torsdagen den 2:e april 2009

Märklig passivitet i en värld som sjuder av aktivitet

"Director of National Intelligence Dennis C. Blair told Congress yesterday that instability in countries around the world caused by the current global economic crisis, rather than terrorism, is the primary near-term security threat to the United States."

Så inleds den artikel i Washington Post som i februari rapporterade om den första redovisningen på sex år som inte redovisade terrorismen som det största hotet mot USA. Det är ett viktigt skifte. Runt om i världen sjuder det och kokar av aktivitet. Det produceras tankepapper och rapporter på löpande band om hur den globala ekonomiska krisen påverkar den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Det tänks naturligtvis stora tankar inom EU också. Vad får den globala ekonomiska krisen för effekter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP)? Hotas t.ex. den fortsatta utvidgningen när länder vänder sig inåt för att hantera krisen och politisk instabilitet som en följd av den? Eller skapar den nya möjligheter till nya roller och prioriteringar?

Läs en intressant artikel av Daniel Korski här.

I Sverige är det dock märkbart och märkligt tyst om den globala ekonomiska krisens säkerhetspolitiska konsekvenser. Lägg till de nya tongångarna om nedrustning och kärnvapen från Washington och vi har ett antal närmast akuta frågeställningar som måste adresseras:

Hur bedömer vi EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Och hur kan de amerikanska nedrustningssignalerna omhändertas av EU?

Sverige tar snart över ordförandeskapet i EU. Det innebär att vi måste ha en rad svar (och en hel del strategier) inom dessa områden. Inte minst inom nedrustningsområdet där Sverige både en tradition att falla tillbaka på och goda möjligheter till intressanta initiativ.

Regeringen skulle kunna ge Försvarsberedningen i uppdrag att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning där internationella bedömningar av läget tankas in och behandlas. Till detta hör en bedömning och en sammanställning av möjliga konsekvenser och initiativ inom nedrustningsområdet (här behöver regeringen verkligen hjälp! Det är ett gruvligt eftersatt område under Carl Bildts ledarskap). Lämpligtvis lämnas en delrapport inför det svenska ordförandeskapet. Slutrapporten bör lämnas strax efter valet 2010.

Den nya regeringen kommer, alldeles oavsett vilken färg den har, att behöva en parlamentariskt förankrad färsk analys. Precis som Sverige behöver ett blocköverskridande ansvarstagande när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Just nu grävs nämligen bara skyttegravarna djupare och djupare. Riksdagen påbörjar snart behandlingen av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition. En Försvarsberedning i arbete skulle kunna bidra till att de värsta partiegoistiska solospelen om inte upphörde så i varje fall dämpades. För allas vårt gemensamma bästa.

PS. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att jag inte ser det faktum att partierna har olika uppfattningar i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som ett problem. Tvärt om. Det är rentav nödvändigt för en vital debatt och kloka beslut. Det är den fäktning (inte sällan tuppfäktning) som springer ur föreställningar om hur man maximerar nyttan för det egna partiet, alldeles oavsett sakfrågan, som jag vänder mig emot.

Inga kommentarer: