Allan Widman (FP) har nu fått svar från försvarsministern på sin fråga om vad ministern avser vidta för åtgärder för att säkerställa kostnadsberäkningar för en markbaserad rikstäckande infrastruktur för ledning av JAS 39 C/D med internationellt interoperabla datalänkar?
Försvarsministern svarar lakoniskt att "det är Försvarsmaktens ansvar att planera och budgetera för anskaffningen av ny materiel inom ramen för utgiftsområde 6, anslaget 1:3 Anskaffningar av materiel och anläggningar."
Vidare skriver ministern att "Försvarsmakten har i svaret på regeringens planeringsanvisningar den 30 januari angivit att anskaffningen av Länk 16 påbörjas under år 2010. Med anledning av de oklarheter som framkommit avseende tidpunkten för den operativa driftsättningen av infrastrukturen för datastridsledning av JAS 39C/D, har Regeringskansliet anmodat Försvarsmakten redovisa ett förtydligande avseende bland annat detta."
Försvarsministern fortsätter: "Förmågan till datastridsledning av stridsflyget är viktig och frågan är inte huruvida en sådan anskaffning kommer att ske, utan när. Det är viktigt att förmågan till datastridsledning från marken med det länksystem som används i C/D-versionen finns så snart det är möjligt och med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B. Det är av stor vikt att påpeka att förmåga till datastridsledning mellan flygplan av C/D-version finns idag, och att datastridsledning även kommer att vara möjlig från ledningsflyggrupp ASC 890 före utgången av året."
Vad säger Sten Tolgfors egentligen? Att det finns pengar avsatta? Att det finns pengar avsatta även för ett uppskruvat tempo? Att genomförandegruppen inte bör tänka om? Att genomförandegruppen måste omprioritera? Och vad menar ministern med "med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B?
För det första: Man måste ju tillåtas att ta sig för pannan och utbrista något om det numera klassiska problemet med fokus på högsta möjliga antal plattformar istället för att de vi har (i vilken skepnad de än må vara, korvetter, eller stridsflyg eller något annat) ska ha operativ förmåga.
Brutalt uttryckt: Vi ska ha många, de ska vara guldpläterade, skit samma om de verkligen fungerar som en operativ del av systemet...
För det andra: Riksdagen har beslutat om att ensa Gripenflottan till 100 plan i C/D-versionen. Försvarsberedningen föreslog i juni månad 2008 -enhälligt- att det antalet bör reduceras i väsentlig grad. Försvarsmakten säger ändå "100 C/D" i sitt planeringsunderlag till regeringen och vi får snart se vad den kommande inriktningspropositionen säger om den saken.
Nåväl. Motivet inför riksdagen till att fatta beslutet om 100 JAS 39 C/D var att det blir billigare eftersom det blir ett enhetligt system. Något som också Widman har lyft fram i tidigare frågor:
"En ensad flotta ger därför också vinsten av enhetliga procedurer för det svenska flygvapnet när de bara behöver flyga med en version av Gripen. Investeringen av varenda flygtimme i JAS 39 C/D bär därmed mot framtiden och bidrar till flygförarens förmåga också till skarp internationell insats. Eftersom det synes sannolikt att antalet flygtimmar inte kommer att öka de närmaste åren torde det vara ändamålsenligt att snarast möjligt fasa ut JAS 39 A/B ur aktiv flygtjänst."
Om man nu, på grund av ledningsfrågan, kommer fram till att A/B måste vara kvar i aktiv tjänst, vid sidan av införandet av de 100 C/D, då blir det inget enhetligt system och då ökar naturligtvis kostnaderna enligt samma argumentation som vid riksdagens uppgraderingsbeslut. Och ovanpå detta ska kostnaderna för ett snabbare införande av stridsledningsystemet läggas.
Det blir dyrt. Mycket dyrare än vad som är budgeterat. Vem ska betala det?
Jag blir lite nervös när jag läser vad Widman skriver: "Slutsatsen kan bara bli en enda: De äldre JAS-flygplanen och det existerande stridsledningssystemet måste hållas igång tills ett nytt sådant är på plats och fungerar."
Jag önskar verkligen att Widman i samma mening hade konstaterat att det inte kan bli tal om några 100 C/D. Antalet måste minskas så att ekonomiskt utrymme frigörs om den Widmanska planen skall sjösättas. Flygvapnet måste hantera kostnaderna inom sin "ram".
