Att vara uppriktig kan jag lova, men inte att vara opartisk

Det är dags att summera oppositionens försvarspolitik, så som den uttrycks i de motioner som har lämnats in som svar på regeringens budget.

Jag biter tag i siffrorna direkt och tar substansen sedan. Något mycket intressant uppdagar sig. Såhär ser det ut:

Regeringens förslag i miljoner kr: 2008: 43 881, 2009: 45 377, 2010: 46 294

S avvikelse: 2008: 350, 2009: -3 000, 2010: -4 500
Mp avvikelse: 2008: -550, 2009: -2 880, 2010: -3 520
V avvikelse: 2008: -4 380, 2009: -5 005, 2010: -5 538

Och det är ju lite…brokigt.

Tittar man på detaljeringsnivån framgår det i varje fall för mig var de mest genomarbetade beräkningarna har skett. Jämför gärna socialdemokraternas och vänsterpartiets budgetar med miljöpartiets.

Där hittar man också förklaringen till varför miljöpartiet tar i minst av oppositionspartierna när det gäller besparingar (med undantag för socialdemokraternas budget för 2008 där de plussar på i förhållande till regeringen). Tanken är nämligen att det skall gå att genomföra mp:s förslag i praktiken. En viktig del är också att utgiftsminskningarna är netto, d.v.s. hänsyn har tagits till avvecklingskostnader. Större besparingar aviseras för kommande år, när förslagen får genomslag.

Socialdemokraternas resonemang om materielkostnader och JAS förtjänar en särskild granskning.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en besparing på ett antal utpekade materielprojekt
med 350 miljoner kronor 2008, 620 miljoner kronor 2009 och 980 miljoner kronor 2010. Socialdemokraterna avvisar dessa besparingar ”eftersom de inte baseras på en säkerhetspolitisk analys” och vill istället ”invänta den säkerhetspolitiska rapporten från Försvarsberedningen och Försvarsmaktens perspektivplanering innan slutlig ställning tas till försvarets långsiktiga materielbehov.”

Denna omsorg om kopplingen mellan säkerhetspolitiska behov och materiel verkar dock inte gälla när man kommer till JAS Gripen. Socialdemokraterna bejakar uppgraderingen till C/D nivå (utan att motivera detta med de så viktiga säkerhetspolitiska argumenten) och ger försvarsindustrin sådana björnkramar i motionen att man kan konstatera att med sådana vänner behöver inte industrin några fiender. Jo faktiskt! Man tror man gör industrin en tjänst, men jag tror det är precis tvärt om med den undermåliga argumentation som presenteras i motionen (och på Brännpunkt idag).

Socialdemokraterna har inte noterat att det inte finns någon särskild ”JAS-ram” i budgeten längre, utan argumenterar att kostnaden för inköp (inköp?!) av JAS 39 Gripen kommer att falla kraftigt under de kommande åren när de sista JAS-flygplanen levereras. Denna kraftigt minskade kostnad för JAS-projektet gör, enligt motionen, det möjligt att minska materialanslaget ”utan att det påverkar flygvapnets förmåga. Att på detta sätt minska materialanslaget står därmed inte i strid med behovet av en säkerhetspolitisk bedömning, som fallet är med de av regeringen utpekade materielprojekten. Vi menar därför att det är möjligt att 2009 minska anslaget med 3 miljarder kronor och med 4,5 miljarder kronor 2010”.

Ojoj, det är lite uppförsbacke här kan man konstatera. Både i förståelse för hur materielplanen fungerar och rent krasst vad som händer när man vill minska anslaget med ett stort belopp i ett system där man inte kan peka ut en viss materielram och inrikta sig på just den. Om (s) hade fått som de ville med minskningen av materielanslaget, hade JAS fått fortsatta delbeställningar och det enda som skulle hända vore att andra projekt (som kanske är bättre motiverade utifrån internationella operativ krav) hade skjutits ut ur planen.

Därmed inte sagt att jag tycker att besparingar på materielsidan är fel (för att undvika missförstånd). Tvärt om, men tricket är, om man på allvar skall styra mot operativa behov, att lägga sig i och sätta stopp för processerna när det skall till att fattas nya beslut om nya system etc.

När det gäller sakfrågor tänkte jag belysa två avgörande delar: Pliktfrågan och synen på internationella insatser.

Vi börjar med pliktfrågan.

Miljöpartiet välkomnar utredningen av det nuvarande värnpliktssystemet. I motionen framhålls att det är viktigt att ta fram ett personalförsörjningssystem som är anpassad till verkligheten. En möjlig variant är att personalförsörjningen tryggas genom kontraktsanställningar av soldater som behövs för internationella insatser. Detta medför att betydligt färre soldater än idag behöver genomgå militär grundutbildning, men att de som genomgått utbildningen i stället kan utnyttjas under en längre tid för såväl internationella insatser som beredskap i den nationella insatsorganisationen.

