På temat "det var bättre förr"

F d talmannen och försvarsministern Thage G Peterson framträdde den 19 mars i Stadsbiblioteket, Solna, för att tala om Afghanistan. Han fick enligt rapporteringen eldunderstöd bl.a. av Carl Björeman och Birgitta Hambréus.

"Thage G belyste de lögner, halvlögner och felaktigheter som används för att försvara det svenska truppdeltagandet. Utan att vilja sätta på sig någon gloria förklarade han att detta varit omöjligt på hans försvarsministertid."

US-Afghan Strategy Still Muddled

(Tack Håkan för tipset!)

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på "vi och dem":

"Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?

”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?"

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

Är det detta som är expeditionär förmåga?

SvD:s Mikael Holmström rapporterar att frågan om Strf 90 till Afghanistan nu skall utredas av Försvarsmakten:

"Efter två eldöverfall mot Afghanistanstyrkan föreslog arméinspektör Berndt Grundevik den 25 november en katalog av åtgärder för att öka skyddet. En av dem var att sända ner tre Stridsfordon 90 genom ett snabbt beslut före jul.
Men så blir det inte. Ett beslut kommer tidigast i februari. ÖB och försvarsledningen tvekar och utreder andra lösningar."

Ett alternativ är att inte sända ner några svenska fordon alls, utan hyra norska som redan finns på plats (men då måste vi ha norska besättningar eller omskola svenska).

Ett andra alternativ är att sända ner tre Stridsfordon 90 som förhandslagras i Afghanistan och så skickar man ner besättningar vid behov.

Ytterligare ett alternativ är att direkt skicka ner Stridsfordon 90 med besättningar. Då kan den skyttetrupp redan som finns i Afghanistan åka i fordonen direkt.

Och ett sista, fjärde alternativ, är att utöka Afghanistanstyrkan till att ständigt ha en hel pluton utbildad på Stridsfordon 90 i Afghanistan.

Jag blir både förundrad och beklämd av den här diskussionen. I november föreslog alltså arméinspektören att det skulle ner tre stridsfordon 90 till Afghanistan pga säkerhetsläget. Frågan skall nu utredas på HKV till februari. Bara där har det gått tre månader. Tre månader!

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, säger till SvD att han har lärt sig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt. Med tre månaders utredningstid för att granska de fyra alternativen, ja då lär det förhoppningsvis bli ett väldigt riktigt beslut. Man kan bara hoppas att inget händer, som hade kunnat förebyggas, innan dess.

För egen del undrar jag om det inte vore bättre om Lindström vaskade fram de kunskaper som han fick lära sig tidigt i sin karriär: Starta rörelsen, order kommer.

Eller med andra ord: Skicka ner vagnarna direkt, utred hur mycket som helst under tiden. Bränner det till kan man mycket snabbt skicka ner besättningar som förmodligen enkelt kan rekryteras från det upplösta NBG. Och går inte det får man köra officersbesättningar.

Ibland känns det som om vi inte har lärt oss något alls sedan 1993. Ulf Henricsson lär sitta och slita sitt hår någonstans.

Från Gates till Medevac

Läs bloggen Det progressiva USA om den artikel som tillträdande president Obamas försvarsminister -tillika nuvarande försvarsminister- Robert Gates har skrivit i Foreign Affairs om USA:s militärdoktrin:

Foreign Affairs - A Balanced Strategy - Robert M. Gates

Artikeln inleds på följande sätt:

"The United States cannot expect to eliminate national security risks through higher defense budgets, to do everything and buy everything. The Department of Defense must set priorities and consider inescapable tradeoffs and opportunity costs.

The strategy strives for balance in three areas: between trying to prevail in current conflicts and preparing for other contingencies, between institutionalizing capabilities such as counterinsurgency and foreign military assistance and maintaining the United States' existing conventional and strategic technological edge against other military forces, and between retaining those cultural traits that have made the U.S. armed forces successful and shedding those that hamper their ability to do what needs to be done."

I detta nummer av Foreign Affairs kan man också läsa en mycket intressant artikel av Barnett R. Rubin och Ahmed Rashid: From Great Game to Grand Bargain.

"The crisis in Afghanistan and Pakistan is beyond the point where more troops will help. U.S. strategy must be to seek compromise with insurgents while addressing regional rivalries and insecurities."

Och på tal om Afghanistan debatterade Riksdagen ISAF igår. En sen kvällsövning som går att ta del av i efterhand genom protokollet från debatten (anf. 163 och framåt). Vare sig försvars- eller utrikesministern var på plats i kammaren.

Några nedslag i debatten:

Urban Ahlin (s) tyckte förmodligen att det var lika viktigt att adressera sina egna partikamrater som alla andra i sina inlägg:

"Allt detta gör att det organ som vi har format i världen, Förenta nationerna, säger att situationen i Afghanistan alltjämt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Jag som socialdemokrat står verkligen upp för Förenta nationerna. Det är nämligen den universella ordning, den norm som vi har byggt upp i världen för att inte enbart den starkes rätt ska göra sig gällande, utan det ska finnas något att hålla sig i, en folkrätt. Alla medlemsländerna i Förenta nationerna har gått med på FN-stadgan, enligt vilken det tydligt är FN:s säkerhetsråd som är de som är uttolkare av när det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet. Förenta nationernas säkerhetsråd är otroligt tydligt på den här punkten.

Jag säger till alla som läser protokollet, eller dem som av någon händelse lyssnar på debatten: Läs säkerhetsrådsresolutionen! Om det finns någon som helst tvekan om att det inte finns ett mandat för den här insatsen eller vad den grundar sig i, läs säkerhetsrådets resolution!"

Peter Rådberg (mp) tog bland annat upp den viktiga frågan om Medevac och helikoptrar. Av inläggen och replikskiften att döma syftar utskottets formuleringar i betänkandet ("en helikopterenhet") till att regeringen och Försvarsmakten dels skall skicka mer än en helikopter och dels att man skall överväga alternativa lösningar för att få ner resursen. Dvs. att t.ex. hyra av något annat land.

På en direkt fråga jag ställde, vid ett besök som Försvarsberedningen gjorde vid Helikopterflottiljen i Linköping, blev svaret att man avsåg att skicka en maskin till Afghanistan. Det förvånade mig då eftersom jag hade fått lära mig att man alltid flyger rote i jämförbara situationer. Och som dessutom säkert ISAF:s Force Protection-regler kräver (om någon vet hur det är med den saken, kommentera gärna)? Förmodligen planerade man för att fortsätta dra på de tyska resurserna och att den svenska Hkp skulle vara ett tillskott. Men nu har alltså UFöU skrivit att det skall vara en enhet som ska ner och i alla fall Allan Widman (fp) tolkar det som flera Hkp.

Tyvärr får vi nog i nuvarande situation vara tacksamma om man över huvud taget (om man inte hyr in kapaciteten) får ner några Medevac-helikoptrar under 2010. Nästa fråga är hur länge dessa kan personalförsörjas?

Hur som helst var det bra att helikopterfrågan togs upp vid gårdagens debatt.

Oppositionen om ISAF

Nu finns oppositionens motioner med anledning av propositionen "Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)" tillgängliga.

Miljöpartiet anser att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Dock ges inte något oreserverat stöd till svenskt deltagande i ISAF och man tillbakavisar en utökning av det svenska bidraget:

"Inom bara ett par månader kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. Om det någon gång är rätt tid för ett bokslut och möjlighet till kraftigt omtag för den internationella närvaron i Afghanistan så är det nu vid ett amerikanskt regimskifte. I avvaktan på detta anser således miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrustning och sjuktransportkapacitet samt att utöka satsningarna på det civila biståndet."

Socialdemokraterna inriktar sig på behovet av en strategi (det gör även mp) och att Sverige skall satsa mer på den civila sidan.

Vänstern kräver som väntat att hela den svenska insatsen i Afghanistan ska dras tillbaka. De skriver också att "Det tycks som den svenska regeringen blir allt mer ensam om att tro att det finns en ensidig militär lösning på den komplicerade konflikten i Afghanistan". Regeringen kan tala för sig själv, men jag skulle nog förmoda att det inte finns någon, inte heller i den svenska regeringen, som tror att det finns en ensidig militär lösning på konflikten i Afghanistan - eller någon annan stanns heller för den delen.

Snart står det klart

Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut.

I morgon håller Försvarsutskottet en öppen utfrågning om situationen.

För alla intresserade kan jag rekommendera följande läsning: Human Rights Watch nya rapport "Troops in Contact":

"In the past three years, the armed conflict in Afghanistan has intensified, with daily fighting between the Taliban and other anti-government insurgents against Afghan government forces and its international military supporters. The US, which operates in Afghanistan through its counter-insurgency forces in Operation Enduring Freedom (OEF) and as part of the NATO-led International Security Assistance Force (ISAF), has increasingly relied on airpower in counter-insurgency and counter-terrorism operations. The combination of light ground forces and overwhelming airpower has become the dominant doctrine of war for the US in Afghanistan. The result has been large numbers of civilian casualties, controversy over the continued use of airpower in Afghanistan, and intense criticism of US and NATO forces by Afghan political leaders and the general public."

Robert Fisk om Afghanistan

Läs den alltid lika enastående Robert Fisk, The Independent, om situationen i Afghanistan:

"The collapse of Afghanistan is closer than the world believes. Kandahar is in Taliban hands – all but a square mile at the centre of the city – and the first Taliban checkpoints are scarcely 15 miles from Kabul. Hamid Karzai's deeply corrupted government is almost as powerless as the Iraqi cabinet in Baghdad's "Green Zone"; lorry drivers in the country now carry business permits issued by the Taliban which operate their own courts in remote areas of the country."

(Tack Håkan för tipset!)

Stridsfordon till Afghanistan?

I avvaktan på riksdagens behandling av propositionen om den svenska insatsen i Afghanistan funderar jag över hur resonemangen går när det gäller den svenska utökningen av insatsen.

Om man går igenom det som skrivs internationellt, framstår det som att säkerhetsläget, även i det svenska PRT:t, succesivt förvärras. Skulle man inte kunna överväga att skicka tyngre fordon, som skydd för soldaterna att ta till när det behövs och/eller om läget radikalt försämras på kort tid, istället för någon eller några av de delar som regeringen nu föreslår?

Uppdatering: Ibland prickar man rätt. SvD publicerade under eftermiddagen uppgifter om att Försvarsmakten vill skicka tre stridsfordon 90 och annan utrustning till Afghanistan för att förstärka skyddet för de svenska soldaterna. Allan Widman (fp), som underlång tid har pekat på behovet, är nöjd. Försvarsmaktens arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, har i en rapport konstaterat att läget är mer riskfyllt och säger följande på Försvarsmaktens hemsida:

"– För att ytterligare förbättra möjligheterna till balanserad verkan och skydd bör fler splitterskyddade fordon tillföras. Dessutom bör minst tre stridsfordon 90 tillföras för att ha ytterligare handlingsfrihet. Detta innebär att det bör finnas splitterskyddade fordon till alla enheter som ett förstahandsalternativ."

Arméinspektören framhåller vidare behovet av att förbättra underrättelseförmågan i Afghanistan:

"– För att ytterligare öka vår förmåga att inhämta underrättelser dygnet runt så bör ett lätt UAV-system, det vill säga en liten obemannad flygfarkost, omgående skickas till Afghanistan för att prövas och utvärderas. Förberedelser för detta pågår."

Det sistnämnda torde, vid sidan av det näraliggande operativa behovet, vara ett inlägg i materielförsörjningsdiskussionen.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

" – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet."

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

"Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd".

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.

Afghanistanopinion på DN-debatt

Professor Ulf Bjereld skriver på DN-debatt idag om en SOM-undersökning som visar att svenska opinionen är djupt splittrad när det gäller svensk militär närvaro i Afghanistan. En och annan kanske förvånas över att vänsterpartister och miljöpartister är bland de starkaste förespråkarna för svensk trupp. Var tredje svensk tycker att Sverige ska dra sig ur den militära operationen i Afghanistan. Lika många ställer sig negativa till ett trupptillbakadragande. Opinionen är splittrad över blockgränsen. Man blir inte förvånad av att centerpartisterna är de starkaste motståndarna, följda av socialdemokraterna.

Bjereld redovisar att dubbelt så många är positiva till engagemanget i Afghanistan som Nato-sympatisörerna. Han tolkar detta som att det beror på att Sveriges militära uppdrag i Afghanistan är frivilligt, medan Natomedlemskap skulle innebära bindande militära åtaganden.

Ett tips inför höstens skrivelse om Afghanistan...

I morgon påbörjar riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott (UFöU) behandlingen av Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet.

Inför sammanträdet har ledamöterna (enligt kallelsen) fått tillgång till den rapport om Kanadas fortsatta engagemang i Afghanistan, som lämnades i januari månad av "Independent Panel on Canada´s Future Role in Afghanistan".

Upprinnelsen till rapporten är följande:

"On October 12, 2007 Prime Minister Stephen Harper announced the creation of an Independent Panel on Canada’s Future Role in Afghanistan, which will review, analyse and make recommendations on Canada’s engagement in Afghanistan beyond February 2009."

Skulle regeringen kunna tänka sig att genomföra något liknande, inför den Afghanistan-strategi som har aviserats till hösten? Gärna som ett gemensamt Nordiskt projekt! Varför inte sätta samman goda krafter från de Nordiska länder som avser agera mer gemensamt i Afghanistan.

Man bör också se det som ett sätt att också nå ut till allmänheten, när det gäller frågan om vad vi gör där? Och varför?

Just på detta tema är det förord som ordföranden i den kanadensiska panelen, John Manley, något av det bästa jag har läst. Jag återger det här i sin helhet:

"Chair’s Foreword

If I learned one thing from this enquiry, it is that there is no obvious answer to the question of Canada’s future role in Afghanistan. But our presence in that distant land does matter.

Canada’s commitment in Afghanistan matters because it concerns global and Canadian security, Canada’s international reputation, and the well-being of some of the world’s most impoverished and vulnerable people. Our commitment is important because it has already involved the sacrifice of Canadian lives.

At the same time, I realize many Canadians are uneasy about Canada’s mission in Afghanistan. They wonder what it’s all for, whether success is achievable, and in the end, whether the results will justify the human and other costs. The most difficult decision a country can make is to send its young men and women into harm’s way, particularly when the outcome may appear less than certain. I can assure Canadians that each of us on the Panel wrestled with this question throughout our enquiry.

We find ourselves, with our allies, in a situation of conflict in a land that is far from us, little known by us and where our interests do not seem self-evident. We are trying to help a country whose recent history has been one long, unending tragedy, and whose prospects still appear bleak.

The question of Canada’s future role defies a simple answer. It is complicated by the challenging nature of the mission and by the difficult neighborhood in which Afghanistan is situated, made even more volatile by the recent assassination of Benazir Bhutto. It is made more complex because we assumed responsibility for fighting an insurgency in a dangerous province of the country and we did so with little political debate and not much public engagement. And that insurgency is far from defeated.

Our Panel consulted very broadly – both here at home and abroad. We traveled through four provinces in Afghanistan. We tried to assess progress made to date and the requirements for improved prospects. And we sought to answer the question of Canada’s appropriate role in the future. Our assessment of the situation recognizes the enormity of the challenge: regional instability; slow progress on reconstruction and development; mounting insecurity and violence; corruption, criminality and increasing poppy production. But there can be no doubt that compared to the starting point in 2001, living conditions in Afghanistan have seen measurable, even significant improvement.

Whenever we asked Afghans what they thought ISAF or Canada should do, there was never any hesitation: “We want you to stay; we need you to stay.” Without the presence of the international security forces, they said, chaos would surely ensue.

The Panel learned early that we must be careful to define our expectations for success. Afghanistan is a deeply divided tribal society. It has been wracked by decades of war and is one of the poorest countries on Earth. There should be no thought that after five or even ten years of western military presence and aid, Afghanistan will resemble Europe or North America. But we came to the conviction that with patience, commitment, financial and other forms of assistance, there is a reasonable prospect that its people will be able to live together in relative peace and security, while living standards slowly improve.

The essential questions for Canada are: how do we move from a military role to a civilian one, and how do we oversee a shift in responsibility for Afghanistan’s security from the international community to Afghans themselves?

To achieve these objectives, much still needs to be done. Institutions that are respected need to be built and the Afghan National Army and Police need to be further recruited and trained. Agricultural districts need to be reclaimed from land mines and poppy fields, so that traditional crops can once again flourish where they have in the past. Both the reality and the perception of corruption in the Government of Afghanistan must be rooted out. They are undermining not only the hope for an Afghan solution but also support for the Western forces sacrificing their lives to help secure the situation. Roads, bridges and electrification must be enhanced, so that ordinary Afghans can see progress.

With all that needs to be done, no end date makes sense at this point. Afghanistan presents an opportunity for Canada. For the first time in many years, we have brought a level of commitment to an international problem that gives us real weight and credibility. For once, our 3Ds (defense, diplomacy and development assistance) are all pointed at the same problem, and officials from three departments are beginning to work together. But the cost is real, and it is high.

Canadians don’t need any lessons in sacrifice. Our history is replete with examples of courage and fortitude in conflict against difficult odds when the cause was just and the determination to prevail was present. But our Panel concluded that the sacrifice of Canadian lives could only be justified if we and our allies and the Afghans share a coherent, comprehensive plan that can lead to success, and if our allies are willing to stand with us with the resources and commitment that are necessary to make success possible.

We like to talk about Canada’s role in the world. Well, we have a meaningful one in Afghanistan. As our report states, it should not be faint-hearted nor should it be open-ended. Above all, we must not abandon it prematurely. Rather, we should use our hard-earned influence to ensure the job gets done and gets done properly.

Honourable John Manley, P.C.
Ottawa, January, 2008"

Rapporten finns här.

Kanske inte så konstigt att det går som det går...?!

Det här gör mig riktigt, riktigt beklämd.

Efter bara tre månader lämnar chefen för EU:s polisinstruktörer i Afghanistan sitt uppdrag. Förutsättningarna för att bygga upp en civil poliskår i Afghanistan är så dåliga att det inte är meningsfullt att fortsätta, anser han enligt Ekot.

Friedrich Eichele, som han heter, anser att uppdraget att bygga upp en civil poliskår som ska stå för lag och ordning i de områden där de militära insatserna är avslutade, inte fungerar.

Enligt diplomater i Kabul som tidningen International Herald Tribune har talat med är polisstyrkan underfinansierad, har för lite personal och är inte tillräckligt förberedd för svårigheterna.

"It seems that the EU was not really properly prepared for such a complex mission," said Ronja Kempin, an Afghan expert at the German Institute for International and Security Affairs in Berlin. "The EU seemed to have rushed into setting up this mission. Then there is one of the biggest difficulties of all - the pervasive corruption in the Afghan Interior Ministry with whom Eichele has had to work directly."

EU:s medlemsstater har enligt tidningens källor hittills bara skickat hälften av den personal som utlovats och EU-kommissionen har inte ännu lyckats skaka fram pengar till 70 splitterskyddade fordon som de 190 polisinstruktörerna behöver för att säkert kunna färdas vilket gör att de inte kan färdas utanför Kabul.

"The idea was that once NATO gained control of an area, the newly trained Afghan police would move in to maintain security so that the development agencies could carry out their projects."

Den tyska befälhavaren har försökt få garantier från Nato om skydd i fall polisstyrkan blir angripen:

"With the increase in fighting in several provinces, Eichele wanted guarantees from NATO that it would provide assistance if any of the police officers came under attack. In an interview last month with the International Herald Tribune, Eichele said "so far we have no cooperation agreement with NATO." The agreement has been held up by Turkey, a leading NATO member.
Instead, the European Union has forged separate agreements with the provincial reconstruction teams to ensure them some protection. These 25 provincial reconstruction teams were established by the NATO-led International Security Assistance Force and are intended to provide security to the aid agencies."

Life and death on the M*A*S*H shift

Guardian ger oss en inblick i hur de medicinska räddningteamen (IRT) baserade vid Camp Bastion, Afghanistan, arbetar. Det är den andra rapporten av tre från Guardians Declan Walsh. Den första, från staden Sangin i Helmand-provinsen, kan man se här.

Jag tänker på Mahatma Gandhis ord: Det man förvärvat med våld kan man behålla endast med våld.

Sossarna spretar

Samordningen inom socialdemokraterna verkar inte vara den bästa just nu. Det finns två aktuella exempel på det.

Igår klockan 16.30 gick motionstiden ut på regeringens ”avlyssningsproposition”, det förslag som har debatterats mycket den senaste tiden. Man kan nu konstatera att vänstern, miljöpartiet och socialdemokraterna yrkar avslag på propositionen. Det sistnämnda, om socialdemokraternas ställningtagande, är lite uppseendeväckande eftersom (s) ordförande i Försvarsutskottet (Ulrica Messing) och (s) ordförande i Justitieutskottet (Thomas Bodström) har uttryckt olika uppfattningar om hur socialdemokraterna bör ställa sig till propositionen. Det senaste beskedet var att Messing ville ta sig an propositionen och konstruktivt vara med och förbättra den. Detta efter att Bodström i en tidigare bordläggningsdebatt meddelade att han och Messing rekommenderade sin riksdagsgrupp att rösta nej till propositionen. Thomas Bodström gick uppenbarligen segrande ur den striden.

Det andra området där det verkar spreta är frågan om en förstärkning av den svenska truppen i Afghanistan. Det ligger just nu en proposition på riksdagens bord som skall behandlas av ett sammanslaget Försvars- och Utrikesutskott. Ulrica Messing (s) har uttryckt till TT att socialdemokraterna sannolikt kommer att stödja förslaget. Citat: ”Jag kan inte tänka mig att det blir några problem, vi behöver ha en säkerhetsmarginal, sade hon efter den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte.”

Det verkar dock inte som om hela hennes riksdagsgrupp tycker att det är lika självklart. GP skriver att socialdemokraterna tvekar om att förlänga uppdraget i Afghanistan och att partiet oroas av att uppdraget blir allt farligare. Vi får se om Messing får ta ett kliv tillbaka även i denna fråga.

Öppenhet anbefalles

Apropå kvällens reportage i TV4:s Kalla fakta, om den svenska styrkan i Afghanistan:

Jag tycker inte att det är anmärkningsvärt att en svensk utlandsstyrka (med mandat att försvara sig med våld om så krävs) skjuter tillbaka, om de blir påskjutna. Det jag främst intresserar mig för är det som sägs i inslaget, men som inte sägs i Försvarsmaktens information. Försvarsmakten medverkar tyvärr själva till spekulationer om svenskarnas roll.

I TV-reportaget berättas det att det var en svenskledd insats med understöd från afghanska, finländska och amerikanska enheter. Överste Bengt Sandström, dåvarande CO, sade att han inte vill kommentera vem som sköt mannen, men att det inte var en svensk. Kan det vara så att det är känsligt att säga som det är, om det nu var någon ur den amerikanska enheten som sköt mannen? Det riskerar ju att röra upp debatten i Sverige om sammanblandningen mellan amerikanska intressen i landet och den FN-mandaterade Isaf-styrkan där Sverige ingår. Som alltid, bättre att säga som det är (om det nu är så). Typ såhär: Amerikanarna hade inget annat uppdrag eller agenda än vi, utan personen skulle gripas. Dock blev vi påskjutna och i den eldstrid som följde dog mannen som vi skulle ha med oss därifrån.

Istället har man tillrättalagt informationen som har gått ut från Försvarsmakten. I information som lades ut på Försvarsmaktens hemsida den 12 september 2006 står det såhär:

”Cirka 50 svenska soldater och en mindre finsk enhet ur det svenskledda PRT:t (provinsiella enheten för återuppbyggnad och rekonstruktion) genomförde en stabiliseringsoperation i byn tillsammans med ett kompani ur den afghanska armén.”

Således inget om någon amerikansk enhet.

En annan sak som tas upp i inslaget är det faktum att CO Sandström rapporterade hem med orden "Main target down" när man hittade mannen i fråga död.

TT skriver såhär: ”Målet var att gripa ledaren för ett kriminellt nätverk som anklagats av bybor för att terrorisera dem. (…) Efter två timmars strid hittades ledaren död. Därefter rapporterade Sandström till Stockholm: "Main target down" (huvudmålet oskadliggjort).”

Antingen är det så att man gav stöd till en amerikansk avrättningsoperation, misstankar som Försvarsmakten genom sin desinformation själva spär på, eller så var det faktiskt så att mannen skulle gripas. Han var därmed helt enkelt operationens ”main target”.

Till sist vill jag bara säga att jag välkomnar mediebevakning av allt som har med svenska internationella insatser att göra. Allt från den ibland sega vardagen i leran på Balkan, hur samverkan mellan militära och civila insatser går till, lyckade operationer, engagerade och inkännande soldater som samlar ihop pengar till skolor, omhändertagandet av de som kommer hem med trauman, till dödsfall och soldater som går bärsärk och begår övergrepp.

Försvarsmakten har allt att vinna på en så stor öppenhet det bara är möjligt. Ju mindre glapp det är mellan människors föreställning om vad Försvarsmakten gör och hur verkligheten ser ut, ju bättre för alla parter.

Miljöpartiet + Thage?

Allan Widman (fp) skriver i dagens SvD:

”Thage G. Petersons ställnings­tagande är djupt omoraliskt. Än värre är att han omedelbart lockar med sig miljöpartiet i kravet på att kalla hem det svenska förbandet från Afghanistan.Hur ett parti, som betonar internationell solidaritet och som stöttat varje riksdagsbeslut om insatser i landet sedan 2002, kan låna sig till detta är obegripligt. Det finns inget mer cyniskt än den osminkade popu­lismen.”

Jag håller med Allan i sin kritik mot Thage G. Petersons resonemang. Däremot kan jag glädjande nog tillbakavisa påståendet om att miljöpartiet och Thage för samma politik. Peter Eriksson förklarar såhär: ”Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem."

Med andra ord, inget krav på att svenskarna omedelbart skall lämna Afghanistan, men krav på agerande från regeringen för att vi skall kunna fortsätta. Helt i linje med Svenska Afghanistankommittén.

Partistyrelsen svänger

Miljöpartiets partistyrelse har diskuterat den svenska insatsen i Afghanistan. Resultatet blev en omprövad hållning. Dock kräver man inte omedelbart tillbakadragande (vilket jag tycker är bra) utan ställer krav på regeringen och sätter upp villkor för en eventuell fortsättning på det svenska bidraget.

Peter Eriksson säger såhär i ett pressmeddelande:

"Miljöpartiet anser att det har varit riktigt att sända svenska trupper med FN-mandat till Afghanistan. Vår bedömning av säkerhetsläget i landet under de senaste åren är att internationellt FN-mandaterad väpnad personal tyvärr behövs för skydd av civilbefolkningen och för uppbyggnadsarbetet. Svårigheterna för en fungerande FN-insats har dock ökat med tiden. (...) Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem."

Det kommer att bli en intressant beredning i riksdagen när väl Afghanistanfrågan kommer upp på bordet igen. Nu verkar i stort sett alla möjliga åsiktsriktningar vara representerade, från solklart "nej" till solklart "ja" och allt däremellan. Till den övergripande frågan om svenskt deltagande, mandat etc. skall fogas frågan om med vad och hur mycket Sverige skall bidra, vilket jag har skrivit om förut. Det finns säkert mycket åsiker om detta också.

Nu gäller det att det inte bara blir Försvarsmakten och UD som får komma till tals gentemot riksdagsledamöterna, utan andra perspektiv, gärna NGO:s. Oavsett hur besluten sedan kommer att lyda är det viktigt att ingen kan anklaga riksdagen för att vara enögd. Inte minst är det viktigt för trovärdigheten gentemot de svenska soldater och civila vi sänder dit. Eller för den delen om vi kallar hem dem igen.

Hopp eller förtvivlan

Jag lyssnar noga på Svenska Afghanistankommittén (SAK) när det gäller utvecklingen i Afghanistan och hur man skall se på de två konstellationer som befinner sig i landet samtidigt; Isaf och OEF.

SAK:s styrelse redovisade nyligen sin mycket dystra bild av läget och kräver bland annat att FN-mandatet för Isaf klargörs.

Information bör inhämtas från så många aktörer och informationskanaler som möjligt. Det är inte enkelt att bilda sig en rättvis bild av läget. I synnerhet inte när man har Falköpings böljande horisontlinje framför ögonen, och inte ett bergsmassiv nord-öst om Kabul. Själv försöker jag följa principen om att det sällan är något som är svart eller vitt. Det är oftast i gråzonen man kommer närmast sanningen.

På Afghanistan Online kan man, med en klump i halsen, läsa landets slogan: "Afghanistan: The Friendliest Country in the World, Possibly the Universe." Det är också där man kan köpa t-shirten ovan.