Fakta i målet nr 1 är att alliansens vallöften och utfästelser i regeringsförklaringen om öppenhet i rekryteringsprocesserna och avpolitisering av utnämningsmakten, har svikits. Tjänsten har inte varit utlyst någonstans, ingen har haft formell möjlighet att söka den.
Att vara ambassadör i Washington är ett av UD:s absoluta toppjobb och om en av utrikesministerns närstående finns med på önskelistan till denna post är det rimligtvis extra viktigt med utlysning, formulerade kriterier och utförlig motivering av beslutet. Istället kom det ett pressmeddelande på fyra rader efter gårdagens regeringssammanträde.
Fakta i målet nr 2 är att alliansregeringen under lång tid gav regeringen Persson hård kritik för sin utnämningspolitik. Personer som t.ex. Tobias Krantz (fp) har presterat en rad KU-anmälningar, interpellationer m.m. under åren. Nu förlorar man all trovärdighet.
Utöver detta kan jag konstatera att det är ganska smärtsamt att höra socialdemokratiska företrädare uttrycka sin djupa indignation just nu. T.ex. Konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s) som säger till TT att det dels är ”anmärkningsvärt att man inte utannonserat tjänsten och följt de rutiner som gäller inom UD. Dels kan man ju notera att utnämningen ligger i linje med de man gjort hittills, det är idel partikamrater. Jag vill påstå att regeringen ägnar sig åt politiska utnämningar som aldrig förr”.
Det kan man ju rimligen tycka, men jag har inte sett någon förändring, någon uppgörelse med det förflutna inom socialdemokratin på denna punkt. Det vore befriande om Berit Andnor uttryckte lika mycket kritik mot den egna förra regeringen i denna del, som kritik mot den nya. Då hade hon kanske kunnat uppfattats som trovärdig.
Utöver detta kan jag konstatera att det är ganska smärtsamt att höra socialdemokratiska företrädare uttrycka sin djupa indignation just nu. T.ex. Konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s) som säger till TT att det dels är ”anmärkningsvärt att man inte utannonserat tjänsten och följt de rutiner som gäller inom UD. Dels kan man ju notera att utnämningen ligger i linje med de man gjort hittills, det är idel partikamrater. Jag vill påstå att regeringen ägnar sig åt politiska utnämningar som aldrig förr”.
Det kan man ju rimligen tycka, men jag har inte sett någon förändring, någon uppgörelse med det förflutna inom socialdemokratin på denna punkt. Det vore befriande om Berit Andnor uttryckte lika mycket kritik mot den egna förra regeringen i denna del, som kritik mot den nya. Då hade hon kanske kunnat uppfattats som trovärdig.
Andnors partikamrat Peter Hultqvist har varit aktiv när det gäller alliansens vallöfte, han har interpellerat i utnämningsfrågan och får nu vatten på sin kvarn i och med Hafström-utnämningen:
- Det är tydligt att man inte följer sina egna riktlinjer. Det blir ju rent hyckleri när man i valrörelsen går ut i en kampanj mot våra utnämningar och sedan gör precis samma sak själva. Man talar med hycklande, dubbla tungor, säger Hultqvist i SvD.
Det är möjligt att Hultqvist har gjort upp med det förflutna, jag har kanske bara missta det, men annars får man hoppas att han driver en förändring inom socialdemokraterna lika intensivt som han kritiserar regeringen.
Carl Bildt förnekar sig naturligtvis inte. Hans blogginlägg som behandlar saken är lika delar upprörande som exempel på stor humor. Han beskriver rekryteringsprocessen på följande sätt:
”Vid årsskiftet blev det plötsligt en lucka i Paris eftersom Frank Belfrage flyttade till Stockholm och blev kabinettssekreterare. Rätt snabbt anmälde sig informellt ett antal kvalificerade ambassadörer till den posten. Till dem hörde Gunnar Lund i Washington. Vi utlyste inte tjänsten formellt - informellt skedde det ju i alla fall - men fastnade rätt snabbt för Gunnar. Därmed uppstod frågan om efterträdare i Washington. Och det var långt innan vi ville att det skulle komma ut att Gunnar skulle flytta. Till en sådan tjänst finns det en 3-4 kvalificerade personer i UD som kan komma ifråga. Vi vägde under en tid de olika namnen fram och tillbaka innan vi stannade för Jonas Hafström.” (…) ”Men vi ville ha ett smidigt skifte utan alltför långa glapp eller perioder av osäkerhet. Och antalet kandidater som kunde komma ifråga var begränsat och i allt väsentligt känt.”
”Vid årsskiftet blev det plötsligt en lucka i Paris eftersom Frank Belfrage flyttade till Stockholm och blev kabinettssekreterare. Rätt snabbt anmälde sig informellt ett antal kvalificerade ambassadörer till den posten. Till dem hörde Gunnar Lund i Washington. Vi utlyste inte tjänsten formellt - informellt skedde det ju i alla fall - men fastnade rätt snabbt för Gunnar. Därmed uppstod frågan om efterträdare i Washington. Och det var långt innan vi ville att det skulle komma ut att Gunnar skulle flytta. Till en sådan tjänst finns det en 3-4 kvalificerade personer i UD som kan komma ifråga. Vi vägde under en tid de olika namnen fram och tillbaka innan vi stannade för Jonas Hafström.” (…) ”Men vi ville ha ett smidigt skifte utan alltför långa glapp eller perioder av osäkerhet. Och antalet kandidater som kunde komma ifråga var begränsat och i allt väsentligt känt.”
För det första, läs följande mening två gånger och smaka på innebörden: "Vi utlyste inte tjänsten formellt - informellt skedde det ju i alla fall - men fastnade rätt snabbt för Gunnar".
För det andra, vilka är ”vi” och vilka 3-4 andra kandidater diskuterades (apropå öppenhet och transparens)?
För det andra, vilka är ”vi” och vilka 3-4 andra kandidater diskuterades (apropå öppenhet och transparens)?
För det tredje, om antalet kandidater som kan komma ifråga är begränsat och det i allt väsentligt är känt vilka dessa är, ersätter det då en utlysning av tjänsten så att människor i alla fall formellt har en chans?
Jag lovade inledningsvis att återkomma till PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida. Han är i alla fall konsekvent. Han har kritiserat den förra regeringen för sina utnämningar och han kritiserar nu också den nya regeringen för sina utnämningar. På ledarplats skriver han såhär:
”Vad i all världen håller regeringen på med? (…) Vad har de för utnämningspolitik egentligen? Ska de fortsätta i socialdemokraternas hjulspår? Ska Leijonborg bli chef för Skolverket härnäst?”
Tanken på Leijonborg som skolverkschef gör mig kallsvettig. PJ skriver också, och det tycker jag är en viktig poäng i det hela, att socialdemokraterna förstås är arga, men att de borgerliga väljarna har minst lika goda skäl att vara det.
1 kommentar:
Snygg sammanfattning av maktens sjuka. Man ser världen från den plattform man står - och utanförperspektivet är en bristvara bland jourhavande politiker.
Skicka en kommentar