Vänsterpartiet skriver att man anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen.

Socialdemokraterna anser att pliktsystemet är en viktig del i det folkliga försvaret. Regeringen anser att förutsättningarna för Försvarsmaktens personalförsörjning måste förbättras. Vi håller med om detta – inte minst i ljuset av att Försvarsmakten idag har svårt att besätta internationella insatser. Vi ställer oss bakom utredningen som ska se över Försvarsmaktens personalförsörjning.

Här är det naturligtvis vänstern som utmärker sig. Man vill öka pliktuttaget och styr resurser till Pliktverket i sin budget. ”Vänsterpartiet anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen”.

Men det framgår dock inte vilka utbildningsplattformar man vill bygga ut (viket inte direkt ryms i den budget man föreslår) eller för den delen vad man skall ha alla utbildade personer till eftersom man vill upphöra –eller i varje fall strypa resurserna till- internationella insatser. Jag förstår inte logiken.

När det gäller det andra området jag vill fokusera på, internationella insatser, så skriver miljöpartiet att det internationella fredsfrämjande arbetet, under FN-mandat, skall vara huvuduppgiften för försvarsmakten. Det är viktigt att försvarsmakten organiseras så att dessa uppgifter kan skötas på ett effektivt sätt. Eftersom behov av insatser ofta uppstår i akuta situationer, är det nödvändigt att ha styrkor som är beredda att rycka ut med kort varsel. Det är också viktigt att identifiera vilken typ av resurser som kan förväntas bli mest efterfrågad i framtida fredsfrämjande operationer. Då Sverige bara kommer att vara ett av många länder som bidrar med resurser i sådana operationer, bör vi också försöka att tillsammans med andra länder göra en rimlig arbetsfördelning, där olika länder inriktar sig på att bidra med olika typer av kompetenser. Det är knappast kostnadseffektivt att Sverige skall kunna bidra med alla typer av militära resurser, i stället framstår det som rimligt att vi förutom ett allmänmilitärt ”basutbud” koncentrerar våra specialinsatser till vissa områden där Sverige inriktar sig på att vidmakthålla en särskild kompetens. Miljöpartiet förordar huvudsakligen arméstridskrafter för internationella insatser. Denna kompetens är efterfrågad och Sverige har både en lång tradition och ett mycket gott renommé inom detta område.

Vänsterpartiet är konsekventa de också. Fast i rakt motsatt riktning. Redan i våras avvisade Vänsterpartiet regeringens förslag att utöka resurserna till de internationella insatserna och nu upprepas denna formulering. Partiet avvisar regeringens förslag om att öka resurserna till internationella insatser med 100 miljoner kronor 2008 och 750 miljoner kronor 2009. ”I stället för att utöka våra internationella insatser bör vi avveckla exempelvis vårt EU-styrda samarbete i Nordic Battle Group (NBG) samt dra tillbaka våra trupper från Afghanistan. ”Vänsterpartiet föreslår en nedskärning på 900 miljoner kronor 2008 samt en nedskärning på 900 miljoner kronor plus regeringens föreslagna ökning 2009 och 2010”.

Socialdemokraterna formulerar sig såhär: ”Det svenska försvaret ska organiseras med utgångspunkt i svenska behov och kunna delta i internationella insatser. På så sätt bidrar vi till fred och säkerhet globalt – samtidigt som vi stärker vår egen och Europas säkerhet.” Detta är helt centralt. Notera att partiet säger att man skall organisera sig för svenska behov (alltså: inte personalförsörjningssystem, materielförsörjning etc. för internationella insatser) och kunna delta i internationella insatser. Det är en mycket lam och oroväckande formulering!

Hoppet tänds dock delvis i och med följande stycke:

”Vår säkerhetspolitiska analys idag och under överskådlig tid bygger på att ett militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt, samtidigt som behovet av internationella insatser för fred och säkerhet ökar. Till denna verklighet måste Sveriges säkerhets- och försvarspolitik anpassas. Försvaret förändras ifrån det kalla krigets invasionsförsvar till ett modernt och flexibelt insatsförsvar som bland annat har ansvar för att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld. Vid förändringar av vår försvarsförmåga ska en ordentlig analys av säkerhetspolitiken bereda väg för resursfördelningen.”

Tja, så ser det ut. Nu blir det riksdagsbehandling och så småningom en höjdpunkt värd att vänta på när Försvarsutskottets ledamöter drabbar samman i den debatt som sker inför beslutet. Då gäller det att toppa formen. Hoppas Tolgfors vid det laget har hunnit läsa på om oppositionens politik så att dagens Brännpunktsfadäs (SvD) inte upprepas i riksdagens kammare...