Om det inte blir så, ja då skall nya friska pengar vaskas fram och det förmodligen inom 6.2. För anslagssparandet kommer inte finansministern släppa från sig i en tid han själv beskriver som ett "nationellt nödläge". Det blir osthyveln igen. Marinen och armén får några materielprojekt strukna. Kanske rentav sådant som är nödvändigt för pågående internationella krishanteringsuppdrag? De som luttrade har undrat vem som tror att den politiska inriktningen med markoperativ tyngdpunkt någonsin kommer att märkas av i verkligheten, de får vatten på sin kvarn.
Men nu är jag nog bara överdrivet pessimistisk, hoppas att jag har fel.
PS. Frågan fortsätter att rulla på SvD:s ledarblogg. Widman skriver i en replik:
"Innan regering och riksdag fattade beslut om att det svenska flygvapnet enbart skulle innehålla den s.k. exportversionen av JAS 39 Gripen borde myndigheten upplyst om konsekvenserna. Att det i efterhand uppdagas att det behövs ett helt nytt stridsledningssystem med nationell täckning, som kräver nya investeringar i miljardklassen, duger inte. Det är bra att regeringen nu ställer tydliga frågor till Försvarsmakten. I samband därmed måste också ansvarsfrågorna utredas."
Jag håller med helt och hållet. Och som jag har sagt tidigare, det vore intressant att veta var informationen har stoppat? Har den aldrig nått regeringskansliet? Eller var det riksdagen som inte fick veta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ÖB och FM anser att de operativa kraven motsvaras av 60-80 plan (se FM underlag och ÖB uttalande 2008). 01-30 underlaget är ett taktiskt spel där man bollar tiilbaka alla svåra beslut till politikerna. Alla vet att detta är en önskelista som är orealistisk och i detta ingår omsvängningen till 100 plan. Det kallas planeringstaktik och ska inte tas för annat.
Dett vore en välgärning om vi lyckades få försvarsdebatten att handla om operativ effekt och inget annat. Oavsett om detta innebär reduceringar (eller förstärkning) av antalet flygplan, stridsvagnar eller ubåtar.
"Student vid FHS"
Med sorg i hjärtat läser jag ännu en gång hur hur man skjuter ansvaret på brukaren av flygplanet för avsaknaden av krypterad talförbindelse mellan stridsledning och flygplanet. När jag läser försvarsmaktens budegetunerlag för 2007 (2006-04-25) så ser jag att man anger att man avser att införskaffa "interoperabel länk- och kommunikationsförmåga" till JAS 39 förbanden och att man vill ensa 39 flottan till 100 39 C/D. I ingen del av BU anges önskad förmåga till nationell stridsledning av JAS 39 C/D. Man kan tolka det som att flygplanet har nu efterfrågade förmågor men om vi tittar på proposition 2004/05:5 "Vårt framtida Försvar" sid 67 så påstår sittande regering:
"I linje med kraven på interoperabilitet har system med nationella särlösningar valts bort till förmån för system som kan nyttjas såväl nationellt som internationellt. Detta gäller främst olika typer av kommunikationssystem (t.ex. radio, datalänk, IT-system och igenkänningslänk). Här bör dock beaktas att det även krävs tillgång till andra staters eller internationella organisationers kryptografiska lösningar för att nå full interoperabilitet."
En svensk särlösning som JAS 39 A/B representerar är sålunda icke önskvärd. Dagens diskussion aktualiserar svårigheten att använda ett "internationellt" gångbart system för våra svenska behov. Försvarsmakten har alltså lämnats ensamt att försöka lösa mellanstaliga förhavanden som kräver politisk intervention. Tillgång till NATOs krypton och förmågor skulle kräva en ändring av svenska lagar och författningar i hur man hanterar data, materiell och hemlighandlingar. Det vore naivt att tro att svenska lagar och förordningar vore interoperabla fast våra system inte är det.
Den sittande regimens beslut att modifiera ett antal 39 A/B till C/D standard och avveckla resten av A/B systemet under angiven tidsrymd inte är i fas med förmeågekraven på ett svenskt flygvapen. Att skylla detta på försvarsmakten är att göra det för enkelt, dagens resultat är en följd av en serie beslut mot deltagande i internationella insatser. Ramar, lagar, förordningar och teknikutveckling har på mindre än fem år inte hunnit i fatt besluten. Avvecklingen av JAS 39 A/B skulle ha villkorats mot införande av önskad förmåga. Att nu poängtera vikten av nationella förmågor efter snart tjugo år av fokusering på interoperabilitet är inte rent spel när till och med "Genomförandegruppen" bromsat Widmans önskade utveckling.
Förmågebristen är inget nytt utan en följd av Fb 04 och regeleringsbrev från 2005 till 2009, den borde vara känd vid det här laget.
J.K Nilsson
Skicka en kommentar