På lösan grund?

En helt avgörande pusselbit för Försvarsmaktens utveckling är personalförsörjningen. Det räcker med att läsa Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar för att förstå hur central den är för försvarsekonomin. Men frågan om hur vi skall personalförsörja Försvarsmakten är bredare än så. Försvarsmakten skriver t.ex. (mina kursiv.):

"För att Försvarsmakten skall lyckas med sin rekrytering krävs en samhällsförankringen och förståelsen för svensk försvarspolitik, även utanför Försvarsmaktens ansvarsområde. Ansvar för en så omfattande reform är en gemensam samhällsangelägenhet som berör landets politiska ledning, ett flertal departement, många myndigheter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer med flera. Medborgarnas förståelse och acceptansen för kraven på Försvarsmakten påverkar hela rekryteringskraften."

Försvarsmakten skriver rakt på sak hur många faktorer som skall falla på plats för att det system man föreslår skall kunna leverera det man avser till den kostnad man räknar med:

"Systemet bygger på en analys med många antaganden. Försvarsmakten har ingen egen erfarenhet av denna typ av personalförsörjning. Antagandena är därmed i huvudsak skapade genom att inhämta erfarenheter från andra västeuropeiska länder som genomfört motsvarande
reformer. Om det visar sig att dessa erfarenheter ej är tillämpbara på svenska förhållanden kan det innebära att systemet blir mer kostsamt eller levererar mindre effekt än vad Försvarsmakten för närvarande bedömer."

Det kan vara på sin plats att förklara att regeringen i sin kommande försvarspolitiska inriktningsproposition bygger systemet på att det skall vara frivilligt att söka sig till försvaret. Detaljerna lär däremot presenteras i en kommande personalförsörjningsproposition, som arbetas fram när den parlamentariska Pliktutredningen är klar. I det här blogginlägget redogör jag inte för detaljerna i Försvarsmaktens förslag. Jag utgår från att läsarna känner till det. Om inte och intresse finns kan man ta del av det genom länken ovan, liksom beredningens förslag som jag länkar till i nästa stycke.

Personalförsörjningen är ett politiskt konfliktområde som hittills har hanterats med breda majoriteter på grund av behovet av långsiktighet och legitimitet. En tung del av Försvarsberedningens rapport från juni 2008 rör personalförsörjningen. I fullt samförstånd mellan riksdagens sju partier skriver beredningen:

"Med införandet av den frivilliga insatsorganisationen lämnas det pliktbaserade mobiliseringsförsvaret. Detta är ett systemskifte. Detta systemskifte har inte som syfte att i första hand spara pengar utan syftar till att möjliggöra ett mer användbart försvar inom given ekonomisk ram. Övergången till det nya frivilliga försvaret kommer dock att ta tid och under de första åren efter ett eventuellt riksdagsbeslut kan vissa övergångslösningar behöva tillämpas."

Beredningens skrev också att "Hur de närmare rättsliga förutsättningarna behöver anpassas till dessa principer, kräver en närmare översyn."

Sedan beredningens rapport avlämnades har dock både socialdemokrater och vänsterpartister i debatten först fram att man anser att värnplikten skall vara kvar och att ett stort antal personer (betydligt fler än idag) skall omfattas av plikttjänstgöring.

Kort sagt: Alla aktörer är i princip överens om att dagens system måste reformeras (även om S och V ger lite olika besked), vi har inte har en aning om var Pliktutredningen landar till slut (vilket vi inte vet förrän inriktningspropositionen redan ligger på riksdagens bord!) samtidigt som alla vet hur snårigt det är att genomföra ett så omfattande systemskifte och hur mycket man måste gissa för att komma fram till någon slags beräkning av kostnader.

I ett sådant läge framstår det som en självklarhet att regeringen skall gå fram lite varligt och eftertänksamt. Men Pliktutredningen får tilläggsdirektiv om ett utvidgat uppdrag som innebär att utredningen ävenska ta ställning till hur det nya frivilliga soldatförsörjningssystemet bör införas med början den 1 juli 2010. Ett direktiv som inte heller denna gång, mig veterligen, har förankras på något sätt med oppositionen.

Jag är djupt oroad över de tidsförhållanden som råder. Försvarsministern brukar framhålla att det hela tiden har varit tänkt att försvarsbeslutet skall gälla från den 1 januari 2010 och att de förseningar som har skett med planeringsanvisningar och proposition inte har påverkat detta. Det är rätt i sak, men man har pressat ihop tiden mot genomförandedagen på ett sätt som i förlängningen riskerar hela projektet.

Enligt min mening är det inte realistiskt att genomföra utredningsarbetet på den utmätta tiden med ens en godtagbar kvalitet. Det gäller Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna, som fick arbetas fram på rekordtid och som är fyllt av antaganden och gissningar. Det gäller regeringens proposition, som naturligtvis kommer att bygga på Försvarsmaktens underlag - vilket som sagt utarbetades å rekordtid. Det gäller också Pliktutredningen, vars utmärkta ordförande Anders Svärd (C) kommer att sättas på närmast omöjliga prov både när det gäller att hinna med och att få ihop en blocköverskridande majoritet med det upplägg regeringen har valt.

