer baseras på frivillighet. Arbetet inom perspektivstudien går ett steg längre mot ett system som helt bygger på frivillighet".

I praktiken innebär systemet att soldater/sjömän i stående förband genomför två - fyra insatser om fyra - sex månader, med 12-18 månaders uppehåll. Under de mellanliggande perioderna genomför de bland annat övningar och beredskapsperioder. Med detta system har Försvarsmaktens organisation ett behov av cirka 10 000 officerare, 6 800 anställda soldater/sjömän och 6 000 civila årsarbetskrafter.

För att upprätthålla denna volym över tiden med hänsyn till ledigheter, tjänstgöring utanför Försvarsmakten är det totala behovet av officerare cirka 11 000 st. Detta ligger till grund för det årliga rekryteringsbehovet. Hemvärnet omfattar 16 500 soldater.

Nya ingångsvärden, således. Försvarsministerns kommentar till perspektivplanen i denna del var idag:

"Försvarsminister Sten Tolgfors anser att rapporten ligger i linje med regeringens politik och han tycker förslaget om vilande pliktlag är bra.- Men vi ska inte ha en yrkesarmé, där det blir en livstidsuppgift att vara soldat, säger Tolgfors".

Försvarspolitik is the grej!

Det har hänt mycket inom försvarspolitiken idag.

Först var det gasledningsdebatt i riksdagen. Inget speciellt nytt under solen. Det är klart, det hade ju varit betydligt häftigare om bara gaskonsortiet Nord Stream hade lämnat in sin ansökan bara för en vecka sedan, istället för idag. Då hade inte Carlgren kunnat hänvisa till att regeringen inväntar ansökan utan hade varit tvungen att i alla fall positionera sig något gentemot den dokumentationen. Det är anmärkningsvärt, tycker jag, att konsortiet hävdar att det inte finns några minor vid den planerade dragningen. Alla som har sett bilder över de kartläggningar som svenska myndigheter har gjort genom åren, är förmodligen lika förundrade över tvärsäkerheten.

Nästa händelse var Försvarsmaktens redovisning av perspektivplaneringens slutrapport (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). För närvarande är rör rapporteringen om denna frågan om kontraktsanställda soldater.

Försvarsutskottets ordförande, socialdemokraten Anders Karlsson, avvisade direkt till TT tanken på en yrkesarmé:

"Yrkessoldater är vi över huvud taget inte intresserade av. Men i övrigt vill jag inte föregripa den parlamentariska pliktutredningen som ska tillsättas".

Just pliktutredningen var föremål för nästa försvarspolitiska happening under dagen. Äntligen gick proppen ur och det blev klart med ordförandefrågan. Det blir centerpartisten och min tidigare kollega i Försvarsberedningen, Anders Svärd, som greppar rodret.

Det är ett strategiskt utmärkt val, förutom det faktum att Anders har möjlighet, både genom sina kunskaper, rutin och sin sociala förmåga, att samla utredningen till att tänka både stort och rätt. Och det kan de göra fram till den 1 februari 2009, då arbetet skall vara klart.

Det kräver ofta mer mod att våga göra rätt än att frukta att göra fel.

ÖB, Håkan Syrén, är en klok person med en svår uppgift. Han skall bland annat hålla sina egna led i styr och vid gott mod (med de olika intressen som finns representerade), reformera en trögrörlig organisation och tolka politiska signaler som ibland är otydliga och ibland uteblir helt. Dock inte just nu. I kölvattnet efter perspektivplanen (mer om denna i tidigare inlägg) svallar glasklara politiska signaler fram. Här är en signal till, i min tappning:

Håkan Syrén,

Ta befälet över dina styrkor och mana till rättning i ledet. Delar av ditt högkvarter och din organisation håller nu på med en planeringsprocess som stjäl energi från det som borde vara FM fokusområde.

