Beslut, till slut.

SvD rapporterar att beslut nu är taget om att skicka tre Stridsfordon 90 till Afghanistan på grund av den ökade hotbilden för den svenska truppen. Vagnarna kommer att vara på plats i mars eller april. Det innebär att det har tagit sex månader sedan behovet uppmärksammades innan dess att skyddet är på plats. Och fortfarande kvarstår frågan om hur dessa ska bemannas.

Det är naturligtvis resultatet av ett systemfel. Med respekt för kompetens och handlingskraft hos varje enskild inblandad chef, så kan det helt enkelt inte vara rimligt att systemet ser ut som det gör. Systemet ska leda till operativ effekt, inte vara till för sig själv.

Systemfelet består av att när hotbilden förändras, vilken den kan göra över en dag, tar det sex månader för Försvarsmakten och stödmyndigheterna att få ner skyddet till truppen. När blir försvarssektorns byråkrati så komplex i sig att en operativ fråga om att omedelbart skicka ner förstärkningsförband till svensk trupp om hotbilden skärps, tar sex månader?

Det framstår som att ekonomin är så överplanerad att en fråga om 25 miljoner kronor (i en 40-miljardersbudget) får dessa effekter.

Men, nu är beslutet i varje fall taget och det är bra. Frågan är vad man drar för lärdomar av detta?

Den första frågan jag ställer mig är hur beredskapsplaneringen ser ut för en eventuell evakuering av t.ex. hela den svenska ISAF-truppen? Finns det någon sådan? Ja det måste det ju göra, men resurserna och genomförandeplanerna?

Är den svenska beslutsprocessen i ett ärende som Strf 90-frågan jämförbar med andra europeiska länder? Nej, självklart inte.

Det var inte så länge sedan som alla regementen ansvarade för en reservplanering (materiellt, personellt och beredskapsmässigt) för hur man skulle hantera ett eventuellt förstärkningsbehov. Var finns en sådan planering idag, för det som är Försvarsmaktens operativa huvuduppgift: Internationell verksamhet?