Med skrivbordet som vapen

DN:s Gunnar Jonsson skriver idag om att försvaret har fullt av befäl - vid skrivbord. Ett antal försvarspolitiker intervjuas, en företrädare för Försvarsmakten i form av personaldirektör Lars Norrström, Officersförbundets ordförande Lars Fresker samt Karl Ydén, forskare på Försvarshögskolan och Handelshögskolan i Göteborg. Han säger bl.a.:

- ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare. Men Försvarsmakten fortsätter att göra om truppofficerare till skrivbordsfolk. Det är karriärsystemets inbyggda logik.

Ett axplock kommentarer ur artikeln:

- Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna, säger Håkan Juholt (s), riksdagsman och ledamot i Försvarsberedningen.

- På sikt är det inte hållbart att en så liten andel gör utlandstjänst, säger Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen. Dessutom är jag rädd för att det är ungefär samma personer som drar ett väldigt tungt lass.

- Killar som sticker utomlands uppfattas som svikare. Och när de kommer tillbaka är deras arbetsuppgifter ofta borta, säger Allan Widman.

Själv försöker jag föra upp frågan om att det skall vara ett obligatorium för officerare att genomföra utlandstjänst (vilket som bekant är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter).

Det var många år sedan nu, som Försvarsberedningen i politiskt samförstånd skrev att internationell tjänstgöring måste vara en förutsättning för befordran.

Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor

Den av Försvarsutskottet initierade utvärderingen av 2004 års försvarspolitiska beslut finns nu till allmänhetens beskådan här.

Det är f.d. generalmajor Lars Frisk som har varit särskild utredare, med Peter Strand från riksdagens kammarkansli som har bistått med visst utredningsstöd.

Försvarsutskottets uppdrag till utredaren var att han skulle genomföra en uppföljning och utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut för perioden 2005–2007 avseende Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga.

Slutsatserna är i korta drag följande:

Insatsorganisationen: Insatsorganisationen kommer i huvudsak att ha den omfattning och sammansättning som förutsattes i riksdagens beslut 2004, och som senare årligen har kompletterats. Insatsorganisationens förband har givits en beredskap som svarar mot operativa krav och internationella åtaganden. Ingen större anledning att hetsa upp sig över det.

Internationell förmåga: Försvarsmakten har ökat den internationella ambitionen såväl kvantitativt som kvalitativt enligt riksdagens inriktning. Försvarsmakten ser de internationella uppgifterna som dem som i nuvarande omvärldsläge tydligast ställer krav på Försvarsmaktens omedelbara förmåga till väpnad strid.

I samband med utvärderingen av den internationella förmågan, kommer utredaren in på det som visar sig vara de främsta anmärkningen i utredningen, nämligen personalförsörjningen.

Ur rapporten:

"Vid en långvarig insats av förband upp till den angivna maximala nivån av två bataljonsinsatser och tre mindre insatser, kommer personalförsörjningen att vara begränsande för uthålligheten. Ytterligare åtgärder i personalförsörjningssystemet erfordras för att förbättra och säkerställa tillförseln av kompetent personal till de internationella förbanden, vid en sådan maximal insats. Tillgängligheten av officerare och kontraktsanställd personal måste öka. Kostnaderna för internationella insatser ökar i takt med volym och kvalitet. Ett sätt att begränsa kostnadsökningarna är att minska antalet mindre insatser, till förmån för färre stora insatser. Ett annat sätt är att reformera kontraktssystemet och genom bl.a. längre kontraktstid kunna minska utbildningskostnaderna."

Ambitionsnivån i försvarsbeslutet 2004 går med andra ord knappt att personalförsörja, i synnerhet inte om det skall vara uthålliga insatser. Detta leder i sin tur till slutsatsen att den borgerliga ambitionen, att antalet kvinnor och män i utlandstjänst på sikt bör öka till ca 2 000 insatsberedda personer, i dagsläget förefaller svårt att uppnå. Det finns helt enkelt för få soldater. Är då svaret att börja utbilda fler värnpliktiga? Eller att skrota ambitionen? Mitt svar är nej, på bägge frågorna. Däremot är det en hel del att göra på personalförsörjningssidan.

Utredaren skriver:

"De åtgärder som skulle kunna öka rekryteringen och förbättra uthålligheten i försörjningen av de internationella insatserna, bör utgå ifrån ökad tillgänglighet och ökad flexibilitet i rekryteringen. Tillgången på specialister i de internationella förbanden måste avhjälpas. En särskild specialistkarriär kan underlätta försörjningen av beredskapsförbanden. Redan i dag har Försvarsmakten ett mycket flexibelt rekryteringssystem. Man skulle emellertid enligt vår uppfattning öka resurserna för reservofficersrekrytering och för frivilligorganisationernas utbildning och tillhandahållande av personal. Rekryteringssäkerheten ökar med andelen frivilliga som genomgår grundutbildning, dvs. inskrivningssystemet bör utformas så att frivilliga som uppfyller kraven tas ut för militär tjänstgöring.

En ökad tillgänglighet skulle i princip kunna åstadkommas genom dels ett utvecklat kontraktssystem, dels genom att officersuppgifterna omfattar en skyldighet till internationell beredskap/tjänstgöring. Kontrakten för soldater borde redan från början innehålla avtal om två till fyra insatser för den enskilde. Det skulle innebära en kontraktstid på cirka tre år. På detta sätt minskas rekryteringsbehoven och resurserna för utbildning och övning kan reduceras."

Utredaren bedömer att personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för den internationella förmågan. Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor. Något för den kommande pliktutredningen att bita i. När den väl får komma igång!