Allt! Genast!

”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet". Så heter Försvarsmaktens slutrapport från perspektivplaneringen, som lämnades över till regeringen idag. Den hade nästan lika gärna kunnat hela "Allt! Genast!"

Den generella slutsatsen är att Försvarsmakten anser att Sverige skall vässa tillgänglighet och förmåga, både vad gäller territoriellt försvar och internationella insatser. Man talar inte längre i termer av A (fokus nationellt), B (fokus nationellt men med ökad internationell förmåga jämfört med idag) eller C-alternativ (utrerat internatonellt), som man gjorde i den förra perspektivplanen. Kanske för att den politiska signalen har varit ganska tydlig: Gå mot C, och att det som nu föreslås ligger närmare B - vilket var det alternativ som låg Försvarsmakten närmast om hjärtat redan i perspektivplanen del II.

Vid en genomläsning av rapporten är det lätt att tro att det tornar upp sig en mycket osäker, orolig och oförutsägbar framtid och att allt detta är till ondo på ett sätt som aldrig Kalla kriget var. Perspektivplanen har ett 20-årigt perspektiv och varenda förmåga skall vara kvar. Ingen ruptur i den svenska militära planeringen där inte, och det var det väl i och för sig inte någon som väntade sig heller.

I denna osäkra, oförutsägbara framtid är det enda som är helt säkert i perspektivplaneringen att Försvarsmaktens förmågebredd måste bestå.

Det första som slås fast i perspektivplanen under rubriken "Militärstrategiska utgångspunkter" är följande:

"Huvuddelen av alla förband behöver vara användbara för insatser globalt, i Europa och dess närområden samt på och i anslutning till vårt territorium. Förbanden måste därför dimensioneras för att klara både den operativa miljö som kan förväntas vid insatser i mer avlägsna delar av världen och den miljö som insatser i vårt närområde innebär."

Perspektivstudien är alltså Försvarsmaktens förslag till utveckling av Försvarsmakten i ett 20-årigt perspektiv. Trots det tar man sats i att det vid internationella operationer de senaste åren har erfordrats förmåga i alla operativa dimensioner, särskilt inledningsvis och i bekämpande roller. Därefter följer argumentation för sjö- och flygstridskrafter.

Det fördjupade samarbetet med framför allt Norge, men också de andra Nordiska länderna och EU-samarbetet (oavsett vad man tycker om det), skapar alltså egentligen inga nya förutsättningar för pooling, specialisering och därmed "arbetsfördelning" vad gäller förmågor och internationella insatser? Inte ens i ett 20-års perspektiv! Jag blir lite uppgiven, känner jag. Innebär bara samarbetet med Norge, för att ta det som har kommit längst som exempel, att det i praktiken läggs på ett "samarbetslager" ovanpå det befintliga?

Försvarsmakten skriver: "Strategiskt samarbete med andra nationer (främst Norge och Finland) ger nya möjligheter att över tiden undvika risken för att underskrida den kritiska volymen ifråga om utbildning, underhåll och utveckling". När man bläddrar fram en bit i rapporten blir det riktigt jobbigt:

"Dock måste även konstateras att hittillsvarande erfarenheter av flernationellt samarbete visar att dessa effekter (anm. här syftar man på besparingar) långt ifrån alltid nås. I praktiken uppstår ofta nya kostnader varför besparingen per land blir lägre. På liknande sätt riskerar projekt att ta längre tid".

Vidare säger man att det för "den nationella arenan behövs militär kapacitet för uppgifter Sverige som suverän stat bör ha ambitioner att kunna lösa utan internationell hjälp. Försvarsmakten behöver därför ha förmåga att enskilt, utan stöd från andra stater eller organisationer, kunna möta påtryckningar och maktinitiativ såsom kränkningar och andra oönskade händelseutvecklingar på och i anslutning till svenskt territorium".

Frågan är vad man lägger i "andra oönskade händelseutvecklingar"? Att Sverige ensamt bör kunna hantera kränkningar är en sak. Men att tala om att Sverige de närmaste 20-åren enskilt skall klara av det mesta, i en tid när vi talar om att det knappast går att föreställa sig en situation när Sverige skulle förhålla sig passivt om t.ex. Norge utsätts för en katastrof eller ett angrepp (och att vi utgår från att det är ömsesidigt)?

Det kokar ner till följande stycke:

"Efterfrågan på förband för internationella insatser kan mot denna bakgrund inte vara enskilt dimensionerande för försvarsmaktens utformning så länge Sverige är militärt alliansfritt".

Och detta leder i sin tur fram till följande slutsats:

"Huvuddelen av insatsförbanden skall vara användbara för internationella säkerhetsskapande insatser. Samtliga insatsförband skall även vara användbara på eller i närheten av det egna territoriet".

Vi skall kunna allt, med allt, med andra ord. Detta dessutom med en tillgänglighet som vi inte har sett makten till tidigare, mer eller mindre över hela linjen. Till en kostnad som prolongeras efter den senaste budgetpropositionen.

Slutligen till personalförsörjningen. Försvarsmakten beskriver sitt förslag på följande sätt:

"Dagens pliktbaserade system, som i grunden togs fram för nationellt försvar syftande till att med begränsad ekonomi kunna mobilisera stora volymer förband, är inte förenligt med framtida krav på en flexibel insatsorganisation. I arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP)genomförs en utveckling av personalförsörjningen som är ett så kallat blandsystem (plikt i kombination med anställda) och där systemet alltmer baseras på frivillighet. Arbetet inom perspektivstudien går ett steg längre mot ett system som helt bygger på frivillighet".

I praktiken innebär systemet att soldater/sjömän i stående förband genomför två - fyra insatser om fyra - sex månader, med 12-18 månaders uppehåll. Under de mellanliggande perioderna genomför de bland annat övningar och beredskapsperioder. Med detta system har Försvarsmaktens organisation ett behov av cirka 10 000 officerare, 6 800 anställda soldater/sjömän och 6 000 civila årsarbetskrafter.

För att upprätthålla denna volym över tiden med hänsyn till ledigheter, tjänstgöring utanför Försvarsmakten är det totala behovet av officerare cirka 11 000 st. Detta ligger till grund för det årliga rekryteringsbehovet. Hemvärnet omfattar 16 500 soldater.

Nya ingångsvärden, således. Försvarsministerns kommentar till perspektivplanen i denna del var idag:

"Försvarsminister Sten Tolgfors anser att rapporten ligger i linje med regeringens politik och han tycker förslaget om vilande pliktlag är bra.- Men vi ska inte ha en yrkesarmé, där det blir en livstidsuppgift att vara soldat, säger Tolgfors".