Försvar(s)politiken

Peter Akinder skriver i Östran att Håkan Juholt inte blir ny socialdemokratisk partisekreterare. Han hänvisar till "intensiva rykten" som gör gällande att det under denna vecka istället kommer besked om att förre skolministern Ibrahim Baylan får jobbet. Akinder är initierad. Han chansar inte.

Varför bör en Försvarsblogg intressera sig för detta? Jo eftersom det kan betyda väldigt mycket för vilken väg socialdemokraterna tar i försvars- och säkerhetspolitiken.

Alla läsare av denna blogg vet hur mycket jag oroas över den vändning socialdemokraternas försvarspolitik har tagit efter det att Försvarsberedningen lades i vänteläge efter rapporten i juni 2008. Eller man kanske inte ska uttrycka det som så att politiken har tagit en ny vändning, Mona Sahlin har ju trots allt sagt att det är Juholts beredningslinje som gäller. Av detta märks dock absolut ingenting i debatten. De socialdemokrater som hörs och syns pratar försvarsindustri och nationellt försvar samt återgång till storskaliga värnpliktsuttag.

Socialdemokratiska företrädare som Anders Karlsson (ordförande i riksdagens Försvarsutskott) och Björn von Sydow är kanske inte några lysande stjärnor på den socialdemokratiska himlen när det gäller förmågan att utveckla partiets politik på området. I en sådan situation, med en sådan opposition, behöver inte regeringen skärpa sig alls. Det leder i själva verket indirekt till att en underfinansierad inriktning av försvarspolitiken inom kort landar på riksdagens bord iform av en proposition som är byggd på våghalsiga antaganden, utan att regeringen ens behöver darra på manchetten.

Tillbaka till Juholt. Om han inte blir partisekreterare, var hamnar han då? Om spelet har varit så fult som Akinder beskriver kan man bara hoppas att Juholt är så lojal mot socialdemokratin och sina egna idéer att han inte packar väskan och lämnar politiken. Alltså den socialdemokrati han älskar, som återfinns ute i landet. Jag har jobbat i Försvarsberedningen tillsammans med Juholt sedan 1996 och jag vet att han ständigt är på resande fot. Och då menar jag det bokstavligt.

Jag var en av dem som av rent "försvarspolitiska" skäl tyckte det var bra att inte Juholt blev EU-parlamentariker. Han behövs i försvarspolitiken här hemma i Sverige. Eller med andra ord: Alla som inte är övertygade om att fast kustartilleri är svaret på framtidens utmaningar borde vara lika bekymrade som jag.

Till sist måste jag uttrycka viss förvåning över den märkliga hanteringen, som förvisso inte har så mycket med försvarspolitiken att göra. Men nog var partisekreterarbeslutet egentligen klappat och klart. Ja till och med offentliggjort.