Genomförandegruppen osthyvlar

Idag presenterade statssekreterare Håkan Jevrell resultatet av Genomförandegruppens arbete. Genomförandegruppen är som bekant en intern arbetsgrupp i Regeringskansliet som har haft i uppdrag att ta fram beslutsunderlag för en fortsatt effektivisering av försvaret.

Under parollen "handlingsfrihet" plockades den stora osthyveln fram. Försvarsberedningens prioriteringar och Försvarsmaktens önskemål (som sammanfaller bl.a. när det gäller reduceringar på flygsidan av Gripensystemet) verkar vara ett minne blott. JAS går, i vanlig ordning, fredad ur processen och Jevrell säger som det är: Exportskäl.

Man skulle, likt Jevrell vid presskonferensen, kunna argumentera för att handlingsfriheten måste behållas till dess att inriktningspropositionen är presenterad (samt analysen av Georgienkrisen förmodar jag), men det räcker dels med en blick i kalendern för att förstå att regeringens funderingar kring den framtida insatsorganisationen borde vara ganska klara vid det här laget. Och dels kan man konstatera att det finns ett politiskt berett förslag från riksdagens alla partier i Försvarsberedningen, som man bara hade kunnat lägga vid sidan om sina listor för att se om det i någon mån stämmer.

Det här med att samråda om principiellt viktiga frågor för svensk försvars- och säkerhetspolitik över blockgränserna, det verkar vara, som läget är just nu, ett minne blott.

Jevrell sade också det för övrigt rakt ut: "Det finns inga paralleller till Försvarsberedningen i Genomförandegruppens arbete."

Läs det igen.

Försvarsberedningen hade en vision om det framtida försvaret. Utifrån vilken vision har Genomförandegruppen prioriterat sina förslag? Det vet vi inte.

Kräftgången fortsätter. Det är synd. Ingen tjänar på det.

Fel besked är också ett besked

SOFF (Säkerhets- och försvarsföretagen) har nu kommenterat skrivningarna om materielförsörjningsprocessen och försvarsindustri i Försvarsberedningens nya rapport.

Peter Lundberg, Vd för SOFF, uttrycker besvikelse över att "Försvarsberedningen missar industrins betydelse för säkerhetspolitiken". Lundberg skriver att det inom försvars- och säkerhetsföretagen fanns vissa förväntningar på att rapporten skulle ge svar på hur politikerna ser på säkerhets- och försvarsindustrins roll och betydelse för den svenska försvarspolitiken, men att man tyvärr inte har sett så mycket av detta.

Dock är det så, att det nog snarare är fel saker beredningen skriver, än att det inte finns någon information. Lundberg skriver nämligen själv vad hans anser vore riktiga svar på hur politikerna ser på försvarsindustrins roll:

"I Försvarsberedningens rapport finns inte mycket om betydelsen av en kompetent och konkurrenskraftig teknologisk och industriell bas som stöd för utveckling av det framtida försvaret. Utan en aktiv svensk försvarspolitik som också inkluderar den försvarsindustriella dimensionen kommer de svenska företagen inte att upplevas som attraktiva samarbetspartners. Det kommer också att bli svårare att möta konkurrens från länder där staten och industrin är bättre koordinerade. När man i EU diskuterar utvecklingen av säkerhet och försvar nämns alltid industrin som en viktig förutsättning för Europas gemensamma förmågeutveckling. Det framstår då som märkligt att dessa frågor behandlas så marginellt när den svenska försvarspolitiken skall beskrivas".

Jag tror det vore klokt av SOFF och industrin att bemöta de besked som ges, snarare än att önska att skrivningar såg annorlunda ut och inta attityden att inga besked ges eftersom man inte framhåller det som industrin tycker är rätt/bra/viktigt. I ett sådant samtal når man ju aldrig varandra, man blir inte ens överens om vad man inte är överens om.

Till sist vill jag påminna om vissa förhållanden när det gäller den svenska försvarsbudgeten:

Materiel-, logistikförsörjning samt F&T omfattar cirka 74 procent av den totala försvarsbudgeten, det vill säga 29,4 miljarder kronor. Enligt beräkningar från EDA är Sverige det medlemsland som satsar den största andelen av försvarsbudgeten på anskaffning
och utveckling. Sverige satsar cirka 33 procent av försvarsbudgeten medan genomsnittet av medlemsländernas satsningar är cirka 19 procent.

Försvarsberedningen skriver bland annat att det "finns således en stor rationaliserings- och förändringspotential i materiel- och logistikförsörjningen". Jag tror inte att det är en överdrift.

Man upphör inte att förvånas

Dagens debattartikel på Brännpunkt (SvD) är något av det märkligaste jag har läst på länge! Den är undertecknad av försvarsminister Tolgfors och den moderata vice ordföranden i Försvarsutskottet, Rolf Gunnarsson.

Under den något magstarka rubriken -med tanke på vad som har hänt den senaste tiden-"Röd-grön försvarsröra väntar", skriver herrarna:

"Idag måste socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet presentera ett gemensamt budgetalternativ för försvarsmaterielanslagen. Alternativet måste, om de ska vara konsekventa, innehålla nya betydande satsningar på inhemska vapensystem, som är långsiktigt fullt finansierade och som inte tränger ut materiel för internationella insatser."

Med andra ord har man inte förstått någonting. I alla fall inte av miljöpartiets politik. Det blir bara pinsamt. Få försvarsintresserade har väl missat t.ex. Lennart Olsens debattartikel om just ekonomin och den inriktning miljöpartiet arbetar efter på materielområdet. Ministern och riksdagsledamoten försöker lägga ut dimridåer i vad som framstår som desperation över att klumpa ihop oppositionen till varje pris, strunt samma om man har fel i sak. De inbillar sig kanske att allmänheten hänger med lika dåligt i den försvarspolitiska debatten som de själva?

"Den materiel som köps ska bestämmas av försvarsmaktens behov. (...) I första hand ska färdig försvarsmateriel köpas. I andra hand ska den utvecklas tillsammans med andra länder. I tredje hand ska materiel egenutvecklas i Sverige."

Vän av ordning ställer sig genast frågan hur detta rimmar med den satsning på JAS Gripen (4,1 miljarder kronor) som regeringen alldeles nyligen fattat beslut om?

"Problemet är att dessa principer som grund för materielförsörjningen inte fullt ut har verkställts. Vi genomför nu den praktiska omställningen. Det är detta arbete som oppositionen vill stoppa."

Vill stoppa? Käre tid, det blir som sagt bara pinsamt.

Sedan kommer det enda vettiga: "Fullföljer socialdemokraterna sin argumentation från de senaste veckornas debatt riskeras en återgång till en gammal ­försvarspolitik, med bakåtblickande och nationell materielförsörjning snarare än en behovsstyrd."

Det hade varit bättre att Tolgfors och Gunnarsson på allvar hade skrivit om detta uppseglande och oroväckande fenomen, istället för att med ett nödrop försöka klumpa ihop oppositionen. Det är bara att läsa den nye ordföranden i Försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), som replikerar direkt på Brännpunktartikeln i Svd för att förstå att det är viktigt.

Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men nog kan vem som helst med lite intresse för att beskriva saker som de är, hålla med om att de tre oppoitionspartierna har givit uttryck för olika linjer i försvarsfrågan den senaste tiden? Vänstern vet ingen vad de tycker, förutom att de vill utbilda fler värnpliktiga. Socialdemokratern har oroväckande nog signalerat återgång till territorialförsvar och kramat försvarsindustrin (vilket artikeln i dagens SvD också är ett uttryck för) utan någon mer grundläggande analys av det hela än en vilja att tjäna politiska poänger på borgerlighetens neddragningar på de orter som berörs. Detta medan (jaja, jag är partisk) miljöpartiet konstruktivt försöker föra försvarspolitiken framåt med en klar och dimensionerande internationell inriktning.

Snart ser vi hur partiernas budgetmotioner ser ut för utgiftsområdet. Mitt förslag är att Tolgfors och Gunnarsson idkar lite efterforskningar i dessa motioner under helgen. När man har läst, och förhoppningsvis förstått, får de gärna återkomma på Brännpunkt med ett lite mer initierat inlägg. Jag ser fram emot det.