I nuläget är du mitt uppe i en viktig och krävande transformering av FM från ett territoriellt till insatsberett försvar där de dimensionerande uppgifterna ligger i deltagande i multinationella operationer. De säkerhets- och försvarspolitiska direktiven finns där. Ingen, vare sig du, FM eller Sverige har råd att få fokus splittrat från transformeringen till att handla om en semantisk diskussion om nationellt och internationellt försvar. Båda är ett.

Inför den slutliga perspektivplanen, som presenteras till hösten, måste högkvarterets perspektiv- och produktionsplanerare göra det verkliga jobbet - det vill säga att visa hur vi om 20 år -sedan länge- har en väl fungerande insatsorganisation som är kapabel att hantera både snabba och mer uthållliga insatser där de behövs bäst inom överskådlig tid (utanför Sveriges gränser) och på det sätt som är mest effektivt (i samarbete med civila aktörer). För de nationella uppgifterna, försvar av territoriet mot väpnat angrepp, har vi en lång förvarningstid och därmed behöver inte beredskapen som rör de specifikt svenska behoven - vilka det nu är- styra utformning, personalförsörjning eller materielanskaffning.

Håkan Juholt säger i dagens SvD att "både och" i realiteten kan bli "varken eller". Det handlar enligt min mening dels om legitimiteten för de ca 40 miljarder kronor som skattebetalarna årligen bidrar med till försvaret och dels om hur vi (inte) lever upp till ambitionsnivån för insatser utanför Sveriges gränser. Vi står oss dåligt i en internationell jämförelse, ja till och med om vi jämför med våra nordiska grannar.

Må perspektivplanen till hösten visa hur "både och" helt enkelt blir till "insatsorganisation".

Tydliga signaler

Svenska Dagbladet skriver idag om Försvarsmaktens perspektivplan, som jag tidigare har berört här på bloggen.

I artikeln uttalar Else-Marie Lindgren (kd), Allan Widman (fp), Göran Lennmarker (m) och Håkan Juholt (s) kritik mot planen. Alla har rätt, utom försvarets strategichef konteramiral Jörgen Ericsson som också uttalar sig:

–Jag förstår att politikerna inte tycker att det är i samklang med dagens beslut, men det är inte avsikten. Utan det är att lära oss vilka konsekvenser olika inriktningar får på sikt, säger Ericsson.

Han har fel när han säger att avsikten med planen är att vi ska lära oss vilka konsekveser olika inriktningar får på sikt. Försvarsmaktens uppgift med perspektivplaneringen är att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Rapporteringen tjänar primärt som underlag för regeringen vid utformningen av planeringsanvisningar för Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 och 2009. Det är således inte vilket studiematerial som helst, som lite löst diskuterar olika utformningar.

Nu hoppas vi på en uppryckning inför nästa delrapport i höst.

"Både och" får ny innebörd

I Försvarsmaktens nya perspektivplan står det att "Försvarsmakten i handlingsplanen för JAS 3945 har förordat en reducering ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera, vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040."

(Det utgör också en del i satsningen på Gripensystemet som föreslås till riksdagen i vårpropositionen).

Om man läser vidare i perspektivplanen står det:

"En sådan kvantitativ reducering ökar också förutsättningarna för att fullgöra de åtaganden ifråga om kontinuerlig utveckling och anpassning till förändrade operativa behov som följer av att systemet försålts respektive leasats ut till andra länder, samt eventuella behov att beakta försvarsindustriella faktorer. I handlingsplanen har Försvarsmakten emellertid också gjort bedömningen att en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Vad i hela friden?

Först skriver man att man vill reducera "ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera,vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040". Sedan skriver man att "en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Tre alternativ:

1. Det är något som jag helt enkelt inte har förmåga att begripa (fullt möjligt).

2. Riksdagen håller på att fatta beslut på felaktiga grunder (fullt möjligt med tanke på den bristfälliga redovisningen av regeringen i vårbudgeten).

3. Det är bara Försvarsmakten som slinter på tangenterna (fullt möjligt).

Det hettar till!

Regeringen har givit Försvarsmakten i uppgift att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Slutredovisningen av detta arbete sker inom kort, den 15: e maj. Det är därför vettigt att ägna sig lite åt det som hittills hittat ut från arbetet, nämligen perspektivplaneringens årsrapport för 2006.

Årsrapporten omfattar följande teman:

1. Strategiska konsekvenser av omvärldsutvecklingen.
2. Behov av förmåga för att kunna hantera konsekvenserna.
3. Försvarsmakten som säkerhetspolitiskt instrument., förslag till ny uppgift och ett utvecklat styrsystem baserat på effektkrav.
4. Behovet av att göra aktiva och medvetna val – utformning av militärstrategiska koncept.
5. Fortsatt reformering – behov av internationellt samarbete och effektiviseringar för att kunna upprätthålla erforderlig förmågebredd.

Jag vill uppehålla mig vid två specifika delar av denna årsredovisning – som ju ligger till grund för de olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning som presenteras den 15: e maj.

Min första anmärkning gäller analysen av den globala utvecklingens tänkbara hot och risker, som enligt Försvarsmakten bland annat resulterar i slutsatsen att Försvarsmakten i framtiden kan behöva ha förmåga som ”täcker hela spektrat från krishantering i låga konfliktnivåer till krig mot en högteknologisk fiende”.

Jag är väldigt intresserad av att se hur det scenario ser ut som har lett fram till denna slutsats. Speciellt om det har inverkan på de alternativa strukturer som kommer att presenteras!

Min andra anmärkning gäller resonemanget om en ny huvuduppgift. Försvarsmaktens huvuduppgift idag är förmåga att kunna genomföra väpnad strid. Det är något som Försvarsmakten, men ingen annan i vårt land, skall kunna. Det som ligger utanför denna huvuduppgift skall civila myndigheter hantera, med stöd i vissa situationer av Försvarsmaktens befintliga resurser. Försvarsmakten skall därigenom inte dimensioneras (materielinköp, utbildningssystem etc.) för att hantera kriser i största allmänhet.

Nu vill Försvarsmakten att politikerna ändrar denna huvuduppgift. Man skriver att ”Väpnad strid bör bli ett av medlen för att uppnå önskad effekt. Den väpnade striden bör därför ses mer som ett huvudmål för försvarsmaktens förbandsutbildning och som förmågeuppbyggnad än som en uppgift”. Ursäkta, men jag förstår inte vad man menar?

Man skriver att huvuduppgiften skulle kunna formuleras såhär:

”Försvarsmaktens huvuduppgift är att bidra till att Sveriges säkerhet stärks genom att försvara våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för. Tillsammans med andra myndigheter skall Försvarsmakten kunna leverera den effekt som erfordras för att värna såväl vår nationella integritet som de normer och världen som utgör grunden för våra internationella relationer. Härvid är Försvarsmaktens huvudmedel förmågan till väpnad strid”.

Försvarsmakten skall alltså försvara ”våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för”. Begreppet ”hot och risker” är otroligt brett. Det omfattar allt elände som kan drabba oss, i vilken form det än kommer. Det framstår som om Försvarsmakten vill vara Den Krishanterande Myndigheten. Huvudmedlet är förmågan till väpnad strid. Men om man har ett huvudmedel, så har man också andra medel. Vi får vaska fram debatten vi hade om detta, för många år sedan. Är det någon som har uppfattat att någon eller några har bett om att Försvarsmakten skall ha en ny huvuduppgift?

Redovisningen av Försvarsmaktens inriktningsalternativ kommer att bli mycket spännande. Jag anar oråd. Är det politikerna som har uttryckt sig otydligt (i vissa delar kan jag tycka det själv), eller är det Försvarsmakten som tycker att politikerna inget begriper och därför vill - ur deras perspektiv - ställa saker och ting till rätta?