Battlegroup-debatt i riksdagen

Gårdagens riksdagsdebatt om det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2007/08:UFöU3, Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen, präglades av den enighet som föreligger, med sex av riksdagens sju partier som står bakom betänkandet.

Vänsterpartiet, i debatten företrädd av Gunilla Wahlén, gav sin syn på saken:

"NBG-styrkepaketet och hela battle group-konceptet är helt felkonstruerat och ineffektivt enligt Vänsterpartiets mening. De motsvarar inte de behov som finns. Ingen battle group har någonsin tjänstgjort under de år de funnits. De är inte byggda för insatser som efterfrågas i exempelvis Darfur och Tchad.

Hur ska en skräddarsydd insats kunna tjänstgöra i landet x om en till fyra månader om man inte nu vet vilket land man ska till? Hur ska man få fram resurser till humanitära och stabiliserande insatser inom några få korta månader, på kanske 20 eller 30 dagar, när hela stridsgruppen snabbt måste bege sig hem igen enligt regelboken? Vad har Sverige för ansvar för att humanitära och civila återuppbyggnadsinsatser genomförs i den nordiska stridsstyrkans spår? Sverige bör inte ställa upp på en ny period 2011."

Beträffande det sistnämnda, huruvida Sverige skall bidra med en battlegroup 2011 eller ej, finns det anledning att studera vad socialdemokraternas Åsa Lindestam sade i debatten:

"Vi vill ha en analys. Vi vill se vad det här är för någonting. Jag vet också att regeringen har tagit beslut och säger att vi kan åka ut år 2011 på samma sätt. Men det har vi inte tagit här i kammaren än. Därför ska vi verkligen fundera över finansieringen och kanske till och med hur vi ska kunna besätta ytterligare en sådan styrka. Det är nog inte så lätt".

Jag kanske läser in för mycket i detta, men anas det inte en tveksamhet?

Allan Widman (fp) tvekar inte om den saken. Han lyfte bland annat de förändringar som har skett under den tid som har gått sedan beslutet om att upprätta NBG togs:

"En märkbar förändring har varit storleken på den här stridsgruppen eller detta förband. Från början handlade det om 1 200–1 500 soldater. Men med ständiga tillägg av nya förmågor till stridsgruppen är det samlade förbandet i dag dubbelt så stort. Det innebär inte att Sverige kommer att skicka i väg 3 000 soldater vid en insats. Vilka förmågor som, utöver stridsgruppens kärna Core battalion, kommer att följa med avgörs av det enskilda uppdragets karaktär.

En annan förändring som har inträffat gäller tyngden på förbandet. Redan från början förutsattes det att Battle Group skulle användas med extremt korta insatstider och över mycket stora avstånd. Eftersom strategisk och taktisk lufttransportkapacitet är trånga sektorer för alla länder valde många andra europeiska nationer lätta fordon. I Sverige föll dock valet först på att organisera ett extremt tungt förband där stridsfordon 90 blev det helt dominerande fordonet, och detta trots att Sverige saknade, och fortfarande saknar, möjlighet att på egen hand lufttransportera fordonet. Under hand har dock Nordic Battle Group omformats till ett något lättare koncept även om stridsfordon 90 finns kvar på ett av de tre kompanierna i Core battalion. Den här förändringen har, enligt min mening, varit klok även om den sannolikt kunde ha drivits mycket längre och aktualiserats på ett mycket tidigare plan."

Widman var vass i frågan om helikopterkapacitet:

"Det är säkert ingen tillfällighet att Nordic Battle Group i dag har begränsningar vad gäller stora flygplan och helikoptrar. På dessa områden saknas svenska leverantörer inom försvarsindustrin".

Vidare ställde han ett antal viktiga frågor:

"Är det rationellt och kostnadseffektivt att blanda in vartenda svenskt förband i uppbyggnaden av en numerärt ganska begränsad styrka? Hur ska vi politiker avväga mellan pågående internationella insatser å ena sidan och förband i beredskap å den andra? På vilket sätt tar vi bäst till vara den kompetens som byggs upp i förbandet efter beredskap och eventuell insats? Ska förbandet skingras, överföras i insatsorganisationer eller utgöra stommen i en ny framtida Battle Group?"

Miljöpartiets Peter Rådberg betonade det allvar och det ansvar för styrkan som är kopplat till de uppgifter den kan komma att ställas inför.

"För Miljöpartiet är det en självklarhet att hoten mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap med andra. Den nya hotbild som växer upp framför oss innebär inte att det blir enklare och lättare att skydda freden. Tvärtom kommer det troligtvis att bli mycket, mycket svårare och mer riskabelt. Sannolikheten att svenska soldater kan komma att hamna i regelrätta strider är stor. Därför måste vi ha en utrustning och en förberedelse som lever upp till de eventuella uppdrag som kan uppstå".

Utöver dessa ämnesområden poängterade många debattörer behovet av att också inom ramen för NBG implementera säkerhetsrådets resolution 1325, om kvinnors deltagande i konflikthantering.

Anm. Utskottets betänkande är ännu inte publicerat i elektronisk form. Det är däremot den skrivelse som låg till grund för riksdagsbesluten, Skr.2007/08:5.