Katastrofkommissionen gav FOI år 2005 uppdrag att studera varför det dröjde så länge innan de ansvariga förstod tsunamikatastrofens fulla vidd. I en rapport ger FOI-forskarna sin bild av krishanteringen, ett annat perspektiv än den vi hittills sett och mycket intressant läsning inför avlämnandet av den krishanteringsutredning som under sommaren går in i sitt slutskede. Den utredning som skall komma fram till hur en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet skall utformas.Det är utmärkt att rapporten uppmärksammas och den bör föranleda både breda och djupa diskussioner.
FOI:s övergripande slutsats är att krishanteringen blev som den blev därför att det dröjde lång tid innan ansvariga förstod att detta var exceptionell händelse. Det var en "orimlig tanke" att kanske tusen svenskar skulle kunna omkomma i en katastrof på andra sidan jordklotet, mitt under en julhelg.
FOI-forskarna har studerat de första tre dagarnas krishantering ur tre perspektiv: ett psykologiskt, ett organisatoriskt samt ett agendaperspektiv.
Det psykologiska perspektivet: Det är svårt att värdera information. Särskilt som den är av skiftande kvalitet. Orsaken kan vara att olika typer av information konkurrerade om utrymmet och gav en splittrad bild. Det är vidare lätt att bli låst av det första intrycket. Man fastnade tidigt i att Sri Lanka skulle ha bistånd och det var svårt att ändra på den föreställningen. Räddningsverket, SRV, insåg däremot tidigt att det handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Något sådant hade SRV aldrig tidigare gjort.
Det organisatoriska perspektivet: I kris efterfrågas ett centralt beslutsfattande och samtidigt flexibilitet. Det är svårt att förena. Många vill dirigera, men ingen vill dirigeras. Krisledningsgruppens storlek och sammansättning spelar en stor roll. Så länge katastrofen ansågs vara en biståndsfråga, fungerade det bra. SRV har sedan länge rutiner och strukturer för katastrofhantering som bistånd. När man insåg katastrofens fulla omfattning och frågan lyftes till högsta nivån, avslöjades bristerna. Den saknades rutiner. Det fanns ingen aktör med totalansvar. Forskarna säger att det främst handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Den gråtande svenske Bangkok-ambassadören som ringde från stranden i Phuket direkt till ett krismöte på UD på andra dagen kan vara det som vände inriktningen.
Agendaperspektivet: För att en fråga ska hamna högst på den politiska dagordningen måste den definieras som ett problem. Här spelar medierna en ledande roll. Medierna kräver besked av beslutsfattare i toppen. Och dessa vet att det kommer en senare granskning. Därför håller man inne med osäkra uppgifter och blir knapphändig. För detta får man också kritik. Analysen visar dock att det togs goda enskilda initiativ, t ex till samarbete med EU, men att detta bromsades. Anledningarna kan enligt forskarna vara ett lågt krismedvetande, brist på erfarenheter, byråkrati, prestige och till och med personmotsättningar. Reseföretagen däremot gav detaljerad information och var väl medvetna om situationen.
Läs hela artikeln här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar