På dagens DN-debatt utvecklar miljöpartiets Peter Eriksson och Peter Rådberg efter vilken inriktning man bör organisera försvaret.I DN: s debattredaktions ingress skriver man att "För Sveriges nutida försvarsbehov kan antalet officerare minska från 11 000 till 3 000 och värnpliktsarmén ersättas med 6 000 yrkessoldater vid enbart sex arméförband."
Det är ju dock inte riktigt vad det står i artikeln:
"Vårt bidrag till internationella militära insatser ska i huvudsak bestå av efterfrågade markstridskrafter och vi ska vid behov kontinuerligt kunna ha ungefär 2 000 män och kvinnor i internationell tjänst. För att kunna upprätthålla den nivån behövs ungefär 6 000 soldater som bör kontrakteras på längre tid. Med ett sådant system kommer Sverige att behöva cirka 3 000 officerare, jämfört med cirka 11 000 i dag."
Soldater som kontrakteras på längre tid -kanske kan det röra sig om fem år- är ingen renodlad yrkesarmé. Med en sådan måttstock har vi i praktiken en yrkesarmé redan idag, med alla våra redan befintliga kontraktsanställda soldater. Att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och därmed ingen tillämpad pliktlag, det är inget nytt, det har vi tyckt sedan 1996.
TT sammanfattar såhär.
3 kommentarer:
Jag måste säga att jag inte förstår skillnaden i så fall mellan yrkesarmé och att kontraktera soldater i 5 år? USA kontrakterar sina soldater i 5 år i taget också, och jag vet inte om jag skulle kalla det annat än yrkesarmé.
Vidare förstår jag inte hur ni har tänkt er rotationen och underhållet av dessa 2000 som ska vara insatta internationellt? Betänk att det ska utbildas nya, det ska vara avlösningar, vidareutbildningar, semestrar, barnledighet etc.
Jag glömde ju ställa frågan hur ni egentligen tänkt er att fasa ut ca 8000 officerare? Det innebär ju att om man ska följa LAS, kommer det ju att bli 3000 officerare 50+ år kvar. Kanske inte riktigt de som gör bäst ifrån sig i ett insatsförband.
Att skrota ubåtsvapnet och lägga ner våra vinterförband är ren idioti. Vad det kostar att bygga upp en verksamhet från grunden märket vi kanske tydligast vid 80-talets ubåtskränkningar, när enorma belopp lades ned på att förbättre ubåtsjakten. Trots det tog det nästan ett decennium innan uppbyggnaden var färdig.
Försvarets största problem idag är att de inte får sköta sitt jobb själva, utan politiker som pillar runt. Ett par punkter:
* Personalförsörjning.
Officerarna har under närmare trettio års tid påtalat att den nuvarande modellen för allmän värnplikt inte kommer att fungera i ett "smalare men vassare" försvar.
* Utbildningsorganisation.
Det är dessvärre inte officerarna som bestämmer hur organisationen ska se ut, utan politikerna som oftast ser mer till regional arbetsmarknadspolitik än försvarsfrågan när beslut fattas om var regementena ska ligga.
Detta har mer än något annat lett till en makalös kapitalförstöring.
Första försvarsbeslutet säger att militärens föredragna regemente/flottilj ska läggas ned.
Försvarsmakten gör som alltid det bästa av situationen, gillar läget och bygger ut det tidigare näst bästa för 100 miljoner,
Adra försvarsbeslutet säger att denna nybyggda anläggning ska läggas ned, eftersom sistahandsvalet (från Försvarets synvinkel) behöver arbetstillfällena...
* Budgetfrid.
Varenda svarta hål i budgeten sedan slutet på 80-talet beror på att politikerna plockar ut ännu inte insparade pengar ur budgeten, d.v.s. ÖB får order om att om fyra år ha minskat kostymen med ett antal miljarder, men får redan det andra året veta att anslaget minskat med hela besparingsbeloppet. Följden blir naturligtvis panikåtgärder som stör verksamheten flera år framöver när förlorad övningstid ska tas igen, brutna kontrakt leder till skadestånd etc.
* Klara besked.
Trots att ÖB gång på gång har begärt att få tydligtgjort vilka uppgifter försvarsmakten ska prioritera (terrioriellt försvar? internationella insatser? gränsbevakning? snabbinsatser mot terroistverksamhet?) har fortfarande inga sådana direktiv getts, vilket tvingar försvaret (såsom statlig myndighet) att försöka göra allt.
* Totalbudgetkontroll
Som det är idag har FM inte rätt att själva besluta om hur stor del av anslagen som ska användas till inköp, utbildning etc, utan den rätten ligger hos försvarsdepartementet.
Att sedan försvaret kan beordras att överlämna nyckelutrustning (t.ex. blev Sveriges modernaste fältsjukhus, inköpta till mångmiljonbelopp kvarlämnade i Somalia) som måste ersättas gör knappast saken bättre.
Kort sagt:
Politikerna ska tala om vad, var och när samt till vilken kostnad militären ska utföra ett uppdrag (vare sig det rör sig om att skydda kärnkraftverk i Sverige eller skicka en FN-bataljon till Libanon) och sedan låta Försvarsmakten sköta verksamheten.
Skicka en kommentar