Dagens ämnen var regeringskansliets pågående arbete med en nationell strategi för internationella insatser (som utlovades i regeringens budgetproposition i höstas) samt en redovisning av läget inför Nordic Battlegroup (NBG) beredskapspreiod första halvåret 2008.
När det gäller strategin för internationella insatser var det nog en och annan av oss i beredningen som hade hoppats att regeringen blandade in riksdagens partier redan i framtagandet av ett förslag. Det hade varit smart, också ur regeringens perspektiv. Men, varför göra det lätt för sig i den fortsatta beredningen... Som arbetet ser ut nu sker det mellan tjänstemän från utrikes-, försvars-, och justitiedepartementen.
Under alla omständigheter måste resultatet -strategin- underställas riksdagens prövning genom en proposition. Det är omöjligt att tänka sig att riksdagen skall fatta beslut om att sända iväg våra bidrag till internationella insatser, utan att ha debatterat och fattat beslut om den strategi som ligger till grund för besluten. Om den nu skall vara styrande (vilket naturligtvis bör vara meningen) för både planering, utformning, dimensionering när det gäller de resurser/myndigheter som kan komma ifråga, samt beslut om att åka iväg, måste den vara väl förankrad för att vara hållbar.
Det handlar ytterst om legitimiteten för Sveriges instatser. Och allra ytterst om vilket stöd de kvinnor och män som sänds ut får på hemmaplan.
Därmed kommer jag osökt in på den andra punkten på dagordningen: Redovisning av NBG-läget av chefen för NBG, Karl Engelbrektsson. Karl trycker på värderingsarbetet och uppmärksammar oss helt riktigt på de påfrestningar som hela kedjan, soldaten-riksdagsledamoten, kan komma att utsättas för.
Bilden illustrerar civil-militär samverkan genom Fredrik Hassel(till vänster), Krisberedskapsmyndighetens stabschef och Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar